Ord – Sida 9 – SVENSSONS SLÄNG

Se där en 50-årspresent. Hurra!

Bild av presenten. (Illustration: Gunnar Lidén)..

Det är årsmötestid och vi mötesrävar trivs. Det är som om min kropp vibrerar av minnen från de svenska folkrörelsernas barndom.
Då, när vanligt fattigt folk i min släkt lärde sig begära ordet, räcka upp handen och rösta, skriva ett och annat protokoll och kanske sitta ordförande.
Och förändra Sverige.

Grinigt behandlade metodister, modiga fackliga pionjärer, skådespelande landsbygdsungdomar, arga Spanienaktivister, livfulla CKF:are och piprökande LRF:are. Jag har dem alla i blodet. Det måste ha varit fler i släkten än jag som älskat ett bra förslag, en rapp replik eller en pigg ordförandeklubba de senaste 140 åren.

Kände kärlek
Häromkvällen var det Föreningen Värmlandslitteratur som hade möte i det sjudande kulturcentret Gjuteriet i Karlstad.
– Vi saknar dig i styrelsen, sa den förste jag mötte i lokalen.
Sådant blir man glad av.

Nå, mötet gick bra och jag kände kärlek som vanligt inför allt arbete som kloka ideella medmänniskor lägger ner.

Klickbar karta med skrivare
Efter själva årsmötesförhandlingarna var det dags att börja föreningens 50-årsfirande.

Den har till uppgift att sprida intresse för värmländsk litteratur. Därför har man genom åren bland annat byggt upp en stor samling digitala författarporträtt under Lena Sewalls ledning. Flera hundra porträtt på nätet vid det här laget.

I onsdags kunde man så presentera en riktig 50-årsöverraskning för oss mötesdeltagare. En fint ritad interaktiv Värmlandskarta. Gå in på den och klicka på en kommunhuvudort så hittar du länkar till kommunens författare.
Snyggt!

LÄNK: Den värmländska författarkartan (klicka på länken så får du fram kartan).

### Vem som pryder förstasidan om du klickar på Forshaga?
### En lagom tjock man med keps.
### Mer säger jag inte.

En ledsen hälsning från 1980

Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet.
Då, när vi var fler som drömde.

Jag slänger mycket och sparar mycket.

Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.

1980 års besvikelse
Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.

Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.

– Jag längtar efter våta gatstenar…

Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.

Lika livsfarlig än
Jag har fortsatt bo nära en skog.
Kärnkraften är lika livsfarlig än.

### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg.
### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.

Klicka på dikten om du behöver förstora texten:

Opublicerad Go’morron-krönika nr 1

Den blev inte publicerad i Smålands Folkblad den 8 september 1975 som jag hade tänkt. Nu kommer den här i stället:

ÄNTLIGEN en lång och sysslolös helg till ända. Vi kan gå till det trygga arbetet igen.

Det är en gammal jobbarkompis på ett sågverk en gång som får oss att minnas. Han hette Gösta. Hade varit med på den tiden Det Begav Sig.

– Skönt att det är måndag, så man får göra nå’t nyttigt!

Det var hans första ord varje måndagsmorgon i två år. Han log ett maliciöst leende och ställde kaffekoppen ifrån sig med en smäll när han sa det. Alla i lunchrummet reste sig då och gick till sina jobb.

***

Efter två år orkade vi inte mer utan sa upp oss och tog en ABF-kurs i självbehärskning. Gubben menade allvar nämligen. Han kunde ses stå på sin balkong och kika ner mot sågen på lördagskvällarna. Så’na bygger man samhällen på.

Men det var inte lätt att vara vanlig dödlig när han höll i andra änden av plankorna. För jobba kunde han. Oftast odrägligt glad när vi svettades och fick flisor i vita nävar.

Alltid snabb i repliken.

***

Första dagen kom vi till sågen efter tolv år på skolbänken. Nu skulle vi ut i Livets Hårda Skola, som rektorn sagt på avslutningen.

– Följ med Gösta du Svensson, så lär han upp dig! sa förmannen.

Jaha, då gjorde vi det då. Gösta muttrade lite om skolungar. Men skrattade snart lika glatt igen.
– Ser du den stora sågspånshögen där borta?
Jodå. Den var stor som ett hus och gick inte att undgå att se. Hur så?
– Du ska sortera den. Skilj på fura och tall! Tall är dom med långa barr.

Ögonmåttet och den amerikanska synvinkeln hämtade vi dock aldrig.

