Självhjälpsförfattare är vi allihop

Det är klart det är självhjälp vi håller på med. Varför har jag inte förstått det förut?

Asch, det har jag. Jag har bara inte fattat det fullt ut.

Såhär är det. Jag brukar sluta en viss typ av Facebookinlägg med det användbara ordet ”Trivs”. Mest för att det är sant, jag mår ofta gôtt. Då citerades jag av den ene efter den andre, vilket också var trivsamt. Fast en afton i vecka 34 slog tanken mig. Tänk om facebookvännerna tror att jag vill bli optimistkonsult? En blåögd typ som går genom världen och inbillar mig att allt är bra. Allting.

Allt är inte bra. Familjen har sannerligen haft sina prövningar, även om jag inte skriver om dem här, när det är privat. Världen och svensk inrikespolitik är inte heller frisk som en nötkärna. Jag vet. Jag försöker inte lura mig själv eller andra.

När jag antydde att jag inte ville bli den där konsulten med självhjälpsböckerna kom kommentaren fort. Den roar mig. ”Jamen, självhjälpsbok! Det vore väl nåt!”,

Vad är det som driver oss?
Nu har jag gått och tänkt på saken en halv vecka. Grunnat på dagen, grubblat i natten. Vad är det som driver oss egentligen?

Jag pratar om skrivarna i världen. Du möter dem i litteraturen, du möter dem på bloggar, du ser dem varje dag på Facebook om du finns där. Kreativt folk som berättar och berättar, hela tiden knåpar de på sina inlägg och historier. Berättar om glädjen med Trädgården, Hunden, Rallysporten, De Gamla Goa Gitarrhjältarna Från 1970-talet, Naturen, Fisket, Fågelskådningen, Löpningen, Släktforskningen, Cyklingen och De Små. Eller vad det nu är som just de brinner för.

Jag själv är likadan. Orden finns där, bakom tangenterna. De bråkar och bökar och gör en skrynklig i pannan men också glad. Hör, nu ropar de och vill ut. De vill träffa folk.

Första steget mot lösningen
Det är klart att det är självhjälp vi sysslar med. Först och främst är det alltid för mig själv jag skriver. Orden pockar – men när de gör det hjälper de mig att tänka klarare. Ska du lösa ett problem är första steget alltid att formulera det.

Ja, vi har främlingsfientlighet bland folk som känner sig orättvist behandlade. Nå, så låt oss göra Sverige rättvisare igen.

Ja, klimatet är på väg åt värsta heta helvetet. Juli var varmast i världen sedan 1880. Nå, så låt oss flyga mindre och ställa bilen hemma oftare.

Ja, vi har högt blodtryck i släkten. Nå, 5:2 fungerar bevisligen och löpningen är ett nöje.

Optimist?
Det är självhjälpsberättelser vi skriver hela tiden, varenda en av oss. Bara det att vi skriver är ren och skär optimism.

FärgglattRöd optimism i mitt fall.
Trivs.

Det stora europeiska missmodet

Läser en debattartikel i Värmlands Folkblad från Riksteatern Värmland. Leif Persson och Lars Håkansson skriver klokt om bildningens och kulturens betydelse som förändringskraft. En roll som förutsätter att alla har tillgång till kulturella uttryck och möten, skriver de.

Det är bra nog. Men en formulering i artikeln biter sig särskilt fast i mitt sinne. Nu breder vår tids stora folkhälsoproblem ut sig, ofta med fäste i miljonprogrammen, skriver de. Missmodet.

Naturligtvis. Precis så är det i Sverige i dag. En halvtimme innan har jag varit inne i den butik som byggts på platsen för vår forna järnvägsstation i Forshaga. Nu går inga tåg här, banan är asfalterad till motionärernas glädje och i stället för stationen fick vi en Systembutik. När jag plockar min vinbutelj hörs en man i ena kassakön ropa ut sin syn över hela butiken.

– Går en ut på gata’ så nog står dä en n-g-r där, gapar han. Å i näste hörn en kines. Dä för jävvlitt.

Ölen han köper är tysk, kläderna han bär är sydda i Sydostasien, joggingskorna i Kina och själv stammar han som vi alla från Afrika. Det är bara det att ingen har berättat det för honom.

