Inte bli som vi. Det var vad föräldrarna tänkte, mottot för en hel generation i hyreshusen och längs de avsmalnade grusvägarna. Mamma och pappa sa aldrig precis de orden men visst var de stolta när sonen tog studenten, även om jag vägrade mössa. Måndagen därpå följde jag med pappa till bruket.
– Jobb? Jo det har vi, jaså ärrä du som kommer?
Allt var så riskfritt. En upptäcktsresa bland arbetare och proletariserade småbönder. Vi blev många på den färden. Arbeta ville vi och skolan hade sannerligen inte varit självklar, vissa påstod att vi kom från ”studieovana hem”.
I krig är det segrarna som skriver historien, i folkhem är det stundom medelklassen. Inte kom jag från något studieovant hem. Farfar och farmor var läsande människor, mina föräldrar också. Det var bara skolbänken de inte hade fått lära känna särskilt länge. Allt de behövde för sin överlevnad och sinnesro studerade de hela tiden och med stor vana.
Så länge jag ville hade jag lätt för mig i skolan. Det avgjorde jag själv, vi hade inte samma tryck hemifrån som skollärarns, tandläkarns och ingenjörns döttrar och söner.
– Men välj gärna ett annat yrke än vårt. Det är ingen framtid å vara småbonde å sedan barkmaskinist, bondhustru å sedan städerska på skolan.
Sju kronor och nio öre i timmen hade han. Dit följde jag med.
*
Riskfritt var det. Jag trivdes som fisken i vattnet bland gubbarna på brädgården och i justerverket, älskade att slänga käft, gillade jargongen och yrkesstoltheten. Visst. Men för mig fanns ändå en möjlig väg ut, bort från bruket. De visste ju det.
Förstörd var jag redan. Bläddrade i Dagens Nyheter ett tag på matrasterna, kunde varenda huvudstad, hade läst Staten och revolutionen.
Hela tiden visste jag vad jag ville bli efter sågen. Som en av dem. Bli som pappa vid barkmaskinen, Gösta vid andrakapan och han som körde truck med fotografiskt minne.
En av dem? Det var det enda jag inte kunde bli.
God Jul eller vad du kallar midvinterfesten. Ät mycket gröt. Prata med riktiga människor. Tid är en vacker gåva.
