Etikett: Historia

Putäll på er grefvar och baroner

Det finns en teckning av Albert Engström. Huvudpersonen, Kolingen, står utanför en finare restaurang och tittar in. På andra sidan rutan sitter välgödda herrar och kalasar från en dyrbar meny.

Kolingen, luffaren, höjer sin enkla pilsner och skålar med herrarna:
– Putäll på er grefvar och baroner!

Ser du klassamhället framför dig? Precis så tydligt kunde bara den drivne konstnären gestalta det, dessutom med humorn som vapen. Med satiren drypande om pennan fick Engström sitt budskap sagt, bättre än hundra flygblad, tidningsartiklar och tal:

Det finns ett klassamhälle.
Det finns en överhet.
Den tål att skrattas åt.

Just så ser jag på den omtalade överklassafarin till Solsidan också. Den är tydlig och enkel. Rollerna är som sprungna ur ett grekiskt drama, samtidigt som de är hämtade direkt ur vår samtid, inklusive solsideynglingarnas fläskkotlettfrillor och oförskämda uppträdande.

Unga män som lämpligt nog slänger ägg och småmynt efter underklassarna i bussen. Underförstått: här är vi så rika att vi har råd att kasta mat på enkelt folk om vi vill. Sådana där som inte bor på vår sida. Vi köper bara ny mat sedan. Solsidan är full av ägg.

Resans organisatörer intresserar mig inte, annat än som pr-genier och skapare av ett modernt drama. Parollen om klasshat intresserar mig än mindre. Men orättvisorna, klyftorna, utanförskapet: dem borde vi debattera, grefvar och kolingar.

Varför är Solsidan så full av ägg?

Jag har blivit havande

Jag går havande med musik. Just nu pågår ett stort projekt i den här enkle bloggarens liv: Skaffa en omfångsrik musiksmak och odla den.

I januari 1951 var inte musiken någon stor sak i det svenssonska hemmet. Pappa sjöng i ladugården och ibland spelade radion en schlager mellan nyheterna och folkbildningen. Det var inget särskilt med det. Någon ungdomskultur fanns inte i hela världen.

Sedan bara fanns den. Ungdomskulturen. Jag kan inte påstå att Bill Haley och Elvis Presley satsade särskilt på Almar och sedan östra Nyed i början, i varje fall prioriterade de inte Ängebäckstorp. Men vår tur kom. Det gick några år, och sedan kom Tio i topp och oerhört populära Beatles och Hep Stars.

Då jädrar. Kom igen jeans så smala att man får ligga på golvet och åla för att få på sig dom. Kom igen tjejer med långt hår och folkviseögon. Kom igen modeord som ”mysig”, ”gullig”, ”digga” och ”gonk”.

Lyssnade hela tiden
Jag lyssnade hela tiden. Köpte Bildjournalen varje vecka för att läsa om idolerna och spelade in Tio i topp och andra listprogram, precis som alla andra gjorde.

Den gången var det rullbandspelare som gällde. Försiktigt höll vi mikrofonen mot radions högtalare och försökte trycka igång inspelningen vid exakt rätt sekund. Ivrigt förbannande tidens musikpratare i radion som absolut skulle prata i hela introt till varje låt. De måste ha tagit tid i förväg, för de flesta klarade precis att prata sönder början till varje låt, innan sången började.

Du får en förvriden musikupplevelse av sådant, för livet, men det är en annan sak. Det finns fortfarande intron som får mig att höra en inre radioröst, när de spelas.

– Håll tyst, jag spelar in
En gång var det en av de stora killarna i nian som kom på att han skulle spela in en låt från jukeboxen på Runes konditori i Molkom. Han ställde sig upp och spände ögonen i oss, varenda en:

– Nu j-vlar håller ni käften, för jag ska spela in Elvis.

Och så gjorde han det. Inte en människa vågade röra sig, så mycket muskler som den killen hade. Jag gick också i nian, men stor var jag inte.