***

Onsdagskvällens fröjder räddade han åt oss en gång i alla fall. Den gamle spjuvern. Klockan var kvart i fyra på eftermiddagen. Vi satt bakom en brädstapel och drack kaffe med Gösta. Klara med dagens beting.

Förmannen kom smattrande på sin moped. En gammal Victoria med drivrem och tanken under sadeln. Om vi minns rätt.

– J-ar, du ska se att jag får övertid ikväll. Spånbilen ska lastas… viskade vi till den store Gösta.
– Nej då. Det ordnar sig, menade Gösta. Och blinkade åt oss.

Förmannen försökte se myndig ut bakom styret:
– Vet du vad du ska göra ikväll, Svensson?

Gösta var sågverksräv på den tiden förmannen ännu bara var vedpojke. Nu kom svaret blixtsnabbt:
– Han ska hem och läsa paragraf 32!

Sant var det inte. Och någon arbetsrättsutredning var inte ens påtänkt då. Men vi slapp övertiden.

GO’MORRON!

### Här och var har jag tagit bort nytt stycke och ett antal onödiga tre punkter och kommatecken. Det är enda ändringen. Säg ingenting till den unge mannen som skrev krönikan en sommar för 50 år sedan. Han skrev som en hackelsemaskin ibland.

### Detta var innan jag hade tröttnat på att kalla mig själv som skribent för ”vi” och ”oss”.

### Paragraf 32 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar förklarade att arbetsgivaren har rätt att fritt leda och fördela arbetet samt att fritt anställa och avskeda arbetstagare.

Länk till bakgrunden till krönikan:
”Skriv riktiga artiklar i stället”

”Skriv riktiga artiklar i stället”

Jag håller på med Döstädning 2.0. Det vill säga rotar bland gamla opublicerade manus. Sådana som ligger och samlar damm och bara bevisar en sak. Att skribenten saknade omdöme redan på den tiden.

Djupt ner i en sådan bunt ligger Vaggeryds-krönikorna.

Saken var den att jag hade fått mitt första fasta jobb som journalist. Sådant var viktigt om du kom från ett lågavlönat arbetarhem.

Efter en termins intensivt och roligt praktikarbete på Smålands Folkblad i Jönköping hade de erbjudit mig jobbet som lokalredaktör i Vaggeryd. Den gamle redaktörn hade blivit ovän med direktörn, låst redaktionen utifrån och gått.

Den ständiga lokalredaktörsångesten
Jag tackade ja.
Men Vaggeryd? Hur ska detta gå? En lätt ångest spred sig i kroppen och långt uppåt skrivarsjälen till.

Som tur var brukade de publicera krönikor på lokalredaktörernas ortssidor varje måndag. Bra. Det fyller åtminstone lite. Alltså satt jag hela sommaren och författade sådana så fort jag var ledig från sommarviket på Värmlands Folkblad i Munkfors.

13 stycken.
Skönt. Dom borde räcka hela hösten.

Elda eller inte elda?
Då kom dråpslaget. Under sommaren hade den pigge redaktionssekreteraren där uppe i Jönköping drivit igenom att ortssidornas krönikor skulle bort.
– Vi kan inte ha en tidning med bara flum. Skriv riktiga artiklar i stället.

Här står jag nu 50 år senare med de 13 opublicerade i näven. Vad göra? Elda upp eller inte elda upp?

All den mödan och ångesten.

### I morgon: första Vaggeryds-krönikan från 1975.
### Om sågen förstås.

Nu förbjuder han ord

USA:s president Donald Trump har gett order till amerikanska myndigheter. Han vill bannlysa ord. Just nu arbetar de intensivt med att ta bort information som använder förbjudna ord som hbtq, funktionshinder, klimat, kvinnor, polarisering, segregation, socioekonom och transperson.

Detta gäller myndigheterna.
Men det gäller också forskningen.

Är staten med och betalar eller sprider forskningen ska den förbjudna informationen bort. Det drabbar bland annat folkhälsoforskningen i USA. Här måste forskarna dra tillbaka sina artiklar från vetenskapliga tidskrifter om de har fel innehåll. Fel – är det som Donald Trump inte gillar.

Nu har Folkhälsomyndighetens offentliga fakta om hiv försvunnit, liksom uppgifter om könssjukdomar, preventivmedel och utbrott av smittsamma sjukdomar.

Ingen ny forskning som innehåller de förbjudna orden får finansieras av den amerikanska staten.

Har vi hört detta förut i historien?
Känns greppet igen? Var det inte någonstans de brände böcker en gång i tiden? Böcker med ord i. Var det inte två stater som ville dela upp världen mellan sig i en pakt?

