Tre dygn i skogen utan mat

Platsen för min värsta hunger, skrev jag om den belgiska staden Ath. Småstaden bortom all mat, där vi gick tjugotimmarshungriga en disig otta i juli 1969. Det är inte sant, inser jag. Det finns en värre gång.

Jag var 15 år och bar världen på mina axlar. Dessutom tänkte jag bli författare och behövde veta hur allting var. (Det behöver jag fortfarande). Alltså fick jag idén att jag måste känna hur hungern känns, om jag skulle kunna rädda världen. Hur känns det inuti en redan smal kropp att svälta?

Jag tog med mig en flaska outspädd apelsinsaft, för c-vitaminer hade jag hört var viktigt. Någon måtta får det vara. I ryggsäcken låg en sovsäck också, skrivdon och en kikare. Det var allt.

Någon roman hann det inte bli men några späda dikter. I tre dygn gick jag omkring i de ravinrika skogarna norr om Ängebäckstorp, söder om Sutterhöjden. Drack rinnande vatten ur små bäckar, spädde ut det med apelsinsaft ibland, sov i sovsäcken under granar och blev myggbiten på de mest onämnbara ställen.

Efter tre dygn gick jag hem. Jaha, det var hungern det. Den försvann på tredje dagen. Apelsinsaft har aldrig fått sin tjusning tillbaka.

Världen är som den är.

 

Forskning klockan 06.00

Klockan går ”medsols” säger vi. Skicka maten ”medsols” runt bordet har vi lärt våra barn.

Vad är det för djuping som har hittat på att just det hållet är medsols? För att få det påståendet att stämma måste jag lägga mig på magen på gräsmattan och hålla vänsterarmen med klockan framför näsan. Här på Grossbolstorp är det rätt sällan vi ligger så om mornarna i oktober. Man får ju vänta så förtvivlat länge.

Solen går medsols. Det är det enda som är sant.

Allt denna forskning framlägger jag yrvaket klockan sex på morgonen i vår sängkammare. Subjektivt, säger en röst i rummet. Nu jämför du päron och äpplen. Det är vi som snurrar, inte solen.

Jag får hitta något nytt att forska på.

 

 

 

 

 

 

 

Enda morgonpigga himlakroppen på Grossbolstorp om oktobermornarna. Månen. Om vi skulle ta och börja skicka maten medmåns?

”Jo Sven-Ove, skulle du kunna tänka dig att… ”

Det började med att en vän skulle starta en tankesmedja på nätet. Tankesmedja? Spännande. Temat skulle vara bland annat land och stad. Ungefär där var den här småbrukarsonen och skogsmurveln redan fast. Jag hade blivit en aning besviken (djupt inuti) om hon inte frågat.

Det gjorde hon.

Här är resultatet. Jag ska skriva krönikor någonstans igen. Tjoho.

Länk till Tankesmedjan IDA
Länk till krönikan Bevare mig för en sådan filkörning

 

 

 

 

Tänk på alla som gått före dig på stigen

Det började med att en vän till en vän råkade stava fel till ”insektsboken” på facebook. Då föddes idén till en insiktsbok, en fälthandbok för insikter du kommer till i skog och mark. Här är den första texten, inte vet jag om det blir några fler.

 

Insikt ett

Vem är det som har skapat en urgammal stig i skogen, utan EU-bidrag, spade eller schaktmaskin? Börja i det lilla, ställ dig på knä vid en myrstig och beundra all den möda dessa månghundrade jordevarelser lägger ner. De bor också här och bygger sin infrastruktur, men bryr sig mycket lite om utskrivna projektplaner, gantscheman eller första spadtag framför fotografer. År efter år håller de sina huvudvägar uppe, ständigt med mål och mening med sitt slit. Vem har sagt att du måste tänka för att det ska få en mening?

Vem har sagt att de inte tänker?

Ibland har jag sett hundra meter långa sådana stigar, renslitna, ständigt välhållna och fria från minsta skräp. Platta, decimeterbreda vägar under lingonriset. På marsch: arbetets döttrar med sina bördor, hela tiden ivrigt kommunicerande, alltid på väg, alltid i kollektiv, aldrig arbetslösa.

*

Vem gör de större stigarna? Ibland vill jag tro att det börjar med en enda myra, fortsätter med ett enda rådjur, en enda människa – och sedan alla vi som kommer efter dem.

Hur gammal är en stig i en fullvuxen granskog? Vem har gått här före mig? Vad bar hon för börda på ryggen och i tanken? Vad ville hon med sin förflyttning?

Det händer att jag stannar till och ser för min inre blick hur vi alla går här samtidigt. Mannen som bar mjölsäckar genom skogen till sina barn, den unge som gick för att hämta mjölk nere i köpingen, skogsarbetaren med sin första motorsåg, kvinnan som satte ut orienteringskontroller och den hitlurade thailändaren som trodde han skulle plocka hem en lingonförmögenhet till Indokina. Alla dessa medmänniskor.

Sist kommer jag själv med en svart mobil full av sms, mms och jobbmejl, fast jag har min lediga dag. Nu stänger jag av mobilen, jag har en stig att hålla uppe. Alldeles nyss blev jag tilldelad min plats i en lång anrik kö. Det är min tur nu.

De andra vandrarna hälsar.

