Kartan – Sida 8 – SVENSSONS SLÄNG

Stolpar och mänsklig värme

Hämtar in de sista stolparna som jag satt ut. Allra sist den vattniga nummer 175. Friska Forshaga har blivit en succé, precis som samma arrangemang blivit det på många håll både nära och fjärran.

Här var det 465 personer som registrerade 23 905 stolpar. Imponerande.

Jag tycker om det idoga letandet ute i skogen. Massor med grannar, vänner och okända har tagit kartan i näven och vandrat, cyklat, bilat eller sprungit omkring och noterat rätt kodbokstäver till stolpe efter stolpe. Sedan har de registrerat sina fynd på projektets webbplats.

Själv blev jag blöt långt upp på låren när vi behövde flytta en stolpe som hamnat under vatten. Ett fint minne i mitt eget blygsamma ideella arbete för stolpletandet i världen.

Det är det ideella arbetet hos så många jag tycker allra bäst om. Folk har rätt att få komma ut i skogen och leta. Nå, så låt oss hjälpa dem med det.

Du blir snällare i själen av att vistas i skogen en stund ibland. Det blir du av att jobba för det gemensamma bästa med. Gôtt.

# Finns du på Facebook så titta in hos Refugees Welcome – Molkom. De gör ett fantastiskt jobb med de nyanlända.
# Över 600 medlemmar i gruppen på en ort med 1 863 invånare. Stort.
# Du kanske har nåt de behöver.

En dag i livet när allt fungerar

Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna. Hör du då ett blygt brummande i kören är det jag, men sjunger med gör jag likafullt. Dom får vänja sig.

Jag ska göra comeback i orienteringssporten. Det är en fin sport där du måste använda lungor, ben och hjärna. Alltihop. Efter 45 minuter brukar jag tappa koncentrationen men den här dagen är jag inte ute så länge, för allt bara vill klaffa och då släpper jag loss och låter det göra så. Klaffa.

Två som kan, en som vill
Lördag. Vi träffas vid klubbstugans parkering här hemma och fyller bilen. Kamrat M, kamrat A och jag. Två som kan och en som vill, den där siste är jag. Var det år 2000 jag sprang tävlingsklass förra gången? 1999?

Parkering vid skolan i Edane, det är en prydlig ort i västra delen av min provins. Träffar en gammal orienterarvän som jag inte sett på 15 år, eftersom jag hållit upp av ryggskäl. Diskbråck i nacken brukar hindra den bäste, så nog stoppade det mig. Nu löper jag igen och äntligen vill jag tillbaka till en ordentlig ol-bana. Vi kallar vår sport så: OL. Orienteringslöpning.

Ryggsäck på ryggen, fällstol i näven och 700 meter till TC. Det är tävlingscentrum, alltså målet med slutspurt, målskynke, dusch, kiosk, reviderade startlistor och småningom berättelserna. Klubben mobiliserar, för det gör vi när det är serien. Tävlingen där vi alla ställer upp för att bli så många som möjligt som springer, då får klubben poäng. I andra hand gäller det att plocka placeringspoäng. Den som placerar sig bra i sin klass får fler poäng. Allt går till klubben. Går vi bra kan vi gå upp en division. Klubben heter Lustens OK, det namnet gillar jag.

Ingen tror att jag ska dra ihop några placeringspoäng, inte jag själv heller.

Min antika dräkt
Ställer upp fällstolen bland alla de andra Lustenlöparna vid TC, öppnar ryggsäcken, plockar fram skor, kompass och kepa, tejpar fast benskydden och ser mig omkring. Alla de andra har nya klubbdräkten, själv ser jag antik ut med min 20 år gamla dräkt. Kanske lurar den någon ungdom som aldrig sett mig förr. De kanske tror att jag kan.

800 meters lätt jogg från TC till starten på ett gärde norrut. Jag smyger ut i skogen och pinkar, hamnar vid starten och försöker förstå hur den går till nuförtiden. På vänster pekfinger sitter min lånade digitala pinne som jag tömt och checkat in. Stämpla har aldrig varit lättare. Nu gäller det bara att hitta några kontroller att stämpla vid.

