Varför jag tror på dig, Människa

Luossa– Vilka av dina blogginlägg har varit mest besökta och delade på facebook?
– Det ena handlade om när min andra favoritbruksort Munkfors slogs för sin rätt med sången som metod. Vår egen värmländska sjungande revolution. Det andra kom härom dagen och handlade om tiggares och flyktingars människovärde.

Dialogen är påhittad men sann likafullt. Jag tycker det är så hoppfullt.

Det fantastiska Munkfors och mitt favoritord
Lärdom ett: ska du som bloggare nå ut, då ska du nästla dig in i det fantastiska nätverk som heter Munkfors. Jag har sagt det till mina vänner där förut och nu säger jag det igen: ni behöver inget facebook hemma hos er. Ni har ett bättre nät i vardagen. Grattis, älsker’t! Det räckte med att en god vän från väster om älven delade, sedan rasslade det till, för hon hade vänner som hade vänner som hade vänner och det verkar som om alla bryr sig om varandra mellan Råda och Olsäter. Vänner utombys har de också, förstås.

Bäst av allt var att detta hände när jag försökte skriva seriöst om ett vanligt enkelt nöjesarrangemang som nådde djupt i en lokal folksjäl. Det var den lilla ortens kamp mot de stora jättarna.

Lärdom två: solidariteten lever. Jodå, det dyker upp en och annan människa i trådarna om tiggarna som är rädd för att möta en stackars hungrig romsk rumän på backen i kylan utanför sin matbutik. Det är klart att jag kan förstå den rädde, på ett sätt. Situationen är ju så förnedrande, både för tiggaren och för den mätte medelsvensken. I hundra år har vi varit ovana vid tiggare i det som blev ett folkhem. Förr fanns de här med och många fattiga svenskar fick resa utomlands för att överleva, men det minnet var glömt.

Själv röstade jag nej till EU och skulle göra det i dag med. Men ni som vann, det var ju det här ni ville ha. Europeisk rörlighet. Fria européer med tiggarmuggar utanför Konsum och ICA. Förlåt, nu trillade jag dit, men hade ni väntat er att bara rika nordeuropéer skulle hitta hit? Sådana där som går in i butikerna och handlar? Snopet va’? Europa var inte vara Västtyskland, det var de förföljda romernas Rumänien också.

Vad pratet kan göra
Solidariteten lever. När jag skrev om myterna kring tiggare och flyktingar fick jag fler besök än någon gång tidigare, fler som delade. Det fortsatte i dagar och nätter. Min blogg är liten, snälla nå’n jag har inga mäktiga medievänner, men just då (och när jag skrev om den rosa körens kamp för munkfôrsingarnas självkänsla) blev den stor en kort stund.

OrkidéerJag älskar er, vänner. Ni trogna besökare och ni tillfälliga.
Ni rädda och förvirrade är också välkomna. Jag kommer inte att hålla med er om tiggarförbud och hemskickning av folk men vi kan väl prata om saken.

Låt oss vara människor en stund.
Det är samtalet som gör oss till människor.

Åcken ä’ JW Jones?

JWInget roligt på någon av våra onödigt många tv-kanaler. Då zappar jag bort till Glimt, en mycket lokal kanal. Där spelar en ung man med gitarr blues på en nattklubb i Karlstad så änglarna gråter. JW Jones? Vem farao är det?

Nu vet jag. Det fick bli en spellista till. Inte så mycket för sjunget men för spelet.

Fortbildningen går vidare. Spotify är det bästa som hänt mig musikaliskt sen den där gången vi såg Vem kan man lita på? på Plåthammaren i Älvsbacka.

(Youtubelänken är från en annan spelning
med min nya vän JW).

Nonsens en måndagsmorgon

Blyg

Jag tittar väldigt lite på vår tv.

Men ibland startar jag den och ser på olika program som finns inuti den.
Jag tycker det känns bättre.

*

När får vi se den förste fotbollspelaren som fejkar att han reser sig upp?

*

Tre viktiga inten:
Kasta inte glas när du bor i stenhus.
Droppen urholkar inte stenen.
Bränt barn skyr inte elden.

