Kartan: Terränglådans eget språk

Det är något magiskt med kartan. Ett terränglådans eget språk, samtidigt nu och då, läge och riktning, var och vart, bort och hem.

När lärde vi oss läsa henne första gången? Jag tror det var i mellanstadiet, Hallands floder kan ha varit inblandade. ”Vi ska äta, ni ska laga”. En dag knäckte vi koden: hon är som en bild kartan, de krokiga strecken är vägar, punktstrecken stigar.

Jaha, och det där andra är gränser?

Nu kom en tid när vi kunde rabbla de flesta huvudstäder i världen, vare sig vi behövde eller inte. Varje fredag kontrollerades förmågan vid frågesporten på roliga timmen. Elvaåringar är bra på att minnas, för pojkar är den åldern höjdpunkten i livet. Det är då vi kan klättra i träd och fantisera också.

Samtidigt.

Titta, två Bäckelid!
De första orienteringsförsöken skedde på Generalstabens 100 000-del. Grå, vit och svart. Kontrollen ligger 3 mm norr r i Sundstorp, ungefär så hade något skrivit i angivelsen. Mycket springande, mycket letande. Gott om detaljer i verkligheten, få av dem inritade på papperet. Hundratusendelen är bättre för mopedister än för löpare, men det visste vi inte än.

Magisk var hon likafullt. Så många namn på -torp det fanns i vår del av världen. Titta, två Bäckelid, ett på andra sidan älven och ett där vi gick i småskolan nyss.

När vi började i Fageråsens skola var magistern aktiv orienterare och stack en modern karta i våra nävar. En färgglad sak, där Mangen var blå och stigarna många. Sedan dess tycker min kropp att alla riktiga orienteringstävlingar bör arrangeras på tallmoar, för så såg skogen ut där vår nya karta gällde. Glesa tallstammar med god sikt mellan, böljande sandmoar med lingonris och täta stigar.

I sexan vann jag Nyedsmästerskapen. Regnet vräkte ner och den lila vasen jag vann skulle inte kännas vacker än på femton år. Nu är den det, fortfarande lika lila.

Mitt i den främmande skog
I slutet på 1980-talet tog jag upp sporten igen. Nu var jag förälder och än en gång fascinerad av det som alla kartritare vet. Med kompass och karta i näven hittar ditt barn hem överallt, bara du lär henne tekniken. Hon finner en meterhög sten och sedan letar hon sig tillbaka, även i främmande skog, långt bortom 054-området.

Kartan. Detta sällsamma papper med magiskt bildspråk på, lika snyggt som skogen det föreställer.

 

Nya fågelboken

Vadarfågel, vanlig på de fuktigare delarna av tomter nära dig:
Granngölingen

Klättrar efter listerna, kan verka lätt uträknad:
Slughöken

Skrämmer tamkatter genom gruppvis närgångna flyg- och hoppövningar i trädgårdar och öppna landskap:
Kattskärra

Vanlig i sydligare nejder, hackar på allt. Äter med förkärlek sötsaker. Gör sina naturbehov i trädgården och hävdar att det var du:
Spettekackaduan

Så lättstartad att du måste smyga dig på den, uppfloget gnisslande:
Motoruven*

*Tipstack till Mikael Skalstad för namnet.

Ett välansat år för gräsklipparfotbollen

2011 är snart slut och det är dags att summera. Det blev ett betydelsefullt år för idrotten, då det internationella gräsklipparfotbollförbundet kunde bildas.

Här är ett diskussionsprotokoll, uppsnappat – inte från Wikileaks men från den centrala gräsplanen Facebook:

Sven-Ove Svensson På granntomten smyger en automatisk gräsklippare diskret omkring och gör sitt jobb. Det påminner om att jag måste fortsätta mitt viktiga arbete med att finslipa reglerna och lanseringskampanjen för den kommande actionsporten: fotboll för autogräsklippare. 27 augusti kl. 10:25

Sven-Ove Svensson Jobbar vidare med mitt multinationella förbrödringsprojekt: fotboll för automatiska gräsklippare. Filar på namnet nu. Automatic lawn mower soccer, är det kort och rappt? 28 augusti kl. 09:23

Egen kommentar: Sven-Ove Svensson Lawn mover soccer får det bli, eller klepperfotbôll här på Grossbolstorp. Två automatiska gräsklippare i full aktion, en femmans fotboll, två innebandymål och speltid en vecka. I händelse av åska inställt. 28 augusti kl. 09:27

