Väder? Så bra

Det är så bra att jag inte har slitit ut solglasögonen. Nu räcker de ett år till.

Det är så bra att jag inte klagar på vädret. Nu kan jag använda mina klagomål till något annat som jag kommer på.

Det är så synd att så många är så upptagna av vädret men så få av klimatet.

Medan svenska folket klagar på några millimeter regn smälter polarisarna.

 

 

Bonde i maten

Ännu en tidningsbild på en bonde som står och trampar till knäna långt ute i en sädesåker.

Hur tänker de? Tänker alla dessa fotografer att bönder är rika, nonchalanta idioter och bör skildras som sådana? Tänker alla dessa bönder att fotografer är rika, nonchalanta idioter, men man får väl gå med på deras idéer, så man kommer i tidningen.

Jag vill ju inte tro det.

– Man trampar inte i maten, sa farfar.

Klipper gräs i syskongruppen

– Klipp gräset i dag, sa den kära vännen, innan hon for till jobbet. Så då gör jag det framåt aftonen. Drar omkring med vår klippare och knövvlar oss runt äppelträd, hallonbuskar och askrötter.

Vid päronträdet hoppar en förskräckt grodunge i det höga gräset. Jag väntar medan den hinner hoppa över i det redan klippta. Strax därpå är det en stor metallskimrande skalbagge som måste räddas.

– Ta god tid på er vänner. Vi andra är bara gäster här, i syskongruppen.

En sädesärla tittar intresserat på smågrodan, men avstår försöket.

 

 

 

 

 

 

Träff med landskapsinsekter

Sjutiden, kväll i slutet av juni. Min fortbildning i naturskådning fortsätter. Den här kvällen tar mentorn med mig till några av sina fjärilshagar och ängar. Vi cyklar femhundra meter hemifrån, mot Ängbråten. Ställer cyklarna och kisar mot himlen. Spridda moln men fortfarande sol där emellan.

Det är bra, då är fjärilarna fortfarande pigga.

Vi går omkring i det höga gräset mellan buskagen söder om grusvägen. Det går nyupptrampade stigar i grönskan. Jo, han har varit här förut.

– Det ska finnas en brun gräsfjäril här, säger Mikael.

Efter en stund ser vi den. Värmlands landskapsinsekt. Honan sitter på ett strå och låter oss komma nära. Fjärilar har dålig syn och dålig hörsel, säger fjärilskännaren.

– Men luktsinnet är bra. Ibland har jag sett hur de reagerar på mitt doftspår, där jag gått.

Den bruna gräsfjärilen flyger iväg en bit, men vi går närmare och skådar igen. På undersidan vingarna sitter en rad ögonfläckar i vingkanten. De fungerar som avledare om den blir anfallen av fåglar och ödlor. Huggen tar mot vingkanten i stället för mot kroppen och då klarar den i bästa fall livhanken.

Mitt första fjärilsfynd
Strax därpå är det jag som upptäcker en fjäril. Mikael har lärt mig vända blicken rätt. Det är Dalarnas landskapsinsekt. Den violettkantade guldvingen. Nykläckt, säger kännaren. Efter en stund har han försiktigt brutit av strået den sitter på och låtit fjärilen krypa över i sin hand. Där sitter den, och brer ut vingarna och fyller sina trakéer med luft, så att vingarna ska bli slätare än de fortfarande är.

Den är så fin. Känselspröten är randiga, vingarna är prickiga och vackert guldfärgade på baksidan. Förekommer lokalt på fuktiga, blomrika ängsmarker, jo det stämmer ju.

Förvånar en och annan bilist
Nästa anhalt är den lilla ängen intill tunneln under 62:an. Medan förvånade bilister glor när de rundar oss i den naturliga rondellen, kliver vi omkring i lårhög timotej och letar efter nästa exemplar av guldvingen. Hanen.

Vi hittar den inte den här kvällen. Det gör ingenting. Lugnet fann jag ändå. På näthinnan dröjer sig guldvingehonan länge kvar. Sverige har fyra sorters guldvingar och jag vet vem som är min favorit. Den violettkantade. Honan lägger de gröna äggen på blad av framför allt ängssyra, står det i boken jag får låna efteråt. Ofta bara ett ägg per planta.

Aldrig har jag sett en fjäril låta en människa komma så nära. Jag börjar förstå hur naturguiden Mikael Skalstad han kan ta sina vackra fjärilsbilder. Han får dem ju till och med att krypa tryggt i sin hand.

Köp litt’ rosor

Utflykt, stilla junikväll före midsommar. Det är jag och kartritaren, han som vet vad fåglar och fjärilar heter. Kvällen är full av dofter och ljud när vi parkerar bortom bilskroten och Värmlandstomten.

På jobbet är det hysteriskt, jag ska tillbaka hem och jobba efteråt, men det säger jag inte. Sommarskymningen ger stämning, vårt stilla lyssnande gör själen lugn. En tapet av fågelsång, bättre ro går inte att få i juni.

