Etikett: Kartan

En dag har vi tröttnat på allihop

Älgpass

Alla som springer känner igen det. Vi har våra rundor. Långa rundan, korta rundan, backrundan, asfaltslingan, elljusspåret, femman, farliga hund-rundan. Namnen varierar men rundor är de och en dag är vi trötta på dem allihop.

Inte ens farliga hunden är lika pigg på att skälla ut dig längre.

Jag säger inte att löpningen har blivit tråkig. Det händer sällan. Jag säger att mina vanliga löpvägar genom terränglådan här på trakten har blivit för välkända. Fötterna känner varenda sten och rot, knäna varenda motlut och fantasin kan inte lura mig längre. Jag vet hur mördarbacken och elljusbacken doftar och vilka fåglar som brukar sjunga i kanten på ängen.

Varför hör jag ingen trädpiplärka i år? Det är inte många gånger hon har sjungit.

Asfalt går bort
Hur brukar vi göra när vi ska resa någonstans? Vi sätter mig bland en hög med kartor. Jag gör samma sak nu. Bläddrar och klickar för att hitta spänning i terrängen och löpning med förundran.

Uppgiften är inte lätt. Vi har bott här sedan sommaren 1983 och några ogådda stigar är svåra att hitta i närheten. Åt ena hållet är det asfaltbacke ner i tätorten, åt andra hållet stora vägen, elljusskogen och storskogen. Asfalt går bort ett tag, vänster lår är irriterat och vill ha mjukt underlag. Elljusspåret går också bort. Det blir till att leta på andra sidan väg 62.

Först bläddrar jag i Försvarets vägatlas från 1993, skala 1:250 000. Inget napp. Sedan tar jag fram datorn och hittar Googlekartan, byter till flygfotot, irrar med blicken över den gröna mosaiken. Skog har vi, stigar har vi, men var finns spänningen?

Hittar den hos Lantmäteriet
Det är nu jag minns att Lantmäteriet släppte många kartor fria för ett tag sedan. Ivrigt skriver jag lantmateriet.se, går till Kartor, flygbilder och ortnamn, klickar på Använd tjänsten och får så småningom upp den topografiska kartan. Hmm, få se nu, jag måste längre bort än mina vanliga springstigar, det får gärna vara kuperat.

Sakta växer nya drömrundan fram. Vid lunchtid står jag på verandan, dreglande av löplust och med vätskebältet runt magen. Mobilen laddad, vatten påfyllt, löprutten memorerad. Glad som en tofsvipa glider jag ut över ängen, sneddar över asfalten åt höger och följer stigen i ledningsgatan norrut bredvid 62:an. Andhämtningen är lätt när jag glider genom tunneln under länsvägen och upp på andra sidan. Nickar åt stolpen i orienteringsprojektet Friska Forshaga och joggar åt höger, fortfarande norrut. Det doftar barr och varm sommar, stigen övergår i gräsbevuxen körväg och nu bär det nerför.

Benen går lätt och näsan är nyfiken, här i slutet på backen var det länge sedan jag sprang. Kanske sommaren 1996 när vi hade femdagars i skogen? 16 000 orienterare på besök och i sluttningen började banorna för många av dem. Uppför för dem, nerför för mig. Nu är jag framme vid den lite större grusvägen, bommen är öppen och jag svänger vänster mot uppförsbacken. Kroppen är uppvärmd och skallen trivs. Solen lyser, spridda sommarmoln på himlen över Lindåsberget, borta över Visterudsgärdena skriker en vråk.

Där står stolen
Backen börjar försiktigt men det genomskådar jag fort. Snart är det rejält tuggmotstånd i värmen, lång är den också, svänger och stiger. Jag använder ingen pulsklocka men nu är pumpen rejält igång. Tass tass tass uppför det ljusa gruset, nyfiket undrar ögonen vad som väntar bakom kröken. Till slut är jag framme där skogsbilvägen delar sig, väljer vänster väg och fortsätter den ganska tuffa stigningen uppåt, mot sydväst.