Jimi Hendrix i Mariebergsskogen
Så där fortsatte det under hela högstadiet. Lyssnade, lyssnade, bandade, läste listor och lyssnade igen. Barry McGuire, Hep Stars med småflicksidolen Svenne Hedlund, The Animals, Shanes, Kinks, Troggs, Hollies, Manfred Mann, Donovan, If you’re going to San Franscisco, Sleep Little Girl med Tages, Rock and Roll Music, Hounds, Fabulous Four, The Who, Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich, Tv-serien om det tv-tillverkade bandet The Monkees. Samt originalen själva förstås, The Beatles. Ibland kom beatlarnas singlar så tätt att de konkurrerade med sig själva. Gôtt.

Rolling Stones? Jo vars, några låtar gillade jag. Men jag var för mesig för att begripa mig på Stones. Då. Det var samma med Jimi Hendrix, som vi till och med såg i Mariebergsskogen i Karlstad. Heroiskt att ha varit där. Något mindre heroiskt att ha varit där och inte gillat det…

Sedan började gymnasiet och min musikaliska tystnad.

Slutade hänga med
Naturligtvis stod radion på ibland även sedan jag börjat på Sundstagymnasiet. Jag hörde en och annan topplista även de där åren. Men egentligen hade jag inte tid med musik. Det var mest vi själva som sjöng på festerna. Sådan är kapitalismen.

En och annan revolutionär kamrat spelade någon skiva hemma hos sig, en och annan spelade en låt i bilen, på väg till något viktigt möte:

– Lyssna på texten, hör här nu, dom heter Blå Tåget. ”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”.

En, särskilt en, hade gitarr med sig hela tiden och spelade och sjöng på rasterna, festerna och den månadslånga liftarresan. Tack för det, Q!

Jag slutade följa musiken. Det blev för krångligt, när det dessutom var ett stenhårt krav att både innehåll och form måste tjäna folket.

Musikalisk snitsel
Visst har vi hela tiden haft skivspelare och andra sorters musikmaskiner hemma sedan dess. (Och hela tiden sjungit egenpåhittade sånger för barn och barnbarn, Hundra små busar gillar dom). Visst finns det en fortsatt musikalisk snitsel längs vägen, från gymnasiet och hit:

Satisfaction. Befria södern. Dylan. Internationalen. John Mayall. This land is your land. Vem kan man lita på. Nationalteatern. Joan Baez. Tom Lehrer. Samfunnshus Blues. Kebnekaise. Diverse svensk folkmusik. Lundell. Jimi Hendrix National Anthem i Woodstock. Aldrig ger vi upp. Cornelis. Dag Vag. London Calling. Torparvisan. En aning klassiskt. Värmlandsvisan. Bruce. Monica Zetterlund. De där Aino Trosell-sångerna jag mimade till när vi spelade teater i Deje. Bröderna Dobermann. Factory Girl.

Det finns fler namn i skivhyllan och hjärnbarken. Vi har inte helt gått olyssnade genom livet. Men ungefär så där ser det ut. En ung mans vandring från mesig högstadiesmak till en något tuffare och mer politisk men sällan använd smak och – ja, vadå?

Det var det jag undrade. Så härom dagen skaffade jag Spotify.

Aldrig velat fildela
När det gäller att skapa kultur tror jag på äganderätten. Du har rätt till ditt arbete, all tjuvnad är ful och omoraliskt. Det visste redan den som skrev Tio Guds bud och jag ser ingen anledning att ändra på sjunde budet i dag.

Du ska inte stjäla.

Lekare ligge icke ogäld, inte i min värld. Jag tycker det är dags att upphäva Äldre Västgötalagen:

”Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt. Varder lekare sårad, en som går med giga eller fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra upp på bäsing. Sedan skall man raka allt håret av hennes svans och sedan smörja den. Så skall man skaffa honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen. Någon skall slå till henne med en skarp piska. Lyckas han hålla henne, då ägde han det goda djuret och njuta det, som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne taga och tåla det, han fått skam och skada, och begäre aldrig mer rätt än en hudstruken trälinna.”

Musikern har också rätt att leva, utan att behöva brottas med oljiga kvigor, om han nu inte själv vill det. Jag har alltså försökt avhålla mig från fildelning.

Försöker skaffa mig en musiksmak
Men nu är jag färsk innehavare av ett Spotify-konto. Metodisk som jag stundom är, satte jag mig att försöka formulera vad jag har för musiksmak. Egentligen. Innerst inne, i de rätt olyssnade rummen i hjärnans vindlingar.

