SVENSSONS SLÄNG – Sida 74 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Bästa sättet att få något gjort

Tvätta kläder. Vattna blommor. Såga lite ved. Hämta tidningen. Hämta posten. Gå på onsdagsvandring med två vänner, klättra upp på ett berg två av oss aldrig varit uppe på förut, grilla korv och prata om de fågelmålande bröderna von Wright. Cykla ner till biblioteket och be dem ta hem David Väyrynens diktsamling Marken. Dricka förmiddagskaffe. Dricka eftermiddagskaffe. Göra grekisk sallad. Fortsätta dödstädningen i arbetsrummet, fastna i en tidskriftssamlare med gamla klipp om väderspåmannen Birger Wiklund från Yggenäs, Ekshärad:

”- Temperaturen kommer att hoppa som en hare. En dag varmt, nästa dag kallt. Det kan bli dagar under rallyt med ner till 25 minusgrader.

Det säger väderspåmannen Birger Wiklund från Ekshärad till sajten rallysportnews. Birger spår i abborrfenor, som också avslöjar att det blir mycket lite nederbörd i början av februari.” (2005).

Fundera över de snirkligt handskrivna breven som Birger brukade skicka. Skriva till husorganet för att än en gång försöka få dem att få ordning på e-prenumerationen vi har rätt till, när vi nu betalar för papperstidningen. Ringa till Coop i Stockholm och be att få ny pinkod till Medmera-kortet när jag glömt den gamla. Betala elektrikern. Sortera böcker i vardagsrummet. Ringa barnen. Studera fåglarna i paradisäppelträdet, särskilt sidensvansarna. Skriva blogginlägg om statliga MSB som bosätter sig vid vattenkanten. Leta översvämningskartor på Google. Gratulera Facebookvänner som fyller år. Lägga ut en bild på frasande fruset gräs på Instagram. Swisha pengar för jultidningar till några barn i grannkvarteret. Läsa serien Medelålders Plus i Värmlands Folkblad. Dricka påtår, fundera över läget inom poliskåren i Ukraina, vila middag…

… tänk vad mycket jag får gjort, när jag egentligen har något annat jag måste göra.

### Nu kan du snart inte skjuta upp det längre, Svensson.
### Sätt dig nu ner och skriv ditt manus och börja träna på lördagens framträdande. Klockan går.
### Det kan vara sista gången någon ber dig.

Asch, jag plockar ur diskmaskinen först. Det är inte lördag eftermiddag än.

Statligt strandraggeri

Ett meddelande till den myndighet som intresserar sig mycket för vad som händer om vatten, så kallat H₂O, stiger okontrollerat över människans vägar, mark och trösklar samt Guds fria natur (ett intresse vilket genom åren dokumenterats i både teori och praktik) och som därför beställt ett nybyggt kontorshus en flyttbar skrivbordslängd från sagda H₂O just vid det höjbara vågskvalp där Karlstad möter Vänern, vilken sjö visserligen inte nådde sin hundraårsnivå och dränkte Karlstad, Vänersborg, Lidköping och Mariestad detta år, men ändå. Här är mitt tips:

Vadarstövlarna är billiga på XXL just nu.

Ett måste på väg till varje flexibelt kontorslandskap med rinnande intresse.

### Är du anställd på den vattennära myndigheten och inflyttad från mer torrskodda trakter?
### Säger en värmländsk kollega ”Nu blerrä mört” så är det inte säkert att hen har fått en mört på kroken i garaget.
### Det kan betyda att det blev mörkt också i hela jädra huset. Omvänd vattenkraft. En får va’ flexibel. Clas Ohlson har billiga pannlampor.

Paradis-Leif talar ut: ”Jag slutar åka på svenska vägar”

Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling kommer att sluta dricka vatten ur kranen snarast, sluta åka på allmänna svenska vägar genast och börja vägra åka ambulans om han får hjärtinfarkt, meddelar han.

Meddelandet ovan kan innehålla spår av satir.

Östling är en av de rika svenskar som bildat bolag på Malta för att minska sin skatt. Han tycker inte han får något för skattepengarna.

– Vad fan får jag?

– Myndigheter är bara dumma. De springer hela tiden omkring och kollar så vi inte bildar kartell och så inte bilarna vi gör släpper ut precis så mycket avgaser som de gör och inte precis så lite som vi säger.