Varför är det så ofta diktatorerna som fattar bäst hur viktig forskning och kultur är? Är det därför de vill byta ut den?

Tänk på saken.

### Källa: DN och Washington Post.
### Länk: Isobel Hadley-Kamptz: Nu blir det färre amerikanska Nobelpris (Ledare i DN).
### Länk: Here are the words putting science in the crosshairs of Trump’s orders (Washington Post).

Den viktiga enkäten efteråt

Du som just har sålt mig något. Nu får du fylla i den här enkäten, ser du. Annars är inte jag med.
*Varje fråga är obligatorisk.

Fråga 1
Hur upplever du att jag upplevde din marknadsföring av varan/tjänsten?

a/ ”Tjatig”.
b/ ”Rätt så tjatig”
c/ ”Marknadsföring?”

Fråga 2
Hur upplever du att jag upplevde min upplevelse av din butik?

a/ ”Enahanda”
b/ ”Rätt så enahanda”
c/ ”Butik?”

Fråga 3
Hur upplever du att jag kan ha upplevt din upplevelse av hur jag uppfattade din presentation av varan/tjänsten?

a/ ”Lättsam”
b/ ”Överdrivet glättig”
c/ ”För seriös”

Fråga 4
Hur upplevde du att jag satte mobilen 1,5 centimeter under din näsa samtidigt som jag informerade dig om att samtalet spelas in och kan komma att användas i utbildningssyfte?

a/ ”Gôrtölitt”
b/ ”Jaså varrä dä du gjorde”
c/ ”Det är bara kul att få vara med i tv. När kommer det?”

Fråga 5
Skriv 293 tecken om hur du vill utveckla dina enkätsvar, svar på enkäter samt frågeformulär.

Upplev att du skickar.

Ett år i repris

Ännu ett år med bloggen, den försöker tänka framåt men även bakåt.

2024 var året då jag gav ut löparboken och blev inbjuden till särskilt många uppläsningar. Kul! De flesta var gratis – jag gillar mina ideella vänner – men säg ingenting till arrangörer med penningsäck.

Tiotusentals dog i Gaza och krigsherren i Kreml fortsatte också sitt dödliga anfallskrig. Lögnaren i Mar-a-Lago vann det amerikanska valet.

Under sex dagar hade vi besök av en fin vit turkduva vid fågelmatningen. Det var första gången.

Tankar i repris
Här är några blogginlägg i repris. Jag tycker fortfarande det är förunderligt att AI kunde skriva ett så träffande tal åt oss vandrargubbar.

Sätt dig en stund, klicka på länkarna och läs inläggen:

AI-talet https://sven-ove.nu/?p=27411

Fullblodsidiot? https://sven-ove.nu/?p=27164

1970-tal, mager https://sven-ove.nu/?p=27106

***

Jobbiga ord https://sven-ove.nu/?p=27055

Angreppet https://sven-ove.nu/?p=26993

Bätterdag https://sven-ove.nu/?paged=5

***

Blod och grus https://sven-ove.nu/?p=26875

Hultcrantz https://sven-ove.nu/?p=26738

Bygger landet https://sven-ove.nu/p=26702

***

Höjdpunkter https://sven-ove.nu/?p=26575

Molkoms-demokrati https://sven-ove.nu/?p=26463

”Skogens hjältar, fikans kungar”

Jag skriver och ber AI-programmet ChatGPT hjälpa mig:
”Skriv ett skämtsamt litet tal som jag kan hålla när jag och de andra äldre herrarna fikar i skogen.”
Det är den enda instruktionen. Efter någon sekund kommer texten i mobilen:

”Tal för fikastunden i skogen
Ja, grabbar – eller ska jag säga gubbar – vilken fin dag vi har fått! Solen skiner, fåglarna kvittrar, och här sitter vi med kaffetermosar och bullar. Det här är livets höjdpunkt – eller ja, åtminstone höjdpunkten för den här veckan.

Jag tänkte att vi skulle passa på att hylla oss själva lite. För här är vi, ett gäng äldre herrar som trotsar både knakande knän och envisa ryggar för att ta oss ut i skogen. Det är nästan som en sorts superkraft – men i stället för att flyga eller lyfta bilar, är vi mästare på att klaga lagom mycket och ändå ta oss fram.

Det är ju faktiskt imponerande. Vi har till och med en sorts rangordning här i gänget. Den med den mest slitna ryggsäcken leder, följt av den som har det mest välanvända sittunderlaget. Och så klart, den som kan ta sig upp från stubben utan att se ut som att de brottas med en björn – den får automatiskt respekt.

