Sven-Ove Svensson – Sida 107

Lycklig lördag vid kungaträsket

Jag tror ju att jag har slutat med orienteringen. Men i fjol fick jag ett ryck och anmälde mig till massmobiliseringen Värmlandsserien och det gick bra. Trea i klassen. Fick blodad tand och sprang några lopp till.

I år är det likadant. Springer inga tävlingar förrän veckan innan serien. Då anmäler jag mig igen för klubbens skull, de får poäng för var och en som startar. Tävlingsarenan för serien ligger vackert vid vattnet i Liljedal och terrängen är som gjord för stigfinnare. Någorlunda nöjd, även om jag tar en krokig väg till första kontrollen.

Efter målgång frågar de mig om 25-mannastafetten utanför Stockholm i oktober. Vår klubb heter Lusten, bara en sån sak. Vem får inte löplust när löven börjar gulna?

– OK, sätt upp mig som reserv. Det kan bli kul att följa med och se er andra springa.

Republikan i kungaträsket
Några dagar senare kommer mejlet. Jag är uttagen som ordinarie, en av fyra löpare på sträcka sex. Nu börjar tävlingsjäveln vakna i mig. Detta blir kul. Inte blir det sämre när jag upptäcker att tävlingen går på samma ställe som för tjugo år sedan, när jag förra gången sprang en sträcka för 25-mannalaget. Den spännande skogen vid Kungens kurva.

28 september lägger jag ut ett inlägg på Facebook:

I dag är det 70 år sedan Gustaf V for i diket i en kurva på Södertäljevägen. Chauffören lyckades kana av vägen med hovets Cadillac och ner i ett litet träsk, på hemväg med de höga herrarna från en jakttur. I dag heter platsen mycket riktigt Kungens kurva och för 20 år sedan sprang jag 25-mannaorienteringen för hittills enda gången i livet, i skogarna där. En stafett. Nå, efter 20 år är jag uttagen igen i 25-manna, tävlingen går om drygt en vecka. Det är som om klubben tror att kungliga småträsk passar den här republikanen. Skumt. Nu gäller det att trava försiktigt så en inte får hovsladd.

Kroppen fryser, själen trivs
Fredag 7 oktober. Packar orienteringsryggsäcken och tar bussen till Karlstad. Därifrån åker vi bil till hotellet i Stockholm, i hotellrumsteven pågår VM-kval i fotboll. Somnar sent, vaknar tidigt på lördagsmorgonen, äter frukost halv sju bland orienteringsklädda medtävlare och konkurrenter. En ensam karl i bästa gåbortkostymen ser förvirrad ut och verkar undra var han hamnat.

Efter kaffet berättar jag för några trådsmala norrmän från Halden varför det heter Kungens kurva. De ska vinna stafetten sedan men det vet vi inte än. Bil ut till den där kurvan. Vandrar i 50 minuter från parkeringen till tävlingsarenan och vårt klubbtält. Jag har tagit med för lite ytterkläder, optimist som jag är. Kroppen fryser men själen blir varm av glädjen och skratten i tältet. Där ute vimlar det av tusen andra orienteringslöpare, ledare och arrangörer.

Startskottet har gått. Medan vi käftar kärvänligt i vårt gäng och bland restaurangtält, växlingsarena och målraka pågår stafetten för fullt.

Strular bland stigarna
Till sist framåt tidig eftermiddag är det min tur vid kravallstaketet där växlingen sker. Nu kommer Anders löpande med min karta och jag kan rusa iväg mellan hundratals andra som väntar. Når startpunkten, hittar mitt vägval till första kontrollen. Stigen bort till gränsen för det förbjudna området, följer den, tar nästa stig uppför berget, rundar höjden i mossen med branten. Springer under kraftledningen, strular bland alla gamla och färska stigar, irrar en stund och blir som vanligt själaglad när det lyser orange mellan trädstammarna. Nummer 127, den är min.

Sådär, det var första. Kompass till andra. Inga problem, terrängen är lättsprungen och skogen vimlar av folk, varav vissa ska åt samma håll. Blir förbisprungen då och då av någon tjugoåring med blodsmak i käften. Pinnar på i min egen takt utan blodsmak, lyssnar på pipet från digitala enheten när jag stämplar vid tvåan. Rundar några höjder på väg till trean, orange skärm, stämplingspip, ny lycka.