Glömde mäta backen på gps:en, kanske är den 8-900 meter? Det känns så i det torra vägdammet. Uppe på platten är ett stort hygge, jag stannar och stretchar låret lite, dricker, får se ett älgpass på högsta punkten. Prydligt har någon ställt en kontorsstol på en lastpall, jag rotar fram mobilen ur plastpåsen i fickan på vätskebältet, joggar över ljungtuvorna och fotograferar kontorsjägarns pass.

Då – både hör och ser jag henne. Trädpiplärkan, när hon sjungande förflyttar sig från en sparad martall till en annan i sin typiskt dalande sångflykt. Långt borta i öster blånar bergen, men jag har inte tid att beundra utsikten länge. Jag har en halv runda kvar att springa in.

Om fem minuter ska jag springa fel.
Det vet inte den här bloggjoggarn än.

 

Kontorslandskap

# Har jag börjat samla på bilder av kontorsstolar på rymmen?
# Misstänker det. Samlarserien Värmländska Kontorslandskap 😉
# Favoriten ovan fotograferade jag i Klarälven i fjol.

Länk: Mina löparguruer: Rune Larsson Länk: Löparlärdom nr 1-25

Helg i den medelstora tätorten vid älven

Jag är blyg privat men inte lika blyg på nätet. Det är som om det går lättare att umgås med ett tangentbord mellan mig och medmänniskorna, de som tittar in på bloggen och facebook. Här är helgens fb-texter och några av bilderna.

(Har du sett det mesta förut i flödet? Då kanske du kan läsa min handledning vid möte med rovdjur i stället:
Länk: Så gör du om du möter en riskkapitalist)

En medelnationaldagshelg i den medelstora mindre tätorten vid den mer än medellånga älven.

Fredag, kl 13.31
Friskvårdskampanj på jobbet i maj, blivit belönad med presentkort för att jag cyklat och rört mig. Så nu ska jag strax ut och premiärlufta nya vätskebältet och springstrumporna som jag cyklat mig till. Allt du behöver som löpare är bra skor, men nu har jag nånstans att stoppa mobilen. Den blir bra att ha när vildsvinen kommer. Vita och ljusgröna strumpor, ingen lerig skogsrunda i dag. Trivs.

bild

Fredag kl 16.52
Ideellt arbete är alltid spännande, men en del dagar med orienteringssatsningen Friska Forshaga är mer spännande än andra. Plötsligt såg vädergudar och kraftverksgubbar till att stolpe 18 stod dold, långt ute i Klarälvens vatten. Onåbart för andra än Eder utsände. Under svåra strapatser vadades det ut, rycktes det och slets det med isvatten till hakan – och segrades det 😉 Nu är stolpe 18 bärgad till land och nerkörd på en torrare del av jordklotet. Hurra! (Foto: En kär klubbmedlem).

Räddarstolpe18

Lördag kl 15.57
Lördag i mellersta kommundelen. Det regnar på torget och vi glider in på Dejes nya galleri bredvid blomsteraffären. Fjärilar, fåglar, vatten. Far vidare till den kulturella kraftstationen på andra sidan forsen där konst, musik och mångfaldsfika stämt träff. Gillar den somaliska bakelsen, lyssnar till nationaldagstal av konstnären Niklas Pix Bodin och gitarrspel av Guitars Limited. Själv ägnar jag mig åt hundterapi, tack vare Christina Roséns keramiska hundskulpturer. De finns överallt bland turbiner och traverser. Vill ha!

Hund med skugga

Instagram, lördag kl 16.01
Naturkraft i mellersta kommundelen.

Lördag kl 17.05, gruppen Front mot rasism och fascism
Det finns dagar då jag undrar vad de allvarligt syftande komikerna Hasse & Tage skulle ha sagt och gjort i dag, när främlingsfientligheten vinner mark. Här en sång ur revyn Gula Hund 1966. Monica Zetterlund sjunger och så hade vi INTE hört nationalsången tidigare.

Länk: Gula Hund: Vara riktigt svensk

Söndag kl 15.14
Var det 19 år sedan sist? Kanske 18? I dag var det dags igen. Följde med på SISU Forshagas löpsektions söndagsträning. Gubben är långsam men kamraterna var artiga och höll igen. Milbanan medurs, gôtt. (Några sprang längre sedan). Tack för sällskapet, detta gör vi ôm.