Inte något mesigt, va? Ska det vara lite Jimi Hendrix? Lite blues från södern kanske? Får det vara en aning Elmore James? Engelska texter har den fördelen att de kan man jobba medan man lyssnar på.

Ung på nytt
Där är jag nu. Det är som att bli ung på nytt. Långsamt och metodiskt lyssnar jag mig igenom musikhistorien och försöker para ihop den med min egen musikaliska grundsmak. Hittar hela tiden gamla godingar och nygamla bekanta som jag inte visste att jag tyckte om. Lyssnar, skapar spellista på spellista och försöker stundom få omgivningen att dela glädjen.

– Lyssna, det är Jim Morrison som sjunger.
– Hör här nu, Elmore James är faktiskt skitbra. Så ska en gitarr slajdas.
– Har du tänkt på vilka bluesartister Nisse Hellberg och Peps kan vara, när de vill?
– Hör på låten, den här är bra, han heter Howlin’ Wolf.

Omgivningen är inte intresserad. Det är som om vissa 30-åringar inte har den rätta förståelsen för psykedelisk rock från västra delen eller blues från södra delen av Amerikas Förenta stater. Inte alla 58-åringar heller.

Det kommer.


Söndagsläsning: Bis-redaktören vänder blad

En tidskrift. Egentligen kunde man dela upp det i tre ord. Skrift en tid. Så brukar det vara med många tidskrifter och det är inget konstigt med det. De flesta har sin tid när de ska verka och berätta om sin syn på världen, hur den kan tolkas och avbildas och vad som bör göras åt den.

Sedan är dess tid över och andra röster och skrifter tar vid. En sorts de tryckta bladens eget ekologiska kretslopp. Av cellulosa är du kommen, cellulosa ska du åter varda. Rallarros, Bonniers Litterära Magasin, Författarförlagets Tidskrift – eller vad nu din tids och smaks skrift har hetat.

Lysande undantag
Men så har vi de lysande undantagen. De uthålliga, som inte har förstått att andra redaktörer är sprinters eller medeldistansare som lägger av ganska snart efter att startskottet har gått. Jag pratar om de redaktionella marathonlöparna.

En sådan redaktör i min brevlåda var Nils Lodin, mannen bakom löpartidningen Springtime, numera omdöpt till Runners World. En annan var Johan Backlund (och hans efterföljare), eldsjälen bakom Värmländsk Kultur som numera gått in på sitt fjärde decennium.

En tredje är Lennart Wettmark i Karlstad. Jag vet inte hur han har det med löpmässig
 uthållighet och allmän envishet. Men redaktionell uthållighet har han, så det sprutar
endorfin i mina skrivarvener bara jag tänker på det. Nej jag vet, han har inte heller varit ensam, en tidskrift lever tack vare lagarbete. Men ändå, nog känns det lite vemodigt när han tar redaktionellt adjö i senaste numret av bis, tidskrift för föreningen Bibliotek i samhälle. Den som har mottot ”Biblioteksdebatt från vänster!”.

”Vad skall man skriva efter 13 år som redaktör – och med BiS parallellt med ett helt arbetsliv? Kanske att jag nog kommer att sakna arbetet med att sammanställa tidskriften sida för sida, liksom att jag öppnat den elektroniska brevlådan med sån förväntan i manusstopptider?”.

Det är viktigt att kämpa för folkbiblioteken, skriver han, och att diskutera mål och medel. Viktigt att det även i fortsättningen finns ett forum, där en kritisk diskussion kan föras.

Bibliotek i Samhälle, bis
För det har ju tagit betydligt mer än 13 år, det där jobbet. Föreningen Bibliotek i Samhälle bildades 1969, när vänstervågen gick över världen. Då startades också bibliotekstidskriften bis. Den kommer ut med fyra nummer om året.

Bis debatterar aktuella biblioteksfrågor, både internationella och nationella.
 Här kan man läsa om bibliotekshistoria, om framtidens bibliotek och om det rättvisa biblioteket.
Bis har skrivit om service för friskolor, nyliberala GATS/WTO som hot mot biblioteken och internetpolicy på bibliotek.
 Återkommande inslag är litteraturbilagor i aktuella ämnen och serien bibliotekarie i samhället – återblickar på ett yrkesliv. Dessutom publicerar man alltid läsvärda recensioner och notiser.

