Den som planterar en palm

En kamrat berättar hur han sätter glögg och palmer. Samma dag. I almanackan står det september och i mitt sinne rullar stora vemodet in. Den mänskliga hjärnan är en märklig sak. Raskt drämmer hon till med den enda möjliga association som kombinationen glögg och palmer kan ge en lagom tjock man i 62-årsåldern på Grossbolstorps höjder när han ligger hemma i hösthosta.

Yngve Stoor.

Yngve StoorDetta var några dagar sedan. Nu sitter jag kvällarna i ända och lyssnar på vår ende svenska hawaiimusiker på Spotify. Låten hjärnan mindes var förstås Sjömansjul på Hawaii. Den kom på skivan Melodier som bedåra år 1945.

Låt efter låt lyssnar jag på, medan gitarrsträngen på dalmasens hawaiigitarr dallrarrarar. Två solröda segel, Mot Honolulus strand, Blå lagun – varenda låt rymmer längtan och framtidstro. Dall rarr rarr allr-ande kommer framtiden till oss.

Ge mig ett hårdrocksband som vågar spela in sjömansjulen och kalla skivan Melodier som bedåra. Låt folk tro på framtiden igen, så som den gör som planterar palmer i september 2013, trots att Anders Borg nyss har lagt fram sin nya budget och svartmyrorna gått framåt i kyrkovalet.

Månsken över Tahiti går också bra, om ni tycker den passar bättre för distade gitarrer och growlande trut. Är det nog med förslag?

 

Fotnot: något säger mig att det kan finnas generationer av barn som inte fått lära sig om världens främste svenske hawaiimusiker i skolan. Läs vad Wikipedia skriver om Yngve Stoor.

Munkfors sak är vår

Jag är en enkel människa. Ibland läser jag dravel i både böcker och blad och om helgkvällarna händer det att jag ser på tv-program som tittar sig själva. Två krav har jag dock. Det ska inte skrikas och gapas om detta inte behövs för handlingen. Programledare och andra ska inte göra narr av vanligt folk.

Därför går alla program av typen Idol bort, för där är juryns halva uppgift att förnedra. Därför zappar jag iväg från all den reklam som handlar om att se människor som utbytbara. Därför går de flesta ringprogram på radio av typen Hassan bort, precis som de flesta varianter av Dolda kameran på tv.

Jag får ont i magen av folkförakt.

Ett program är särskilt lätt att zappa förbi. Tv-programmet Robinson. Så har det varit i alla år för mig. Jag klarar inte ö-råd. Som jag ser det har Robinson varit med och ökat den egoistiska andan hos vissa i mitt land.

Då föredrar jag underhållningsprogram där folk gör det de är bra på och får uppskattning för det. Program som Så ska det låta, där artisterna får sjunga i stället för att fjanta sig. Där har någon insett att det verkar vara sång som sångare är bra på.

En favorit på tv är Körslaget. Caroline af Ugglas påhitt som nu rullar för sjunde säsongen i fyran. Att upphovskvinnan gillar körsång märks tydligt. Det som också märks är att formatet (det kallas så i tv-sammanhang) inte tillåter att programledare och andra förnedrar de medverkande. Dramaturgin är lagom lördagskvällslättsmält, när du får se kör efter kör växa fram och sakta men säkert bli till en sammansvetsad grupp, där det som händer är mer än sång.

Då vaknade slöfocken
BookI kväll är det dags igen. En av körerna kommer från Munkfors. Platsen där jag började min bana som journalist och dit jag långt senare kom tillbaka som informatör. Min favorit bland bruksorter. Team Book från Munkfors består av fullt med bekanta, bekantas bekanta och bekantas barn.

Till min förvåning upptäcker jag att jag, som är en sån slöfock i tv-soffan, har börjat ringa och rösta på kören. Prova du med. Caroline af Ugglas körslag är ett förträffligt chips- och vindruvsprogram och varför skulle inte en trivsam liten ort uppströms Klarälven få vara i centrum många lördagar till?

Munkfors sak är vår.
TV4 behöver några äkta människor ibland.

Alltid på fel ställe

Människors problem nu för tiden är att alla alltid är på fel ställe. Så då måste de ringa till det där andra stället, där de hade velat vara om det är där den de ringer till är, så han inte är på något annat ställe och längtar bort från det stället i stället medan han talar med dig som längtar dit.

Eller hon.
Eller sms:ar.

Soluppgång från hållplatsen

 

 

 

 

Det är en glädje att springa barfota på solvarm stig

Vi har ont om pengar men mat varenda dag. Det är så det är att vara småbonde. När jag vill vara skidåkare har vi inte råd med tävlingsskidor. Inte först. I slöjdsalen i Fageråsens skola står vår magister med ett par SixJe Elit i näven. De är precis lagom långa för mig, han har nyss lärt mig grundvalla dem med trätjära och nyfylld blåslampa.

– Ska du vara med på skol-DM behöver du ett par riktiga skidor.

Tanken han tänker är omöjlig. Jag ser vad han vill men inte kan. Alla ser. En magister kan inte ge en av sjätteklassarna ett par skidor. Inte ens om gossen är duktig i skolan och träningsvillig. Det är inte rätt mot de andra femton eleverna i femte och sjätte klass. Han kan inte ens låna ut dem. Aldrig särbehandla, aldrig gynna bara en.

Mina egna skidor är för breda och har kabelbindningar. Perfekta när jag åker i lössnö två kilometer till skolbussen eller ända till skolan, fem kilometer över skogen. Men han tycker inte de duger att tävla med bland andra skolor, de är alldeles för tunga. Kanske skäms han för mina skidor.

Jag är bra men blir inte uttagen. Jag hade placerat mig med de skidorna också.

Stubbåkern utan skor
Vi äger både skor och stövlar, det är inget u-land vi lever i. Men varje senvår börjar vi gå barfota, mest för att vi vill. Gräsmattan framför huset, grusgången, grusvägen bort till korset, full med vassa stenar. När hösten kommer är fötterna så härdade att de klarar vilken stubbåker som helst. Du springer inte otränad i nytröskad stubbåker, varje strå är vasst. Alla nyskurna strån har en kompis och den har en kompis och den har en vän. Vass vän.

Efter en lång sommar med bara fötter kan du.

Känslan när du råkar trampa i en färsk, gulvitkletig hönsskit på lagårdsbacken och skiten pressas fram mellan stortån och långtån. Ännu värre mellan småtårna. Smeten, lukten. Känslan när du springer utan strumpor och skor på en barrstig i kända skogar. Solen värmer sanden, barren och två härdade fötter som har lust.

Fötterna minns och förstår
Femtio år senare läser jag boken om barfotalöparna i Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – i en av Sierra Madres mer isolerade bergstrakter. Bra bok, fötterna minns och förstår.

Vi är barn av savannen, uthålliga barfotalöpare på jakt efter en hjort som vi ska trötta ut, eftersom vi kan svettas men inte han. Löpningen som naturligt tillstånd, det är lättare att springa än att gå. När jag läst ut boken går jag ut på gräsmattan, tar av mig sandaler och nytvättade ankelstrumpor, går ett par steg i gräset, böjar sakta springa med nakna fötter mot nyklippt gräs. Det sticks inte ett dugg.

Kroppen byter löpsteg någonstans mellan villan och lekstugan utan att jag har en aning om det. Vi är tre stycken som springer runt huset. En savannlöpare i östra Afrikas Rift Valley, en tarahumaraindian i Mexicos branter men mest av allt en snaggad trettonåring i Ängebäckstorp, Nyeds socken, Värmlands län, Svealand, Sverige, Norden, Europa, norra halvklotet, universum.

Han som är jag.

Barfota är han född, barfota vill han springa på solvarm stig. Han äger en krona och femtiosju öre men har mat varenda dag.

Tigern och ilskan

September i skallen. Sitter vid Inre hamn i Karlstad och plitar i en anteckningsbok på lunchen, i väntan på ett möte i ett av hamnmagasinen. De som numera blivit lager för en annan sorts kreativitet än bananstockarnas och bomullstygrullarnas. Solen värmer, vattnet blänker.

Snart ska vreden tändas igen, den som får en förälder att bli en tiger, men på lunchen har själen fortfarande frid och pennan plitar.

