Historia – Sida 52 – SVENSSONS SLÄNG

Fortsätt smälta inlandsisen

Hur kan vi på bästa sätt ta emot folk som behöver oss och som vi behöver? Den frågan borde svenska partier ha tagit itu med för 30 år sedan. Invandringen kallar vissa det, integrationen säger andra.

Jag säger välkomna, ge möjlighet.
Vårt land är stort.

Deras fel
Sakta spricker Sverige och djupt nere i dunklet i klyftan ropar mörkermännen. ”Är du otrygg?” ropar de. ”Är du orättvist behandlad? Har du blivit av med jobbet, är din bygd nedlagd?”

Sedan ljuger de oss en månghundraårig ramsa. Lögnen handlar om syndabockar, hela folk av syndabockar. ”Allt är deras fel” ropar de och pekar finger. Det är bortåt grannbyn de pekar. Bortåt Väse. Bortåt andra sidan Kilsbergen. Bortåt Europa eller Rumänien eller vad det heter. Där borta, där bor folk som inte pratar som vi. Folk som inte ser ut som vi. Det är deras fel. Här på trakten är vi ofärgade. Varenda en här i socknen är färglös, grisskärt är ingen färg. Inte sitter vi på gatan och fryser.

”Allting är deras fel!” gapar mörkermännen. ”Allt dumt ni kan komma på och mycket mer ändå”. Folk som flydde från kriget i Jugoslavien. Folk som flydde från kriget i Irak. Folk som flyr från kriget i Syrien. Romer. Judar. Folk med z i namnet (om dom inte spelar i dansband).

Deras fel är det.
Allting är deras fel, nageltrånget också.

Arbetslösa när jobb behöver göras
I många hundra år har mörkermännen ropat. Själva var de alltid här ”först”. På varje bergsknalle, i varje dal, var de ”först” fast samerna var före. Själva har de alltid talat ”rätta ursvenskan”, fast språket ändrar sig hela tiden och en gång kom hit som anhöriginvandrare, det med.

Det finns inga syndabockar. Ramsan var lögn från början. Vi behöver ropa andra ord. Ett särskilt vackert ord kom också invandrande söderifrån. Det ordet heter solidaritet. Solidariteten behöver röster som ropar vackra ord.

Vi behöver bli klokare på att välkomna de nya hit och fort ge dem möjlighet till språk och arbete. Det är vansinne att stänga inne medmänniskor i sysslolöshet när Sverige är fullt av jobb som behöver göras. All arbetslöshet är korkad och bevisar att något är fel. Vi försörjer varandra men den ene sliter kroppen av sig på att arbeta medan den andre sliter själen av sig på att inte arbeta.

Överallt finns jobb som behöver göras.
Att se det.

Sämsta sortens klasskamp
Sakta spricker Sverige och djupt nere i dunklet i klyftan ropar mörkermännen. De vill ställa fattig mot fattig. Fall inte i den fällan, det är den sämsta sortens klasskamp. Sparka nedåt är fegt. Gör om och gör rätt. Det finns en bättre analys.

När isen smälte kom människan hit. Hon är välkommen. Det finns massor att ta itu med. Kom så gör vi det, kom så fortsätter vi smälta inlandsisen.

Hurra!

Skönt att mitt län har två morgontidningar. Här är två glädjeämnen från i dag:
VF-ledarstick: SD:s obehagliga människosyn
VF-ledare: Ta vara på kompetensen

Mejl om att bli vuxen

Funderar på att göra om lite i trädgården när jag blir pensionär.

Vuxenvarning. Jag har skickat ett mejl till Pensionsmyndigheten.

Min kära vän har inga problem med att förstå det orange kuvertet. Inte några andra kuvert som dimper ner till mig heller, fastän jag haft fler arbetsgivare och uppdragsgivare än det finns villor på vår gata.

Så himla besvärligt är det inte. Inte sedan jag väl skaffade e-legitimation och gick in på Min pension och tittade. Men vi har ett bedrövligt pensionssystem.

Jäkla fondmicklare.

