Solidaritet – Sida 20 – SVENSSONS SLÄNG

Har glesbygden en chans?

Vill vi att dagstidningen ska överleva i digitala tider, när Facebook, Google och andra tar annonspengarna och därmed maten ur munnen på den? Då tror jag lösningen bland annat finns i sådana här redaktionella satsningar:

Värmlands Folkblad utmärker sig ständigt i sin kamp för mångfald och medmänsklighet, mot främlingsfientlighet. När det tidiga 2000-talets mediehistoria ska skrivas kommer chefredaktören Peter Franke och andra ledarskribenter på VF att hedras mer än många inser i dag.

Här är länkar till en annan satsning från det värmländska folkbladet. VF:s ambitiösa serie kring landsbygd och mindre orter och deras möjliga överlevnad. Läs Johanna Rickans och Daniel Olaussons reportage och Peter Frankes ledare.

Måste vi alla bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö?
Om svaret är nej, vad bör göras? Lära av Norge?

Värmlands Folkblads serie
DOKUMENT: AVFOLKNING

27 dec: LESJÖFORS: ”Man trodde det skulle ordna sig på något vis”

28 dec: HAGFORS: ”Försvinner järnverket finns inget Hagfors kvar”
28 dec: STATSVETAREN: ”Urbaniseringen är ingen naturkraft”

29 dec: MUNKFORS: Glest Värmland lockar ny generation holländare
29 dec: PROFESSORN: ”Risk att vi får en etnisk delad arbetsmarknad”
29 dec: VÄRMLAND: Arbetsmarknadsråd ska locka spetskompetensen

30 dec: SUNNE: ”Du behöver inte flytta till storstaden för att lyckas”

31 dec: NORGE: Norska modellen ett föredöme

3 jan: LEDARE: Trenden går att vända

Helt enkelt underbart

2017 blir ljust och vackert.
2017 slipper en skämmas för hur vårt land tar emot människor på flykt.

2017 blir ett solidariskt år.
2017 slipper vi se klyftan mellan fattiga och rika öka.

2017 blir ett folkvettets och gästfrihetens år.
2017 slipper en se unga män bli hemskickade till länder där de riskerar att dödas.

2017 blir ett humorns och det kära skrattets år.
Själv kommer jag att lära mig stava till gittarr och aborre 😉 och de som kan fälla bomber kommer att lära sig låta bli.
2017 kommer krigsrubrikerna att sluta handla om krig.

2017 blir varenda mänska klokare, hennes hudfärg ointressant och hennes människovärde okränkbart.
2017 börjar klimatet på klotet friskna till så sakta.

Folk jag känner och många andra blir också friskare, hurra!

2017 får även kvinnor i min kommun arbetskläder, fast de inte fraktar sanden, bara leker med barnkommunens barn i den.

2017 blir jämt gôrbra. Min kondition blir som på en 63-åring, min dator får århundradets skrivlust i flera månader, min matlagningskonst går från falukorv till smoothie, solskensjuice, ja rent av grönsallad med fetaost, ty mod får jag kilovis.

Släng er i väggen vildsvin, annars hamnar ni också i pannan.

2017 kommer att levla, som vi säger på Grossbolstorps höjder.
2017 blir verkligen ett år att mejla hem om.
2017! Piggt #som17.

***

Har jag tänkt.

Vemod över tysta kanoner

Ett annat år.

Det är en vemodig sak att mitt mest besökta blogginlägg 2016 var det här: En särskild plats i helvetet

Vemodigt för att det skrevs 2014.

Vemodigt för att det tydligen ansågs aktuellt i svenska skidspår i vintras med. Någon måste ha länkat det och fixat alla besöken, jag gjorde det inte.

Vemodigt när jag tittar ut på midvintergrönskan, vemodigt när jag dessutom vet att snökanonerna vid vår friluftsgård står tysta i vinter på grund av vattenbrist. Vemodigt.

Hot mot trivsam årstid
Vi får ta nya tag, inte bara mot det mellanmänskliga klimathotet, det finns ett hot mot en av våra trivsammare årstider också.

Gott Nytt Kampår, alltså. Nu vänder det.
Tjohoo!

### Rubriken på inlägget från den 1 februari 2014 är en travesti på Liza Marklunds & Lotta Snickares boktitel Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Möter en människa vid Montparnasse-Bienvenüe

En dag hittar jag den i en tidskriftssamlare i snedgarderoben. Dikten från mötet med tiggaren i Paris.