Ilska går över den med, till och med på den här kattmänniskan. Nu är det tidig kväll, fortfarande september, och jag sitter med datorn i knät och breddar min musiksmak. Rockpile skrev någon på facebook nyss. Jösses, de är ju gôrbra. Är skivan färsk? Nja, livespelningen är från Montreux 1980.

Sweet Little Lisa och Trouble boys dånar ur datorn och själv funderar jag på ett korståg.

Klokhet, är det att inse vilka krig du kan ta och vilka du måste låta bli? Antagligen, fast den vetskapen är tung för en tiger att bära.

 

Fullt med intryck redan på morgonen

Hela tiden strömmar intrycken över en. Undra på att folk är stressade ibland. En helt vanlig augustimorgon går solen upp och skickar strålar in genom persiennerna, luften blir varmare, när vi öppnar altandörren hörs nötväckorna träta, på andra sidan bäcken står tre ljusbruna rådjur och tittar på mig, snart börjar svalorna pila och skria, två skator kraxar och lågflyger över oklippt gräsmatta, en sädesärla vippar stjärt på gångvägen och funderar över packningslistan inför färden till Afrika, insekter surrar, nu flyger de nära också, en harkrank i nacken, en annan individ med långt stjärtspröt seglar in för att undersöka glasets beskaffenhet på södra köksrutan inifrån, han vill inte vara med på bild, i så fall suddig, vissa moln ser ut som ansikten, andra liknar kartor över länder, där borta är Storbritannien, aspen rasslar, asken tiger, björken fäller tre gula löv, gräshopporna spelar, sju pilfinkar har höstupptakt bakom ruttna stubben, en större hackspett landar och tittar lystet på paradisäppelträdet, morgondaggen är fortfarande blöt och solen syns i varenda droppe när jag går barfota fem steg i gräset, rosen mot altanstolpen har vissnat, en nötväcka står med huvudet ner och gömmer mat i vårtbjörken, frön ser det ut som, nu är hela Storbritannien i upplösning, svalorna komponerar musik genom att sätta sig som noter på tv-antennen, jag borde ha lärt mig noter bättre i fjärde klass, pilfinkarna avslutar första mötet i full enighet, ingen frågar varför asken tiger, solen blänker i skottkärran bredvid lekstugan, rådjuren går vidare västerut med eftertänksamma steg, nästan som på tv, och snart får jag lov att gå in och trycka igång kaf…

Hela tiden dessa intryck.

Efter att ha läst Bodil Malmstens bok de första två gångerna

Nu har jag läst Bodil Malmstens nya bok två gånger. En gång snabbt för att den är så bra. En gång långsamt för att den är så bra. Sedan ska jag läsa de bästa styckena. Mitt angenäma problem den närmaste tiden är att de är så många.

Boken heter Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Precis som tidigare är titeln ett citat, varifrån får du läsa själv. Detta är den femte loggboken i serien. Vi är många som lärt oss tycka om hennes blogg www.finistere.se och hur hon sedan vidareutvecklat texterna där till böcker. De fyra första loggböckerna har sålt i över 250 000 exemplar, men nu är det slut, berättar Bodil Malmsten redan i första texten.

Det här är den sista. När den är slut är skeppet i hamn.
Efter den här ska jag själv – som i Montaignes ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok” – inte vara med längre.
Inte det jag i böckerna som kan blandas ihop med mitt riktiga jag själv.
Så ska det bli när mitt skepp kommer in.

Klok nog att lyssna
Då är boken redan igång. Strax får vi läsa om barnet som hon lyssnar på. Du ska inte låta vattnet stå och rinna medan du borstar tänderna. Tandborsten ska blötas, vattnet stängas av. Sedan tandkrämen och tandborstningen, två minuter, det här barnet kan räkna baklänges från etthundratjugo till noll:

Först när de etthundratjugo sekunderna gått är det dags att sätta på vattnet och skölja av tandborsten.
”Varför är du så noga med det?”
”För att de som inte är födda än ska ha vatten.”