En buskskvätta på en elledning. En rävunge som kommer gående mot oss på den lilla gräs- och grusvägen intill järnvägen, nej, två stycken är det. Vi står stilla, sjunker försiktigt ner på knä i skydd av ett buskage och ser dem obekymrat vandra mot oss.

Enkelbeckasinen dyker och låter stjärtfjädrarna skapa det ljud han är ensam om. Fjärilskännaren visar på en nykläckt skogsnätfjäril. Den sitter kvar på sitt strå när han lyfter upp det och försiktigt visar mig vingmönstret, nära. Det är verkligen ett nät.

Några korpar bråkar högljutt inne i skogen. I skogskanten strövar en råbock. Själv tittar jag efter vildsvin, som någon såg här för en vecka sedan. Allt jag ser är en råget i andra änden av gärdet.

Nu – hör han rosenfinken. Långt bortanför järnvägen, där skogen mest är en blötmyr, hörs den. Fågeln som jag aldrig har sett.

Tjugo minuter senare har jag skådat den vackre. Vi har vadat, smugit, spejat med kikare och hörsel och vadat igen. Vackert hallonrött bröst och en sång som den gamle telegrafisten inom mig preliminärt översätter till ”köp litt’ ro-sor”. Vad han säger i december i Indien och Sydostasien vet jag inte. I England säger han ”pleased to meet you”.

Fullkomligt avstressade åker vi hemåt och jag kan öppna datorn. Just det, det var de där powerpointbilderna jag måste göra tills i morgon bitti. Länge länge ser jag någonting annat än jobb för min inre blick i juninatten. Jag ser en karmosinröd fågel med gäll röst, inte arbetets bilder.

Han tycker jag ska köpa lite rosor.

I dag…

… är det midsommarafton. Man säger mig att det står i Bondepraktikan att då måste varje MacBook Air av mindre modell få vila. Annars blir det sju veckors regn i november, Erik ger inget ax, Olof ingen kaka och priset på filmjölk tredubblas. Enda boten för en sådan synd är om ett söndagsbarn med skonummer 42 hoppar över en eld, en felparkerad bil samt ett hus som varit flyttat tre gånger.

Om detta är sant är det få som överlevt och kunnat berätta. Den siste som försökte blev likasom inbunden efteråt.

 

Efter 115 år dog kärleken

Världens längsta äktenskap mellan djur har spruckit. Jättesköldpaddorna Bibo och Poldi i en djurpark i Österrike har ingen kärlek kvar längre. Det går bara inte att få dem att hitta tillbaka till varandra. 115 år, längre varade det inte.

Ledsamt. När det började så bra.

Har ni provat en romantisk weekend på spa, Bibo? Loka Brunn har varma, goa bassänger och maten är bra.

Det finns datakanoner också.

I en tallbacke på nattskärrans hed

Vi blir fyra personer i bilen, på väg till tallheden som inlandsisen skapade. A som är 85 år är äldst, men han är den som hör fåglarna bäst ska det visa sig.

Klockan är tio på kvällen när vi kommer fram. Sista tvåhundra meterna går vi. Kryssar mellan sandvägens vattenpölar, slår oss ner i lingonriset under en tall. Där ligger jag i sluttningen och tittar upp mot molnen medan försommarnattens ljus blir bara aningen mörkare.

Först kommer morkullan. Varv efter varv patrullerar hon av luftrummet. Visslar, orpar och berättar att hon vill leva vidare. Det vill göken också, påpekar han. Flera stycken gökar gal. Borta från den närmaste tjärnen ropar en lom, A hör den först. Vi lyssnar till vemodet som hälsar oss i natten.

Fyra människor, tysta i vår sluttning. Bättrar på med myggstiftet en aning. Tar så småningom fram kaffet och smörgåsarna. Aldrig smakar kaffe bättre än halv elva på kvällen i en tallbacke på nattskärrans hed. Taltrastarna försöker stänga dagen, men det är inte lätt i det nordiska ljuset. Borta vid sjön någonstans skriar tranorna.

Fyra människor, tysta.
Tysta länge.

A hör det först. Ja, hör, där är det! Det magiska surret, som en värmländsk cikada men inte riktigt. Snart kommer nattskärran närmare. Nu – ser jag fågeln! Högt på en gren på en torraka sitter hanen. Spelar upp det läte han är helt ensam om, bland allt det som lever i min värld.

Det blir en magisk natt igen. I fjol var första gången, i natt en bra repris. I kikaren ser jag hur han lyfter från grenen, klatschar ihop med vingarna ovanför kroppen på det karaktäristiska nattskärreviset. Lycka! Inte undra på att folk trodde på oknytt förr, med röster som lommen och skärran i natten. Magiskt!

– Nu flög han bortåt hygget. Ska vi försöka ta oss närmare?

Ja, det gör vi.

 

Här är en film på youtube, från en annan nattskärreskådare. Jag tycker han har fångat både fågeln och känslan väl.