Lärdomar – Sida 51 – SVENSSONS SLÄNG

När kan vi börja renoveringen?

Min socialism har bestämt sig för att låta individen vara individ, för då blir hela gruppen starkare.

Min socialism tycker om individer, särskilt sådana som ser några meter bortanför den egna näsan. Gärna kilometer eller mil.

Min socialism känner väl till att gruppen du bryr dig om kan växa fort och fint om ni bara vill. Du kan bry dig om många. En dag kan ni vara jordklotets vackraste allihopakram, produktionsenhet och samtalsgrupp tillsammans, fast ni är så olika. Det handlar om respekt. Låt ringen växa.

Ibland behöver de skärpa sig och det behöver du med. Ni är bara människor. Ibland går det hur lätt som helst. Respekt.

Min socialism hatar djupa klyftor och orättvisor, höga höjder gör aldrig nytta i ett land. Måste fattigdomen finnas bör den delas lika men bäst är när vi utrotar den.

Min socialism gillar tidningar, gärna ettriga redaktioner som skrattar ibland men håller koll. Radio och tv ska inte vara trötta diskjockeys och smilande fördummare. Till det behöver de vår hjälp. Ställ krav på klokhet och professionalitet. Vi har rätt att få veta hur pengarna kommer och går.

Den som är rätt vaggad, självständigt fostrad och klokt lagd efterfrågar inte dumheter på burk.

Skratta vill vi. Skratt som vet vad det vill och inte hånar andra folk. ”Hudfärgat” är ett ord som sårar, precis som de där föraktfulla på n- och z-. Såra inte. Den som tror att lika människovärde är en floskel vandrar själv omkring i världen som en ful schablon från 1933.

Människan kommer söderifrån, vi är alla afrikaner. Vi har haft inlandsis på trakten, här har alla vandrat in. En kunde göra järn, en kunde fläta näver och en bakar pizza som smälter i munnen.

Vartannat ord i vårt språk har kommit traskande. Säger du ”ärans och hjältarnas språk” så svarar jag: tyska! Alla de orden är tyska utom och-et. Vad är det för fel på det? Vi behöver ”arbete”, ”solidaritet” och ”webb”, vilken tur att de också vandrade in.

Min socialism vill ha fler lokala mjölkbönder, lokalredaktioner och lokalpolitiker. Det mår hela världen bättre av.

Min socialism vill att solen ska gå upp över en mänsklighet som trivs, på ett jordklot som inte har feber. Det är vad den vill.

När kan vi börja renoveringen?
Hur har du det vecka 42?

Löparlärdom nr 131-137

Löparlärdom nr 131: Du kan inte springa fortare än en arg tjäderhona flyger. Ducka.

Löparlärdom nr 132: Om du möter en muttrande grävling på väg uppför i långa nedförsbacken på milbanan: hälsa artigt.

Löparlärdom nr 133: Du får plocka svamp. Helst inte i sista kurvan på Stockholms stadion, dock. Folk kan tro du är schleten.

Löparlärdom nr 134: Skogsluft är gôtt. Stig är skönt. Strand är fint. Havskluck är vilsamt. Storm är spännande.

Löparlärdom nr 135: Åska – är för dumt fôlk. Tor hatar löpare. Springer du på slätt: donk! Springer du under träd: donk! Springer du i vatten: donk!

Spring hem.

Löparlärdom nr 136: Ett stilla regn är som en smekning. Snöar det lappvantar knirrar det fint. I Halland vräkte snön mot oss nerifrån en gång, när vi hade träningsläger längs havet. Kul att få i munnen.

Löparlärdom nr 137: Om en mycket rund kvinna med andfådd hund blir arg när du möter henne på trottoaren och hon ilsket fnyser ”Dä finns skoger te sånt där!”. Spring bara lugnt vidare. Ge henne inget av alla de bra svar du hinner tänka ut på tillbakavägen. Tig.

En ska aldrig skåda andfådd hund i munnen.

Schleten – sliten.
Gôtt – gott.
Fôlk – folk.
Tor – åskguden.
Donk – hårt slag (eller i andra sammanhang dunk).
Dä – det.
Skoger – skogar.
Te – till.

Fler löpta lärdomar
Löparlärdom nr 1-25 – Löparlärdom nr 26-49 – Löparlärdom nr 50-89 – Löparlärdom nr 90-116 – Löparlärdom nr 117 – Löparlärdom nr 118-122 – Löparlärdom nr 123-125 – Löparlärdom nr 126-130

Självhjälpsförfattare är vi allihop

Det är klart det är självhjälp vi håller på med. Varför har jag inte förstått det förut?

Asch, det har jag. Jag har bara inte fattat det fullt ut.