 

 

 

 

 

 

Provar nya vätskebältet

Måndag, provar nya vätskebältet vid en svampjogg på lunchen. Får ihop kantareller till två smörgåsar vid det enda stället jag undersöker, men svampplockning är inte huvudsyftet i dag.

Stannar uppe vid ängen och drar åt skärpet lite. Bra, nu hoppar inte flaskorna jämfota längre i svanken. Dricker några klunkar i uppförsbackarna vid Haget. Vänta, vad hände? För första gången fungerar det att dricka ur en löparflaska utan att skruva av korken. Lite småbesvärligt att sätta tillbaka flaskan, men hellre det än de gamla trötta flaskorna som jag tappade stup i kvarten.

Då och då tittar solen fram mellan molnen. Klockan tickar, svamp i jackfickan. Fullt med jobb som väntar när vi kommer hem, nya bältet och jag.

Skorna luktar skog och lycka.

 

Väder? Så bra

Det är så bra att jag inte har slitit ut solglasögonen. Nu räcker de ett år till.

Det är så bra att jag inte klagar på vädret. Nu kan jag använda mina klagomål till något annat som jag kommer på.

Det är så synd att så många är så upptagna av vädret men så få av klimatet.

Medan svenska folket klagar på några millimeter regn smälter polarisarna.

 

 

Bonde i maten

Ännu en tidningsbild på en bonde som står och trampar till knäna långt ute i en sädesåker.

Hur tänker de? Tänker alla dessa fotografer att bönder är rika, nonchalanta idioter och bör skildras som sådana? Tänker alla dessa bönder att fotografer är rika, nonchalanta idioter, men man får väl gå med på deras idéer, så man kommer i tidningen.

Jag vill ju inte tro det.

– Man trampar inte i maten, sa farfar.

Klipper gräs i syskongruppen

– Klipp gräset i dag, sa den kära vännen, innan hon for till jobbet. Så då gör jag det framåt aftonen. Drar omkring med vår klippare och knövvlar oss runt äppelträd, hallonbuskar och askrötter.

Vid päronträdet hoppar en förskräckt grodunge i det höga gräset. Jag väntar medan den hinner hoppa över i det redan klippta. Strax därpå är det en stor metallskimrande skalbagge som måste räddas.

– Ta god tid på er vänner. Vi andra är bara gäster här, i syskongruppen.

En sädesärla tittar intresserat på smågrodan, men avstår försöket.

 

 

 

 

 

 

Träff med landskapsinsekter

Sjutiden, kväll i slutet av juni. Min fortbildning i naturskådning fortsätter. Den här kvällen tar mentorn med mig till några av sina fjärilshagar och ängar. Vi cyklar femhundra meter hemifrån, mot Ängbråten. Ställer cyklarna och kisar mot himlen. Spridda moln men fortfarande sol där emellan.

Det är bra, då är fjärilarna fortfarande pigga.

Vi går omkring i det höga gräset mellan buskagen söder om grusvägen. Det går nyupptrampade stigar i grönskan. Jo, han har varit här förut.

– Det ska finnas en brun gräsfjäril här, säger Mikael.

Efter en stund ser vi den. Värmlands landskapsinsekt. Honan sitter på ett strå och låter oss komma nära. Fjärilar har dålig syn och dålig hörsel, säger fjärilskännaren.

– Men luktsinnet är bra. Ibland har jag sett hur de reagerar på mitt doftspår, där jag gått.

Den bruna gräsfjärilen flyger iväg en bit, men vi går närmare och skådar igen. På undersidan vingarna sitter en rad ögonfläckar i vingkanten. De fungerar som avledare om den blir anfallen av fåglar och ödlor. Huggen tar mot vingkanten i stället för mot kroppen och då klarar den i bästa fall livhanken.

Mitt första fjärilsfynd
Strax därpå är det jag som upptäcker en fjäril. Mikael har lärt mig vända blicken rätt. Det är Dalarnas landskapsinsekt. Den violettkantade guldvingen. Nykläckt, säger kännaren. Efter en stund har han försiktigt brutit av strået den sitter på och låtit fjärilen krypa över i sin hand. Där sitter den, och brer ut vingarna och fyller sina trakéer med luft, så att vingarna ska bli slätare än de fortfarande är.

Den är så fin. Känselspröten är randiga, vingarna är prickiga och vackert guldfärgade på baksidan. Förekommer lokalt på fuktiga, blomrika ängsmarker, jo det stämmer ju.

Förvånar en och annan bilist
Nästa anhalt är den lilla ängen intill tunneln under 62:an. Medan förvånade bilister glor när de rundar oss i den naturliga rondellen, kliver vi omkring i lårhög timotej och letar efter nästa exemplar av guldvingen. Hanen.

Vi hittar den inte den här kvällen. Det gör ingenting. Lugnet fann jag ändå. På näthinnan dröjer sig guldvingehonan länge kvar. Sverige har fyra sorters guldvingar och jag vet vem som är min favorit. Den violettkantade. Honan lägger de gröna äggen på blad av framför allt ängssyra, står det i boken jag får låna efteråt. Ofta bara ett ägg per planta.

Aldrig har jag sett en fjäril låta en människa komma så nära. Jag börjar förstå hur naturguiden Mikael Skalstad han kan ta sina vackra fjärilsbilder. Han får dem ju till och med att krypa tryggt i sin hand.