*

Sådär, nu kan de digitala arkeologerna komma om 4 000 år. På detta vis levde en medelmellansvensk familj sina dagar i det begynnande 2000-talet. Vadade, fruktade vildgrisar, tillbad spralliga forsar och förstelnade hundar.

Absolut.

Lovande löpare från Lanzarote

Vi for inte till Lanzarote i vår som de två senaste åren. Ingen öken att springa och förundras i, inga femteklassare som filmar och intervjuar oss om vårt exotiska land, när vi cyklar förbi deras skola.

Jag är ute på veckans långpass, när tanken vaknar. Semester hemma, drygt halvannan mil på asfalt, grusväg och kuperad skogsstig. Då vaknar skallen. Anta, tänker skallen, anta att du vore en lovande löpare från Lanzarote och inte en hopplös en på hemmaplan. Anta att det är han som springer här just nu i gulsvart R90-overall. Vad tänker han?

SpringerSvenskarna är inte tekniskt begåvade. De fäller sina träd med hjälp av vinden.
De är ett mycket ensamt folk, en enda människa i varje bil jag möter.
Deras vägar bär asfalt men hur får de den att spricka och gå i vågor? Varför vill de ha den så?
Lyckliga människor som inte bara har ett hav att titta på. Nu har jag sprungit en hel timme i skog. Än är den inte slut.

Var det där en vildhund, mitt på stigen, utan människa?
Nyss hörde jag en fågel.

Upphittad av okänd fyrmänning

Träskeden

Den förste spelade i Svenska hjärtan, läste Gunnar Ehnes dikter och uppträdde med Ulleruds Teateraktörer i ett tomt virkesmagasin i Deje. Någon sa att vi var fyrmänningar, det gillade jag. Duktigt och roligt folk, det är aldrig fel. Ibland talade vi allvar.

Nu har jag träffat en ny fyrmänning. Lustigt släktord det där. Den nye hade läst när jag skrev på bloggen om min mormor från Malungs finnmarker.

Lämnade de blånande höjderna
Bästa praktiska nyttan med bloggen hittills, är det att fyrmänning nummer två hittade mig? Ja, kanske. Roligt när en trevlig släkting hör av sig som jag inte visste fanns. Fint att han dessutom vet allt om finnbosättningarna på höjderna med sjöutsikt, som min mormor lämnade 1905.

I Frimurarlogen i Karlstad långt söderut gick Sverige och Norge isär det året.  Någonstans i samma stad gick mormor och morfar ihop.

Hur tog hon sig dit? Till fots de första milen antar jag, och sedan med NKlJ.

Vem var han?
AndinaNu vet jag varför finnstället som Emma Ivarsson kom från heter Andina. Där låg en gång Anders eller Anttis aho. Säg det i flera generationer så blir det Andina. Aho betyder bråte, fall, övergiven sved. De talade så mjuk finska, mina förfäder. T:na blev gärna d:n, lampi blev lamm. Måste ta reda på vem han med fallet var.

Du kan kalla mig Kääriäinen förresten. Vad det betyder säger jag inte.

LÄNK: Du står i ett månghundraårigt led
och det går att förstå varandra

Ensamheten, ungdomsgängen och den svenska livsfaran

Då och då fastnar ögat på något som får mig att haja till.

År 2011 var utflyttningen från Sverige större än under Amerikaemigrationens toppår 1887. I fjol och 2012 var det ännu fler som for.

Ensamheten55 procent av alla dödsolyckor i Sverige beror på fall. Bara 10 procent beror på trafiken. Ditt hem är livsfarligt, gå och lägg dig. Nej vänta, sängen, sängen.

Ungdomsgäng ställer till värre och värre problem i Sverige. Det handlar om gäng av icke könsmogna tranor. De är allätare och kan fullkomligt rensa en våtmark eller ett fågelskär på fågelungar och ägg.

Om du pressar skalet av en apelsin och låter limonen droppa på en uppblåst ballong så smäller den.

I Sverige finns sju platser som heter Ensamheten.

Folklivsforskning nere i deltat

Female tops

 Inte riktigt likt.

Ibland åker vi till sta’n för att försöka förstå hur de tänker nedströms älven.
Språket är inte riktigt likt vårt. Jag tog en bild på ett skyltfönster, det var nå’t om en get som ville va’ i fre’.

