Jag tror ju att jag har slutat med orienteringen. Men i fjol fick jag ett ryck och anmälde mig till massmobiliseringen Värmlandsserien och det gick bra. Trea i klassen. Fick blodad tand och sprang några lopp till.
I år är det likadant. Springer inga tävlingar förrän veckan innan serien. Då anmäler jag mig igen för klubbens skull, de får poäng för var och en som startar. Tävlingsarenan för serien ligger vackert vid vattnet i Liljedal och terrängen är som gjord för stigfinnare. Någorlunda nöjd, även om jag tar en krokig väg till första kontrollen.
Efter målgång frågar de mig om 25-mannastafetten utanför Stockholm i oktober. Vår klubb heter Lusten, bara en sån sak. Vem får inte löplust när löven börjar gulna?
– OK, sätt upp mig som reserv. Det kan bli kul att följa med och se er andra springa.
Republikan i kungaträsket
Några dagar senare kommer mejlet. Jag är uttagen som ordinarie, en av fyra löpare på sträcka sex. Nu börjar tävlingsjäveln vakna i mig. Detta blir kul. Inte blir det sämre när jag upptäcker att tävlingen går på samma ställe som för tjugo år sedan, när jag förra gången sprang en sträcka för 25-mannalaget. Den spännande skogen vid Kungens kurva.
28 september lägger jag ut ett inlägg på Facebook:
I dag är det 70 år sedan Gustaf V for i diket i en kurva på Södertäljevägen. Chauffören lyckades kana av vägen med hovets Cadillac och ner i ett litet träsk, på hemväg med de höga herrarna från en jakttur. I dag heter platsen mycket riktigt Kungens kurva och för 20 år sedan sprang jag 25-mannaorienteringen för hittills enda gången i livet, i skogarna där. En stafett. Nå, efter 20 år är jag uttagen igen i 25-manna, tävlingen går om drygt en vecka. Det är som om klubben tror att kungliga småträsk passar den här republikanen. Skumt. Nu gäller det att trava försiktigt så en inte får hovsladd.
Kroppen fryser, själen trivs
Fredag 7 oktober. Packar orienteringsryggsäcken och tar bussen till Karlstad. Därifrån åker vi bil till hotellet i Stockholm, i hotellrumsteven pågår VM-kval i fotboll. Somnar sent, vaknar tidigt på lördagsmorgonen, äter frukost halv sju bland orienteringsklädda medtävlare och konkurrenter. En ensam karl i bästa gåbortkostymen ser förvirrad ut och verkar undra var han hamnat.
Efter kaffet berättar jag för några trådsmala norrmän från Halden varför det heter Kungens kurva. De ska vinna stafetten sedan men det vet vi inte än. Bil ut till den där kurvan. Vandrar i 50 minuter från parkeringen till tävlingsarenan och vårt klubbtält. Jag har tagit med för lite ytterkläder, optimist som jag är. Kroppen fryser men själen blir varm av glädjen och skratten i tältet. Där ute vimlar det av tusen andra orienteringslöpare, ledare och arrangörer.
Startskottet har gått. Medan vi käftar kärvänligt i vårt gäng och bland restaurangtält, växlingsarena och målraka pågår stafetten för fullt.
Strular bland stigarna
Till sist framåt tidig eftermiddag är det min tur vid kravallstaketet där växlingen sker. Nu kommer Anders löpande med min karta och jag kan rusa iväg mellan hundratals andra som väntar. Når startpunkten, hittar mitt vägval till första kontrollen. Stigen bort till gränsen för det förbjudna området, följer den, tar nästa stig uppför berget, rundar höjden i mossen med branten. Springer under kraftledningen, strular bland alla gamla och färska stigar, irrar en stund och blir som vanligt själaglad när det lyser orange mellan trädstammarna. Nummer 127, den är min.
Sådär, det var första. Kompass till andra. Inga problem, terrängen är lättsprungen och skogen vimlar av folk, varav vissa ska åt samma håll. Blir förbisprungen då och då av någon tjugoåring med blodsmak i käften. Pinnar på i min egen takt utan blodsmak, lyssnar på pipet från digitala enheten när jag stämplar vid tvåan. Rundar några höjder på väg till trean, orange skärm, stämplingspip, ny lycka.
Ramlar på näsan
Sådär fortsätter det sedan. Krånglar med fyran men hittar den och sedan är det ren rutinorientering i intressant stockholmsterräng hem. Ramlar mitt framför en fotograf vid näst sista, far på skallen i den uppsprungna marken men reser mig raskt och drar vidare. ”Hovsladden” kom, jaja, är det orientering så är det. Jag brukar stupa.
Yster som en fjortonåring stämplar jag vid sista och kan defilera bort till rätt fålla innan målet. Rycker karta 189, sträcka 7, och fortsätter till kravallstaketet och klubbkamraten som väntar ivrigt.
– Lycka till!
Blodad tand igen
Vandrar på trötta ben och med varm glädje i bröstet bort till klubbtältet medan högtalarna dånar ut sin berättelse om ställningen i slutstriden. Där saknas vi, men vi klarar målet att få minst 100 lag efter oss. Gôtt! Inte blev jag sist bland oss fyra på den parallella sjättesträckan heller. Mer skryt blir det inte, men nå’n ska ju hinna först.
Nästa år är det jag som köper nya klubbdräkten och anmäler mig redan till vårtävlingarna. Detta gör vi om, jäspalt va’ kul! Inte har den här karlen slutat orientera.
Vänta förresten. Visst har OK Tyr i Karlstad en närtävling den 6:e november?
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra
