I den ena länstidningen diskuteras en kommunsammanslagning i Värmland. Extremaste förslaget: slå ihop hela länet till en enda storkommun.
I den andra länstidningen berättas det att praktiskt taget alla kommunfullmäktigeledamöter i Karlstads kommun bor i innerstaden. Nästan ingen bor i ytterområdena.
Kan det sägas tydligare?
Krönika i Tankesmedjan Ida 19 mars:
Hur många politiker behövs det?
… och ändå, det är någonting särskilt med skrivandet. Författaren Sven Wernström brukar vara riktigt fyrkantig när han ska förklara hur en berättelse bör komponeras. Han tycker till exempel att sista kapitlet ska skrivas tidigt, så skrivaren vet vart han ska.
Inte hjälper det. Även Wernström måste erkänna att ibland händer det att romanfigurerna börjar leva sitt eget liv.
Jag håller på och läser en biografi över filosofen Ludwig Wittgenstein när tanken på detta slår mig. Första gången jag hörde Wittgensteins namn var i en röd stuga bakom sågen i Letafors år 1983. Jag läser och läser och boken vill aldrig ta slut. Den är grundlig, ibland omständlig och bredvid mig ligger en annan bok som jag hellre vill ta itu med. Då, på sidan 341, hittar jag citatet från Wittgenstein:
”Jag tänker verkligen med pennan, eftersom mitt huvud ofta ingenting vet om det som min hand skriver.”
Djupt inifrån lilldatorn hörs ett instämmande mummel när jag renskriver citatet. ”Ja-a, just så, just så kan det vara.” Jädra mystiker, varför får ni allt att låta så spännande? Är det nu jag ska erkänna att orden om pennan stämmer?
Ibland är det inte tanken som dansar, det är tangenten.
En kväll går vi till vårt lärcenter för att lyssna på världsresenären Lasse Berg. Jag har läst hans Kalahariböcker och vill höra rösten.
Inlägg om böckerna:
Den uppfinningen var viktigast
Gjorde oss till människor
Vikten av hög densitet på en semesterbok
På senare tid har Berg åkt tillbaka till människorna han skrev om för många år sedan, för att se vad som hänt med deras liv. Hur lever de nu och hur tänker de?
I den fattiga indiska byn blev barnen fulla i skratt när han tog upp sin lilla mobiltelefon för att ringa hem.
– Titta. Han har ingen iPhone.
– Nu går vi och äter, sa chefredaktör Årnäs. Det var på den centerpartistiska länstidningen Värmlandsbygden och den han pratade med var en legend. Riksdagsman Bertil Jonasson (C) från Ekshärad. Själv fick jag följa med lite på köpet.
– Vart ska vi gå? sa den trevlige herr Jonasson, som var tidningens styrelseordförande.
– Vi går väl dit vi brukar, sa Sven Årnäs och travade i väg med oss.
När vi närmade oss Domusvaruhuset i Karlstad började den gode Jonasson att konstra. Nej, vänta, där kunde han inte visa sig. Det var möjligt att restaurang Mirò på Domus serverade god och näringsrik föda, kanske potatis från Ekshärad till och med. Men han kunde verkligen inte visa sig där. Aldrig i livet.
– Tänk om nån från Nya Wermlands-Tidningen ser mig… sa riksdagsmannen.
Sven och jag visste vad vi visste men vi sa ingenting. Nu ville vi bara ha mat och vi var trots allt en generation yngre. När Jonasson satt sig till bords upptäckte han vilka som hade stambordet intill. Halva redaktionen för moderata NWT. Det fick gå det med. Maten var bra och vad i all sin dar skulle de journalisterna ha kunnat skriva om centerriksdagsmannens lunch på kooperativa Mirò? De åt ju själva där varenda dag.
Vem sa ni?!
Det är Konsum Värmlands utmärkta krishantering de senaste dagarna som får mig att tänka på den här händelsen från 1980-talet. Konsum har haft sin kris, den pågår nog än, och jag har sannerligen hört till de arga. Fast jag har räknat till hundra nu och uppmanat mina kamrater att hålla fast vid kooperationen. Det är när det blåser som vännerna behövs allra bäst. Det går att göra om och göra rätt.
En ny tf verkställande direktör är tillsatt. Han får inte ens hälften av den lön som föregångaren hade. Bra. En ny och större styrelse är tillsatt. Bra. En av de nya i styrelsen – är förre centerriksdagsmannen Erik A Eriksson.
