Sista backen hem, dagen efteråt när björken är kapad.
Regnet vräker ner, mer än vindrutetorkarna orkar med i de värsta byarna. Då och då dansar en ännu värre dusch över vägen. Vinden tjuter och får granskogen längs vägen att huka. Grenar far genom luften, ibland hörs en duns när de träffar bilen. Molnen gör dagen blåsvart men blixtarna kommer tätare nu, då lyser världen upp. Ibland har blixten och dundret så tätt sällskap att jag inte hinner räkna. Bilarna bakom håller avståndet fast vi kör i 40, några stannar till vid första parkeringsfickan de hittar och där står de sedan.
Jag är en modig människa. Jag törs ställa mig på scener och försöka vara rolig, fast jag är rädd varje gång. Jag törs skriva på facebook att jag gillar foppatofflor. Men jag är också modig nog att erkänna att den här eftermiddagen, måndagen den 4 augusti 2014, är första gången jag är riktigt rädd vid ratten mellan Färjestad i Karlstad och Skived i kanten av Forshaga. Ännu räddare när jag kommer fram till Forshaga, värre väder har jag aldrig kört bil i om sommaren.
En nyttig påminnelse
En gång i tiden höll jag kurser med Kommunal i Värmland. Då brukade jag säga till kommunalarbetarna att de borde ordna en rejäl vattenläcka var tredje år. Ett skämt, förstås, men visst hade det varit pedagogiskt.
Vi behöver bli påminda ibland om allt detta arbete som svenska arbetare och tjänstemän lägger ner, för att vår vardag ska fungera. Vatten kommer ur kranen, elström strömmar genom sladden, internet och annan trafik fungerar.
Tvingas vända tre gånger
Klockan kvart i fyra når jag fram till Skived genom ovädret. Det är ännu värre nu. Då har jag duckat reflexmässigt många gånger för blixtar och grenar. Nu kommer det en stor stadsjeep körande på gång- och cykelvägen till vänster. Idiot! tänker jag men strax därpå måste jag också svänga över dit. Det ligger ett träd över vägen.
I sista backen upp till vår gata ligger nästa träd, en björk, över asfalten. Jag vänder, tittar på himlen och bedömer att det är liiite mindre tätt med blixtar mot söder i tätorten. Det hjälper inte. Kommen till södra infarten till Forshaga, några kilometer bort, får jag vända igen. En stor björk har fallit över Storgatan, på båda sidor om trädet står personbilar och tradare i kö. Då kör jag in en småväg efter älven men får vända där med. Hela tiden blåser, blixtrar och mullrar min värld. Regnet har ökat, ibland får jag stanna medan torkarna kämpar. Blixt efter blixt lyser upp himlen norrut och ändå är det den vägen jag måste ta för att kunna ta mig hem. Bara inte den vägen också är blockerad.
Det fungerar till sist. Strax efter att jag ringt 112 och berättat om de fyra träden över vägarna ringer min kära vän. Vårt hus står kvar, hon har precis hunnit hem. En stund senare blir vi strömlösa, vilket nästan aldrig händer. Dator och telefon har vi förstås dragit ur jacken till, nu sitter vi vid sterinljusen och ser mobilerna få allt sämre täckning timme efter timme. Masterna är också strömlösa. Täckningen blir sämre, varenda webbplats segare.
Välfärden kräver välfärdsarbetare
Alltihop är mycket pedagogiskt. Själv rycker jag till när blixtarna kommer nära men min fru tycker det är storslaget och det får man hålla med om. Samtidigt konstaterar vi vad vi vetat länge. Det är folket som gör historien. Det är människans arbete som gör att våra liv kan fungera. I vardag och i oväder.
– Just nu, säger jag, är det fullt med jourgubbar och gummor som röjer upp överallt. Mitt i åskan. Kapar nerfallna träd, letar efter elfelen, pumpar vatten ur källare och skickar ut information.
Naturens krafter är storslagna. Det är människans också, när hon sluter sig samman och skapar samhällen.
En syn som förskräcker