Sven-Ove Svensson Har inlett förhandlingar med gräsklipparbranschen. Nu gäller det att få fram ett system som tillåter två automatiska klippare på samma klepperfotbôllsplan. De kan ju inte bara spela på varsin planhalva, då blir det lite väl defensivt.  28 augusti kl. 10:03

Egen kommentar: Sven-Ove Svensson Målkamera, det är obligatoriskt. Både domare och publik kommer att ligga och sova en stor del av matcherna.  28 augusti kl. 10:09

Kommentar: Mats Parner Det juridiska systemet inom fotbollen – all slags fotboll… – är tyvärr primitivt och otidsenligt. På tok för många (viktiga) matcher avgörs av tveksamma domarinsatser. Om tio-tjugo år kommer det att finnas målkameror, minst två huvuddomare per batalj och laserstrålar i alla upptänkliga riktningar – sanda mina ord! 28 augusti kl. 16:19

Svar: Sven-Ove Svensson Man skulle kunna sätta en gps-klocka på bollen. Det har ju till och med jag på armen när jag springer, så jag ska hitta svampställena efteråt. 28 augusti kl. 17:26

Sven-Ove Svensson Mitt globala förbrödringsprojekt med fotboll för automatiska gräsklippare fortsätter. Kontakterna med tillverkarbranschen var svåra i början. Att göra det möjligt med två klippare på samma plan var oootänkbart. Nu har de ändrat sig. Varenda nöjesfält med självaktning har ju mer än en radiostyrd bil ”på plan”, sa jag. Okej då, sa gräsklepperbranschen. 5 september kl. 17:03

Egen kommentar: 
 Sven-Ove Svensson Parallellt funderar jag på taktiken. Mina vänner säger att det blir svårt för automatgräsklipparna att skjuta. Inte, svarar jag. Vi ska bara trimma motorn så de blir burdusare. Sedan kommer vi att få världsklass på spelet med ett tillslag på Grossbolstorp. 5 september kl. 17:04

Kommentar: Åsa Allard Jag följer utvecklingen med intresse. 5 september kl. 17:30

Egen kommentar: Sven-Ove Svensson Bra, det gläder mig. Att jag kallar det förbrödringsprojekt beror på att jag inte tror att någon huligan orkar hålla sig vaken en hel vecka, som matcherna pågår. När busarna vaknar har vi redan burit bort hela arrangemanget. Då har de inget att förstöra. Nyvaken orkar ingen slåss. 5 september kl. 18:38

Sven-Ove Svensson Projektet med fotboll för automatgräsklippare går framåt. Just nu pågår första plenarsammanträdet med kommittén för bildande av internationella förbundet. Ordförandefrågan: tyskarna vill ha tysken och fransmännen fransken. Själv kan jag bara tänka mig någon från Jönköping. Bättre dialekt finns inte, om du ska låta självsäker i radio. 18 september kl. 12:03

Kommentar: Mats Parner Se upp för allt i världen så att du inte får Lagrell på halsen, när han avgår som SvFF-bas inom kort! Det vore ju synd och skam om ett så utomordentligt lovvärt projekt som ”fotboll för automatgräsklippare” skulle behöva dras med denne inskränkte bodknodd från Smålands Jerusalem på ordförandeposten. 18 september kl. 15:47

Svar: Sven-Ove Svensson Skulle jag ha syftat på honom med formuleringen om självsäker radiodialekt? Nej, det är mitt första krav: absolut ingen exlandshövding. Se bara hur det gått i Värmland. Här tillämpar regeringen den järnhårda landshövdingelagen: bara varannan får vara talför. 18 september kl. 16:07

Sven-Ove Svensson Nu har första vänskapsmatchen arrangerats i regi av internationella automatgräsklipparfotbollförbundet. Det gick inte bra. Matchen var mellan Grossbolstorp FC och Husqvarnas korplag. Två huliganer från Gränna klippte av den nergrävda tråden som ska hålla automatklipparna kvar på planen, så klipparna försvann söderut i riktning Lyckan. Vi har inte sett vare sig dem eller bollen sedan dess.  22 september kl. 08:00

Egen kommentar: 
 Sven-Ove Svensson Alla var nyinköpta i ett transferfönster i Karlstad, alldeles intill ett övergångsställe. De har dyra övergångar i den stan. 22 september kl. 08:01

Sven-Ove Svensson Ordförandevalet i internationella automatgräsklipparfotbollförbundet är avgjort. Det blev fransken. Merde. Nu kommer nästa strid. Vilka märken ska vi godkänna? En självsäker röst från Jönköping vill förbjuda all fo’poll utförd av Husqvarna-klippare. Vilka maskiner som helst, bara de inte är gjorda i grannskapet. Och så detta att han säger fo’poll… 2 oktober kl. 13:43

Kommentar: Åsa Allard Det där är en verklighet jag inte visste fanns – men tydligen lika mycket strider som på andra ställen!  2 oktober kl. 14:04

Svar: Sven-Ove Svensson Du, det är hårda bud i automatklipparidrotten. 2 oktober kl. 14:21

Vem är varannan?
Där avslutar jag rapporteringen. Bakom kulisserna fortsätter spelet, men det gröna gräsets automatschack ligger för närvarande nere, på grund av vintriga förhållanden i de länder som är anslutna till internationella förbundet.

