Det började med ett skrapljud från trädgården. Snö som fortsätter rasa från taket, trodde en av oss. Braskaminen sprakade hungrigt i kvällningen och den andre av oss var skeptisk.
Ute var det mörkt och tung snö föll. Först när vi gick upp i sovrummet och tittade ut såg vi. Vårt trötta gamla paradisäppleträd nummer två verkade ha fallit under trycket från snön. Trädet som en av oss länge gett upp hoppet om, innan bladen till slut slagit ut varje år. I vår kom vi till och med överens om att fälla det och plantera något nytt.
Vid tillfälle. Nå’t tillfälle.
Möe ved På tisdagsmorgonen pulsar jag ut och ser vad som hänt. Vårt trötta träd har bestämt sig för att bli Grossbolstorps-bonsai. Allt har inte fallit men en del. När den kära vännen klär sig för att gå till Sisugården letar jag fram såg, yxa och gamla bonddrängstakter från 1960-talet. – Nu får du mindre löv att ta hand om, ropar en granne borta på gångvägen. – Mmm. Men ved. Möe ved!
Tilll våren Sakta kommer muskelminnet och yxan överens om tagen och börjar kvista. Vi kvistar och sågar bort den fallna delen bara. Resten får stå kvar till våren. – Överens? – Överens.
Telefonören ringer. – Nu har jag bokat, säger han. – Bokat vadå? – Tid för sprutorna mot covid, influensa och pseudo… va’dä nu heter. – Va’ bra. – Det är som med deodoranten. Det blir trevligast så för min omgivning.
Sedan övergår han till att berätta om älgjakten, den sena lövfällningen i år samt norskarnas tv-program Eventyrlig Oppussing.
Fint ord, pussing. Det är också trevligt. Minsta katt vet hur man gör.
I dag har jag talat vid Vänsterpartiets manifestation i Forshaga mot förslaget till angiverilag. Här är talet:
Hej. I dag manifesterar vi mot förslaget till en angiverilag. Fackförbundet Sveriges Lärare har sagt nej. LO har sagt nej. Många andra fackliga organisationer också. Region Värmland har protesterat. Majoriteten av regionerna i landet har gjort det. Den rödgröna ledningen i Karlstads kommun har gjort det. Många andra kommuner. Man säger nej till Tidöpartierna. Man vill inte ha en angiverilag.
Du som är lärare ska inte behöva ange någon av dina elever, du är inte gränspolis. Du som arbetar inom vården ska inte behöva ange någon av dina patienter, du är inte gränspolis. Det är inte du som är socialarbetare, bibliotekarie eller förskollärare heller.
Sverige ska vara ett samhälle där vi bryr oss om varandra och känner solidaritet. Inte ett angivarsamhälle där man försöker splittra oss och ställa människor mot varandra. Hela förslaget om en angiverilag måste skrotas.
Regeringen kallar det inte angiverilag. Det vore för tydligt. I stället kallar man det ”ett utökat informationsutbyte” och smyger in det som tillägg i direktivet till en statlig utredning. Men angiveri är det lik förbaskat. Det som Tidöpartierna vill att du som är medarbetare hos en kommun eller myndighet ska börja syssla med.
Är du exempelvis lärare, läkare eller bibliotekarie? Då vill Tidöpartierna och regeringen ge dig en ny uppgift. Ansvaret är ditt. Om du kommer i kontakt med en person som du tror vistas i Sverige utan tillstånd – då ska du ska ange den personen till Migrationsverket eller polisen.
Regeringen får kalla sitt förslag vad den vill. Vi kallar det klassiskt angiveri.
Anmälningsplikten, som regeringen kallar det, bryter mot grundläggande demokratiska principer. Den strider mot den svenska regeringsformen, mot mänskliga rättigheter och mot FN:s barnkonvention.
Du som är anställd i offentlig verksamhet ska inte behöva agera i strid mot ditt yrkes värdegrund. Införs angiverilagen blir det dessutom svårare att rekrytera folk till välfärdsyrkena.