Sommaren 1969 var varm, jag minns inte ett enda regn. Det första jag såg när vi klev av tåget vid Gare du Nord var en svart kvinna i färggranna kläder, hon hade den ståtligaste hållning jag sett, gled fram över perrongen.

Paris doftade resdamm. På väggarna satt årsgamla affischrester och mindes upproret. Själva hängde vi på uteserveringarna i timmar med varsitt litet glas öl, det billigaste de hade.

Elva dagar i franska huvudstaden, de första sju på på tio franc om dagen, inklusive hotellet. Det var fattigt lite pengar på den tiden.

Satt i trasor
Vi gick och gick, åkte Metro, träffade danskar, franskar och amerikaner som var som vi, pratade, sjöng och pratade. Om kärlek, musik, solidaritet och om befrielsekriget långt borta i Vietnam.

Andra dagen såg jag mitt livs första tiggare. Han satt i trasor, svettig mot en kakelvägg i Metron. Några mynt i hatten vid hans fötter. Vi levde lika fattigt som han men vi visste att det var tillfälligt. Skillnaden är förödmjukelsen, gränsen du måste passera när du sätter dig med hatten. Det begrep 18-åringen i mig då och det begriper jag än.

Se människan
Jag fick pris på gymnasiet för dikten om tiggaren som jag skrev i Boulognerskogen. De danska tjejerna vid hotellfrukosten tyckte om den. Det är drygt 47 år sedan men doften av Paris når än en gång näsan när jag läser och minns min förtvivlan.

Det sitter en medmänniska i en tunnel vid Montparnasse-Bienvenüe och försöker överleva. Se den människan. Se henne i ögonen.

Paris

Paris –
Ljudet av en mjuk dragspelsmelodi
dansande fram i Metrotunneln
vid Montparnasse-Bienvenüe

Du njuter en stund
medan du går där
sökande efter rätt station

Så kommer du fram;
Musiken upphör –
sakta sträcker dragspelsmästaren
en stinkande handflata
under din näsa
Artisten – en tiggande krympling
Blind
och förbannat hungrig

Stöt upp ditt degiga bröd
Spotta ut ditt billiga vin

Paris
vill ha det tillbaka

(Bois de Boulogne, juli 1969)

Komplettering till julregler

I går publicerade jag regler för hur julen får firas, så det ska bli lite ordning. Du kan klicka och läsa dem här. De skrevs först på skoj men snart också för att dokumentera hur två 50-talister i en mindre svensk kommun i ett skogslän beter sig. Två envisa traditionalister med (i de här frågorna) viss förändringsbenägenhet. Viss. Vi har ju börjat med strumppresenter, när nu det skedde, och med ledljusslinga för några år sedan.

Trots att vi är kärnkraftsmotståndare.

Alla dagar ska inte se likadana ut. Där har du vårt motto. Alltså äter vi inga semlor i oktober, tar inte in granen vid Lucia och spelar inte in Kalle Ankas jul på video. Så lever vi och det är mycket medvetet.

Du måste inte
Här är några kompletteringar till gårdagens 21 regler:

1. Du måste inte fira jul och Lucia. Alla tror inte på en kämpande kvinna från Sicilien med mörkt skinn och mycket jävlaranamma. Alla tror inte på ett judiskt flyktingbarn i ett stall i Palestina, fött före sex. Alla tillber inte ett turkiskt helgon med vitt skägg, röd rock och säckar fulla med presenter. Det är helt OK. Var och en får bli salig på sin tro. En del tror inte ens att renar kan flyga.

Respektera det.
Själv tror jag inte på kommersialismens avarter.

2. Om du nu firar Lucia så får hon vara en han om han vill och hen måste inte ha mörkt skinn som den ursprungliga lucian, hon eller han kan gärna ha annan hudfärg. Till och med skär.

3. Du måste inte ha gran, stake, klapp eller årets systembolagsglögg. Du blir snäll av pepparkakor och du får önska dig nåt om du lyckas dela kakan i tre delar, men du måste inte.

4. Du måste inte fira den färska traditionen att varje år klaga på en välment luciaannons, ett falskt Facebookinlägg om att pepparkaksgubbar är förbjudna i Närke eller att Stilla Natt inte får sjungas för att den är skriven av en nationellt pålitlig tysk. Det är den inte.