Kroppen skakar
Jag räknar till hundra tre gånger och går inte till kassan förrän han försvunnit. Fegt av mig – men hans armar är dubbelt så muskulösa som mina kontorsarmar och hans kompis har gjort honom fly förbaskad. Efteråt sitter den främlingsfientlige på en parkbänk en bit bort och halsar sin tysköl med några vänner när jag tittar ont.

Jag borde inte ha tigit. Efteråt är jag upprörd en lång stund. Kroppen skakar som när humöret är på väg att brista. Så mycken missriktad vrede, så mycken kortsynthet. Vet du inte att det var flera kilometer inlandsis över Esplanaden i Forshaga en gång? Vet du inte att vi är invandrare allihop? Vem tror du byggde Värmland om inte västgötar, norskar, finnar, valloner och i dag holländare och folk från en rad nationer utomlands? Det är de och deras ättlingar som kommer att se till att våra barn får någon pension en gång. De också. Invandringen har alltid varit välkommen, om vi har något folkvett och någon gästfrihet i kroppen, det kallas humanism. Dessutom lönar den sig ekonomiskt. På sikt lönar sig invandringen alltid.

Som om gästfrihet mot behövande handlade om pengar, det gör den inte. Hur är det vi sjunger i barnvisan? Hjälp ack hjälp ack hjälp du mig, annars skjuter jägarn mig. Kom ja kom i stugan in. Räck mig handen din. Vackrare kan det inte sägas.

Gästfrihet men krav på Europa
Vi lämnar den arge på sin parkbänk nu. Problemet är att han inte är ensam om sin inskränkta fientlighet. Även om vi vet att Yougovs opinionsundersökning nyss byggde på frivilligt deltagande (suck) så är Sverigedemokraternas framgångar alarmerande.

Lösningen är inte enkel. Den stavas fortsatt gästfrihet men med krav på hela Europa att ta sitt ansvar för de som flyr från krig, fattigdom och förtryck. Den stavas krav på Rumänien och andra länder att lösa situationen för sina romer där hemma, och under tiden fortsatta tjugor i pappmuggarna från oss som vet att vi hade tiggare själva i södra Värmland för bara fem generationer sedan. Våra släktingar. Eller är det fyra generationer sedan? Jag kan i varje fall inte gå förbi den där utsatta medmänniskan tomhänt varje gång.

En annan del i lösningen handlar om att vi måste få tillbaka visionen om ett rättvist välfärdssamhälle med arbete åt alla. Uppgifterna finns ju där och behöver lösas. Nå, så sätt våra välkomna nyanlända att utföra dem tills de får de arbeten många av dem är utbildade för. Hur svårt kan det vara?

Arbete, välfärd, integration
Så måste vi tänka. Så måste våra politiker tänka. Arbete, välfärd, bättre integration. Då först löser vi det europeiska missmodet av år 2015. Lätt blir det inte. Men får jag välja mellan framtidstro, gemenskap och solidaritet – eller missmod och missriktad främlingsfientlighet – då vet i varje fall jag vad jag väljer.

Varje dag väljer jag framtiden och medmänskligheten. Dem måste vi ha förväntningar på, det blir det stora paradigmskiftet. Vi måste börja tro och hoppas igen. På vägen dit har kulturen en nyckelroll, däri har Leif Persson och Lars Håkansson alldeles rätt.

Ge den resurser till det.Karlstad hjärta Kärrtorp

En värld full av go’ingar

Orkidé

Följer livet där ute i verkligheten, ibland är Facebook en fin reseskildrare. En sitter ensam på pizzerian i Årjäng för det är matchpaus, en har just landat i Geneve för att delta i FN:s workshop om samordning vid katastrofer, en tredje har gjort sitt årliga besök i ett algblommande hav på Gotland. Då tar jag en kopp kaffe till och tänker att jag tycker om människor.

Det finns fullt av go’ingar där ute och de bygger en värld.

Fast mest tänker jag på Patrik Nilsson.

Länk: ”Jag är så fruktansvärt trött på hatet

Min röda dröm är ömsint och grön

Jungfru Marie nycklar

Ja, jag är socialist. Demokratisk sådan, både i dag och andra dagar. Numera tror jag inte att det går att läsa i någon bok hur ett rättvist, medmänskligt och mångfaldigt samhälle ska se ut. Den vägen får vi röja själva.