Ramlar på näsan
Sådär fortsätter det sedan. Krånglar med fyran men hittar den och sedan är det ren rutinorientering i intressant stockholmsterräng hem. Ramlar mitt framför en fotograf vid näst sista, far på skallen i den uppsprungna marken men reser mig raskt och drar vidare. ”Hovsladden” kom, jaja, är det orientering så är det. Jag brukar stupa.

Yster som en fjortonåring stämplar jag vid sista och kan defilera bort till rätt fålla innan målet. Rycker karta 189, sträcka 7, och fortsätter till kravallstaketet och klubbkamraten som väntar ivrigt.

– Lycka till!

Blodad tand igen
Vandrar på trötta ben och med varm glädje i bröstet bort till klubbtältet medan högtalarna dånar ut sin berättelse om ställningen i slutstriden. Där saknas vi, men vi klarar målet att få minst 100 lag efter oss. Gôtt! Inte blev jag sist bland oss fyra på den parallella sjättesträckan heller. Mer skryt blir det inte, men nå’n ska ju hinna först.

Nästa år är det jag som köper nya klubbdräkten och anmäler mig redan till vårtävlingarna. Detta gör vi om, jäspalt va’ kul! Inte har den här karlen slutat orientera.

Vänta förresten. Visst har OK Tyr i Karlstad en närtävling den 6:e november?

Sluka bok, lägg till år

Den genomsnittlige bokslukaren blir två år äldre än den som inte läser. Det hävdar forskare i epidemiologi vid Yaleuniversitetet i USA. Detta gäller både lågutbildade och högutbildade. Läs länge – lev länge.

Bäst är att läsa böcker flitigt, då lever du längre. Näst längst lever de som läser tidningar och tidskrifter. Kortast liv får de som inte läser.

Forskarna har frågat 3 600 amerikaner om deras läsande. De som läste minst 3,5 timmar om dagen blev nästan två år äldre. Oavsett om de gått länge i skolan eller inte.

Hinner inte skriva mer om detta. Måste förlänga.

# Att vissa kallar lyxbilar för p-nisförlängare visste jag. *rodnar klädsamt fast jag själv kör en tjeckisk vardagsbil*
# Men att boken är en bokstavlig livsförlängare visste jag inte.
# Bläddra på. Ta en BRA bok, det underlättar.

Stabilt jobb får ny titel

Några vänner arbetar alldeles intill en byggarbetsplats där det pålas för fullt om dagarna. Pålarna behövs, för marken vid Kanikenäset i Karlstad ligger på gammal sjöbotten.

Nu har karln som sköter pålmaskinen fått ny titel av dem.

Banktjänsteman.

”Snällism”? Så fanken heller

”Snällism” kallar en god vän det jag håller på med. Jag blir så förvånad.

Egentligen är det inte mycket att orda om. Vännen är synnerligen aktiv i ett annat län och har knappast följt mina krönikor i lokalradion, lokala TV4 och lokala Folkbladet genom åren. Hur ska han veta vilken politiker i Karlstad jag liknade vid en silverfisk? (Vad nu det var bra för, det blev visst fler djurliknelser också). Inte har han kunnat följa alla mångfaldsinlägg genom åren, antirasismen. Inte hade han möjlighet att komma och lyssna på mina elaka tal mot borgerliga besparingspolitiker från diverse talarstolar och scener i Värmland. Besparingspolitiker fanns av fler kulörer förresten.

Hur skulle han ha kunnat göra det?

Till och med i skogen
Nu minns jag sjukvårdskrönikan i Värmlands Folkblad det där valåret när landstingsvalet handlade om nedläggning av sjukhus. Arg och ledsen var jag, förbannad på de politiker jag egentligen ville rösta på, ilsken på lokala LO som inte sprattlat emot mer när Kommunals medlemmar förlorat sina jobb.

Det blev som ett triumftåg i veckor efteråt, ett tåg jag hade velat slippa. Tog jag en cykeltur fick jag uppmuntrande tillrop från dem jag mötte, sprang jag i orienteringsskogen kom det kommentarer där med om krönikan.

