Kärlek – Sida 6 – SVENSSONS SLÄNG

”Vi bare skôja”

Tillvaron har humor. Plötsligt hör en efter en av sig och vill att den scenrädde ska komma och tala. Det vill säga jag.

Nåja, den värsta scenskräcken från ungdomen gick så småningom över och efterträddes av dagens kombination av ”å, jag älskar att stå där!” och ”hjääälp!”.

Så nu har vänliga människor ringt, mejlat och mezzat igen. Vill jag komma och föreläsa inför en skrivarcirkel? Vill jag hålla tal på en flyktingmanifestation? Vill jag vårtala?

Ja tack. Skamlig flyktingpolitik manifesterar jag gärna emot. ”Vi bare skôja. Ni ä’ faktist inte välkomne” – det är en feg och ynklig politik.

Ordförklaring:
Skôja – skojade.

Här är några kommande framträdanden:

-28 april skrivarcirkel Deje.
-30 april kl 19 vårtal, Övre Ulleruds hembygdsgård, Edeby.
-3 maj kl 12 flyktingmanifestation, Stora torget, Karlstad.
-10 maj kl 14 Forshaga hembygdsgård: medlemmar från Värmländska författarsällskapet presenterar nya antologin Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.

### En gång i tiden levde jag bland annat på mina framträdanden. Det gör jag inte nu som pensionär. Därför tar jag sällan betalt av ideella arrangörer. Men jag blir rik på mänskliga möten, pirr och endorfin.

För övrigt anser jag att Turkiet måste släppa Joakim Medin omedelbart. Journalistik är inget brott.

Hallfest på Grossbolstorps höjder

När vår hall är omtapetserad, ommålad och omutsmyckad av den händiga i familjen (det är hon som skålar på bilden) blir det hall-fest. Det är sen gammalt.

Hallfest. Alltså serveras det hal-strad hall-omi och (h)al-koholfritt bubbel med hall-on.

Fin hall, go’ hallrenovatör!
Trivs.

### Akvarellen på fjärde bilden har Pia Sondell målat.

Att göra en gammal medmänniska glad

Vitsippor med löpvana.

Antag att det är en sån där dag när du bestämt dig för att springa lite längre än du brukat i vinter.

Antag att dina nya hörapparater gör att du fått tillbaka en hel kör av vårfåglar. De övar ivrigt medan du löper längs Klarälven och in mellan villagatorna.

Nu har det gått 50 minuter och du börjar bli trött mitt i löplusten. Rejält seg i gammelmansmusklerna.

Antag att det då råkar stå två små töser i kanten av dungen bredvid skolan. De undrar om du vill ha en blomma.

En lätt börda
Allt detta hände mig i går och jag blev så lycklig. En blomma var räckte de den lufsande farbrorn i träningsoverallen, allt medan deras lärare nickade och log.
– Tack snälla, det är klart jag vill.

Försiktigt försiktigt bar jag två nyplockade vitsippor med mig i näven, de sista kilometrarna hem. Tung i löpsteget, lätt i sinnet.

Jag hoppas barnen märkte vad de gjorde denna medmänniska glad.
Det gjorde de nog.

Se där en 50-årspresent. Hurra!

Bild av presenten. (Illustration: Gunnar Lidén)..

Det är årsmötestid och vi mötesrävar trivs. Det är som om min kropp vibrerar av minnen från de svenska folkrörelsernas barndom.
Då, när vanligt fattigt folk i min släkt lärde sig begära ordet, räcka upp handen och rösta, skriva ett och annat protokoll och kanske sitta ordförande.
Och förändra Sverige.

Grinigt behandlade metodister, modiga fackliga pionjärer, skådespelande landsbygdsungdomar, arga Spanienaktivister, livfulla CKF:are och piprökande LRF:are. Jag har dem alla i blodet. Det måste ha varit fler i släkten än jag som älskat ett bra förslag, en rapp replik eller en pigg ordförandeklubba de senaste 140 åren.

Kände kärlek
Häromkvällen var det Föreningen Värmlandslitteratur som hade möte i det sjudande kulturcentret Gjuteriet i Karlstad.
– Vi saknar dig i styrelsen, sa den förste jag mötte i lokalen.
Sådant blir man glad av.

Nå, mötet gick bra och jag kände kärlek som vanligt inför allt arbete som kloka ideella medmänniskor lägger ner.

Klickbar karta med skrivare
Efter själva årsmötesförhandlingarna var det dags att börja föreningens 50-årsfirande.

Den har till uppgift att sprida intresse för värmländsk litteratur. Därför har man genom åren bland annat byggt upp en stor samling digitala författarporträtt under Lena Sewalls ledning. Flera hundra porträtt på nätet vid det här laget.