Fem minuter kvar tills jag ska starta. Stretchar lite, värmer upp, småpratar med folk jag inte sett det här millenniet. ”Hur mår bror din?”. ”Du får hälsa”. ”Nej tränat har jag inte gjort”.

Stressa inte
Nu kommer min gå fram-tid upp på en digital tavla. 10:51. Jag kliver över första repet och blir avprickad, en minut senare får jag gå över det andra. Då kan jag plocka till mig anvisningen som berättar vilka kodsiffror mina olika kontroller har och vad det är för kontrollpunkter. Den första är ett dikesslut, nummer 58. Nästa gång startklockan piper går vi över ett rep till och jag lägger handen på kartan jag får rycka åt mig när starten går.

Pip pip pip pip piiiiiiip! och iväg. Ta det lugnt Svensson, ta det lugnt Svensson, stressa inte, ta det lugnt! Släpper förbi en yngre klubbkamrat på väg till startpunkten 140 meter upp i skogen, läser in mig på kartan. Det får bli ner till stigen först och sedan upp i skogen ungefär mitt för grönområdet. Nu kör vi på säkerhet och lättsprungenhet, ta det lugnt Svensson.

Grönt för en orienterare betyder tät vegetation och svårlöpt, vi föredrar vit skog. Nu är det gröna passerat och jag rusar uppför backen mot diket. Titta, orange skärm, gôtt, detta gick ju bra!

Älskar redan pipet
När jag fick kartan i näven trodde jag det var fel bana. Ringarna runt kontrollpunkterna var större än någonsin, men nu har jag vant mig. Banan går i kors med sig själv och det är skönt att siffrorna är tydliga. Uppför ett krön och över ett stort hygge lufsar jag, benen är för korta för ett rejält gammalt torrt svenskt hygge men vad ska en människa göra? Det är bara att pinna på och hoppas att smalbenen fortfarande är hela på målrakan.

Stenen, kontroll 2, ligger högre än jag trodde men jag går rakt på. På väg mot trean kanar jag åt höger en aning nerför höjdkurvorna men det är bra för nu fångar diket upp mig innan gropen. Till fyran minns jag att en tät granplantering brukar gå bra att springa i, om du följer raderna. Ut ur grönområdet, in i den öppna fina skogen, följer stigen ett tag, hittar stenen, nummer 4. Älskar redan pipljudet när pinne och kontroll kommer överens.

Sådär fortsätter det. Ingen ska påstå att banan är svår, jag har anmält mig i en lätt klass, nypremiär som det är. Men terrängen är stundom tungsprungen och även lätthittade banor ska övervinnas. I dag gör jag det. Klaff, klaff, klaff. Följer hyggeskanten till femman, joggar ut i grönområdet på väg till sexan. Efter sjätte kontrollen, stenen, gör jag en liten omväg som jag ska förlora en placering på i resultatlistan visar det sig, men det vet jag inte än. Förhastat vägval, förlorar 30-40 sekunder, men lätt att springa och hitta är det ju.

Tänker inte på saken. Känner bara hur allt klaffar när jag kommer upp i pelarsalen av granar på väg till sjuan och åttan. Hittills har ben och beslut gått som klockan, jag har inte irrat ett enda dugg, det som jag är så bra på annars.

Hör, nu hejar de
På väg till nionde kontrollen, branten, kodsiffra 73, gör jag förmodligen ett bättre vägval än många i min klass, ser jag på listan med sträcktider efteråt. Jag tror de flesta tar stigen runt grönområdet medan jag följer skogen väster om det igenväxta hygget.

Det blir genare.

Hittar nian, rusar som en tokig mellan tääääääta granar på väg till sista kontrollen, nummer 200, stigkorset. Följer stigen sista biten dit, springer om några stycken. På målrakan hör jag hur flera i min klubb hejar högt. Finns det skönare musik än att höra sitt förnamn ropas av vänner, när du vet att du gjort en bra orienteringstävling? Det blir jag aldrig för gammal för.