Fem pocketböcker
Visst ser vi en del roliga poster när vi klickar fram listan över pensionsinstitut. Från ett av dem kommer jag att få 253 kronor i månaden. Livslångt. Det är vad några år som journalist i Småland skrapade ihop åt mig. Heja Vaggeryd, heja Klostergatan i Jönköping, heja Esplanaden, Huskvarna. 253 kronor är inte att förakta. Det får jag fem färska pocketböcker för, om jag cyklar till stan och köper dem. Eller väldigt många cykelturer ner till vårt prima bibliotek, där läsningen är gratis. Då kan jag fika på hemvägen och ta en tur i skogen efteråt.

Fikar jag hemma blir det rena förtjänsten.

Från en annan givare får jag 517 kronor i månaden, livsvarigt. Det är för åren på Statens Räddningsverk. De pengarna ska jag köpa filmjölk för, en insats som varit livräddande förr i detta hushåll. Räcker de till müsli också och en släktforskningscirkel?

Väldigt kluven
När jag skriver detta är det 199 arbetsdagar kvar, med semestern borträknad. Säg ingenting till chefen, han kan tro att jag är trött på jobbet och det är jag inte. Tvärt om. I själva verket är jag väldigt kluven. Lever jag den 12 januari 2016 så kommer det att kännas konstigt att inte gå till jobbet. Det är en tisdag. Vi brukar jobba på tisdagarna i vår släkt.

Mina trivsamma arbetskamrater.
Mina viktiga arbetsuppgifter.
Mitt kära höj- och sänkbara ståbord.
Min trådlösa mus.

Sista kalendern
Vem ska jag sedan prata strunt med vid förmiddagsfikat? Vem ska lära mig allt roligt? Vem ska jag tvinga att lyssna till de sju anekdoterna från min levnad?

Jag fick ett vänligt svar från Pensionsmyndigheten. En trevlig kvinna där tycker absolut att jag kan sluta jobba mitt i månaden, dagen innan jag fyller 65. Om jag vill. Fast själva pensionen betalar de ut månadsvis, den delar hon inte på.

Jag har börjat på den sista arbetsalmanacka jag tänker använda i mitt drygt 40-åriga arbetsliv. De sista dagarna i januari 2016 kör jag på frihand.

Det, mina barn, kallar jag vuxenvarning.

Faxade varenda räddningskår och bad om hjälp till barnen i Rumänien

Ligger sjuk och somnar om. Det är en världslig sak, att hosta slem dör jag inte av. När jag vaknar igen läser jag ikapp några facebookinlägg. Min vän Björn fångar det jag tänkt.

”När Rumäniens diktatur föll och landet blev fritt så var vi inom fackföreningsrörelsen snabba med att starta insamlingar till Rumäniens barn. Andra insamlingsorganisationer gjorde detsamma. Svenska hedervärda medborgare stod utanför butiker och ’tiggde’ pengar till de behövande i Rumänien. Om jag inte minns fel så var det även en insamlingsgala på TV. Ingen ropade då på tiggeriförbud, det var ju inte dom som behövde pengarna som tiggde.

Nu finns det människor från Rumänien på de platser där vi stod med insamlingsbössor tidigare. Då kommer kraven på tiggeriförbud från olika håll. Vad är skillnaden? Är det att vi nu tvingas se dom behövande i ögonen?”.

Bra skrivet, Björn Samuelsson. En gång var Björn med och arrangerade studieresan till Auschwitz som jag skrivit mycket om.

Faxade hela blåljus-Värmland
Rumäniens barnhemsbarn, det gick ett program om dem på svensk tv. Programmakarna hade hittat ren misär. Efteråt var alla goda människor upprörda. Då fick några av kamraterna på SOS-centralen i Karlstad, där jag jobbade, en idé. De skulle starta en insamling till dessa barn bland blåljusfolket.

Vana som de var att få något gjort hade de snabbt fått ut fax till varenda räddningskår, bärgare, ambulansstation och vad det nu fanns för resurser i länet till människans hjälp. Ställ upp, hjälp till, gör din insats! De här barnen behöver oss.