Såhär är det. Jag brukar sluta en viss typ av Facebookinlägg med det användbara ordet ”Trivs”. Mest för att det är sant, jag mår ofta gôtt. Då citerades jag av den ene efter den andre, vilket också var trivsamt. Fast en afton i vecka 34 slog tanken mig. Tänk om facebookvännerna tror att jag vill bli optimistkonsult? En blåögd typ som går genom världen och inbillar mig att allt är bra. Allting.

Allt är inte bra. Familjen har sannerligen haft sina prövningar, även om jag inte skriver om dem här, när det är privat. Världen och svensk inrikespolitik är inte heller frisk som en nötkärna. Jag vet. Jag försöker inte lura mig själv eller andra.

När jag antydde att jag inte ville bli den där konsulten med självhjälpsböckerna kom kommentaren fort. Den roar mig. ”Jamen, självhjälpsbok! Det vore väl nåt!”,

Vad är det som driver oss?
Nu har jag gått och tänkt på saken en halv vecka. Grunnat på dagen, grubblat i natten. Vad är det som driver oss egentligen?

Jag pratar om skrivarna i världen. Du möter dem i litteraturen, du möter dem på bloggar, du ser dem varje dag på Facebook om du finns där. Kreativt folk som berättar och berättar, hela tiden knåpar de på sina inlägg och historier. Berättar om glädjen med Trädgården, Hunden, Rallysporten, De Gamla Goa Gitarrhjältarna Från 1970-talet, Naturen, Fisket, Fågelskådningen, Löpningen, Släktforskningen, Cyklingen och De Små. Eller vad det nu är som just de brinner för.

Jag själv är likadan. Orden finns där, bakom tangenterna. De bråkar och bökar och gör en skrynklig i pannan men också glad. Hör, nu ropar de och vill ut. De vill träffa folk.

Första steget mot lösningen
Det är klart att det är självhjälp vi sysslar med. Först och främst är det alltid för mig själv jag skriver. Orden pockar – men när de gör det hjälper de mig att tänka klarare. Ska du lösa ett problem är första steget alltid att formulera det.

Ja, vi har främlingsfientlighet bland folk som känner sig orättvist behandlade. Nå, så låt oss göra Sverige rättvisare igen.

Ja, klimatet är på väg åt värsta heta helvetet. Juli var varmast i världen sedan 1880. Nå, så låt oss flyga mindre och ställa bilen hemma oftare.

Ja, vi har högt blodtryck i släkten. Nå, 5:2 fungerar bevisligen och löpningen är ett nöje.

Optimist?
Det är självhjälpsberättelser vi skriver hela tiden, varenda en av oss. Bara det att vi skriver är ren och skär optimism.

Röd optimism i mitt fall.
Trivs.

Å vad jag vantrivs

När den tredje facebookvännen på kort tid citerar min flitiga fb-kommentar ”Trivs” börjar jag inse att det är dags att balansera. Folk kan ju tro att jag vill bli optimistkonsult och skriva självhjälpsböcker.

Å vad jag inte vill det.

Alltså: jag vantrivs med orättvisor, jag vantrivs med fästingar, jag vantrivs med vildsvin i markerna och lösa hundar i löparspår. Högerfolk som kallar vänstern ”PK” vantrivs jag med, otrivs även med hostare som inte håller för munnen på kafé och trivs illa med redaktörer som kopierar polisuttrycket ”fräck stöld”.

Det var det hela.

Vänta, främlingsfientlighet, nyliberalism och alla sorters diktaturer, sa jag det? Dopade idrottsmän och filmande fotbollsherrar, fick du med dom? Tanter som tar upp två platser i bussen. Det där fotot av min skugga, där jackan hänger så det ser ut som om jag har mage.

Nu.
Nu trivs jag.

# Trivas. Från fornsvenskans Þrivas, förkovras, tillväxa; ha framgång; trivas.
# Jämför treva, treven, trevlig.
# Treva kan vara trevligt och framgångsrikt främja tillväxt och förkovran. (Gammalt Grossbolstorpsordspråk).

”Icke nationellt pålitlig bild”

”Jamen, ser du inte? Titta på bilden nu’ra. Den där vallen är inte uppröjd av pursvenskar, dom som eldade upp skogen kom långt bortifrån Karelen från början.

Nötkreaturen ska vi inte tala på. Du tror väl inte att dom där exemplaren är några äkta gamla fosterländska uroxar? Uroxen var mörk och långhårig, det är jag säker på. Kreatur får ha mörkt skinn.

Hästarna? En häst borde aldrig få vara med på en nationellt pålitlig svensk väggbonad. Aldrig någonsin. Hästen bor i Vilda västern, det har jag sett på tv. Det är i Amerika. En del säger att hästen kommer från Eurasien. Vi borde aldrig ha gått med där, jag är helt emot Eurasien.