Jag stämplar i mål och går till en av målfunktionärerna och stämplar igen för att få mitt kvitto. En snabbutskriven papperslapp med min sluttid och tiderna till de olika kontrollerna. 32 minuter och 12 sekunder, den tiden är jag nöjd med men i tävlingen räcker det inte långt. Det tror jag inte. För säkerhets skull fotograferar jag resultatlistan på väg till duschen. Trea, det är nog bäst att dokumentera, när låg jag trea i en resultatlista senast?

Om en stund har jag säkert kanat ner, jag startade tidigt.

Sjung, änglar!
Damerna duschar inomhus och herrarna utomhus bakom vita plastpresenningar. Vattnet är så kallt att jag ber de andra knuffa in mig i duschen men alla vägrar. När jag väl är intvålad kommer varmvattnet. Solen skiner från blå himmel och livet vid Edevi idrottsplats är gôtt. Snart sitter jag omklädd på min ryggsäck intill presenningen och kommenterar livet med gamla vänner från orienteringsskogen, som om vi inte alls varit ifrån varandra i femton år.

När jag kommer tillbaka till resultattavlan ligger jag fortfarande på tredje plats. Va’?!

Jag går till de andra i Lusten, häller upp en kopp kaffe och tar en äggsmörgås ur ryggsäcken. Trea. Ta mig fasen, jag blev trea! Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna.

Sjung mera vet jag, detta gör vi om.

Ställer in skalan i skallen inför comebacken

Löper i skogen med en kamrat. Vi plockar kontroller runt en tjärn en bit norrut, springer och småpratar i lätt samtalstakt. Strax efter en av kontrollerna visar träningskamraten några larver av en av våra finare fjärilar. Makaonfjärilen. Honan har lagt äggen på en kärrsilja, nu sitter larverna i blomman och äter. Äggen brukar kläckas efter drygt en vecka och i sista stadiet är larven stor och citrongul med svartgröna ränder.

Bråkar du med den kan den ge ifrån sig en illaluktande sur lukt genom ett organ som den skjuter ut på huvudet. Lukten och varningsfärgerna gör att andra djur tror den är giftig.

Citrongul står det på nätet, ser jag efteråt. Var den inte mer grön?

Anmäld till på lördag
Snart flåsar jag rejält, jag har 2-dag igen efter semesterns alla fettbildande aktiviteter och 5:2-dieten känns i benen. När vi sneddar uppför berget med tornet, kontroll 148, blir till och med den här truten tyst.

Vid kontrollstolpen stänger jag av gps-klockan en stund och glömmer starta den igen när vi fortsätter. Strunt i det, för mig är kvällens runda med karta och kompass mest till för att jag ska få tillbaka känslan för skalan. Skallen och avståndskänslan behöver ställas in på 1:10 000, för på lördag är jag anmäld till en orienteringstävling i distriktet. När hände det senast?

Strax innan parkeringen tittar ett rådjur nyfiket på oss i en skogskant. Vid Skivtjärn badar folk och på hemvägen tar vi en omväg och ser två forsärlor vippa med stjärtarna på grusvägen framför bilen.

Läser inbjudan en gång till
När jag kommer hem läser jag inbjudan till tävlingen en tredje gång. Avståndet till start är max 1 200 meter. Skogsmark huvudsakligen bestående av barrskog i varierande ålder. Kortare banor svag kupering, övriga måttlig till stark. I närområdet av tävlingscentrum inslag av kulturmark och stigar, längre banor stigfattigt med detaljrika sluttningar.

Det pirrar redan i magen.

Lyckan att få dela dagens fynd

Vad drömmer vi om? Mat på bordet, säng och tak, trygghet, kärlek, skratt, en skog att gå i, en by att träffa folk i och det där särskilda som gör oss till personer? Check, allt det har jag, det behöver inte drömmas. Gôtt.

Vad ska vi då drömma om? En rättvis värld med framtidstro? Ja tack. Det värsta som kan hända ett samhälle eller en generation är om drömmarna dör.

Behöver vår kantarelldröm
En dag springer jag i skogen med en mycket ung skogslöpare. Han har nyss lärt sig karttecknen och att passa kartan, vägvalen gör vi tillsammans. Först missar vi en igenväxt stig men sedan går det bättre. Kontrollstolpe efter kontrollstolpe blir antecknad på vår lista med koder. Löpstegen är olika men glädjen den samma.

