Etikett: Kartan

Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna. Hör du då ett blygt brummande i kören är det jag, men sjunger med gör jag likafullt. Dom får vänja sig.

Jag ska göra comeback i orienteringssporten. Det är en fin sport där du måste använda lungor, ben och hjärna. Alltihop. Efter 45 minuter brukar jag tappa koncentrationen men den här dagen är jag inte ute så länge, för allt bara vill klaffa och då släpper jag loss och låter det göra så. Klaffa.

Två som kan, en som vill
Lördag. Vi träffas vid klubbstugans parkering här hemma och fyller bilen. Kamrat M, kamrat A och jag. Två som kan och en som vill, den där siste är jag. Var det år 2000 jag sprang tävlingsklass förra gången? 1999?

Parkering vid skolan i Edane, det är en prydlig ort i västra delen av min provins. Träffar en gammal orienterarvän som jag inte sett på 15 år, eftersom jag hållit upp av ryggskäl. Diskbråck i nacken brukar hindra den bäste, så nog stoppade det mig. Nu löper jag igen och äntligen vill jag tillbaka till en ordentlig ol-bana. Vi kallar vår sport så: OL. Orienteringslöpning.

Ryggsäck på ryggen, fällstol i näven och 700 meter till TC. Det är tävlingscentrum, alltså målet med slutspurt, målskynke, dusch, kiosk, reviderade startlistor och småningom berättelserna. Klubben mobiliserar, för det gör vi när det är serien. Tävlingen där vi alla ställer upp för att bli så många som möjligt som springer, då får klubben poäng. I andra hand gäller det att plocka placeringspoäng. Den som placerar sig bra i sin klass får fler poäng. Allt går till klubben. Går vi bra kan vi gå upp en division. Klubben heter Lustens OK, det namnet gillar jag.

Ingen tror att jag ska dra ihop några placeringspoäng, inte jag själv heller.

Min antika dräkt
Ställer upp fällstolen bland alla de andra Lustenlöparna vid TC, öppnar ryggsäcken, plockar fram skor, kompass och kepa, tejpar fast benskydden och ser mig omkring. Alla de andra har nya klubbdräkten, själv ser jag antik ut med min 20 år gamla dräkt. Kanske lurar den någon ungdom som aldrig sett mig förr. De kanske tror att jag kan.

800 meters lätt jogg från TC till starten på ett gärde norrut. Jag smyger ut i skogen och pinkar, hamnar vid starten och försöker förstå hur den går till nuförtiden. På vänster pekfinger sitter min lånade digitala pinne som jag tömt och checkat in. Stämpla har aldrig varit lättare. Nu gäller det bara att hitta några kontroller att stämpla vid.

Fem minuter kvar tills jag ska starta. Stretchar lite, värmer upp, småpratar med folk jag inte sett det här millenniet. ”Hur mår bror din?”. ”Du får hälsa”. ”Nej tränat har jag inte gjort”.

Stressa inte
Nu kommer min gå fram-tid upp på en digital tavla. 10:51. Jag kliver över första repet och blir avprickad, en minut senare får jag gå över det andra. Då kan jag plocka till mig anvisningen som berättar vilka kodsiffror mina olika kontroller har och vad det är för kontrollpunkter. Den första är ett dikesslut, nummer 58. Nästa gång startklockan piper går vi över ett rep till och jag lägger handen på kartan jag får rycka åt mig när starten går.

Pip pip pip pip piiiiiiip! och iväg. Ta det lugnt Svensson, ta det lugnt Svensson, stressa inte, ta det lugnt! Släpper förbi en yngre klubbkamrat på väg till startpunkten 140 meter upp i skogen, läser in mig på kartan. Det får bli ner till stigen först och sedan upp i skogen ungefär mitt för grönområdet. Nu kör vi på säkerhet och lättsprungenhet, ta det lugnt Svensson.

Grönt för en orienterare betyder tät vegetation och svårlöpt, vi föredrar vit skog. Nu är det gröna passerat och jag rusar uppför backen mot diket. Titta, orange skärm, gôtt, detta gick ju bra!