Men vet ni vad som gör det här riktigt speciellt? Det är att vi fortfarande tar oss tid för det viktiga: fika och en massa skratt. För om vi nu ändå ska bli äldre, så kan vi väl åtminstone göra det med stil – och med en extra smörgås i väskan.

Så, låt oss höja våra kaffemuggar och skåla för oss själva. Skogens hjältar, fikans kungar och de eviga optimisterna! Tack för att ni är de bästa sällskapet man kan ha på en stubbe i skogen!”

Fulla av förundran i gläntan
På torsdagen läser jag upp talet medan solen går upp över Klarälvens is strax intill och kaffet i gläntan får smaklökarna att krulla sig.

Herrarna i Gryningspatrullen reagerar precis som jag.
De förundras.

Dålig självbild

– Du förstår, vissa främlingsfientliga kan inte språket så bra.

”Godhetsknarkare”?
Gärna. Vem vill vara motsatsen?

”Pensionsräddare”?
Ja, de är ju det.

”Woke”?
Absolut. Vi är vakna.

***

”Svärjevänner”?
Det borde de inte kalla sig. Den självbilden ljuger.

Märker de inte själva hur illa de pratar om vårt land hela tiden?

Mitt liv som kaffedrickare (5)

Tjejlatte?

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

6.
Några år jobbar jag på SOS-centralen. Den arbetsplatsen, precis som många redaktioner, drivs på kaffe. Särskilt när vi ska jobba natt.

Där larmar det ett visst klockslag varje natt. Då ska vi diska kaffemaskinen.

En särskilt stressig kväll glömmer en kollega stoppa mugg i plasthandtaget när han ska ta en snabbfika. Förvånat ser han hur kaffet rinner rakt igenom.

Snabbt tar han nästa 90 000-samtal.

7.
Nu – är det slutet på 1990-talet. Jag håller skrivarkurs för kommunalare i Karlstad och berättar att ordet ”kaffe” kommer från arabiskan. Ett annat ord som vi alla säger två gånger om dagen kommer från Malungskullorna. Eller möjligen från Söder i Stockholm. Dom vände bakochfram på ordet ”kaffi”, då blev det ”fika”. Det kallas backslang.

Tolv undersköterskor, vaktmästare och städerskor tittar skeptiskt på mig.
– Två gånger om dagen? Där har du fel.
– Har jag?
– Ja-a. Fika är det bara tjänstemän som säger. Vi andra säger kaffe.
– Gör ni? Vet du när ”fika” kom in i svenska språket då?
– Nej.
– 1910.
– Kul kul. Men klockan är mycket. Nu tar vi kaffe, magistern.

8.
Det händer sig att jag får jobb som informatör på vårt länstrafikbolag. Nu har det blivit inne med fokusgrupper. Alltså har vi skapat en sådan. Den här gången ett gäng 15-16-åringar eftersom det är en ungdomssatsning vi vill testa.

Ungdomarna är till bra hjälp. När sista mötet är klart ska jag bjuda på fika.
– Vart vill ni gå?
– Espresso House.
Vi går dit, alla får beställa och sist i kön står jag som ska betala. Framför mig står tre av tjejerna i fokusgruppen. De har beställt samma alla tre, så jag tänker försöka vara lite ungdomlig och beställa likadant.
– Jag vill också ha en tjejlatte, säger jag.

Då vänder sig en hel fokusgrupp bakåt mot informationschefen och inser att de behövs.
Det är chailatte de har beställt.

(Chailatte kommer från Indien. En varm, söt och kryddig dryck med mjölk, kardemumma, nejlika och kanel, tydligen populär bland unga damer i Karlstad just den här dagen.)

Här är en dikt från min blogg den 5 juli i år:

”Tjejlatte

Vad är det? säger den unga kvinnan
med lösögonfransar
när jag nämner fläskkotletten jag åt till lunch.

Vad är det?

Jag tycker om den frågan.
Sverige är större än vi tror.

Även språket lever och växer.
Inte visste jag vad chai var,
en annan gång för länge sedan.

Jag vill också ha tjejlatte sa jag
i ett manligt försök att hänga med.

Jag tycker om deras leenden då.”

9. Avslutning
När jag är 13 slutar jag med kaffet ett tag, mest för att verka märkvärdig. Tanterna får bjuda på saft när pappa och jag är ute i bygderna i grisaffärer.

Sen börjar jag i gymnasiet.

Där måste man dricka kaffe. I mitt gäng på Sundstagymnasiet dricker vi bryggkaffe på lokal när vi ska lösa världsproblemen.

Det gör vi flitigt.
Vi är inte färdiga än.

Men vi jobbar på’t.