Det krävs många droppar, tillsammans mot samma mål.
Barnet som bränt sig provar igen och igen. Hur skulle annars någon enda människa kunna prata, gå eller ställa in en tv-kanal?

*

Blyga bönder får nöja sig med flyghavre.

Lördag igen, tänker efter

GemSaker som jag har lärt mig under veckan:

Det finns mer socker i citroner än i jordgubbar.

Landstinget i Värmland försöker skaffa sig råd. Och råd och råd och råd och… Tio stycken. Vi vann.

Ibland blir det lite dumt. Ibland blir det helt fotbollsgalet. Herrar ska inte styra förbund, aldrig producera tv-galor. Visst, de kan vara näpna att se på ibland men de har inte rätta spelsinnet.

Den mobila revolutionen är mycket större än internetrevolutionen.

Mitt i denna revolution går det att ligga död i en lägenhet i Karlstad i två år utan att någon anar det. Pensionen tickar in, hyran dras per autogiro.

Om du plockar en skrotbil för hand ger det 1,2 kilo koppar i snitt. Med sin nya maskin hoppas Walters Bildelar i Skogstorp norr om Falkenberg rycka loss 10 kilo koppar.

Bofors har gjort ett strålvapen. Det heter HPM Blackout, ser ut som en stor tratt och har samma effekt som en miljon mikrovågsugnar. Startar du den här värstingmikron slår den ut elektroniken hos motorer, drönare och allt möjligt annat i din omgivning direkt. På hur långt håll är hemligt. Kul att ha i trädgår’n halv fyra på natten en tisdagkväll om nån granne spelar för högt.

Sista meningen var ett skämt. Prata med folk i stället. Utan tratt. Börja med att berätta att 45 000 av de 190 000 bilar som skrotas varje år i landet hamnar i en stor skrotkvarn utanför Halmstad.

Det skulle jag tro blir populärt.

Resan hemifrån

Vid förstakapan

Inte bli som vi. Det var vad föräldrarna tänkte, mottot för en hel generation i hyreshusen och längs de avsmalnade grusvägarna. Mamma och pappa sa aldrig precis de orden men visst var de stolta när sonen tog studenten, även om jag vägrade mössa. Måndagen därpå följde jag med pappa till bruket.

– Jobb? Jo det har vi, jaså ärrä du som kommer?

Allt var så riskfritt. En upptäcktsresa bland arbetare och proletariserade småbönder. Vi blev många på den färden. Arbeta ville vi och skolan hade sannerligen inte varit självklar, vissa påstod att vi kom från ”studieovana hem”.

I krig är det segrarna som skriver historien, i folkhem är det stundom medelklassen. Inte kom jag från något studieovant hem. Farfar och farmor var läsande människor, mina föräldrar också. Det var bara skolbänken de inte hade fått lära känna särskilt länge. Allt de behövde för sin överlevnad och sinnesro studerade de hela tiden och med stor vana.

Så länge jag ville hade jag lätt för mig i skolan. Det avgjorde jag själv, vi hade inte samma tryck hemifrån som skollärarns, tandläkarns och ingenjörns döttrar och söner.

– Men välj gärna ett annat yrke än vårt. Det är ingen framtid å vara småbonde å sedan barkmaskinist, bondhustru å sedan städerska på skolan.

Sju kronor och nio öre i timmen hade han. Dit följde jag med.

*

Riskfritt var det. Jag trivdes som fisken i vattnet bland gubbarna på brädgården och i justerverket, älskade att slänga käft, gillade jargongen och yrkesstoltheten. Visst. Men för mig fanns ändå en möjlig väg ut, bort från bruket. De visste ju det.

Förstörd var jag redan. Bläddrade i Dagens Nyheter ett tag på matrasterna, kunde varenda huvudstad, hade läst Staten och revolutionen.

Hela tiden visste jag vad jag ville bli efter sågen. Som en av dem. Bli som pappa vid barkmaskinen, Gösta vid andrakapan och han som körde truck med fotografiskt minne.

En av dem? Det var det enda jag inte kunde bli.