I onsdags kunde man så presentera en riktig 50-årsöverraskning för oss mötesdeltagare. En fint ritad interaktiv Värmlandskarta. Gå in på den och klicka på en kommunhuvudort så hittar du länkar till kommunens författare.
Snyggt!

LÄNK: Den värmländska författarkartan (klicka på länken så får du fram kartan).

### Vem som pryder förstasidan om du klickar på Forshaga?
### En lagom tjock man med keps.
### Mer säger jag inte.

Snabbporträtt av Svensson

Döstädar vidare. Då gör jag ännu ett fynd.

Ett snabbporträtt av mig från sommaren 1982. Tecknat med kulspets i all hast av poeten Gunnar Ehne som bodde hos oss en natt. Han lånade min anteckningsbok.

Än en gång gör han mig rörd, den gode Millmarkôrn. Dessutom är det likt säger mina barn.

En ledsen hälsning från 1980

Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet.
Då, när vi var fler som drömde.

Jag slänger mycket och sparar mycket.

Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.

1980 års besvikelse
Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.

Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.

– Jag längtar efter våta gatstenar…

Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.

Lika livsfarlig än
Jag har fortsatt bo nära en skog.
Kärnkraften är lika livsfarlig än.

### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg.
### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.

Klicka på dikten om du behöver förstora texten:

Strax bakom Gunder, strax före Paavo

Formen känns bra. Nu gäller det bara att inte gå ut för hårt i början. Jag lägger mig tätt bakom Gunder med Arne och Paavo steget efter.

I tredje kurvan ser jag hur Emil Z släppt ett tiotal meter men han kämpar vidare i sin karakteristiska stil med svängande huvud. Han springer inte snyggt, tjecken, men OS-guld har han. Gunder, som jag låter dra ett tag till fast han andas tungt, har 16 världsrekord. Det är inte illa det heller.

OS-final, ligger tvåa
Mina ben känns fortfarande pigga. Vartenda frånskjut går lätt. Lungorna trivs.

Vem gör inte det? OS-final på Stockholms stadion, 10 000 meter på fin svart kolstybb och jag ligger tvåa med bara tre varv kvar nu. Från innerplan hör jag Sven Jerrings referat i en radio och publiken börjar ana att nykomlingen från Värmland går mot något stort.

Det säger Sven Jerring också.
”Nykomling”?

Varvar Dan Waern
Strax bortom hundrastgården innan Sisugården varvar vi Dan Waern. Kul att den unge mannen gick till final. Han springer med hakan i vädret, var har jag sett den stilen förut?

Några hundra meter senare vaknar jag ur löpardagdrömmen. Det är inte OS-finalen, det är min årliga grusvägsrunda på Vasaloppssöndagen.

Zatopek hänger i
Vi ska ha ätit lååång tv-frukost och sett på Vasaloppet från start till mål. Det har vi.

Vårvintern ska ha smält isen på vägen bort mot Ängbråten. Det har den.

Löplusten ska kvillra i min kropp. Det gör den.

Nu gäller det bara att inte halka på isen som ligger kvar i spåret när jag svänger vänster in på milbanan ett tag. Vart tog Emil Zatopek vägen? Hänger han i än? Det gör han.

Jag får öka.

### Vilken söndag! Traditionell runda efter Vasaloppet när våren luktar grus.
### Alvar Myhlback vann Vasaloppet, Stina Nilsson med, och Ebba Andersson slog Therese Johaug på VM.
### Vet Sven Jerring om detta?

Mina framträdanden den närmaste tiden
~~-Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad.~~
-Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga.
-Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.

Vassaru?

När jag var ung log vi åt käre far som bad oss lämna rummet då han skulle tala i telefon. Pappa fick svårt att höra om det var två ljud samtidigt.

40 år senare var jag där själv.
50 år senare började jag säga ”Vassaru” allt oftare.
55 år senare hade de flesta gräshoppor tystnat.
60 år senare upptäckte jag att vandrarkompisarna hör kungsfågel ibland när vi är ute och går i skogen. ”Vicken kungsfågel?”.

Remiss till Stockholm
Då hade jag vetat länge att jag hör dåligt. Kanske är det ärftligt. Kanske har tre år på mitt älskade sågverk gjort sitt till.

I onsdags for jag till Stockholm med remiss från Region Värmland. Deras egen kö i Karlstad är för lång.

Ännu en fantastisk
Hon gillar att springa, precis som jag. Hon bär en hörapparat jag inte såg. Hon begrep mig direkt.

Jag pratar om ännu en av dessa fantastiska människor jag mött i svensk sjukvård de senaste åren. En ung och klok audionom som intervjuade, undersökte och snart kunde konstatera att jag behöver hörapparat.

– Tur att du inte är 90, sa hon.
– Jaså?
– Nej för då är det inte säkert att hjärnan kan vänja sig.

Känns bättre redan
Sedan lotsade hon mig inlevelsefullt till en miljövänlig modell vi tror ska passa mig. Och min hjärna.