Min röda dröm är grön och solidarisk, gillar folk av alla färger och brukar skratta ibland. Varenda dag vill den skratta, tre gånger minst. Min dröm är högtidstal i maj, men hellre andlös vackerhet tidiga mornar när hallon mognar.

Den som bäst lyckats uttrycka hur min ömsinta socialism kunde vara är den här franske munspelaren. Han heter Jean Jacques Milteau. Hör du vad han säger? Hör du?

Lyssna:
Den ömsinta versionen

# Det är sannolikt att något osannolikt inträffar.
(Aristoteles).

Säg inte att jag måste börja följa en podd nu också

Värvet Lars L

Nu är det såhär. Jag har levt på mitt tangentbord sedan 1975 och levt med det ännu längre. Nya tangentbord ibland men samma goa bokstävlar. Jag har tyckt om internet sedan 1994 när webben slog igenom i Sverige. Jag bor på Facebook, bloggar (uppenbarligen), twittrar förstrött och lägger stundom ut konstiga bilder på instagram. Jag surfar, googlar, spotifyar och en massa annat digitalt som jag knappt kommer ihåg just nu men som finns. Tre skärmar igång ibland när det är nåt bra på tv. Eller Play, vem sa att tablån regerar år 2015? Till råga på allt står det webbredaktör på skylten på jobbet. Mycket facebookande där med, en hel del forumsvar och massor av hedervärt googlande förutom att jag lägger ut vanliga nya sidor på jobbwebben.

Digital är mitt mellannamn, mellan dubbelförnamnet och Sociala Medier. Ingen vet när privatlivet börjar och jobbet tar slut. Jag älskar det. Har du haft en far som var småbonde i många år så sätter det sina spår.

Hör på Lars
Men podd hade jag bara lyssnat på en gång. Podd? Det var när en vänsterriksdagskandidat i Värmland startade podd tillsammans med en moderatkvinna inför förra valet. Kul idé men tradigt innan de 45 minuterna var slut.

Det är klart att jag vet att Värvet är en bra podd. En del intervjuer är bra, läser jag på nätet. Ständigt detta nät.

Det är då min kloka arbetskamrat K förklarar att jag bara måste lyssna på Lars Lerin-intervjun på Värvet. Han är Nordens bäste (minst) akvarellist om du inte visste det. En karl som äntligen fått sitt välförtjänta genombrott utanför vår provins. Lars är ett geni, dessutom en av våra produktivare författare.

Nå, kamrat K är klok och nå’t måste en människa göra en regnig afton i Grossbolstorp när hallonen är relativt plockade. Så jag hämtar appen och lyssnar. Mumlar över reklamen men lyssnar.

Ett nytt måste
Jaha. Där kom ett nytt måste. Pigg intervjuare och intressant folk som får prata till punkt. Jag tycker snart om det. Plåga inte dig själv med att avstå. Hör på’t. Nyss lyssnade jag på intervjun med Henrik Dorsin. Att jag och en åttaåring jag känner älskar Dorsin, det visste jag redan. Intervjun på Värvet hjälper mig att förstå varför. Komiker ska ha ett allvar och det har karln.

När du har hört färdigt på den eller någon av de andra hundratals låååånga levande intervjuerna kan du kolla den här sketchen med Henrik Dorsin på Youtube som nämns i Värvetinslaget. Genial!

En gaffel kort
Kom igen, prova Värvet nu. Vad kan hända?

# Poddsändning, av engelska podcasting.
# Namnet beror på att de första datorprogrammen för poddsändningar gjordes för Ipod.
# Det engelska ordet pod betyder fröskida men också grej, mojäng.

Upptäcker Båstnäs hemlighet

Båstnäs 3

… och då ser jag det. Just när jag tror att jag tittat färdigt på bilderna från bilkyrkogården i Båstnäs upptäcker jag det.

För några dagar sedan klev jag runt och knäppte bilder i vild förtvivlan, medan regnet strilade och motiven trängdes framför mina ögon. Där en bucklig Konsum-buss, här en rostig backspegel och kolla där borta, en Saab som gift sig med en gran.