Sedan satte de igång med att ringa.

Lika som larmnumret
– Hur mycket har ni tänkt försöka få ihop i Värmland? frågade jag en av eldsjälarna.
– 90 000, svarade hon.

Det var en lämplig summa tyckte hon, eftersom det råkade vara det svenska larmnumret då på 1980-talet.

Efter några kvällar hade vi nått målet.
Vardagssolidariteten levde och ingen människa hade försökt förbjuda oss att tigga.

100 rockriff i rad

… och där hittade jag Youtube-filmen som hjälper mig hålla ordning på gitarrhjältar jag vill lyssna på och stränggnischlare jag kan avvara. Min musikaliska fortbildning går vidare. Här är 100 av rockhistoriens gitarriff från en och samma gitarr i en enda tagning.

Gillar galenskapen. Få se nu, vem ska jag gå till originalet och lyssna mer på än jag redan gjort? Nummer 6, 11, 13, 14, 22, 24, 26, 48, vänta, byt inte så fort, jag hinner inte med.

Kul idé.
Jag vet ett riff du glömde.
Det gör alla som hör de hundra.
Inte är du den bäste gitarrist jag hört men tack för kom ihåg-listan. Nu ska jag lyssna på The Who.

YOUTUBE: 100 Riffs (A Brief History of Rock N’ Roll)

Hårdrock för mångfald

Skatorna har möte, grafiska i sin enkelhet. Dinosaurier kallar den kära vännen dem, de ser så ut när de flyger tycker vi och forskarna tror de är släkt med di gamle.

Enkelhet? Nåja. Den som har sett hur de kan ägna 45 minuter åt att villa bort en katt i trädgården kallar dem inte enkla. Fåglarnas grupparbete var perfekt, på slutet var jag helt säker på att de skrattade. Katten dröp iväg, helt uppstirrad.

Nu har de möte. Det är helgdag, snön är ett mjukt vitt täcke över Grossbolstorp och jag tänker på kärleken. En av mina favoriter har börjat blogga igen. Bodil Malmsten:

Det är väldigt glest med lyckodikter i världslitteraturen.
Lyckan skriver vitt.

Började rycka
Framför mig ligger traktens annonsblad, knappast enkelt i sin grafik. Jag blir så glad över budskapet på förstasidan. Hårdrock för mångfald, det skulle dinosaurierna ha känt till.

Det var en dag i fjol, har glömt vilken. Vi var nere i Forshaga, det pågick någon sorts dagar. Då hörde jag dem plötsligt. Några unga killar stod och spelade på torget vid vår lokala spelbod. Hårdrock så det började rycka i ben, vener och hjärnceller på den här 60-plussaren.

Inte begriper jag mig på hårdrock (fast jag har börjat gilla’t), men det här var ingen vanlig torgmusik. Spelglädje och talang begriper jag mig på. De kallar sig Wendorizer lärde jag mig efteråt.

Musik som manifestation
Nu går de vidare, de unga killarna. Jonathan Agorander, Aron Torstensson och Robin Bidgoli bestämde sig för att de ville göra något mer av sin musik. De ville bidra till acceptans och tolerans för mångkultur och mångfald, skriver de.

Just så. Vem har sagt att antirasism och mångfald måste bestå av långa teoretiska inlägg på facebook och bloggar och mer eller mindre högljudda manifestationer på gator och torg? Det kan vara en hårdrocksdag i kulturhuset i den forna bruksorten Deje också, med både inlägg och högljuddhet.

Avhoppad nazist berättar
Medan skatorna pickar solrosfrön i snön läser jag vidare om galan i Deje på lördag den 31 januari. Gratis inträde, börjar 12.00 och slutar 21.00, med pauser. Bland föredragen märks den avhoppade nazisten Peter Sundin som pratar om vägen ut, några pratar om sin skolresa till Auschwitz, andra om att komma som flykting till Forshaga och om att vara ensamkommande flyktingbarn. Allt är alkoholfritt och drogfritt och det finns möjlighet att köpa fika och mat under dagen.