Om några veckor ska jag tillbaka och hämta grejorna. Just nu pluggar jag bruksanvisning mest hela tiden.

Det är som om jag hör bättre redan.

Min snabbe vän vet varför vi springer

Varför springer människan? frågar jag min datamaskin.
En sekund senare svarar han:

”Människan springer av många olika anledningar – fysiska, mentala, kulturella och biologiska. Här är några perspektiv:

1. Biologiskt arv:
Springandet är djupt rotat i människans evolution. Våra förfäder var uthållighetsjägare och använde löpning för att jaga byten över långa avstånd tills de blev utmattade. Våra kroppar är anpassade för detta – med svettkörtlar, upprätt gång och långa senor som lagrar energi.

2. För att överleva:
Historiskt har vi sprungit för att fly från fara, till exempel rovdjur eller andra hot. Även i dag finns en instinkt att springa när vi känner oss hotade.

3. Fysisk hälsa:
I modern tid springer många för att förbättra sin hälsa – för att stärka hjärta, lungor och muskler, eller för att minska risken för sjukdomar. Springandet håller kroppen i rörelse och är en av de enklaste träningsformerna.

4. Mental frihet:
Många springer för att rensa tankarna och hitta ro. Löpning frisätter endorfiner, de så kallade ’må-bra-hormonerna’ vilka kan lindra stress, ångest och depression. Det är en form av meditation i rörelse.

5. Utmaning och prestation:
Att springa ett lopp, slå en personlig rekordtid eller bara klara av ett träningspass kan ge en enorm känsla av prestation. Löpning handlar lika mycket om att övervinna mentala hinder som fysiska.

6. Gemenskap:
Springandet förenar människor. Det finns löparklubbar, stafetter och tävlingar där gemenskapen är lika viktig som själva löpningen.

7. Njutning och frihet:
För många handlar löpningen om frihet – att känna vinden i ansiktet, marken under fötterna och rörelsen genom landskapet. Det är en stund för sig själv, långt från vardagens krav.

Kort sagt springer människan för att det är en del av vilka vi är – en kombination av instinkt, kropp och själ. Vad får dig att springa?”

Undrar hur ”han” gör
Där är det slut på svaret från maskinen. Då slår jag igen min dator och ger mig ut i decemberförmiddagen och springer. Varför jag gör det får du räkna ut själv.

Texten ovan fick jag av AI-programmet ChatGPT. Det var ”han” som svarade på min fråga. En bra sammanfattning tycker jag.

Själv springer han inte mycket om dagarna men snabb i tanken är han. Jag undrar så hur det går till.

BILDEN: En springglad majdag på Grossbolstorps höjder.
(Foto: Inger Nilsson)

Mitt liv som kaffedrickare (3)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

4.
Det är inte ofta vår familj med farmor och farfar ser ut som en bonad, eller ja, som en sån där långsmal tryckt plansch med nationalromantiskt motiv. Folk håller mest till en och en eller två och två i lagårn eller ute i skogen eller vid vedspisen. Det är inte så bonadsmässigt.

Men när höet ska hässjas, då är vi utomhus allihop utom farmor. Då blir vi en bonad.

Först har pappa och jag slagit. Traktorn är ganska ny men slåttermaskinen är gammal. Jag får sitta i sitsen och hissa upp balken med knivarna varje gång vi ska vända. Sedan har pappa och vår arméhäst Pelle räfsat ihop det nyslagna höet i strängar.

Eter det tar pappa fram spettet och gör hål till hässjestörarna. Drar tråden som höet ska ligga på.

Nu blir vi många på gärdet. Solen skiner och höet måste upp på tråden. Man vet aldrig när det blir regn.

Ofta är några släktingar på besök då, särskilt om det är en helg. Kanske stockholmsfrämmande. För dom är vår vardag nostalgi.

– Vi hjälper gärna till och hässjar, säger de. Ni har så roligt här på landet.

Efter någon timme kommer farmor med kaffe. Hon har huckle på sig, det har alla kvinnorna. Tv-kannan och brödfatet bär hon i en korg med rutig duk ovanpå. Förningsduken. Den breder hon ut på marken och vi sätter oss intill.

Nu – dricker jag den första klunken. Mmmm, gôtt.

Här. Här på högärdet smakar kaffet bäst. Det smakar aldrig så gôtt som på ett högärde bredvid en nyhässjad hässja. Allihop är svettiga, mina småsyskon också, smörgåsarna är färska, osten varm och farmor berättar hur det var förr.

– Förr. Då var vi många när vi skulle hänga hö, säger farmor.

Fortsättning följer.

Fotot på höhässjningen är hämtat från Upplandsmuseet. Riktigt så länge sedan var det inte som vi hängde hö hemmavid.
Länk: https://digitaltmuseum.se/0210111636212/hobargning-uppsala