Vi får ett samhälle där barn går miste om utbildning när föräldrar inte vågar sända dem till förskolan, skolan eller fritids. Där sjuka blir utan behandling. Där utsatta personer inte vågar vända sig till socialtjänsten. Ett sådant samhälle vill vi inte ha.
Och – samma krav bör riktas inom den privata sektorn, till privata friskolor och privata vårdföretag.
När förslaget blev känt, bröt en proteststorm ut i landet. Lärare vill inte ha en lag som skapar misstänksamhet i klassrummet. ”Kan jag lita på min lärare?”. Läkare och sköterskor vill inte ha en situation där folk som är sjuka eller skadade inte vågar uppsöka sjukvården. Man vill inte se ett samhälle där utsattheten, utanförskapet och skuggsamhället växer.
På Stora torget i Karlstad den 14 oktober samlades vi från stora delar av fackföreningsrörelsen, både på LO- och tjänstemannasidan. Svenska kyrkan var också med.
Vi inom Vänsterpartiet deltar i protesterna. I kommun efter kommun i Värmland tar vi initiativ den här hösten, även i Forshaga. Kommunen måste säga ifrån. Det väntar vi fortfarande på. Forshaga ska vara en angiverifri kommun.
I dag manifesterar vi i en rad kommuner i länet. Du som jobbar inom välfärden ska få lov att koncentrera dig på ditt jobb. Inte på att jaga flyktingar. Du är inte gränspolis.
Säg nej till växande misstänksamhet inom välfärden. Säg nej till att bli angivare. Hela förslaget om en angiverilag måste skrotas!
Jag har förstått att min förra länksamling gjorde nytta. Så här är några länkar till som jag vill tipsa om.
Kontrollrummet Sverige är Europas största exportör av el. Vi har ingen brist. Det var försäljning till elbristens Europa som drev upp priserna även hos oss förra vintern.
Detta har jag lärt mig av Svenska Kraftnäts webbplats. Den berättar också hur mycket som de olika kraftslagen står för just nu i denna stund.
SVT Text Otidsenlig? Absolut inte. SVT:s text-tv-notiser är snabba, överskådligt korta och tillförlitliga. Det finns en anledning till att jag som gammal nyhetsmurvel besöker den här webbplatsen flera gånger om dagen.
Litteraturbanken Vill du läsa en gammal roman av Selma Lagerlöf, August Strindberg eller Josef Kjellgren? Här finns den. Gratis.
En guldgruva vars möjligheter jag fortfarande håller på och utforskar.
Litteraturkartan Litteraturbankens karta med litteratur på. Två av mina favoritintressen i en och samma länk. ”Här kan du gå på upptäcktsfärd i litteraturens tecken genom Bohuslän, Dalsland, Västergötland, Halland och Blekinge – och genom seklerna.”
Dessutom växer kartan. Just nu håller Marit Kapla på och samlar besöksmål från Värmland har jag förstått.
SVT:s varukorg Gör inflationen att varje måltid du äter blir dyrare än den förra? Här får du hjälp av SVT:s datajournalister. Bygg din egen varukorg. Hur dyr blir den?
Det händer sig att vi går för att se på konst och titta på teater.
(1950- och 60-tal)
Jag är inte född vid en scenkant. Vi såg skönheten i hösten, när den målade allén ner mot ödestället söder om oss orange i älgjaktsveckan. Soluppgången över vita granskogsåsar i februari. En färgglad salamanderhane från lagårdsdammen i parningsdräkt på våren.
Teater? För all del, jag har spelat Krokrot i andra klass, nämndemannen i Ruskaby skola i sjätte och sett Lars Green på riktig teater i Göteborg när vi for dit med gymnasiet. Mäster Olof.
Det var allt. Då. Livet är inte gratis, inte kulturen heller, men vi läste mycket.
(17 oktober 2023)
Åren går. En tisdag i oktober far vi till Kulturhuset i Deje. Projektet heter Du är historisk! och handlar om att samla in, veckla ut och synliggöra kvinnohistorien. Den som så ofta osynliggörs.