Vänta, musiken för höge farao. Browsing Collection, Gonadetectomy, Insane, Serpenth och Wendorizer själva.

Musik är bäst när den vill nå’t. Det vill de här killarna. I höst och vinter har de jobbat häcken av sig för sin övertygelse.

Åk dit.

BAKGRUND: För två år sedan startade Robin Bidgoli och Aron Torstensson hårdrocksbandet Wendorizer. De är 15 år nu. Ett år senare gick Johathan Agorander med, han är 21. Killarnas engagemang för mångfald fick ett annat perspektiv då Aron och Robin fick åka på studieresa till Auschwitz med skolan via ABF. Med på resan var folk från olika föreningar, kommuner och fackförbund. Plus åtta elever från Deje, däribland Robin och Aron. De bestämde sig för att gå vidare med budskapet om mångfald och berätta vad de upplevt i Polen.

De kontaktade Studiefrämjandet där de redan kört studiecirklar med sitt band. Beslutet blev att starta föreningen Hårdrock för alla. Du hittar den på Facebook.

Under hösten har de gått föreningsutbildning och bestämt sig för att arrangera sin gala den 31 januari. Budget: 60 300 kr. Då har de ordnat bidrag från Alfa-stiftelsen, Forshaga kommun, olika privatpersoner och Studiefrämjandet. Målet är att det ska komma 100 ungdomar och att stärka mångfalden, antirasismen.

Bra jobbat.
Gillar’t.

Fyra mil på en dag och helig belöning

Belöningen vid målgång.

Fyra mil till fots på en dag, trötta ben, en och annan vätskekontroll, småprata med folk efter vägen. Medalj när du kommer fram.

Stockholmsmaran? New York City Marathon? Berlin? Nej, Köln och Santiago de Compostela. Som pilgrim fick du också medalj. Den var lika helig den.

Pilgrimens mussla
Det är i Lödöse museum jag hittar montern med de nio pilgrimsmärkena. Den gamla staden Lödöse var länge en viktig utreseort för pilgrimer på vallfärd. Totalt har de hittat 13 olika sorters märken här, var och en från sin heliga vallfartsort.

Nu tittar jag på nio stycken. Den som vandrade till Santiago de Compostela fick köpa en S:t Jacobsmussla. Den som tog sig till Köln fick köpa märket med heliga tre konungar.

Bot mot din sjukdom
Fyra mil om dagen. Allt för att du ville ta dig till en helig plats där det fanns reliker eller andra heliga föremål. Kanske hade du ett brott att sona. Kanske var du sjuk och ville bli botad. Den som hjälpte dig med mat eller husrum gjorde också en kristlig gärning. Som pilgrim var du lätt att känna igen med din hatt, din stav och din väska.

De längsta resorna till Rom eller Jerusalem kunde ta månader, ibland år. Riskabla färder med rövare och vilda djur längs vägen.

Märket blev magiskt
… och så kom du fram och kunde köpa ditt märke. Belöningen. Ibland kunde du få röra vid reliken med märket. Då blev det också magiskt och fick en helande kraft. När du kom hem hade du beviset. Du var en av deltagarna.

Det är precis som med marathonmedaljen.

– Hur lång tid tog det för dig? Jaså inte under tre månader. Hade du tränat mycket?
– Nästan ingenting.
– Köpte du nån t-tröja?
– Nej, fattar du väl. Det är bara medeltiden än.

Förunderliga 40 år

Vaknar med skrivlust och inser att det är jubileum. Nu har jag levt på pennan och tangentbordet i 40 år. Förunderligt. Att få syssla med något så roligt och få betalt för det.

Tack bokstävlar.
Tack läsare, lyssnare och tittare.

I morgon ska det handla om risk och inte vilken risk som helst.
Satirisk.

Hållning.
Vassa sidan upp.

Fotnot: på den här adressen får jag inte betalt,
tvärtom, bloggen kostar mig tre kronor om
dagen men de betalar jag med andra ord.

Exalterad?