De har trappor som rör sig också men jag har märkt att varannan gång går dessa åt fel håll. En som heter Kenneth kallar de för hövding.

Jag tror de leker indianer.
Men inte geten. Hon vill vara i fred.

Ett användbart förflutet

P

Historiskt sett har Finland tillhört Sverige i många hundra år, så det landet kan vi ta.
Historiskt sett har vi tvingat på oss Norge en gång i tiden, så det landet kan vi ta.
Historiskt sett har vi haft stora provinser både i Baltikum och Tyskland och dessutom en ö i Karibien och mer eller mindre tillfälliga kolonier i Nordamerika, Afrika och Asien, så dem kan vi ta.

Vad rätt vi har. Vilket användbart förflutet. Nämn gärna freden vid Brömsebro och den i Roskilde men var försiktig med tiden innan. Har du en backspegel är det viktigt att den är rätt justerad.

Detta inlägg kan innehålla spår av ironi.
Solen går ner i öster med. Sa jag ner?

Klicka gärna på länken. Ritz är ett sorts kex.
Kex: slang för snygg, fin, söt kille eller tjej. ”Tjena kexet, står du här och smular?” (Slangopedia).

Europeiska Unionens pedagogik

Något bra har väl EU gjort? Absolut. Finns det bättre pedagog, när det gäller att visa oss den europeiska fattigdomens ansikte?

Blått ljus lampaFörr satt det ansiktet på en rom långt borta i Rumänien och andra länder i söder. En medmänniska, förföljd sedan hundratals år, förtalad, berövad utbildning, anständig bostad och mänsklig värdighet.

Ingen låtsades se, fattigdomen var dold.

Nu sitter samma ansikte på en rom precis utanför entrén där du köper något gott till onsdagmiddag. En medmänniska, förföljd sedan hundratals år, förtalad, berövad utbildning, anständig bostad och mänsklig värdighet.

Se den människan, människa.
Ser du vårt Europa?

Löper bland vikingar och grekiska marmorlejon i Venedig

Springer med en vän som jag inte löpt landsväg med förut. Ska vi ta vägen från Österdeje till Hösserud? frågar han. Ett bra förslag. Det är en härligt kuperad och krokig gammal historisk vägsträcka från ostkanten av min kommun, delvis naturskön, och namnet Hösserud har jag inte hört förut.

I vår familj kallar vi den platsen julaftonsmossen, eftersom vi plockade hjortron där en gång, som inte fick ätas förrän på julafton. Hösserud? Hur fick de gårdarna sitt namn? Rud betyder röjning, precis som ryd, red, röd, råda och rödja. Men Hösse?

En släktforskningssida på nätet hänvisar till en sockenbok för Alster. Enligt den kommer Hösse av fornnordiska haus, huvudskål. Visst, gården Hösserudskullen ligger på en höjdknalle, men inte liknar den någon huvudskål. Jag tvivlar. Säker är jag inte men jag tvivlar.

LejonetRistade sitt namn med runor
Då tror jag mer på marmorlejonen i Venedig. De blev ditfraktade från Pireus i Grekland år 1688 men är äldre än så. Någon gång på 1000-talet har en viking stått i Grekland och ristat sitt namn med runor på stenlejonet. Såhär skriver Institutet för språk- och folkminnen:

”Haursi, som uppträder på den äldsta ristningen, är troligen identiskt med ett ord med betydelsen ’bock’. Det är ett namn som är säkert känt endast från uppländska runristningar. Om namnet hade överlevt till våra dagar skulle det ha haft formen Hörse eller Hösse”.

Kan ha levt vidare
Där kom det. Mansnamnet Hösse. Nu menar jag inte att den skrivglade greklandsresenären for hem och röjde sig en gård i Alster för tusen år sedan. Jag menar bara att om förnamnet fanns på hans tid kan det ha funnits senare med.

Sådant pratar vi om, medan vi kutar uppför backar, förbi milstenar från 1700-talet och sjöutsikter från istiden. Ett rådjur har gjort spår i snön. En nötväcka sjunger. Tass tass tass viskar fyra löparskor mot den vita vägen.

Eller så har jag fel. Det har hänt den här huvudskålen förr.