Då får vi se kantareller i kanten av elljusspåret. Strax vaknar jägaren & samlaren inom både honom och mig. Vi gör paus i vår träningsrunda med kartan och viker av mot Ställena med stort S. Snart börjar magfickan på min overall bli tjock av svamp.

Var det detta våra förfäder drömde en gång? Jägarna-samlarna. Var det den här lyckan de kände, när de stolta kom tillbaka till gruppen och kunde visa upp dagens fynd?

Jag tror det. Vi behöver drömma drömmar, vi behöver tro på framtiden. Vi behöver våga hoppas på en gemenskap, ett arbete, en lön och en någorlunda rättvis fördelning av kantarellerna i livet.

Delar till alla
Mycket noggrant ser vi till att alla vid bordet får varsin svampsmörgås till förrätt, innan grillningen. Stolta tar vi emot berömmet.

– Varsågoda och ät!

# Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Tanken finns i Apostlagärningarna 2:44-46 och hos Louis Blanc, Karl Marx och Peter Kropotkin. Med flera.
# Här sprang vi: Friska Forshaga.
# – Sist till stolpe 8 är en snigel!

Vad är sannolikheten?

Semestern, dag 3, förra veckan:

En dag startar Marianne och Anders Isacson sin glassbar i Hjortkvarn. De kallar den Go’ Glass, lokalytan är tolv kvadratmeter och de har tolv sorters smaker i glassdisken. Ungefär samtidigt läser jag på nätet att orten är Sveriges närmaste.

Än så länge är allt ganska sannolikt.

År 2015 har glassbaren växt till 140 kvadratmeter och 40 smaker. De har filial i Askersund och fullt med anställda under glassmånaderna. Själva ska vi till Norrköping. Det är inte heller osannolikt, för där finns Arbetets museum på en holme i Motala ström, i år med bilder av både EWK och Jan Stenmark plus flera andra spännande utställningar.

Av en slump råkar jag nu hitta orten Hjortkvarn och sedan glassbaren på nätet. Orten har 238 invånare samt ett sågverk och baren ligger på glasskeds avstånd från Norrköpingsvägen. Firman har en webbplats där ägaren försöker reda ut glassens historia genom årtusendena. Det går inte.

Där har du läget. Kul, tänker jag. Då kan jag bjuda den kära vännen på god glass i Hjortkvarn. Sveriges närmaste glass, särskilt då.

Blir riktigt läskigt
Det är nu det börjar bli läskigt. Dagen efter att jag hittat glassbaren på nätet tittar den kära vännen mig djupt i ögonen och lägger huvudet på sned:

– …och då kan väl du bjuda mig på glass i Hjortkvarn?

Min vän har bara tittat på kartan som hastigast. Blicken kunde lika gärna ha stannat vid Karlskoga, Örebro eller Pålsboda. Hon har ingen aning om min tidsödande forskning kring mellansvenska glassbarer nära de vägar som bär till Jan Stenmark-utställningen. Men Hjortkvarn väljer hon och glass vill hon ha.

Vad är sannolikheten?

# År 2007 utsågs Hjortkvarn till Sveriges demografiska mittpunkt. Hit har flest svenskar närmast, fågelvägen.
# Vi beställer en Gammaldags snäcka, 49 kronor, och en Nån annans ananas, 49 kronor.
# Det regnar. Sveriges närmaste regn.

Jag vann

Löparselfie i brunt skogsmaskindike.

Låt oss göra det enkelt. Jag vann.

I tre somriga dagar har jag hållit på och jagat, inte ära och evig berömmelse, inte rikedom – men en drömrunda. Alla mina löprundor har blivit för bekanta, nu vill jag ha tuggmotstånd. Det ska vara skog, det ska vara kuperat, det ska vara tuff terränglöpning ibland och det ska vara smalt, kurvigt och farligt.

Jag ska kunna springa fel om jag inte skärper mig. Jag ska inte veta allting.