Parallellt med utvecklingen ovan utbröt en diskussion om detta att varannan landshövding i Värmland är talför. Vem är varannan och vem är det inte, frågar alla människor mig.

Svaret ligger i lyssnarens öra.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingen klepperfotbôll i dag. Inställt. (Arkivbild. De tomtytor som syns på bilden har inget med innehållet i blogginlägget att göra).

Nu ökar det

Springer på lunchen. Stora flingor dalar, snöstjärnor i ögonen, smidiga iskristaller i inandningsluften, tunt vitt täcke framför fötterna, bomull på granar och enar. Snöfallet nästan doftar, nästan hörs när det nuddar mina kinder. Mjuk smekning, mjuka steg på snötäckta stigar.

Nu vänder det, skriver vännerna på facebook. Vänder? Det hoppas jag verkligen inte.

Nu ökar det.

Mina löparguruer: Astrid Lindgren

Finns det någon som bättre har förstått begreppet homo ludens än hon? Den lekande människan, den höll Astrid Lindgren vid liv så länge hon levde. Barnet inom henne blinkar åt oss i nästan varenda mening. Dessutom kunde hon skriva om de mest allvarsamma ting på ett sätt, så att till och med en vuxen förstod.

Vår familj är som många andra familjer, där några var barn på femtiotalet och några var det på 80-talet. Astrid Lindgren finns i vårt språk. Jag tror det fortsätter med nya generationer förresten, det har inte slutat än. Hon pratar inuti oss.

Denna dagen ett liv. Voffor gör ho på detta viset? Han fattas mig. En lagom tjock man i sina bästa år. Jag gör så att blommorna blommar. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.

Annars är man en liten lort
Sådana uttryck har vi hur många som helst och vi använder dem ofta utan att ens tänka på var de kommer ifrån. Det är bara Shakespeare och Bibeln som haft samma inflytande på språket och tanken.

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

Ronjas sätt att akta sig
Astrid hade sitt eget sätt att akta sig på, utan att överbeskydda. Bränt barn skyr inte elden, det visste hon mycket väl:

”Och under dagar som kom gjorde Ronja inget annat än aktade sej för det som var farligt och övade sig att inte vara rädd. Trilla i älven skulle hon akta sej för, hade Mattis sagt, därför skuttade hon med liv och lust på de hala stenarna vid älvkanten, där det brusade som allra värst. Inte kunde hon gå borta i skogen och akta sej för att trilla i älven.”

Det här citatet vet jag stämmer även på vissa 60-åriga farbröder, för jag har varit en av dessa båda många gånger:

”När två pojkar av samma skrot och korn möts så tänds det liksom ett ljus i deras ögon.”

Löparguru av två skäl
Allt det där är säkert bra, tänker du nu. Men hur kommer det sig att denna blogg tar med Astrid Lindgren i en serie om löparguruer?

Jag har två goda skäl till det:

Den lekande människan, homo ludens. Det är klart att det är en lek, en nödvändig lek visserligen, när 60-åriga farbröder drar på sig löparskor en söndagmorgon, när vi kunde ligga kvar i sänghalmen på hustruns arm och lyssna på Mannheimer och Tengby på radion. Sådant leksinne handlar hela hennes författarskap om och det inspirerar.

Det bästa uttrycket för löplust som någonsin skrivits. ”Bena blir fulla med spring”, bättre kan den inte uttryckas. Den där känslan vi har, när vi tänker på löpning och det börjar vattnas i munnen och benen omedvetet börjar böja sig i knävecken, i löpliknande rörelser, och vi får en inre bild av backarna bortom Haget eller rakan på Mölndalsvägen eller Bodenvägen, eller var vi nu har våra drömmar.

Satte ord på lusten
Bena blir fulla med spring. Löpartidningen Springtime ändrade det till ”fulla av spring” i rubriken en gång, när jag skrev en krönika om saken. Av? Det är det enda jag inte riktigt förlåtit den redaktionen, som annars är en förträfflig samling människor.