I förbigående fotograferade jag en baklykta också. Bakljus på vit bil med mossa, en promenadbild. Först tre dagar efteråt när jag publicerat bilden på bloggen får jag se ansiktet. Baklampan är trasig, glaset är borta, men under glaset tittar ett ansikte fram.

Nu pratar det till oss, tvärs genom historien. Hör du vad hon säger?

Duckface

Skönt att kunna handla inuti

Dörr

Vi drar alltså i västerled. Skådar döda bilar i Båstnäs, ser levande norrmän köpa läsk i Töcksfors, badar spa och ser på konst, konsthantverk och renoverade gamla fordon i Arvika, åker brant och krokig väg på Glaskogen samt lyssnar till mopedburna artister i Sillerud.

Den som gör en resa har något att berätta. Här är mitt besked: Årjängs torg är nedlagt – men från rum 124 på Scandic i Arvika har du utsikt över paradiset. Kvarteret Paradiset. Vårt behov av den staden är stort. Skönt att kunna gå och handla inne i en stad, säger vi till varandra på Kyrkogatan i Arvika. Inuti, inte utanpå.

Sedan gör vi det. Handlar.
En tröja och ett block.

Inuti.
Insideraffärer.

Töcksfors

Paradiset

Brant

Packmoped

Utflykt till bilismens ungdom

Båstnäs 1

Sista semesterveckan, åker på bilutflykt till bilismens ungdom. Platsen heter Båstnäs och ligger mellan den avlånga sjön Foxen och Norge. Här står de och minns, bilarna från förr. Hur många bilvrak finns det egentligen på den gamla bilskroten? Femhundra? Tusen? Hur såg det ut här när de en gång ställdes på plats? Öppen mark? Nu har skogen sakta och mumlande tagit över, allt vi ser är igenväxta bilar, två dalmasar och en norsk.

Norrmannen har bott över natt i sin husbil och blir salig när han får visa oss den långa bilkön på ett ställe mitt i skogen. Den kön har inte rört sig på länge.

Vad har inte alla dessa forna fordon fordom sett. Vem har de transporterat? Så många kyssar, så mycken lycka och olycka.

Här också, säger norsken och drar vidare med oss i regnet. Det här måste ni se.

Långsamt hämtar naturen tillbaka det den kan. Sakta växer mossa, lavar och björksly in över VW, DKV och Opel Kapitän. Under ett träd står en gammal Tjorven som för länge sedan slutat dela ut post till förhoppningsfulla. Grenar växer in genom öppna bilrutor, på sätena växer det, livet.

Fyra böcker har skrivits om platsen: Parkert av Per Hjort och Rolf Larsen, Drömmar i plåt av Bengt Berg och Horst Tuuloskorpi, Här slutar allmän väg av Miro Tallvod och Kärlek till en skrot av Staffan Ekengren. Fler lär det bli.

Att gå runt och fotografera är tillåtet. Vill vi köpa delar finns ett mobilnummer vi kan ringa. På engelska är lappen på dörren riktigt hotfull. Det finns traps uppsatta i husen, står det.

Vilken sorts fällor vill vi inte veta.

# Min första bil var en grå folkvagnbubbla.
# Den förde med sig många fördelar, en av dem är jag gift med.
# Körde jag i diket i snön kunde jag gunga upp den på vägen igen, för hand.

Båstnäs 2

Båstnäs 3

Båstnäs 4

Båstnäs 5

Båstnäs 6

Båstnäs 7

Båstnäs 8

Båstnäs 9

Båstnäs 10

Löpare anfallen i vilda skogen

image

Första drömrundan, några dagar sedan. Tar en sväng till Berättarladan i Rottneros och Västanå teaters uppsättning av Lomjansguten. En trollkunnig kvinna på finnskogen förvandlar sig till tjäder och skrämmer halvt slag på folk.

Andra drömrundan, mitt på blanka vardagen. Tar en tur i mitt färska terrängspår nordväst på skogen. Den med Krävande Backen, Svårhittade Stigen och allt det andra tuggmotståndet. Då blir jag också anfallen.

Jädra Leif Stinnerbom och Västanå som får mig att lyssna efter när träd skaver mot varandra. Det är köyri, människor som dött innan det var dags för dem. Nu hör jag precis det ljudet.