En fråga om människosyn
Ytterst handlar det om människosynen och om synen på kunskapen och det skrivna ordet. Därför vill föreningen Bibliotek i Samhälle på socialistisk grund – men partipolitiskt obunden – verka för ett demokratiskt samhälle och ett biblioteksväsen till för alla, skriver man i programmet och fortsätter:

”För BiS representerar socialismen idén om mänsklig frigörelse och utveckling, baserad på jämlik fördelning av materiella, sociala och kulturella tillgångar. BiS vill genom kampen för ett progressivt biblioteksväsen motverka klyftor och orättvisor nationellt och internationellt.
 Föreningen BiS skall genom tidskriften bis och i andra sammanhang initiera och delta i biblioteks-, kultur- och samhällsdebatten. Föreningen skall genom mötesverksamhet, sin webbplats och på andra digitala arenor, utveckla och fördjupa biblioteksfrågorna ideologiskt och kunskapsmässigt.”


Föreningen och tidskriften arbetar för:
– en bibliotekslag och en samlad nationell bibliotekspolitik som också tar hänsyn till kvalitet och som garanterar en jämlik biblioteksstandard för alla medborgare.
– att behålla och utveckla kvaliteten i offentligt drivna bibliotek genom att biblioteksväsendet tillförs mer resurser för sitt vidgade uppdrag.
– att det skrivna ordet, oberoende av lagringsform, är bibliotekets primära uppdrag.
– att bibliotekslagen ska skärpas och fastslå folkbibliotekets public service-uppdrag.

Stolta ord? Ja. I en tid när modeorden kommer från marknaden, och politikens innehåll alldeles för ofta hämtas från samma marknad, är det skönt att bis finns. Världen är inte stort annorlunda nu, jämfört med 1969. Vi behöver fortfarande kämpa mot orättvisor och fördumning. Frågan är om inte fördumningen är värre nu.

Aktiva även på nätet
Föreningen finns förstås på nätet. Här är facebookadressen: http://www.facebook.com/foreningenbis och här adressen till den kombinerade bloggen och webbplatsen: http://foreningenbis.com.

När jag besöker bloggen är det den flitige bis-medarbetaren Mats Myrstener som skrivit det färskaste inlägget. Det handlar om riksdagsbiblioteket, som får kritik för att det gallrat bort sju av sina fackliga tidningar, ”däribland Kommunalarbetaren, Byggnadsarbetaren och Dagens Arbete (som bl.a. representerar Metall och Grafikerna), liksom tidskrifter som Arbetarskydd, Arbetsliv, Lärarnas Tidning, Skolvärlden och Hyresgästföreningens Hem & Hyra.”.

Själv jobbade Myrstener på riksdagsbiblioteket i början av 1990-talet, skriver han, och fortsätter:

”Under det år jag arbetade där besöktes biblioteket bara av två säger två riksdagsledamöter, det var Ian Wachtmeister och Bert Karlsson – och dom hade gått fel. Så biblioteket kanske inte är så alldeles nödvändigt, eller? Åtminstone från ledamöternas sida?”.

Nyss kom beskedet att bis nekas statligt tidskriftsstöd för 2012. Ett stöd man fått i flera år. Beslutet får poeten och vänsterriksdagsmannen Bengt Berg att skriva en kritisk kommentar på tidskriftens blogg:

”Att BiS inte får tidskriftstöd är dels skandal, med tanke på den breda inriktning som en biblioteksbaserad tidskrift har, dels ett tecken i tiden när den vänsterkritiska ambitionen utsätts för ekonomisk munkavel. Det visar på den selektiva toleransen, vars repressiva del gynnar exklusivt ’experimentella’ alster. Detta måste med gemensamma krafter motverkas”.

Lägger av?
Lennart Wettmark verkar inte särskilt bekymrad inför tidskriftens framtid:

”Det är med både saknad och lättnad jag lämnar över till ett kollektiv av unga folkbibliotekarier, som på ett annat sätt än en pensionerad gymnasiebibliotekarie har möjlighet att vitalisera bis redan genom att befinna sig i och kunna läsa av all biblioteksvardagens tendenser. Och dessutom har de redan i bis spalter visat sig kunna skriva!”.