Tack Astrid, för att du satte ord på en av de bättre känslorna en människas kropp kan uppleva. Nu ska jag ge mig ut i skogarna runt Forshaga och akta mig för att bli övertränad, frostskadad, fotledsvrickad samt anfallen av en galen älg.

Skorna luktar skog och lycka.

Hur var helgen? Jo tack.

Fredag förmiddag, snön faller och jag är kompledig efter en rolig och intensiv vecka.  Vitt på träden, vitt på biltaken, vit hela gatan, luften vit. Snö. Kära älskade snö. Titta barn, nu flyger lappvantar stora som grytlappar, tätt tätt i hela luften över Grossbolstorp.

Vilka barn? De är utflugna för många snöfall sedan. Vem pratar du med?

Jag hittar ingen rutig flanellskjorta, så det tar ett tag. När jag äntligen är påklädd i vildmarkskängor, vildmarksbyxor, vildmarkskåsa och grön arméskjorta har det redan börjat smådugga. Strunt i det, snön ligger vit på ängen upp mot friluftsgården. Ett rådjur har gått före mig i den orörda snön och inuti mig hör jag Tomas Tranströmer berätta om det spåret: språk men inga ord.

Blöt i ansiktet tar jag fram mobilen ur sin plastpåse och fotograferar ett stilleben av skogsutflyktsmåsten i snö. Sittunderlag, vikbar kåsa, ett styck smörgås med skinka, ett styck smörgås till med skinka, en citrusfrukt (absolut nödvändig på varje utflykt i snölandskap), en japp samt kaffetermosen. Allt finns. Språk men inga ord.

Det lilla gröna moleskineblocket och en blyerts kommer också med. Inte ens jag använder block och penna länge när snön rasar från träden, men de är som kikaren i fickan. De ska alltid finnas. Tänk om det kommer nåt och går förbi och jag inte har en kikare att se det i? Tänk om det kommer en idé och jag inte har ett block att se den i?

Kaffet och smörgåsarna smakar som kaffe, bröd, smör och skinka bara smakar mellan fuktiga granar.

Lördag kväll. Julbord med jobbet. Vid underhållningen efter maten vinner jag ris à là malta-slickartävlingen. Rätt svar på tipspromenaden: en etta. När jag kommer hem berättar min fru att Tomas Tranströmer klappade kungen på kinden när han fick nobelpriset. Språk men inga ord.

Söndag. Läser om hela dikten om när Tranströmer var ”trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”. Ska vi ta en tur i skogen? säger jag till min fru.

Åtta grader kallt, världen vit, solen hittar ytor överallt att gnistra i. Färska rådjursspår vid vårt fågelbord.

 

Arg varenda gång

Hamnar på Spa och kurs i storytelling. Jag säger till fryksdalingarna som jag ofta gör när jag återvänder till Sunne:

– Jag blir arg varenda gång jag kommer hit.

Kommunalrådet ser behärskat konfunderad ut. Som funderade han på att gå i försvarsställning eller åtminstone säga något snällt om orten vi sitter i.

– Ja, fortsätter jag, det är så vackert här. Varför flyttade jag nånsin härifrån?

Snön faller. På höjderna mellan Klarälvens och Frykens dalgångar låg den vykortsvit. Blank väg, långsamma bilister i förstagångshalkans tveksamma försiktighet. Vid Ås såg jag en älg som åt äpplen, vid Östanås två betande rådjur.

Kursen fortsätter. Ola Persson och hans medarbetare tycks fundera över om den utflyttades ilska är något att haka upp en story på. Nja, innan kvällen är över har vi hittat bättre historier att ge liv åt våra verksamheter med. Stoltheten, glöm inte stoltheten, det är den som bygger berättelserna.

Förresten är det inget fel på Forshaga. Vi har våra historier.

Sina drömmars mö

Semester, sitter på en sten bortom en stig ovanför Ängbråten och dricker kaffe ur en kåsa. Lyssnar till skogens novemberljud, känner lugnet i bröstet och kommer att tänka på en annan naturvän. 1895 skrev han detta:

Men kan en socialdemokrat älska ”våra strömmars brus”, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ”bäckarnas språng”, så länge endast strändernas ägare få fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska ”den mörka skogens dystra sus”, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska ”stjärnenatten”, varunder en här av utplundrade proletärer hacka tänderna av köld, och ”sommarljuset”, i vars sken de få arbeta sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig.

Axel Danielsson heter skribenten. Han var inte så dum den stavnäspôjken.

Utsikt från min fikaplats.

 

 

 

 

Telefonbild: Utsikt från min fikaplats.