Tredje varma försöket
På kartan har jag redan hittat rundan. Två gånger har jag försökt, båda gångerna har hon gäckat mig. Jag älskar’t! Nu är det lördag i sydvästra Svealand, sommarmoln, 23 grader varmt och Krävande Backen och Blånande Utsikten är sig lika från tisdagen och fredagen. Den ene brant, den andra blå. Båda gör sig bättre i verkligheten än på bild.

Jag brukar inte stanna och fotografera när jag springer. Kära nån det är ju första sommaren jag har mobil med. Berättar jag varför, så tycker du jag är en mes. Det har med vildgrisar att göra, mer säger jag inte. Vildgrisar och eventuell trädklättring. Musiken står trädpiplärkan för.

23 grader varmt, benen trötta sedan i går, uppförsbacken gick fort att förstå. Så jag stannar och stretchar i dag igen och tar en bild på de blå granskogarna i öster.

Kritiskt parti i rött
Karta brukar jag inte heller bära med mig, men i dag ska hon knäckas, rundan. Det finns ett kritiskt parti. Jag har ringat in det lurigaste avsnittet med rött på utskriften.

Skogsbilväg, barrstig, gräsväg, fortsätter förbi luriga stigen åt vänster, springer rakt bland kvistar och ris, det är faktiskt en gammal körväg i botten och där är stenen, bra. Plötsligt får jag se ännu ett tecken på mänskligt liv. En orange skylt precis på andra sidan ett dike som en skogsmaskin plöjt. Nu är jag nära lösningen.

Bilden överst på sidan är från det diket. Selfie i brunt skogsmaskindike. Jag springer till vänster om diket, tar sedan för långt åt höger men hittar så småningom stigen mot nordväst. Kritiska partiet avklarat, tjoho!

En löpare hade vänt
Resten är en promenad i parken. ”Hade dä vart en bonne hadde han stöpe” brukade en bekant säga när han snubblade till. Hade det varit en löpare hade han vänt, tänker jag, men detta är en orienterare. Vad är lite kvistar och ris, en och annat trädstam och en hel del traktorspår i 900 meter för en van terränglöpare?

Inga problem är vad det är. Under och ibland bredvid traktorspåren finns hela tiden stigen på kartan och titta, där är vändplanen redan. Värmländsk vardagsnatur, än sen då? Skogar ska brukas och nu är det inte svårt att följa Sisuledens orange skyltning bort till backen i milbanan.

Här har jag min nya runda, tajmad och klar. Hela vägen hittad, jag vann! En tuff, krävande, tidvis blöt och … alldeles underbar drömrunda.

Nämnde jag Jungfru Marie nycklar, wunderbaum-granen, trollsländorna, de två mystiska männen med tre motorhuvar öppna, den kvarglömda skogsarbetarbaracken på hjul eller min oerhörda trötthet efteråt och löplust under tiden?

Bra.
Trivs.

Blånande Utsikten.

Karta nya rundan

Del av Friska Forshaga-kartan med Kritiska Partiet inringat.

Värmländsk vardagsnatur i röda ringen.

Jungfru Marie nycklar i utförslöpan innan vändplanen.

# Alla människor har drömmar, men en del gömmer dem djupare.
# Själv drömmer jag om mottot för bloggen. Alltihop. Om skrivande, springande, levande och världsförbättrande.
# Nästa gång ska jag springa rakt på stigen bortom skogsmaskindiket. Inte irra åt höger. Irra aldrig åt höger, där finns ett träsk.

Jakten på nya drömrundan

Jakten på min nya drömrunda går vidare. Jag pratar inte golf eller shopping, jag pratar om en rejäl löpslinga, helst i skogen, och definitivt bortom alla invanda vardagsbanor som jag tröttnat på.

Detta har hänt: häromdagen hittade jag henne på Lantmäteriets topografiska karta, strax nordväst om Forshaga. Men det var bara rent teoretiskt och redan på kartan rymde hon ett par svagheter. Först gällde det att hitta rätt stig vid ett par stigkors och sedan rätt ställe att gena över ett berg, mellan två stigar. Spännande! Naturligtvis hade jag roligt vid första provlöpningen. Det bästa var att jag sprang fel. Rosig på kind kom jag hemjoggande i solskenet med en mystisk felspringning bakom mig som gjorde rundan för kort och inte alls lika fin som jag tänkt mig. Trots Krävande Backen, trots Blånande Utsikten.