Du måste helt enkelt inte vara med i ett enda julraseri. Rasa och rasist börjar märkvärdigt lika, fundera över varför.

Jesus delade fiskar och bröd på ett berg i Palestina men några hatinlägg på Facebook delade han aldrig.

5. Du måste inte ens följa mina regler även om du firar jul. De är skrivna på skoj. I vårt hus lever vi efter dem – men det är vi. Jag måste ju ärligen erkänna att våra seder har ändrat sig nååååååååågot sedan 1974.

6. Fast… semlor i oktober … Blir inte dina år till slut rätt jämngrå och enahanda om du fortsätter så?

Alla dagar ska inte vara likadana.

Försöker känna efter vad jag hatar

Kallt nät, kall tid.

Det hatas, ser jag i blad och på nät. Hatas att en sångförfattare från Amerika fick pris, en viss amerikansk sångförfattare. Hatas att ett varuhusbolag, ursprungligen från Dalarna, satte ut en Lucia som inte var skär i skinnet. Hatas även av somliga som anser att hela den affären var en konspiration för att få hatarna att skapa uppmärksamhet åt varuhusbolaget. Hatas att en moské ska byggas nedströms oss, hatas att britter röstade nej, hatas att folk försöker kämpa så de som jobbar med tv-programmet Idol ska få betalt för sitt arbete, hatas att någon skriver mansplaining, hen eller dem. Hatas ”kulturkoftor”, hatas ”PK-vänster”, hatas november, december och januari. Hatas att statsministern varit svetsare, hatas att vissa av oss ger pengar till tiggare, hatas bilder på katter som trivs.

Hatas att en som är barfota pysslar i ett hus.

En dålig människa
När jag googlar på ordet solidaritet får jag två miljoner träffar men strax därpå en och en halv miljard träffar på ordet hat. (Och allt handlar sannerligen inte om engelskspråkiga hattar). Arma medmänsklighet.

Förundrad sitter jag vid mitt köksbord och försöker känna efter vad jag själv hatar. Svaret blir att jag är en dålig människa, jag duger illa till hatare.

Orättvisor.
Det är allt.

### I mitten av december har jag gillat 14 500 gånger detta år, hälsar Facebook. Det är för lite, nu ökar vi.
### Vi som är för någonting. För mångfald, för rättvisa, för tryckfrihet, för demokrati på nära håll, för solidaritet.
### Kämpa, för-älskare.

Lägg ut! Lägg ut!

Läser August Strindberg och Göran Tunström och tänker att en klåpare som jag inte borde hålla på och försöka skapa romaner. De blir bara refuserade i alla fall.

Läser Carl von Linné och Göran Bergengren och tänker att naturskildringar är det ingen idé att jag sysslar med.

Läser krönikören Ingemar Unge i gamla nummer av Vi-tidningen och några av hans nya begåvade kolleger på nätet.

Varför ens försöka kvala in i division III när mästarna är så mycket bättre?

***

Men. Sätter igång datorn och skriver.

Om vi tar det rätt schematiskt över hur nivåer kan ligga i exempelvis en större kommun, så har förskolläraren låt säga 25 000, skolchefen 60 000 och kommunchefen 110 000 kr. Först dubblar du, drygt, sedan dubblar du det en gång till, nästan. Jag tror ju inte att alla ska ha exakt lika lön men skillnaden är för stor. Så oviktiga är inte förskolebarnen.

Nu, nu jädrar, tass tass tass på tangentbordet. En Facebookkommentar får det duga till. Lägg ut! LÄGG UT!

Glömmer äta.

Hur du sällan vinner opinionskrig

Ska man kasta föremål på folk, för den goda sakens skull? Ibland är det nyttigt att tänka efter. Nu har jag gjort det.

Debatten bröt ut för ett tag sedan. De bruna i Norden ville demonstrera i Stockholm, tätt intill den judiska synagogan dessutom, och polisen hade vänligheten att säga ja till färdplanen.

Naturligtvis planerades en motdemonstration. En sådan organiserades också av organisationerna Rött Forum, Seko Stockholm, Hotell- och restaurangfacket Stockholm-Gotland, Unga Elektriker, Unga Byggare, SSU Stockholm, Ung Vänster Stockholm, Studenter mot Rasism, Vänsterpartiet Storstockholm och Feministiskt Initiativ.