Erik?!
Övriga i styrelsen var väntade. Erik, som är en lika klok och bra människa, var oväntad. Jädrar vad jag gillar det, ibland finns det hopp om mammas och pappas gamla parti. Varför skulle inte en centerpartistisk bonde kunna tycka att Konsum är en bra idé och dra sitt strå till stacken? Det är ju samma mat vi pratar om, den som han har producerat och den som vi äter.
Världen går framåt, världen går förbaske mig framåt.
En sport och två träningsformer har jag uppfunnit.
Sport
Sporten heter automatgräsklipparfotboll, fast internationella förbundet funderar som bäst på ett namnbyte.
Träningsform 1
Min första träningsform heter svampjogg. När jag googlar ordet pekar första träffen på denna blogg. Då har ordet ändå levt sitt liv bra länge i mina träningsdagböcker och på facebook innan det dyker upp på bloggen.
Träningsform 2
Min andra träningsform uppfinner jag den 2 oktober. Jag är 63 år och behöver lite krydda i tillvaron. Löpträna är roligt men ibland går det rutin i mitt samliv med löparskorna, stigen och motionsspåret. En sådan dag är det. Skorna sitter på och gps:en har fått fin kontakt med satelliterna. Det är bara löplusten jag inte får kontakt med. ”Tölitt…” viskar en inre röst inom mig. Det betyder tjatigt och det ordet har jag nästan aldrig hört med springskorna på.
– Tölitt?!
– Hitta på nåt nytt, lura mig, viskar min inre löpare.
Då gör jag det. Lurar honom. Saken är den att när kroppen börjar bli trött brukar jag lura mig själv att jag bara behöver springa till nästa tall eller lyktstolpe. Dit bort orkar du. När jag kommer fram får jag höra att jag bara skojade. Det blir till att fortsätta. Nu gör jag likadant.
– Bara den här gatan, säger jag med bestämd röst.
– Går vi hem sen?
– Typ.
När Hagagatan är klar tar vi nästa. Och nästa. Själen glömmer bort att det var tråkigt i dag och kroppen springer som om varje gata vore den näst sista. Vi tar en till va? Snälla.
Så går det till när jag uppfinner träningsformen street scanning eller gatuplock som den heter på svenska. När jag publicerar detta bör inlägget bli den andra svenska googleträffen på ordet. (Det går att få en träff på fulsajten Flashback också, men där handlar det om värre kemikalier än mitt kroppsegna endorfin). Gatuplock, prova själv. Mitt mål är att plocka alla gator i Forshaga tätort, jag måste springa varje gata i hela dess längd och sedan rita in det på kartan. Gata efter gata.
Det kommer att ta ett tag.
Sedan ska jag berätta att jag bara skojade.
Jag har bytt åsikt några gånger. Om landsbygdspolitik, pacifism, kriget i Vietnam, synen på demokrati och två frågor till. Kanske tre. Tungvänd som en oljetanker men vändbar.
Fast en sak är säker. Det har aldrig hänt genom att någon har skrikit åt mig och klistrat på mig etiketter. På mig fungerar det bara med samtal, dialog, resonemang, samspråk, åsiktsutbyte och därefter lugn eftertanke.
Jag tror att samma sak gäller 100 procent av svenska folket. Inte 87.
Går vi att vända så beror det på samtal med någon som vill ha detta samtal.
Rapport nummer 5 från mitt träningsläger i självbehärskning
Om man tittar riktigt noga så ser man sexpacket. Det sitter bara inte ytterst. Förresten är bilden tagen före påsk, jag är smalare nu… I dag har det blivit dags för en rapport igen från mitt träningsläger i att äta belevat två dagar i veckan. 5:2-dieten, jag? Det hade jag inte trott för ett år sedan.
Jo, det har fungerat. Ibland har jag varit hungrig, de där dagarna med bara 600 kalorier totalt på tallriken, tro inget annat.
Jo, jag har gått ner. Eftersom det är viktig grundforskning min kropp bedriver, så har jag vägt mig mycket tätt, säkert mycket oftare än 5:2-metodens grundare hade tänkt sig. Det har hjälpt. För mig är själva vägningen en ritual som hjälper mig att fortsätta. När entusiasmen var som störst gjorde jag ett handskrivet diagram till och med. Den 2 december i fjol vägde jag 83,3 kilo (ännu mer förra sommaren). I dag pendlar jag mellan 73,3 och 75,3. Det är några kilo under gränsen för övervikt enligt mitt BMI. Det måttet är ingen stor sanning för mig, men någon värdemätare måste jag ha och då får den duga.