Ser välfärden monteras ned
Människosynen är lika glasklar som alltid. Bodil Malmsten har berättat förr om vad klass betyder för henne och hur viktig hennes barndom i Norrlands inland och fjälltrakter varit. Byn, där de inte var fattiga men eftersom ingen i byn var rik fanns det ingenting att jämföra med. I den nya boken gestaltar hon ena stunden nedmonteringen av den svenska välfärden för att i nästa ögonblick visa på den vardagssolidaritet som finns.

Två gånger i mitt liv har någon rest sig för mig på tunnelbanan, det är under perioden när jag går med kryckor. De som ger mig sin plats är inte de svenska män mellan 41 och 50 som, enligt SIFO, ger Sverigedemokraterna sitt stöd, de som reser sig är svarthåriga, artiga unga män, så kallade invandrare.

Män läser inte, tänker hon, tills hon finner spärrvakten på tunnelbanan med en Jane Austen-bok framför ögonen. Tunnelbanan älskar hon. Ett annat tema är flytt och att bo eller inte bo. Efter att ha kommit hem från Frankrike hamnar hon i en andrahandslägenhet men så småningom i den bostadsrätt där hon tänker samma sak som om Finistère en gång: ”här ska jag dö men inte på mycket länge”.

Inte tillräckligt död
Har du läst hennes blogg eller någon av de tidigare loggböckerna känner du igen den klara blicken och de exakta formuleringarna. Även här finns det personer och företeelser som vi får följa i flera texter. En av dessa medmänniskor drar omkring på en kundvagn från Hemköp.

Jag drar bort blicken, känner mig skyldig, det är inte mitt fel att hon inte bor, men det är mitt ansvar att inte glo. Att observera det jag ser ingår i mitt jobb, men gör jag det inte snyggt och diskret är det pinsamt.
Även om hon som inte bor inte märker det.

Exakt är Bodil Malmsten sannerligen när hon konstaterar att britternas forna järnlady är död.

Margaret Thatcher är död.
Inte tillräckligt död.
Min redaktör tycker det är för hårt att säga om en död att hon inte är tillräckligt död.
”Det beror på vem som är död”, säger jag. ”Margaret Thatcher, Hitler, Pol Pot.”
”Är det inte ännu mer för hårt?”
”Nej”, säger jag. Enda skillnaden på Thatcher, Hitler och Pol Pot är att i Thatchers värld avlivas inte de som anses onödiga.
De slimmas bort.

En modig människa
För mig är Bodil Malmsten modig. I texterna verkar hon ibland vara den sköraste bland människor. Hennes ord blir starka, bland annat just för det. Precis som när hon står på scenen bär orden oss alla med sin styrka och tydlighet. Vi fångas. Vi ser hur hon bävar inför att kliva upp där framför oss och just därför når den roliga, kloka, ledsna, vassa medmänniskan oss med allt det hon vill säga.

Det var länge sedan jag trodde att författare alltid betyder en person som fattar före alla andra, men vissa ser tidigare och fattar tydligare. En sådan författare är Bodil Malmsten.

Nu ska jag bläddra tillbaka till sidan 109 igen och 115 och 91 och 90 och 83 och 80 och 63 och 42 och 37 och 34 och 28 och 20 och 15.

Särskilt sidan 83. Och 88 också.
För varje gång jag bläddrar på måfå i boken hittar jag nya favoritställen.

 

 

 

Länk: ”Ta reda på vilka de respektabla är”,
ett tidigare inlägg om Bodil Malmstens skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva.


Årliga augustikänslor

Augusti, du mystiska. Sommarnatten letar fram sin tröja, ljuden är nya och på dagarna har vi skördat. Hallon, kantareller och sommarminnen.

Mystisk är du. Hur gör du för att sätta i gång alla känslor? Vemod och glädje, skolstart och projektbörjor, lust att bli färdig med mäktiga altan- och romanbyggen. Lust att sitta i mörkret och lyssna. Den pirrande känslan av hur något strax ska ta slut.

Snart har sommaren lekt färdigt. Snart men inte riktigt än. Vill du följa med och bada en sista gång? Ska vi ta en svamprunda, den korta rundan?

I morgon kommer drivisen. Då blir det roligt.