Lördag, tänker efter

Kolaren

Det fina med att vara väluppfostrad är att då gör det mest ont i dig själv när du är otrevlig mot någon. Det är samtidigt det tråkiga med att vara väluppfostrad.

Alla som har stått med en insamlingsbössa vet att det är de som inte har råd som har råd, de rika har för mycket att bära för att orka ge.

Arbetarklassen är den mest medvetna delen av folket, sa vi när jag var ung. Titta på varje djupare opinionsundersökning eller facebooktråd, det stämmer än. I sakfråga efter sakfråga är hon klokare än många andra. Nämligen om definitionen av arbetare är: kvinna i offentliga sektorn.

Det fina med internet är att det ger oss alla råd att ge ut fattigmans tidning. Det negativa är att samma nät samtidigt gör alla dagstidningar till fattigmans tidning.

Vägen till en rättvis värld går inte över Google.

Mina händers klassresa

Porträtt av bloggaren som ungSå fort jag ser en hantverkare måste jag berätta om mina år på sågen. Som om tre år vid ett justerverk i Molkom skulle ändra någonting. Nu.

Jag är fortfarande en klassresenär.
Det var 40 år sedan.

*

Händerna minns exakt hur du vänder en råspont eller tvåtumfyra med hjälp av dess egen vikt. Varenda muskel kommer ihåg rörelsen.

Lyft inte pojk, väg. Låt plankan göra jobbet. Såg du matchen?

*

Hantverkaren i mitt kök genomskådar mig direkt. Det sitter inte i muskelminnet, det sitter i frökenhänder, terminalglas och fjorton år i skolbänken.

Dessa mjuka händer. Annat var det 73. Då gick det inte att få flis i händerna ens om jag försökte. När jag skulle klappa henne som jag älskar fick jag göra det med handens utsida.

*

Insidan har gjort sin klassresa. Den hör inte hemma någonstans.
Men klappar gör jag fortfarande helst med snällsidan.

Den går inte att fotografera

Om du inte är allergisk mot sötmandel, vanilj eller syrliga äpplen så har du två goda skäl att skaffa Lena Sewalls bok En bit Racken. Det är en utmärkt bok som jag skrev om för ett år sedan, när Lena var på Heidruns i Fensbol och berättade.

Fast det finns alltså ett skäl till.

Jag är ingen stor matlagare men visst läser jag hennes matreportage i Nya Wermlands-Tidningen och recepten i tidskriften Värmländsk Kultur. De som alltid har en intressant kringhistoria, lika läsvärd som recepten.

En-bit-RackenDet finns detta andra skäl: receptet på sidan sex i Rackenboken. Den äppelkakan kan vara den godaste dessert jag kommer att ha ätit. Någonsin. Egentligen skulle jag ha haft en bild på en form fylld med den äppelkakan här men det går inte.

Jag har försökt flera gånger.

När Telefonören skulle sluta synda

Fisk th smal

Telefonören ringer. Jaså du ska synda ser jag, säger han. Du står till förfogande.
– Det var ett skämt, svarar jag.
– Jag förstår hur du tänker, fortsätter han. Själv tänkte jag tvärt om ett tag, men det sprack.
– Hur då?
– Vad jag än kom på för ful ovana som jag borde sluta med så sa mitt samvete tydligt: ”det är synd”. Jag fick låta bli.

När han hör att jag inte fattar ordleken muttrar han en stund och rotar med någonting hemma i köket.
– Du har ingen humor Svensson, säger han. Inte begrep du dig på Anna Kinberg Batras ironi heller.
– Ironi?!
– Det fattar du väl att det var ironi. När hon sa att stockholmare är smartare än lantisar.

Fisk tv kvadratDå blir jag ilsk. Jag såg och hörde sannerligen ingen ironi 1998, när Batra gjorde sitt uttalande. Den hörs fortfarande inte på repriserna. Ironi? Pfff…
– Men det kvittar, fortsätter jag, medan Telefonören steker sin falukorv. Folkförakt är folkförakt, även om du gömmer den bakom dålig ironi.

Där fick du till det, mumlar han. Fast nån humor har du inte. Det är synd.

Klick.