Den här kvällen är det konstnären Anna Lidberg som berättar om sitt konstnärsskap, särskilt konstverket Tack mödrar det gjorde ni bra på bron över Klarälven i Deje. Det som jag blir glad varje gång jag ser.
I samtalet innan soppan nämns en hel rad Dejekvinnor som borde skrivas in i historien. Själv nämner jag stoltheterna Fritidsbanken (upphovskvinna Carina Haak) och Gamla Kraftstationen (ledare Linn Sönstebö Mossberg) och kvinnorna i packsalen på bruket, fint skildrade i Aino Trosells pjäs Lusten finns, Gråten är borta.
(18 oktober 2023)
Nu har livet fört oss till ett galleri i Göteborg. Vi går omkring och tittar på tavlor, en snäll hund räknar in oss och jag tycker att jag känner igen mannen på flera av tavlorna. Vänta, det stämmer ju. Marianne Lindberg De Geer har målat av karln sin.
Jag går omkring med ett glas Ramlösa i näven och gillar bilderna vi ser. Inte blir det sämre när kvällens teaterpjäs börjar. Vi sitter på rad på trästolar efter väggarna och ser Carita Jonsson och Niklas Ergin spela enaktaren som Niklas skrivit.
Lars har blivit av med sina glasögon och Kristina mår dåligt. Hon skulle vilja ha ett barn, men är osäker på om hon är för gammal eventuellt? Lars å sin sida vill ha en hanhund som inte behöver gå ut så mycket och som inte blodar ner överallt.
Både Lars och Kristina vill saker. Det är bra. Det är ett friskhetstecken. Och nu har dom bett om hjälp också, väntar på sin tur bara.
In kommer Ludvig Hansén, vid det laget har vi förstått att det är en vårdinrättning av något slag. – Sara Larsson! ropar han.
Men det finns ingen Sara i väntrummet. Hunden viftar på svansen och pjäsen är bra.
(19 oktober 2023)
Morgon, hemma hos dotter med familj. Jag visar Ludvig, vårt barnbarn, bilden i mobilen på Anna Lidberg framför konstverket Tack mödrar, det gjorde ni bra.
Han blir glad, tycker om konstverket och börjar genast sjunga sången ur den feministiska 70-talspjäsen Jösses flickor:
Och en dag ska barnen säga tack mödrar det gjorde ni bra.
Vi har inte skivan. Vi har aldrig spelat den för hans mor men vi minns den förstås från festerna för 49 år sedan. – Hur kan du den låten? – Den är ju bra. Jag tycker om Susanne Osten.
16-åringar kan Befrielsen är nära! utantill och i kväll spelar Nationalteaterns Rockorkester i Karlstad.
Det skulle aldrig falla mig in att bränna en flagga. Inte ens USA:s under värsta imperialistiska Vietnamkriget, än mindre den svenska flaggan. Jag tycker att det är ovärdigt.
Kära nån, jag störs ju redan när vi ser hockeyfans i tv sjunga nationalsången med kepsarna på. Handen mot hjärtat har de, den amerikanska gesten har de importerat, men att man ska ta av sig the fucking mössa har ingen lärt dem.
Suck.
Sitter i ryggmärgen Är detta viktigt? Nej det är det förstås inte, jämfört med allt annat elände i världen. Och likafullt sitter det en gammal värnpliktig telegrafist i mig och muttrar. Bredvid honom en fjärdeklassare som fick lära sig av magister Karl Bergkvist i Fasteruds skola att man aldrig ska släpa flaggan i marken.
Det är ovärdigt.
Rätt till respekt Jag tror att det handlar om omtanke om andra människor. De har rätt att få sitt namn rättstavat. De har rätt att få tala sitt språk. Heter det ”Vart bor du?” på ditt värmländska modersmål så har du rätt att säga det.
De har rätt att bestämma själva i sitt land. Det ska ingen självutnämnd låtsas-tsar i Kreml komma och ändra på. Ingen makthavare i Kina eller Amerika heller.