Precis då får jag ett facebookmeddelande från honom. Han är nyss pensionerad men har
varit omtänksam och skickat mitt tidigare blogginlägg om Erik Bengtson till Erik, sin forne arbetskamrat. Det är så de jobbar, de där uthålliga. Bryr sig. Vad gamla adjunkter och tidskriftsredaktörer gör när de lagt av, vet jag inte. Alla som tror att de lägger av helt räck upp en hand.

Ingen? Jag trodde väl det.

Arbetarlitteratur och science fiction
Jag tycker om bis. Jag är glad att den en gång startades, jag är glad i dess syfte och jag är lycklig över att den trotsigt fortsätter att leva och föra liv. Våra bibliotek är till för folk, inte för marknad.

Nu ska jag springa och sedan läsa den långa, spännande artikeln om arbetarlitteratur och science fiction.

Uthållig som bis blir jag aldrig.

 

PS. Nu är löppasset avklarat och artikeln om arbetarlitteratur och science fiction läst. Kalle Laajala samtalar med Jerry Määtä och Magnus Nilsson, per mejl tror jag. En mycket läsvärd och kunnig artikel som dessutom har vänligheten att överraska. Det bör varje nummer av en god tidskrift eller tidning innehålla: en förvåning.

Teckningen ovan är gjord av Ulf Larson, det glömde jag skriva. Ännu en duktig bis-medarbetare. DS.

 

Drev

Drevs socken ligger i Växjö kommun väster om Örken och består av starkt kuperad skogstrakt. År 2000 hade socknen 161 invånare. Namnet (1498 Dreff), kommer från kyrkbyn och tros komma av driva, troligen från drivande vass och dylikt i den närliggande Drevsjön. Cirka 60 fornlämningar är kända.

Carl Bildt har aldrig varit där.

Varför?

(Källor: Wikipedia, Youtube samt svenska medier, 1900- och 2000-tal. Se även drevolja, Sudan och SACO-konflikten 1966).


Sökes

Partiledare till större svensk parti. Vi tror att du är kvinna eller möjligen man. Du är hungrig men samtidigt erfaren, exceptionellt god retoriker men också ständigt lyssnande, van att leda en stor organisation men lika van att hela tiden stå på den lilla människans sida. Du kan allt som går att veta om filosofi, historia, försäkringsväsende, arbetsmiljöregler, trafiksäkerhet, Europeiska unionen, kärnavfallsförvaring, lagen om anställningsskydd, nya kollektivtrafiklagen, islam, matematik, ensamkommande flyktingbarn, LO:s historia, August Palm, sociala medier, gammelmedier, radioskugga, Nya moderaterna, gamla högern, 1905 års unionsupplösning, Sveriges geografi, Hallands floder, huvudstäderna i Europa, ozonhålen, isbjörnar, minoritetsspråk, fotbolls-VM samt allt annat som står skrivet i böcker, tidningar och tidskrifter eller på nätet och som folk pratar om, pratat om eller kommer att prata om.

Vi har en gång sett till att vårt folk fick allmän rösträtt, fackliga lagar och mat på bordet. En gång var Sverige ett av de mest jämlika länderna i världen, det var också vår förtjänst.

Vi vill tillbaka. Kom och ta oss dit. Du bör vara ny och fräsch, en frisk fläkt, men gammal, erfaren och mycket välkänd.

Ansökan med löneanspråk och meritförteckning kan skickas till medieuppbådet, Sveavägen 68, eller till närmaste partidistrikt.

Bada här, annars …

”På lättkörd asfaltväg bär det så hem mot staden med möjlighet till ett uppfriskande strandbad sommartid vid Alster. En skylt vid stora vägen hade här för några år sedan följande reklamtext: ’Bada här, annars ej på länge’.”

Friluftsliv runt Karlstad, utgiven av Karlstads Idrottsstyrelse, 1945.

 

 

 

 


Alla dagar ska inte vara lika

En gång var jag och lyssnade på den duktiga bilhandlaren Kajsa Jansson. ”Alla dagar ska inte vara lika” sa hon, och berättade hur hon försökte leva upp till det mottot som chef. Visst kunde vardagen vara grå ibland, men då var det viktigt att passa på att fira en medarbetare som fyllde år med tårta, eller hålla personalfest, sa Kajsa.

Då blir inte allt så grått.
Livet behöver lite färg ibland.