Så långt var frågan enkel. Låt inte de bruna tåga utan att protestera. Låt polisledningen få höra vilket historielöst beslut det var att tillåta dem att samlas precis intill judiska församlingen.

Silberstein: Håll nazisterna borta från synagogan
AB: Nazisterna kräver att vi är tysta

”Släng snö på’rom!”
Nu råkade det ha snöat rejält i Stockholmstrakten. Ett sådant där rikssnöväder som gör att även vi snölösa ute i landet tycker oss höra skorna knarra när vi går ut. Ett som får huvudkommuninnevånare att tro att det var de som först tänkte tanken om jämlik snöröjning.

– Vi kastar snöboll på’rom! tyckte en förhoppningsfull svartklädd ung man i ett socialt medium någonstans. De svarta planerade sin egen bråkigare motdemonstration. Snart var debatten igång. Jag reagerade väl som många andra spontana typer, först.

Kul. Gör’t. Släng snö.

”Var inte snälla”
Den känslan gick över på femton sekunder. Då hade jag insett att en kastad snöboll mot ett brunt tåg inte är som vilken lekfull snöboll som helst. För att citera mig själv:

”Det blir säkert jättekul för stunden att kasta de där snöbollarna. Det kommer säkert att få uppmärksamhet. Men aktionen är otaktisk så det skriker om det, av två skäl:

1. Den riskerar att bidra till en våldsspiral. Nästa gång snöbollar med stenar i, gången därpå stenar utan snö runt, gången därpå… Oavsett vilken sida som står på tur att eskalera. Vi ska inte medverka till en sådan utveckling.

2. Den kommer att ge oss massor av negativ uppmärksamhet och stöta bort folk från den antirasistiska fronten. Det har den redan gjort. De här bilderna kommer att fastna på näthinnorna hos många som hade varit möjliga att vinna för vår sak. Folk som inte gillar gatuslagsmål.

Snällhet mot rasisterna i november 2016 är att ge dem ett snöbollskrig i julklapp. Var inte snälla.”

Bilderna talar till magen
Nu har jag tänkt färdigt. Jag har inte ändrat mig. Ty vilken bild gav våra lättledda svenska riksmedier av den där lördagen? Bilden av snöbollar (och knallskott) som flyger genom luften. Bilden av svartmaskerade kastare.

De bilderna talar inte till förnuftet, de talar till magen. Det ser en ju vilka som är huliganer där.

Opinionskrig vinner du sällan genom kast med liten boll.

Mäster Skräddares dag

6 november. I dag firar jag en energisk karl som betytt mycket för svenska arbetare.

Gustav II Adolf? Nej knappast, den får andra fira. Min hette August. Jag säger bara: stora salen på Hotell Stockholm i Malmö för 135 år sedan i dag.

”… är det inte rysligt att tänka sig att medan ladorna och magasinerna är fulla af spanmål så gives där många som lider hunger”.

”… arbetet det är arbetarens endaste egendom, därför vill vi att sådana lagar skall vidtagas som beskyddar arbetarens endaste egendom, nämligen hans arbetskraft”.

… ja är det inte rysligt att tänka sig att medan arbetaren han frambringar alla värden så lider han /…/ nöd, men eder plikt arbetare, både män och kvinnor, är det att sluta eder samman”.

Tack för allt ditt slit längs vägarna, Mäster Palm.
Nu behöver vi dig igen.

Länk:
Facsimil på det handskrivna manuskriptet från 6 november 1881

Fundering före frukost

Funderar över vilka politiska frågor som är för komplicerade för svenska medborgare att ta ställning till, om en är demokrat. Kommer inte på en enda.

Funderar över den människosyn som breder ut sig bland allt fler. Kommer på mig själv med att bli ledsen.

Funderar.

# Jag älskar uppförsbackar.
# Men inte de onödiga.
# Problemet är att parti efter parti valt att följa höjdkurvan intill dumhet. Nu måste snart någon av de våre våga ta det jobbiga klivet och höja nivån. En del stigningar är nödvändiga. Uppåt, uppåt!

Värmlands Folkblads serie DOKUMENT: AVFOLKNING

Paris

Värmlands Folkblads serie
DOKUMENT: AVFOLKNING