De har rätt till sina symboler, till respekt. Du bränner inte koraner, inte biblar.
En vacker eldslåga För ett tag sedan brände vi flaggan, lik förbaskat. Någon fyllde år och då stod träflaggan på bordet, det är sen gammalt. Levande ljus, flagga och presenter ska det vara.
Plötsligt ser vi en vacker eldslåga stiga mot taket. Flaggan har hamnat för nära ena stearinljuset.
En kort sekund är vi alla fascinerade av vackerheten. Sedan släcker vi, lätt generade.
Symboliserar vårt land Man ska inte bränna flaggor. Inte ens om man efteråt inser att det svedda blågula symboliserar vårt misshandlade land.
Det är fega människor som skjuter, spränger och drabbar oskyldigt folk. De kan ta sitt krig någon annanstans, som en gråtande granne sa på tv-nyheterna.
Sluta skjut. Sluta partyknarka. Sluta sälj våra vårdcentraler till kriminella. Sälj inte skolor heller till någon.
Talarmanus, Stora torget, Karlstad, den 13 oktober 2023. Arrangemang: Karlstad Klimatnätverk / Fridays For Future – Karlstad.
Hej, jag representerar … Ludvig, Lovisa, Hugo, Arvid och Malte. Fem av dom som ska överta det klimat som vår tid är med och skapar.
Jag tänkte prata historia i dag. Jag är 72 år drygt. Den historien. Vår familjs klimathistoria. Inte för att vi har levt snällare mot klimatet än någon annan. Men som ett exempel.
Gården hette Ängebäckstorp 1:3 där jag växte upp. Den låg längs en grusväg långt bort i skogen i östra Nyed. Varje dag kom det två bilar förbi hemma. Posten och mjölkbilen. Kom det en tredje bil så stod vi med näsan mot rutan. Vi själva hade ingen bil, inte i början.
När jag och min fru hade bildat familj hade vi två bilar när det var som värst. 0,4 fossilbilar per person i hushållet.
Byn Ängebäckstorp var som en mosaik med smågärden och smultrondiken. En bra miljö för pollinerare. Nu: ett stort skifte på västra sidan om vägen, ett på den östra. Inga smultron, ont om pollinerare.
Till skolbilen var det två kilometer. Vi cyklade dit. På vintern tog vi skidor. Några gånger åkte jag skridskor hela vägen på den osandade isvägen. I dag skjutsar många föräldrar sina barn till skolan, vid vissa skolor har detta skapat trafikproblem.
Pappa och jag lunnade timmer ur skogen med häst. Hyggena var små. Häromdagen när jag var ute och gick i skogen i min nuvarande kommun trodde jag att orienteringsklubben hade skrivit fel, när man satte ut Hittaut-stolpe nummer 106.
Stigkors, stod det. Jag trodde inte det var en stig. Jag trodde det var en liten bäck, det där vattenfyllda skogstraktorspåret som korsade stigen jag gick på i Deje.
Mina föräldrar flög inte på semester en enda gång. Själva flög Inger och jag på vår första charterresa 1973. Förlovningsresan. Det hann bli många flygresor till – innan vi insåg vad människans flygande ställer till med i antropocen. Tiden då människan har börjat påverka klimat och ekosystem mer än vad den naturliga evolutionen gör.
Nej. Jag menar inte att skryta, när jag räknar upp min familjs klimatpåverkan på 1960-talet och en bit framåt. Det är bara en bild av utvecklingen. Så här har det sett ut i Sverige, även om vår familj blev urbaniserad lite senare än många andra.
Jag ska inte rabbla några siffror över hur det ser ut i dag. Hur hotat klimatet är. Låt mig bara konstatera att det är dags att börja leva med naturen igen. Inte mot. Det går att göra det, utan att börja åka skridskor till skolskjutsen.
Då har jag bara pratat om den enskilda människans ansvar. Vi som ändå inte är ensamma om ansvaret för att temperaturen stiger på jordklotet.