Älskar redan pipet
När jag fick kartan i näven trodde jag det var fel bana. Ringarna runt kontrollpunkterna var större än någonsin, men nu har jag vant mig. Banan går i kors med sig själv och det är skönt att siffrorna är tydliga. Uppför ett krön och över ett stort hygge lufsar jag, benen är för korta för ett rejält gammalt torrt svenskt hygge men vad ska en människa göra? Det är bara att pinna på och hoppas att smalbenen fortfarande är hela på målrakan.

Stenen, kontroll 2, ligger högre än jag trodde men jag går rakt på. På väg mot trean kanar jag åt höger en aning nerför höjdkurvorna men det är bra för nu fångar diket upp mig innan gropen. Till fyran minns jag att en tät granplantering brukar gå bra att springa i, om du följer raderna. Ut ur grönområdet, in i den öppna fina skogen, följer stigen ett tag, hittar stenen, nummer 4. Älskar redan pipljudet när pinne och kontroll kommer överens.

Sådär fortsätter det. Ingen ska påstå att banan är svår, jag har anmält mig i en lätt klass, nypremiär som det är. Men terrängen är stundom tungsprungen och även lätthittade banor ska övervinnas. I dag gör jag det. Klaff, klaff, klaff. Följer hyggeskanten till femman, joggar ut i grönområdet på väg till sexan. Efter sjätte kontrollen, stenen, gör jag en liten omväg som jag ska förlora en placering på i resultatlistan visar det sig, men det vet jag inte än. Förhastat vägval, förlorar 30-40 sekunder, men lätt att springa och hitta är det ju.

Tänker inte på saken. Känner bara hur allt klaffar när jag kommer upp i pelarsalen av granar på väg till sjuan och åttan. Hittills har ben och beslut gått som klockan, jag har inte irrat ett enda dugg, det som jag är så bra på annars.

Hör, nu hejar de
På väg till nionde kontrollen, branten, kodsiffra 73, gör jag förmodligen ett bättre vägval än många i min klass, ser jag på listan med sträcktider efteråt. Jag tror de flesta tar stigen runt grönområdet medan jag följer skogen väster om det igenväxta hygget.

Det blir genare.

Hittar nian, rusar som en tokig mellan tääääääta granar på väg till sista kontrollen, nummer 200, stigkorset. Följer stigen sista biten dit, springer om några stycken. På målrakan hör jag hur flera i min klubb hejar högt. Finns det skönare musik än att höra sitt förnamn ropas av vänner, när du vet att du gjort en bra orienteringstävling? Det blir jag aldrig för gammal för.

Jag stämplar i mål och går till en av målfunktionärerna och stämplar igen för att få mitt kvitto. En snabbutskriven papperslapp med min sluttid och tiderna till de olika kontrollerna. 32 minuter och 12 sekunder, den tiden är jag nöjd med men i tävlingen räcker det inte långt. Det tror jag inte. För säkerhets skull fotograferar jag resultatlistan på väg till duschen. Trea, det är nog bäst att dokumentera, när låg jag trea i en resultatlista senast?

Om en stund har jag säkert kanat ner, jag startade tidigt.

Sjung, änglar!
Damerna duschar inomhus och herrarna utomhus bakom vita plastpresenningar. Vattnet är så kallt att jag ber de andra knuffa in mig i duschen men alla vägrar. När jag väl är intvålad kommer varmvattnet. Solen skiner från blå himmel och livet vid Edevi idrottsplats är gôtt. Snart sitter jag omklädd på min ryggsäck intill presenningen och kommenterar livet med gamla vänner från orienteringsskogen, som om vi inte alls varit ifrån varandra i femton år.

När jag kommer tillbaka till resultattavlan ligger jag fortfarande på tredje plats. Va’?!

Jag går till de andra i Lusten, häller upp en kopp kaffe och tar en äggsmörgås ur ryggsäcken. Trea. Ta mig fasen, jag blev trea! Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna.

Sjung mera vet jag, detta gör vi om.