Hurra! Sådana utmaningar älskar den här långsamme motionslöparen.

Hittar felet
Jag plockar av mig mina blöta träningskläder och den svettiga gps-klockan och klickar fram kartan i datorn igen. Ha, jag tänkte väl det. Alla stigar är inte med. Det går inte att välja rätt i skogen med en så förenklad bild av verkligheten, det var inte mitt manuella kartminne det var fel på. Intressant! Detta får vi lösa. Jag SKA ha en ny löprunda som jag inte kan springa med förbundna ögon.

… om jag så ska leta hela sommarn.
… jag är ju så nära.

Medan jag värmer matlådan kommer lösningen. Vänta nu, jag har ju haft med mig en riktig orienteringskarta hela tiden. Friska Forshaga-kartan i mobilen. Friska Forshaga är en motionssatsning med kontroller i både tätort och skog, jag är en av arrangörerna och precis som deltagarna kan jag tanka hem en app. Där finns en perfekt karta med varenda höjdkurva, varenda stenblock och varenda liten småstig jag behöver.

Upp med appen, klick klick, pek pek – och där ser jag lösningen som inte fanns på lantmätarnas karta. Jag skulle ha fortsatt lite till i kanten av hygget.

Lockar mig fel
Nästa dag gör jag det och hittar en gräsbeväxt gammal väg som slingrar sig trevligt fram, i trakter jag nästan aldrig besökt. Den här vägen har jag inte sprungit, inte hela.

Efter tre och en halv kilometer av nya rundan väljer jag sedan en fin liten stig åt vänster i stället för att fortsätta rakt, nära sankmarkerna. Det vägvalet ser mer inbjudande ut, jag har aldrig sett stigen förr och kartappen ligger oöppnad i mobilen i vätskebältet. Karta är fegt, jag minns ungefär men får lust att avvika och undersöka lillstigen. Den har så behagliga kurvor.

Det går åt pipsvängen. Hur ska jag annars lära mig någonting om jag inte provar? Lilla fina omvägen slutar på ett berg fullt av olöpbara branter och torr gammal nerfallen skog. (Kolla bilden ovan, det är från ett av de snällare ställena). Jag får klättra, gå och halvspringa en halv kilometer innan jag är tillbaka på drömrundan igen.

Fel i dag igen – va’ skôj!

# Det finns folk som går omkring och rabblar sin klyscha för varenda människa de möter.
# De ”vill inte dö nyfikna”, säger de.
# Arma stackare. Nyfiken vill jag vara ända in i mål.

En dag har vi tröttnat på allihop

Alla som springer känner igen det. Vi har våra rundor. Långa rundan, korta rundan, backrundan, asfaltslingan, elljusspåret, femman, farliga hund-rundan. Namnen varierar men rundor är de och en dag är vi trötta på dem allihop.

Inte ens farliga hunden är lika pigg på att skälla ut dig längre.

Jag säger inte att löpningen har blivit tråkig. Det händer sällan. Jag säger att mina vanliga löpvägar genom terränglådan här på trakten har blivit för välkända. Fötterna känner varenda sten och rot, knäna varenda motlut och fantasin kan inte lura mig längre. Jag vet hur mördarbacken och elljusbacken doftar och vilka fåglar som brukar sjunga i kanten på ängen.

Varför hör jag ingen trädpiplärka i år? Det är inte många gånger hon har sjungit.

Asfalt går bort
Hur brukar vi göra när vi ska resa någonstans? Vi sätter mig bland en hög med kartor. Jag gör samma sak nu. Bläddrar och klickar för att hitta spänning i terrängen och löpning med förundran.

Uppgiften är inte lätt. Vi har bott här sedan sommaren 1983 och några ogådda stigar är svåra att hitta i närheten. Åt ena hållet är det asfaltbacke ner i tätorten, åt andra hållet stora vägen, elljusskogen och storskogen. Asfalt går bort ett tag, vänster lår är irriterat och vill ha mjukt underlag. Elljusspåret går också bort. Det blir till att leta på andra sidan väg 62.