Det sista har inte VW-mannen Östling sagt. Men ändå. Jaså kartellmisstankar också. Ska hans lastbilar börja köra bredvid vägarna nu?

Läs mer om Paradis-Leif, inte Guds rätte gök:
Svenskt Näringslivs ordf: Vad fan får jag?
Finansministern: ”Helt oacceptabelt”
Allt det här får du, Leif

Hur ser en sådan skvader ut?

Jag har blivit uthängd. Den här enkle bloggaren kan numera titulera sig ”demokratiterrorist” – om nu något så korkat skulle falla mig in.

Det gör det inte.

Allt började med att jag såg några bra bilder dyka upp på Facebook då och då, som den ovan. Vassa bilder med tydlig udd mot främlingsfientlighet och för medmänsklig mångfald.

Till slut började jag fundera över varifrån dessa bilder kom. Svaret visade sig vara en Facebookgrupp med det självironiska namnet Propagandacentralen. Såhär beskriver gruppen sig själv:

Samlingsplats för bildmaterial i kampen mot rasism och fascism.
Bilderna får och bör spridas fritt.
Gruppen är inget diskussionsforum per sé utan en bildbank helt enkelt.
Har du idéer på bilder så PM:a så får vi se vad vi kan göra.

Mer terroristisk än så var inte gruppen som är helt offentlig. Jag bestämde mig för att gå med, eftersom jag vill fortsätta se deras bilder när de är färska. Humor gör dagarna gladare har livet lärt mig.

Hängde ut oss alla
Nu har domen kommit från de som inte tycker om främlingar. Tillsammans med alla andra 6 000 medlemmar i bildgruppen har jag blivit uthängd av en högerextrem webbplats. Den heter Gruppvåldtäkt Sverige om du översätter namnet till svenska.

De publicerade alla våra namn, facebookadresser och sysselsättningar på nätet. De förklarade det med:

”En komplett lista över alla medlemmar i demokratiterrorgruppen”. ”Propagandacentralen är extremvänsteraktivister med kopplingar till SVT.”

Tusen nya på en vecka
Namnlistor på folk som inte tror, ser ut eller tänker som du. Var hörde vi senast talas om sådana listor? De svenska nazisternas judekartotek under andra världskriget?

Vore inte sammanhanget så förfärligt skulle jag tycka att formuleringarna var roliga. ”Demokratiterror” – hur ser en sådan skvader ut? Det finns ju inget mer odemokratiskt än terror. Folkskrämsel och massdöd i stället för folkstyre och levade masskontakt.

Men extremvänster då? Nja du. I höst är det 43 år sedan jag bekände mig till den demokratiska socialismen. Sedan när blev den extrem? Tror gangraparna verkligen att 6 000 personer i en stillsam Facebookgrupp har ”kopplingar till SVT”? Allihop? Hur då? Genom att vi har vår tv inkopplad och betalar vår licens?

Vi är inte 6 000 längre. Vi blev drygt 1 000 till på mindre än en vecka, tack vare Gruppvåldtäkt Sverige.

Humor.

Bilden ovan är ett exempel på de bilder
som Propagandacentralen producerar
och lägger ut till fritt användande.

Berättarglädje

Träffar treåring. Han lär mig en ny historia:

”- Va’ tuggar du på?
– Mojot.
– Vaffö’ knastjar den inte?
– Jutten.”

Vi skrattar lika mycket varje gång.

Bilden av lyckad verklighetsflykt

Det här är en av de vackrare naturbilderna jag vet just nu.

Du kanske inte ser den yttre skönheten? Du kanske tycker det ser ut som en dåligt tecknad grönval bara?

Vänta så ska jag förklara.

Det sägs att en människa behöver träna i 10 000 timmar för att uppnå mästerskap i vad hon håller på med. Jag tror inte det stämmer. I så fall skulle jag vara olympisk mästare i långa lopp nu och präktigt lagerhållen och lagerkransad som skribent. Så mycket som har jag tränat.

Det är jag inte.

Strunt i det, det är vägen som är mödan värld. Sådana som jag springer inte för att lägga år till våra liv, för oss är det tvärtom. Vi lägger liv till våra år. Det är så roligt att hålla på med bokstävlarna och kilometrarna.