Jädra hälsningar från folk på andra sidan skogen att de sett vildsvin, björn och varg där borta. Det är där jag är nu.

Var det flera år sedan de såg alla djuren? Visst men det vet inte min kropp – och obeväpnad är jag. Än ser jag bara älgspår, samma älg i flera kilometer. Kan man strypa en björn med ett vätskebälte?

Nu gnisslar träden igen. Köyri.

Fyra stycken i gräset
Just då, när jag äntligen hittar Svårhittade Stigen direkt i första försöket, just då piper det till. Från fyra håll framför mig på stigen ropar det ynkligt på hjälp. Fyra halvstora bruna fåglar hoppar upp ur gräset och försöker flyga bort från mig men lyckas dåligt.

– Vad är ni för sort? tänker jag medan de skyndar bort åt varsitt håll. Då brakar det till och jag får svar. En stor tjäderhöna kommer flygande i halvcirkel helt nära skallen på mig. Jag flyr och faller som en fura i riset, andra gången hon kommer nära ansiktet. Hon tiger, jag skriker.

Jädra Stinnerbom. Detta är verkligen en drömrunda, tjohoo!
Vaken har jag varit hela tiden.

# Jag får lunka runt tjädrarna, en omväg på 230 meter i blåbärsriset. Hårt 😉
# Nästa gång kommer jag att inbilla mig att Finn-Kajsa ligger på lur igen, mitt på Svårhittade Stigen. Förvandlad till en ilsken tjäderhöna med rött över ögat.
# Leif Stinnerbom är Västanå teaters geniale regissör. Bra på att trollbinda. Men detta var väl ändå att ta i?

Om inte Louise har rätt att ändra sig, vem har då lov till det?

Molnet

Jag måste erkänna att jag är rätt trött på diskussioner om Louise Andersson Bodin från Grums. Hon är personlig tränare med egen firma om jag förstått saken rätt men också en oerhört framgångsrik ”youtubefilmare” från vilda skogen. Hon har kört sin egen stil, ibland långt utanför stora gatan. Det gillar jag. Krönikören Lasse Anrell kallade henne den värmländska humorns framtid.

Men – hon har också lagt ut en rasistisk film. Det går inte att gilla. Även om jag inte sett den så har jag läst tillräckligt mycket i kommentarerna (inklusive hennes egna) för att förstå att den var korkad och till sitt innehåll rasistisk. Adam Tensta gjorde rätt.

Det nu min politiska inställning kommer in. Fortsättningen. Är det så att Louise Andersson Bodin står fast vid att använda n-ordet och andra rasistiska tillmälen så är hon värd både mitt och andras motstånd. Det fina i kråksången är bara att det gör hon inte. Tjejen har bett om ursäkt, inte en utan flera gånger.

Naturligtvis tror jag inte att du kan leva i Grums eller Värmskog år 2015 och vara normalbegåvad (Louise är sannerligen mer än normalbegåvad) och gå omkring och inte fatta hur föraktfullt n-ordet är. Den förklaringen tror jag inte en sekund på. Grumsbor är lika kloka som andra svenskar.

Däremot finns det något annat jag tror på. Förlåtelse. Du får säga korkade saker och ångra dig. Det gäller oss alla och det gäller förbaske mig 24-åringar ännu mer än oss som är 40 år äldre. Utan att ha sett Louises film är jag tvärsäker på en sak. Människan har bett om ursäkt flera gånger. Då får hon det av mig.

Louise har säkert mycket att lära om rasifiering, om förtryck och mobbing och om ords betydelse. Det har jag med. De senaste åren har jag lärt mycket om n-ordet, ”omvänd rasism” och mycket annat. Omvänd rasism finns förresten inte.

Jag tror bara inte att människor är statiska. Vi är inte rasister, ickerasister eller antirasister för livet. Inte alla. Människor måste få ha rätt att ändra sig och gå vidare. Trodde jag inte på det, så skulle ju all politisk debatt vara onödig. Då gick ju ingen att övertyga.

Jag förlåter dig, Louise. Jag har inte sett filmen du tog bort, men den verkar ju minst sagt korkad. Skärp dig. Fast det vill du göra, säger du. Bra. Då så. Välkommen bland oss som tror på mångfald.

Här kan du göra mycket nytta, min vän.
Vi behöver skratta lite mer.