Först bläddrar jag i Försvarets vägatlas från 1993, skala 1:250 000. Inget napp. Sedan tar jag fram datorn och hittar Googlekartan, byter till flygfotot, irrar med blicken över den gröna mosaiken. Skog har vi, stigar har vi, men var finns spänningen?

Hittar den hos Lantmäteriet
Det är nu jag minns att Lantmäteriet släppte många kartor fria för ett tag sedan. Ivrigt skriver jag lantmateriet.se, går till Kartor, flygbilder och ortnamn, klickar på Använd tjänsten och får så småningom upp den topografiska kartan. Hmm, få se nu, jag måste längre bort än mina vanliga springstigar, det får gärna vara kuperat.

Sakta växer nya drömrundan fram. Vid lunchtid står jag på verandan, dreglande av löplust och med vätskebältet runt magen. Mobilen laddad, vatten påfyllt, löprutten memorerad. Glad som en tofsvipa glider jag ut över ängen, sneddar över asfalten åt höger och följer stigen i ledningsgatan norrut bredvid 62:an. Andhämtningen är lätt när jag glider genom tunneln under länsvägen och upp på andra sidan. Nickar åt stolpen i orienteringsprojektet Friska Forshaga och joggar åt höger, fortfarande norrut. Det doftar barr och varm sommar, stigen övergår i gräsbevuxen körväg och nu bär det nerför.

Benen går lätt och näsan är nyfiken, här i slutet på backen var det länge sedan jag sprang. Kanske sommaren 1996 när vi hade femdagars i skogen? 16 000 orienterare på besök och i sluttningen började banorna för många av dem. Uppför för dem, nerför för mig. Nu är jag framme vid den lite större grusvägen, bommen är öppen och jag svänger vänster mot uppförsbacken. Kroppen är uppvärmd och skallen trivs. Solen lyser, spridda sommarmoln på himlen över Lindåsberget, borta över Visterudsgärdena skriker en vråk.

Där står stolen
Backen börjar försiktigt men det genomskådar jag fort. Snart är det rejält tuggmotstånd i värmen, lång är den också, svänger och stiger. Jag använder ingen pulsklocka men nu är pumpen rejält igång. Tass tass tass uppför det ljusa gruset, nyfiket undrar ögonen vad som väntar bakom kröken. Till slut är jag framme där skogsbilvägen delar sig, väljer vänster väg och fortsätter den ganska tuffa stigningen uppåt, mot sydväst.

Glömde mäta backen på gps:en, kanske är den 8-900 meter? Det känns så i det torra vägdammet. Uppe på platten är ett stort hygge, jag stannar och stretchar låret lite, dricker, får se ett älgpass på högsta punkten. Prydligt har någon ställt en kontorsstol på en lastpall, jag rotar fram mobilen ur plastpåsen i fickan på vätskebältet, joggar över ljungtuvorna och fotograferar kontorsjägarns pass.

Då – både hör och ser jag henne. Trädpiplärkan, när hon sjungande förflyttar sig från en sparad martall till en annan i sin typiskt dalande sångflykt. Långt borta i öster blånar bergen, men jag har inte tid att beundra utsikten länge. Jag har en halv runda kvar att springa in.

Om fem minuter ska jag springa fel.
Det vet inte den här bloggjoggarn än.

# Har jag börjat samla på bilder av kontorsstolar på rymmen?
# Misstänker det. Samlarserien Värmländska Kontorslandskap 😉
# Favoriten ovan fotograferade jag i Klarälven i fjol.

Länk: Mina löparguruer: Rune Larsson Länk: Löparlärdom nr 1-25

Helg i den medelstora tätorten vid älven

Jag är blyg privat men inte lika blyg på nätet. Det är som om det går lättare att umgås med ett tangentbord mellan mig och medmänniskorna, de som tittar in på bloggen och facebook. Här är helgens fb-texter och några av bilderna.