Illustration i Elsa Beskows bok Olles skidfärd.

”När jag var liten och ända tills nu har jag blivit glad, ja nästan exalterad när de första flingorna har fallit” skriver min vän Lars Nilsson på Facebook.

Ja. Just så. Jag var barn och stod med näsan tryckt mot rutan varje kväll från början av november. Hoppas, hoppas vi får snö… Olles skidfärd, som bilderna i den boken såg min dröm ut. Ganska ofta blev den sann.

Jag drömmer den än.

En annan upplevelse som sitter djupt i själen är korvgrillning. Att gå ut i skogen, oavsett årstid, tända en brasa, tälja en grillpinne och grilla korv. Väcka jägaren & samlaren inom mig, minnas alla Hjortfot-böckerna och alla goda svenska naturskildrare för vilka brasan alltid är munter. Brasa och munter, de orden är tvillingar. Trillingar förresten, det finns ett ord till.

I går gjorde vi det igen.
Tack liv, tack skog.
Tack Konsum Värmlands charkfabrik.

Exalterad. Just så.
Sa jag att det snöade?

Dags att minnas 2015

Fiberdiket, vår tids Göta Kanal och stambana.
Allt jag kräver av ett bra bredband är att det är brett OCH djuuuuupt.

Det har blivit hög tid att summera det nya året.

1 JANUARI 2015: 40 minuters powerwalk i ishalkan, börjar läsa julklappsbok nummer två, svarar på en fråga på jobbets facebooksida. 2 JANUARI: åker till kontoret, inviger sista årskalendern i mitt yrkesliv, hemkommen igen ser jag ett intervjuprogram med Sven Wollter, installerar fibern färdigt, den är så snabb så vi får smyga oss på datorn, joggar hit och dit i centrala Grossbolstorp och förorten Forshaga. 3-4 JANUARI: tar helg, funderar över en kompromiss som det här stönträt kanske måste föreslå vid en stor genomgång chefen har bett mig göra, ler för mig själv när jag tänker på hur förvånad jag kommer att bli över detta, (har jag blivit mjuk sen jag fyllde 63,95?), läser vidare i boken, promenerar i solsken, springer hit och dit i förorten. 5 JANUARI: summerar 2015 och allt är lugnt, allt är lugnt, åker till vår kranskommun Karlstad.

Nej förresten, ja bare skôja.
Dä’ driter ja’ att i.

Stönträ’: (ett ord på mitt modersmål),
ovanligt envis individ av arter som hund och människa.

Mitt slitna gamla 2014

Kontorslandskap i Karlstad sommaren 2014. Någon ställde sin stol mitt i älven.

Det var det bästa av år, det var det sämsta av år. 2014. Två dagar i rad kom vänliga män och tackade för mitt skrivande, krönikor de hade följt till för tio år sedan. En tredje dag fick det främlingsfientliga partiet 12,86 procent av rösterna i riksdagsvalet. Medan jag gick ner tio kilo, satte millennierekord på milen och sprang alla gator i kommunens tätorter flyttade fattigdomen i Europa hit, till entrén utanför vårt Konsum. Det dåliga var inte att tiggarna kom hit, det var att de behöver tigga.

– Förbjud tiggandet… suckade de inskränkta, få.
– Förbjud fattigdomen, svarade folk med inlevelse.

Den här bloggen fyllde tre år och såg sitt tusende inlägg. Nå’t ska en bokstavsvän göra när huset blir tommare och jobbet bara är på 100 procent.

Här är några av inläggen i repris. Börja inte med att läsa dem. Börja med att gå med i facebookgruppen Front mot rasism och fascism. Vi är en bra bit över 16 000 medlemmar numera, det hände också 2014.

Bästa ordet är fortfarande solidaritet.

På allvar
Du har inte funderat på att tänka lite själv?
En särskild plats i helvetet
När Charlie Weimers missade förlåtelsen
Antirasistiska FAQ (del 3)
Tal på nationaldagen 2014
Jaså gick det att ta ett ännu dummare beslut…
Landet där de rika drar ifrån