En stor utsläppare finns inom industrin. Gör nåt åt dom utsläppen, stat och kapital. Gör nåt innan det är för sent.
I tv är vi vana vid att det kommer en väderleksrapport i slutet på nyhetssändningarna. Bra. Det är bara det att nu är det hög tid för en viktigare rapport – och den borde komma först. Varje dag.
Klimatrapporten.
Klimatrapport för Bergslags-området och Sydvästra Svealand:
1. Kollektivtrafiken behöver byggas ut kraftigt i Värmland. Buss- och tågbiljetterna måste fort bli mycket billigare. Anropsstyrd trafik kan vara lösningen i många glesbygder.
2. Våtmarkerna vid Ilanda-rondellen måste återställas.
3. Vinnare i det värmländska Distrikts-Mästerskapet 2022 i grenen störst utsläpp av koldioxid blev… äsch, vi tar inte den. Vi tar ett positivt telegram i stället.
I fjol blev Sverige Europas största exportör av el. Igen. Det kunde vi bli, mest på grund av utbyggd vindkraft, säger Svenska Kraftnät. Vindkraft. Bra. Det är bra för klimatet.
Läser den norske nobelpristagaren Jon Fosse: Hundmanuskripten. I boken är tre hundar huvudkaraktärer. Den tredje får mig att googla på ordet skeppshund.
Löparlärdom nr 156: Får du som jag ont i veka livet av guppande vätskebälten? Prova en vätskeryggsäck.
Löparlärdom nr 157: Jag har skaffat min nu, en Camelbak, och jag gillar dess historia. Michael Eidson som uppfann den är ambulanstekniker och skulle springa ett långt hett lopp i Amerika. Då kom han på att ta en dropp-påse med slang och fylla den med vatten. För säkerhets skull stoppade han påsen i en tubsocka.
Genialt.
Löparlärdom nr 159: Är det så kul att använda vattenryggan att du använder den även på korta pass i början? Är du rädd att dina grannar ska titta på klockan och märka att du är ute alldeles för kort stund för att behöva bära med dig vatten?
Bry dig inte. Eller spring en annan väg hem, så de inte kan ta tid. Gena över tomten.
Löparlärdom nr 160: Blir du pinknödig efter ungefär sju minuter av att lyssna på detta eviga skvalpande som plötsligt tycks följa dig vart du än springer?
Det finns bara två sätt att lösa det problemet på. Det ena är öronproppar.
Löparlärdom nr 161: jo, en sak till. Om du är väldigt entusiastisk inför vattenryggan du köpt. Om du är alldeles ensam hemma när du kommer på att du skulle vilja prova den, en första gång. Om du går i bara skjortärmarna och tycker det är onödigt att göra axelremmarna längre än i det trånga skick de var, när du nyss öppnade paketet. Om ryggsäcken då sitter som en smäck när du får på dig den, som om remmarna vore fastsydda på dina axlar.
Kul.
Men. Om du inte får av den sedan, hur du än försöker. Du är helt ensam hemma, du får inte panik, nejdå, allt är lugnt, DET ÄR INGEN PANIK!!! Den uschla ryggsäcken går inte att komma ur, hur du än ålar dig och slingrar dig och låtsas vara vig i axelpartiet och INGEN PANIK!!! har du, men nu är det BRA NÄRA! och du slingrar, ligger på golvet med benen i vädret, springer omkring och skaver dig mot väggar, dörrhandtag, färgteveapparater samt byggnadens samtliga trappräcken i tappra försök att få armarna att klämma sig ut ur ryggsäcksremmarna.
Detta hände en som jag känner. Jag känner honom väl.
Då finns det bara en sak som hjälper. Leta reda på husets potatisstöt. Ett sånt där verktyg som du brukar göra potatismos med. Då kan det lyckas.
Det gjorde det för en som jag känner. Han blev så glad.
Får du inte av den så tänk på att ransonera vattnet du suger i dig som tröst. Det ska räcka länge.