Jo, jag fick lov att köpa nya byxor på semestern. Flera par nya byxor. Den här våren och sommaren har jag gått omkring klädd som en mänsklig strut, med jeansen ängsligt hopsnörda av ett bälte med flera nya hål i. Utan den hopsnörningen fick jag ner en mindre grävling förutom mig själv i byxorna. Jag vill inte ha någon grävling där. Magomfånget har minskat drygt tio centimeter, det är antagligen viktigast. Tio kilo och tio centimeter, möcke’ bra.
Jo, jag har tränat också. Löpt eller cyklat minst tre gånger i veckan hela året hittills, utom några enstaka veckor. Löpningen blir ännu roligare med nio-tio mjölklitrar mindre att bära omkring på, det kan jag lova.
Jo, jag har fuskat några gånger. Avslutat en till en början tapper 2-dag med viss förfriskning framför teven och fotbolls-VM, det har hänt. Fast inte många gånger. (Slutet på semestern åt jag samma mat som alla andra i flera veckor).
Vill slippa diabetesen
Nu går jag över till 6:1 och fortsätter ivrigt väga mig om mornarna, nypinkad, för att se om det går att ligga kvar på min målvikt med bara en matsnål dag i veckan. Måndagsmenyn blir den samma som alla mina 2-dagar.
Jag vill inte ärva det ”ålderssocker” som släkten är begåvad med. Dessutom har späkningen varit intressant. Det går alldeles utmärkt att leva sitt liv utan att vara tvärmätt tre till fem gånger om dagen. Ganska utmärkt i varje fall. Därför kommer här ett ärligt råd, eftersom jag hört att sanningen är grundforskarens bäste vän:
Ring inte mig på måndagseftermiddagarna. Inte om du har något besvärligt att komma med. Mitt humör har uppförsbacke då.
De tidigare rapporterna
Träningsläger i självbehärskning (del 1)
Träningsläger i självbehärskning (del 2)
Träningsläger i självbehärskning (del 3)
Träningsläger i självbehärskning (del 4)
Viktor Roots alternativ: 24:7-dieten
Det här är en hälsning till alla som är som jag. Ni andra kan titta på bilden. Den är – ett kort. Fundera över könet på kreaturen eller nå’t.
Jo, vi andra. Nu är det såhär. Vi vill inte ha det som vi har haft det sedan 2006. Folk som går på en a-kassa som inte räcker till. Folk som går på en sjukkassa som inte räcker till. Folk som försöker få jobb som inte räcker till. Folk som försöker… ja, ni vet. Välfärden räcker inte till, för pengarna har välavlönat folk fått i jobbknyckaravdrag. Vanligt folk har inget värde längre, bara Entreprenörerna, Riskkapitalisterna och De Högavlönade och alla andra gynnade grupper med stor bokstav. De är inte många men orden är stora. 140 miljarder om året är mycket pengar.
Såhär gör vi. Vi får koncentrera oss. Kalla det enhetsfront eller taktikröstning eller vad du vill, men nu måste vi se till att rösta klokt. Vi som kallar oss vänster måste använda valsedlar som vi vet gör nytta. Vänster? Ja absolut. Gudarna ska veta att den etiketten brukar sättas på allt möjligt löst folk, värre tokstollar än den här demokraten, men i alla fall:
Vi kan räkna bort alliansen. Jag känner folk där som jag gillar, men deras politik gör oss alla till förlorare.
Vi kan räkna bort Miljöpartiet. Jag känner folk där som jag gillar, väldigt många miljöpartister (vem är inte miljövän), men problemet med det partiet är att vi aldrig vet vilket block det tänker välja, åtminstone lokalt i kommunerna och landstingen. MP går bort.
Vi kan räkna bort Feministiskt initiativ. Jag gillar Gudrun Schymans förmåga att kommunicera, hon är en av de bättre agitatorerna i landet, men den som bränner pengar får aldrig min röst. Man trampar inte i maten. Vem är inte feminist? säger du. Visst, men rösta inte på dem i alla fall. Inte nu. EU-valet var en sak, kul att Fi gick bra, men här handlar det om svenska folkets framtid de närmaste fyra åren. Rösta inte på Fi, det är en bortkastad röst. De kommer inte in och därför gör din bortslängda röst att alliansen kan vinna igen. Då vet vi hur det blir. Folk som går på a-kassa som inte räcker till. Folk som…
Två partier får jag kvar på min lista. Välj själv, jag kommer att rösta rött.