Det är precis därför vi tycker om traditioner här hemma. Vänta nu, jag är inte politiskt konservativ, inte emot samhällsförändringar i stort. Tvärt om vet jag massor som behöver göras, för att renovera det folkhem som några rivit och slitit i så länge. Men tidens och årets och familjens egna traditioner, dem håller jag på.

Semlor i oktober?
Vi är inte blinda. Vi ser ju hur andra klär sina julgranar vid första advent nu för tiden. Vi märker hur lokala bageriet säljer semlor i oktober. Vi läser på facebook hur folk slänger ut julpyntet och granen på annandagen.

Undra på det, när handlarnas julskyltning börjar i oktober och ert privata pyntande i månadsskiftet november-december.

Livet blir tråkigare då
Andra får förstås göra som de vill. Men för oss skulle livet bli tråkigare, om vi tittade på Kalle Ankas julafton på video året om. Det fick aldrig våra barn göra. Livet blir tråkigare om semlor serveras före fettisdagen, när det från början var tänkt.

Julen skulle inte kännas som vår jul, om granen stod där och doftade redan vid första advent och om vi provåt skinkan tidigare än på kvällen den 23:e. Det skulle kännas mycket konstigt att slänga ut granen innan tjugondag knut.

Man ska inte försöka smeta ut allt över hela året, äta julskinka samma dag som fettisdagsbullen. Livet blir grådaskigt då, när det aldrig finns någonting att se fram emot.

”Semlor nu?” var det en expedit på ett konditori som sa till mig, en fettisdag för några år sedan. ”Det har folk tröttnat på för länge sedan. Det har vi inga.”

Majstång i maj
Än vet jag ingen som har börjat öppna julklapparna vid lucia eller klä majstången i maj. Ändå är det precis så det känns för oss, med alla de andra tjuvstarterna.

Alla dagar ska inte vara lika. Julafton är bäst den 24 december. Semlor smakar bäst på fettisdagen och följande tisdagar. Jag vill inte ha en enda julklapp i september.

Och du: det är inte en tillfällighet att jag gett det här blogginlägget kategorin Familjen och etiketterna Historia, Dumheter, Solidaritet och Kärlek. Det är på flit.

Gott Nytt Ögonblick!

Var jag sju år när jag fick min första klocka? Tror det. När korta visaren står på 8 och långa visaren står på 9, då är det bråttom till skoltaxin.

Passa tider, det var viktigt. Än i dag är jag klockfascist, när någon tycker att hans tid är så viktig att han gärna fördröjer ett sjupersoners möte med en kvart. Sju gånger 15, det blir mycket nytta det, tänker ordningsmannen inom mig. Eller onytta då. Mycket pengar för skattebetalarna. Jag tycker inte alltid om den mannen inom mig, men inte om tidstjuveriet heller.

Märker du klyvnaden?

När jag var 15 år slutade jag bära klocka en lång period. ”Hon tuggar sönder min tid i små oanvändbara bitar” berättade jag viktigt, för alla som råkade höra. Jag trodde detta var mitt eget påhitt.

”Du är ledig”
Juldagen 2011 kommer tiden över mig igen. Vi sitter och äter våra köttbullar, prinskorvar och skinka, när jag konstaterar att det ska bli skönt att gå till jobbet i morgon igen. Det blir tyst runt bordet. ”Det är annandag jul i morgon, säger min fru till sist. Du är ledig”.

Ledig? En lång stund står tiden stilla i mitt universum. En hel ledig dag som jag har förträngt? Får man gå till jobbet i alla fall? Det är så mycket som…

Sedan sätter jag mig i läsfåtöljen med Rolf Edbergs bok Spillran av ett moln i näven. Den som rektorn på Åsvallaskolan läste högt för oss i centralhögtalarna när jag var 15 år. På sidan 9 står det som i eldskrift:

”Armbandsuren har vi genom en tyst överenskommelse stoppat i ränslarna. De ska inte tugga sönder tiden för oss. Vi ska äga tiden. Låta varje ögonblick vara ett mål i sig självt.”

Nu hör jag rektor Anderssons stämma skallra ur högtalarna i 9a:s klassrum igen. Det var Rolf Edberg som hade tänkt den där tanken innan den blev min.

Tiden går inte. Den kommer till oss.
Gott Nytt Ögonblick, medmänniskor.