Flyt och höjd?
Den där sällsynta stunden när bokstäverna och orden plötsligt dansar i takt med tanken och infallen flödar. Det där ögonblicket när kroppen svävar längs skogsstigen, själen sjunger och klockan tycks stå stilla. De stunderna finns de med, den ena kallar experterna flow, den andra runners high. Jag har upplevt båda och det är stunder du inte glömmer.

Men inte är det därför jag fortsätter träna. Vardagsglädjen är belöning nog. Ett blogginlägg som åtminstone blir halvskapligt. Ett träningspass när snögen yr i ansiktet och ligger decimeterdjup på ängen upp mot friluftsgården. Där har du belöningen.

Lufsar iväg
En sådan dag (men utan snög) klär jag på mig den gula collegetröjan från 1983 och de andra träningskläderna. Skor, snusnäsduk, yllemössa, inga vantar. Låter gps-klockan vänta in satelliterna, stretchar pliktskyldigast mot verandan, knäpper igång klockan och lufsar iväg nerför gångvägen förbi Lindåsgatan, Backsippan och Grossbolsgatan.

Vänta, lufsar gör jag inte. Är inte benen lite piggare i dag? Nåja, det går väl över.

Klockan märker’t
Det går inte över. Kroppen känns som om jag lagt i en högre växel. Ingen dramatik, jag springer något fortare bara och med en aning längre steg än tidigare i år. Bara lite. Det är knappt jag märker det själv.

Klockan däremot märker. Nu är nedförsbacken slut sedan ett tag och Forshaga har planat ut. Inget långpass i dag, det vet kroppen. När jag tittar på klockan efter första kilometern hajar jag till. Oj då, men det går nog över. Snart börjar uppförsbackarna.

Det går inte över. Jag passerar Storgatan och Thoreliusgatan, nu börjar motlutet. Gräs mellan hyreshusen, gräs bort till elljusbacken, gräs och stenhällar uppför den. Nu vågar jag inte titta på klockan mer.

Hon går för sakta.

Bilden av lycka
Titta på bilden. Den är en bild av lycka för den här självplågaren. Näst snöpuls är naturlig backträning det roligaste jag vet i löpväg när termometern börjar nypa till. Ser du bilden? Ser du hur jag lubbar uppför elljusbacken och sedan uppför lillbacken bort till elljusspåret och därefter slakmotan upp till mördarbacken? Ser du hur jag ruschar uppför mördar’n, joggar tillbaka ner och ruschar uppför den en gång till innan jag kutar hem?

Det är inte mitt längsta pass i år – men mitt snabbaste. Trots två ruscher uppför mördarbacken och trots en likadan uppför elljusbacken.

Gps-klockor ljuger inte. Jag fattar inte själv hur dessa kilometrar kan ha varit årets snabbaste, trots höjdskillnaden. Höjdkurvan från min runda ser verkligen ut som en liten grön leksaksval.

Detta gör vi om, klocka’ mi’.
Detta gör vi fler gånger.

Vad detta är

Nu har det hänt igen. Historien är ingen cirkel men ibland kan en tro det.

Historik: Skriv en text till den här bilden! kunde det hända att de sa på Smålands Folkblad 1975. Det har jag berättat förr. Kai eller någon av de andra fotograferna hade tagit en bild, ibland en hel serie, och nu fick jag i bästa fall lite fakta och några uppgifter om var bilden framför mig på skrivbordet var tagen.

På så vis gjorde vi många fotoreportage. Ingen idealisk arbetssituation för oss skrivare men förvånansvärt ofta blev resultatet bra. Inte bara bilderna.

Nutid: Nu har någon lagt en bild framför mig på skrivbordet. Datorskrivbordet. Det är jag själv som har tagit den och jag är en aning förtjust i bilden, för den sätter igång fantasin. Undrar var den är tagen (som om jag inte skulle komma ihåg det, där har jag marscherat många gånger), undrar vad den föreställer (det ser jag väl), undrar om fotografens skugga riskerar att få ett orange tefat i skallen snart (knappast, skärp dig nu).

Eller som legendaren P-O Nilsson skrev en gång på Folkbladet, när han fick i uppgift att skriva bildtext till några andras reportage, då den skrivande reportern gått hem och glömt skriva något till huvudbilden: ”Detta är Arne Imsen”.

Detta är ett kort på en orange plopp.