(Har du sett det mesta förut i flödet? Då kanske du kan läsa min handledning vid möte med rovdjur i stället:
Länk: Så gör du om du möter en riskkapitalist)

En medelnationaldagshelg i den medelstora mindre tätorten vid den mer än medellånga älven.

Fredag, kl 13.31
Friskvårdskampanj på jobbet i maj, blivit belönad med presentkort för att jag cyklat och rört mig. Så nu ska jag strax ut och premiärlufta nya vätskebältet och springstrumporna som jag cyklat mig till. Allt du behöver som löpare är bra skor, men nu har jag nånstans att stoppa mobilen. Den blir bra att ha när vildsvinen kommer. Vita och ljusgröna strumpor, ingen lerig skogsrunda i dag. Trivs.

Fredag kl 16.52
Ideellt arbete är alltid spännande, men en del dagar med orienteringssatsningen Friska Forshaga är mer spännande än andra. Plötsligt såg vädergudar och kraftverksgubbar till att stolpe 18 stod dold, långt ute i Klarälvens vatten. Onåbart för andra än Eder utsände. Under svåra strapatser vadades det ut, rycktes det och slets det med isvatten till hakan – och segrades det 😉 Nu är stolpe 18 bärgad till land och nerkörd på en torrare del av jordklotet. Hurra! (Foto: En kär klubbmedlem).

Lördag kl 15.57
Lördag i mellersta kommundelen. Det regnar på torget och vi glider in på Dejes nya galleri bredvid blomsteraffären. Fjärilar, fåglar, vatten. Far vidare till den kulturella kraftstationen på andra sidan forsen där konst, musik och mångfaldsfika stämt träff. Gillar den somaliska bakelsen, lyssnar till nationaldagstal av konstnären Niklas Pix Bodin och gitarrspel av Guitars Limited. Själv ägnar jag mig åt hundterapi, tack vare Christina Roséns keramiska hundskulpturer. De finns överallt bland turbiner och traverser. Vill ha!

Instagram, lördag kl 16.01
Naturkraft i mellersta kommundelen.

Lördag kl 17.05, gruppen Front mot rasism och fascism
Det finns dagar då jag undrar vad de allvarligt syftande komikerna Hasse & Tage skulle ha sagt och gjort i dag, när främlingsfientligheten vinner mark. Här en sång ur revyn Gula Hund 1966. Monica Zetterlund sjunger och så hade vi INTE hört nationalsången tidigare.

Länk: Gula Hund: Vara riktigt svensk

Söndag kl 15.14
Var det 19 år sedan sist? Kanske 18? I dag var det dags igen. Följde med på SISU Forshagas löpsektions söndagsträning. Gubben är långsam men kamraterna var artiga och höll igen. Milbanan medurs, gôtt. (Några sprang längre sedan). Tack för sällskapet, detta gör vi ôm.

Sådär, nu kan de digitala arkeologerna komma om 4 000 år. På detta vis levde en medelmellansvensk familj sina dagar i det begynnande 2000-talet. Vadade, fruktade vildgrisar, tillbad spralliga forsar och förstelnade hundar.

Absolut.

Lovande löpare från Lanzarote

Vi for inte till Lanzarote i vår som de två senaste åren. Ingen öken att springa och förundras i, inga femteklassare som filmar och intervjuar oss om vårt exotiska land, när vi cyklar förbi deras skola.

Jag är ute på veckans långpass, när tanken vaknar. Semester hemma, drygt halvannan mil på asfalt, grusväg och kuperad skogsstig. Då vaknar skallen. Anta, tänker skallen, anta att du vore en lovande löpare från Lanzarote och inte en hopplös en på hemmaplan. Anta att det är han som springer här just nu i gulsvart R90-overall. Vad tänker han?

Svenskarna är inte tekniskt begåvade. De fäller sina träd med hjälp av vinden.
De är ett mycket ensamt folk, en enda människa i varje bil jag möter.
Deras vägar bär asfalt men hur får de den att spricka och gå i vågor? Varför vill de ha den så?
Lyckliga människor som inte bara har ett hav att titta på. Nu har jag sprungit en hel timme i skog. Än är den inte slut.

Var det där en vildhund, mitt på stigen, utan människa?
Nyss hörde jag en fågel.