Skogen på bilden är också invandrare men värsta hånet på bilden är molnen. Dom har kommit blåsande från Bortre Arabien eller Bornholm eller därborti. Regn är det, inuti.

Bedrövligt. Släng ut dom.”

# Ironi. När du säger eller skriver motsatsen till vad du menar och förväntar dig att folk ska inse vad du verkligen vill ha sagt.
# Ironi. Svårt tror vissa.
# Och ändå känner jag små barn som förstår mycket väl. Gôtt.

Regler för vänskap

Tre skäl till att inte bli vän med vissa på Facebook:
1. Du vet inte vad de står för.
2. Du vet.
3. Det är någon annan som ber åt dem.

Fem skäl till att avvänna några på Facebook:
1. De vet att de är rasister.
2. De vet inte att de är rasister.
3. De tjatar outhärdligt mycket om Ukraina, online-spel eller det där tredje, tjatiga.
4. De är alldeles för roliga, så du hela tiden frestas att blanda dig i en massa trådar där de borde få vara ifred.
5. De har inte gillat, kommenterat, kritiserat, kompletterat eller delat något du skrivit sedan freden i Brömsebro.

Kan jag vara vän i verkliga livet med någon som jag avvännat på Facebook? Absolut. Se bara på punkterna 3, 4 och 5 i förra stycket. På senare tid har jag råkat ut för flera rejäla fyror. Det är skojigt folk, gärna 20 år yngre i väl sammansvetsade kamratgäng.

Knip din trut, Svensson, tysta din tangent. Du blir bara patetisk när du lägger dig i. Det är INTE en förmildrande omständighet om du själv råkar vara n-ä-s-t-a-n lika rolig som dem någon sällsynt eftermiddag.

Sluta nu.
Duvor ska också ha mat.

Jäkla fyror.

Störande ord i vår vardag

Lugnt.

En gång i tiden bevakade jag mejeristämmor. Varje gång reste sig någon välmenande mjölkbonde och efterlyste mer politisk reklam på mjölkpaketen. Det behövdes tyckte han, böndernas parti behövde synas och den placeringen var ju perfekt.

Varje gång fick han samma svar från ledningen. ”Det ska vara lugnt vid frukostbordet”.

Svårare än så var det inte.
Då.

# Anekdotiker. Person med svårartad böjelse för att berätta små historier ur sin levnad.
# Apropåoholic. Se Anekdotiker.
# Ibland har även den klokaste svårt att förstå hur anekdoten hör ihop med senaste samtalsämnet vid fikabordet. Ta bara bilden ovan, vad tror du det är för kreatur, va’? Vad har dom med en tunnelbanestation i Stockholm att göra?

Nog finns det hopp

Den förste som visade mig ett datachip en gång i mitten av 1980-talet var över 80 år. Han var född i Kina under boxarupproret och familjen tvingades fly. Staden namn uttalades Junch’ping och så uttalades även den svenska stad de hamnade i. Det tyckte han var intressant.

Till sin 90-årsdag hade han skrivit en debutdiktsamling, som han gav sina barn och barnbarn i present. I samma veva redigerade jag en antologi där han var med. Den höll på att aldrig bli färdig för tryck, han filade ständigt på formuleringarna. ”Slutgiltig version” stod det alltid i följebreven. Varje gång, många gånger.

Nog finns det hopp. Detta apropå chip – och år.

Mera mys
Någonstans i en låda har jag ett gammalt chip. Jag brukade använda det som rekvisita vid scenuppträdanden och skrivarkurser.

Tack, tekniker. Datachips har fixat fler fredagsmysigheter än den frejdigaste fabrik i Filipstad.

Drönar är det minsta den gör

Först var folk skeptiska till datamaskiner. Visionen talade om några få superdatorer i vårt land (i statliga och privata monopol), byggda för massregister och kontroll.

Sedan kom webben och e-posten och många kritiker svängde. I Sverige gjorde LO-datorn och arbetsgivarnas erbjudanden om personaldatorer att datorn och nätet kunde spridas snabbt till många hem. Användningen decentraliserades. Megafonerna uppifrån började ersättas av ett mer demokratiskt samtal på lika villkor. Sociala medier kan fungera så.

Men kapitalet vill gärna gå in och kontrollera ny och nyttig teknik. Sedan länge tar internationella jättar som Google och Facebook maten ur mun’ på våra dagstidningar, både här och i andra länder. De har blivit jättar även på annonsmarknaden och är en av orsakerna till att den svenska journalistiken vissnar, blad för blad. Nu berättar Facebook att de tänker skicka upp jättelika drönare, som ska fungera som flygande nätdistributörer och göra internet åtkomligt på nya platser. Google har liknande planer.

Under tiden har många av oss frivilligt lämnat våra privata uppgifter till dem båda. Massregistren är större än någonsin och insamlarna har krupit mycket längre in i våra liv än några statliga register någonsin skulle ha vågat.