Meritförteckning

Jag har aldrig tagit en selfie.
Och inte har jag någon snurrfint.

Men en gång i tiden kunde jag vissla som en visselpipa.

***

Sådant kan vara till nytta, om du aldrig skaffat dig snurrfint.

På bilden:
Johan av Inger Karlberg
(Hulebäcksgymnasiet, Mölnlycke).

En proffsig bit svart tejp

Yrkesstolthet, den stoltheten gillar jag. Som när doktor Bengt på vårdcentralen skickar mig på ultraljudsundersökning och brevet med svaret ligger i brevlådan dagen efter undersökningen. Dagen därpå!

Lever, njure och galla utan anmärkning, jag ska ringa sjukgymnasterna tycker han, det kan vara ryggen.

Dagen därpå!

Som när el-Göran byter element och kontakter på övervåningen och sätter upp nya utelampor. Till sist drar han ström till vår 12-volts tavelbelysning som aldrig blivit ansluten. Lamporna hänger på en plastad vajer och när man skruvar den vassa skruven till varje lampa genom plasten får lampan ström.

– Säg till din fru att jag har satt en svart tejp på en propp i proppskåpet. Tolv volt är inte farligt men inte trevligt heller. Säg till henne att ta ur den proppen först, innan hon skruvar fast lamporna.

Till och med vår rollfördelning i huset har han räknat ut. Jag håller föredrag om gyllene snittet, hon skruvar dit saker.

Värken är nästan borta nu. Sjukgymnastik, det blir roligt.

Varför nämnde jag inte kvinnorna?

Läser min Sverigeskildring från i går och saknar kvinnorna. Visst, jag nämnde arbetskamraterna och de flesta av dem var kvinnor. Visst, jag nämnde fotbollslandslaget, familjen och några till. Kvinnor. Ändå är det ett stort hål i texten.

Varför skrev jag inte om landsbygdens kvinnor där jag växte upp? Småbrukarhustrurna med högaffel och mjölkspann, alltid starka i det samhället. Varför berättade jag inte om kvinnorna som ofta satt sekreterare och höll ihop våra folkrörelser? Hon, svenskaläraren, som fick mig att börja skriva på allvar, de kvinnliga journalistpionjärerna, riksdagskvinnorna, kommunpolitikerna, deckarförfattarna, Pippi Långstrump, Kata Dahlström, Fredrika Bremer, Kerstin Ekman, Elise Ottesen Jensen, Moa Martinsson, bussförarna, Monica Zetterlund, träningskompisarna, Toini Gustafsson, Pernilla Wiberg, Pia Sundhage, Hanna Ljungberg, Evy Palm, Johanna Frändén, Babben Larsson, Anna-Lena Brundin, Åsa Jinder, Rigmor Gustafsson, Lottie Knutson, Carolina Klüft, Marika Lagercrantz, Inga-Britt Ahlenius och Astrid Lindgren. Barnmorskorna som förlöste våra barn, tjejerna i FNL-gruppen och miljörörelsen, damerna i telefonväxlarna, lapplisorna, undersköterskorna, förlagsredaktörerna, kommunikatörerna, Inger Hallström Stinnerbom som gör Västanå Teaters geniala dräkter. Varför skrev jag inte om er? Varför inget om Gun-Britt Karlsson som hela tiden varit en sådan stark motor bakom Heidruns förlag, bild- och bokcafé och i den viktigaste facebookgrupp jag vet? Varför nämnde jag inte särskilt Klarälven, hon som alltid är en hon på vår dialekt? Älva’, alltid uttalat med tjockt L som folk gör här på trakten.

Nu har jag gjort det.

Tack, alla. Utan er hade det inte varit samma Sverige att vara vän med.

### Gårdagens inlägg som jag länkar till nedan går att missförstå. Gör inte det. Jag är internationalist, tro inget annat.
### Men för mig är det lättare att gilla hela världen när jag är trygg hemma. Inlägget innehåller många exempel på varför jag personligen är trygg – utan att tycka att vi är bättre än andra. Kritisk men trygg.
### Dessutom vill jag knycka tillbaka ett ord från de främlingsfientliga. Låt oss göra det tillsammans, vänner. Knyck tillbaka ordet, det är vårt!

Länk till gårdagens inlägg:
Jag är Sverigevän

På bilden: Klarälven vid Strängsforsen.