Främlingsfientlig är jag inte.
Jag tror på solidaritet.
”Vi nådde inte ut med vår politik”. På söndag kväll och måndag morgon kommer vi att få höra de orden igen.
Då kommer jag, som alltid, att tänka på den kloka kvinna som svarade: ”Det kan ha varit för att dom nådde ut, också…”
Sedan kommer jag att tänka på det parti, som bara brukade skicka fram sin kloke partisekreterare i tv en enda gång. På valnatten. Aldrig annars. ”Det ser du väl varför” brukade min vän Telefonören säga.
Här är en dynamisk karta i Dagens Nyheter, över hur folk röstat i riksdagsvalet de senaste 40 åren. Kommun för kommun, val för val. Klicka och följ vad som händer.
Ibland rör det sig i folkdjupet.
Snart är det val och jag försöker tänka mig våra vanligare partiledare som figurer i böckerna jag har. Det får bli mitt alternativ till alla dessa valkompasser på nätet.
Alliansens sorgliga figurer
Fredrik Reinfeldt ser ut som Alfons Åberg. Fast helst vill han att vi ska tycka att han ser ut som Alfons pappa, eftersom pappan liknar Tage Erlander. Reinfeldt vill bli landsfader men den lätte går vi inte på. Pappan somnar ju på golvet så fort han ska lägga Alfons, sådana trötta politiker är ingenting för oss.
Göran Hägglund är Kejsarn av Portugallien. En rolig gubbe och snäll värmlänning, det är aldrig fel, men ingen skulle någonsin komma på tanken att göra honom till härskare på riktigt. Kejsarns familjepolitik gick heller inte så bra. Det blev lite galet. Ett vårdnadsbidrag räcker inte så långt.
Majoren, vad heter han nu, folkpartiledaren, han är grannen i Beck. Rejält stel i nacken, dyker upp när du minst vill det, har svar på allt men får inget vettigt gjort. Ställ ut’en på balkongen igen.
Annie Lööf ser ut som Pippi Långstrump men beter sig som Lotta på Bråkmakargatan. Du vet, hon som ställde sig mitt i gödselstacken i hällande regn och trodde att hon skulle växa av det. Inte växte hon.
Där har du alliansen. Inget självklart val, någon av dem. Böckerna är bättre.
Här slår det gnistor
Gudrun Schyman är majorskan i Gösta Berlings saga. Lät hon inte kavaljererna förstöra en hel förmögenhet, kanske? Ibland är det inte bara i fickorna pengarna brinner. Fast rapp i käften är hon och en stark kvinna, det behöver vi många.
Jonas Sjöstedt är trubaduren i Asterix-serien. En trevlig karl, omtyckt av alla, bara han inte sjunger. Så fort han försöker sjunga ut är alla de andra där och sätter munkavle på honom, binder fast honom i ett träd och vill inte vara nära honom. Behöver inte svensk politik någon som vågar sjunga ut?
Miljöpartigossen, han är Kevenhüller i Gösta Berlings saga. Den geniale uppfinnaren söderifrån som fick sin gåva av skogsfrun för att han var artig och inte låtsades se hennes rävsvans när de två möttes på Karlstads torg. – Märk det, Kevenhüller, sade hon, hädanefter ska du med dina två händer kunna utföra vilket konstverk du vill, men blott ett av varje slag.
Det är därför hans partivänner måste byta samarbetspartners hela tiden i Värmlands kommuner. De kan bara samarbeta en gång.
Stefan Löfven, till sist, han är… ja, fundera på det du. Jag tar tacksamt emot förslag, bara du skickar med en motivering. Tamgåsen Mårten i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige? Kan inte flyga, men flyger ändå. Stålmannen? Känslig bara för kärnkr… förlåt, kryptonit. Obelix? Storstarken som kan fånga vildsvin och slå in spik med sina bara händer?
Där har du bloggens valkompass. Tänk efter ordentligt innan du gör ditt val, ta den karaktär som känns mest rätt för dig. Kom bara ihåg en sak. Du får betala dyrt i fyra år sedan, om du står där med fel figur i näven den 14 september.
Stå aldrig med fel figur i näven.