Jättarna styr
Jag älskar internet. Jag bor periodvis på Facebook. Google är mitt ständiga verktyg, kunskapsletare som jag är. Men var det verkligen meningen att vi skulle gå mot ett nytt monopol? Var det så det fria, en gång annonsfria nätet var tänkt? Jättarna styr mer och mer över vad vi får se och läsa.

Häromdagen fick västmanlänningen Jesper Nilssons berättelse stor spridning. Den handlar om varför han lämnar Sverigedemokraterna. Nu har Facebook sett till att blogginlägget inte går att dela på fb. Monopolet har talat, så fritt var det nätet.

Snart lyfter första drönarn drygt två mil upp i luften.
Dröna är det minsta den tänker göra.

# Den 12 april 1994 postade de amerikanska advokaterna Laurence Canter och Martha Siegel historiens första kommersiella spam.
# De publicerade reklam samtidigt i minst 5 500 diskussionsgrupper på Usenet. En hög siffra då.
# Resultatet blev att servrarna hos deras webbtjänst kraschade. Sedan låg de nere i flera dagar, på grund av alla klagomål från arga nätanvändare. Canter och Siegel hade brutit mot den tidens nätetikett. ”Du marknadsför inte på nätet”.

Tiggare ihjälfrusen vid värmländsk vägkant

En gång kom jag cyklande från Årjäng, tog åt höger i Södra Ström och fortsatte uppför backarna via Kalleboda, njöt av utsikten i Lenungen och kom småningom fram i Glava. Där såg jag mitt livs enda bilverkstad med blommor i fönstren.

Det var då. Nu bilar vi i andra riktningen men skogen är sig lik och vägen än mer. Har jag någonsin cyklat en lika krokig och backig grusväg? I Lenungen och Kalleboda sitter skyltar på tre språk vid vägkanten. VARNING! Brant backe, cykla sakta!

Vägrade hjälpa den fattiga
När det är några kilometer kvar till Södra Ström känner jag igen stenen med offerkastet. Bu’sten, namngiven av Kallbufjället. Bu’ som i bod, antar jag.

Sägnen berättar om en tragisk händelse. En kall och snöig julaftonskväll mot slutet av 1700- eller början av 1800-talet kom en kvinna gående. På armen bar hon sitt oäkta barn. Under dagen hade hon bett om husrum i en gård i närheten men fått nej. Husbonden ville inte ge husrum åt en sådan kvinna. Ett barn fött utom äktenskapet var en skam. Den skammen ville han inte dela.

På juldagsmorgonen far han med familjen till julottan. Då får de se kvinnan med sitt lilla barn i famnen intill Bu’stenen. Ihjälfrusna, halvt översnöade. Sedan dess har historien berättats från generation till generation. Hela tiden har människor lagt blommor eller ris vid stenen, till minne av den döda kvinnan och hennes barn.

Det fortsätter de att göra.

En hälsning till oss i dag
Vi stannar, plockar några färska blommor och lägger dem där de två dog. Där ligger redan ett stort och ett litet mjukdjur, några småslantar och minnesföremål och gott om blommor och ris från många år tillbaka.

(Texten fortsätter efter bilderna.)

Länge står vi tysta och hör den fattiga kvinnans och offerkastarnas hälsning, rakt in i svensk tiggardebatt sommaren 2015. Här har två barn lagt sina mjukdjur, till minne av kvinnan och spädbarnet. Vad lägger vi till kvinnan på trottoaren där hemma som behöver vår hjälp?

Hur långt är det i dag mellan hjärta och hjärta? Vilken skam och fattigdom skrämmer oss nu?

Dom som byggde landet
Strax därpå svänger vi in vid radbyn Långelanda. Där, i tingshuset, dömdes prästen Anders Lindbäck som tog livet av några av socknens fattiga med arsenik.

När vi kommer till Silleruds hembygdsgård sjunger Göran Samuelsson och de andra artisterna i Packmopedturnén ”Dom som byggde landet”. Publiken i slänten är full av 60-åriga proggare som reser sig och applåderar.

Än är landet inte färdigbyggt.
Mycket har hänt, mycket återstår att göra innan offerkasten bara är historia.

# Vid ett offerkast har någon dött en oväntad eller våldsam död. Den som passerade offrade ett mynt, kastade en sten eller kvist för att den döde inte skulle gå igen och för att skydda sig själv.
# På vissa håll trodde folk att ju större sten eller gren du la på högen, desto längre kunde du färdas utan att råka ut för olycka.
# På nätet hittar jag en bild från 1960-talet. Då var kvistarna större vid Bu’sten. Nu ger vi mest blommor och småsaker. Har rädslan övergått i hedersbevisning?