– Bra skrivet, Svensson, det är för jäkligt att di ska lägge ner sjukvården…

Genomborrat mig själv
En gång kallade poeten och vänsterpolitikern Bengt Berg mig Värmlands vassaste penna i Författarförbundets tidskrift. Överdrivet måhända men fint beröm från en karl jag beundrar. Då visste jag sedan länge, det som Nils Ferlin skriver om.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

Det igelkottsproblemet har jag stundom lidit av. Dagar då jag dragit mig för att träffa den och den höga herrn på stan, på grund av något elakt som jag skrivit. Det är lättare att vara bitsk vid tangentbordet.

Men ”snällism”? Nej så fanken heller, kamrat.

Kartan ovan ritade jag till ett inlägg 10 mars 2016 om det fartblinda förslaget att slå samman Värmland, Västra Götaland och Halland till en region. Text den gången:

Framtida politikerdialog

God dag, Väldiga Herr Stor-Politikern vid Region-Residenset, Ödsliga Torget, i en okänd stad fyra timmar och 58 minuter bort. Det är så att jag ringer från Båtstad.

Jaså. Var ligger det? Vid Billingen?

Dags att bilda Växit

Jag funderar allvarligt på att bilda Facebookgruppen ”Växit. Vi som vill gå ur Västra Götalandsregionen om vi går med där”.

Omslagsbilden ska vara en jädritt låg bro i Göteborg. Så låg att den hindrar sjöfarten på Vänern rejält och skadar industrin i Värmland, miljön på jordklotet samt lusten till samarbete både här och där. Den ska väcka till eftertanke.

Gruppen ska ha tre paroller:

Respektera ett nej.
Vägra tjatsex.
Hejdå, dä’ inte du, dä’ ja’.

På inledningsmötet i grundkursen, för den lokalorganisation som samtidigt bildas, kommer vi att gå igenom vad parollerna står för.

Den första parollen handlar om att Västra Götaland tidigare har sagt ifrån tydligt att de inte vill gå samman med Värmland. Sådant måste en respektera när hen säger det, vi skriver faktiskt 2016. Vi tror inte på våld.

Den andra handlar om att om din tänkte partner nu sagt nej, så ska du inte tjata dig till ett sänggående i alla fall. Hur gôtt hen än pratar och hur trevlig och grann hen än är.

Den tredje handlar om att det inte är det minsta fel på Göteborg med kringliggande lydkommuner, men att vi i Värmland vill vara oss själva i fortsättningen med. Inte ett lydlän.

Lydlän.
Du hör själv hur illa det låter.

Länk:
SVT Värmlands webbenkät i regionfrågan

En tid att älska

Höst i min värld. En älskad årstid, den med. Blåsiga dagar, soliga dagar, regn ibland, dagar när bladen skaffar nya färger. Vi ansar i vår trädgård, komposten får ny mat som mikroorganismer och andra vänner ska börja bryta ner och göra färsk jord av. Matjord, redan ordet är vackert.

I söndags tog vi in sommarens stolpar från motionssatsningen Friska Forshaga. Mycket slit med stolpjakten för oss arrangörer, men värt det när du så ofta möter nöjda nyttjare i skog och mark. ”Ni borde inte ta in stolparna”, sa en bekant i en glänta. ”Ni borde sätta ut nya”.

Traktens älgjägare är inte överens om den saken, men fint betyg ändå. Känns gôtt.

Medvetslös skata
En rad potatis kvar att ta upp. Åratals envis förbättring av vår lerjord börjar ge resultat. I år gillade rådjuren rödbetsblasten, men än har jag svårt att bli förargad. Konsum har prima rödbetor på burk och resten tog sig ju. Längst bort i landet strävar solrosorna och slår ut, lagom till höstmörkret. De som inte blåsten vält.

I körsbärsträdet bråkar skatorna. Härom dagen hörde den kära vännen dem härja mer än vanligt. Plötsligt damp en av fåglarna rakt i marken ur trädet, hon hörde dunsen innan en omskakad skata kom till medvetande igen och flög iväg, förvirrad.

En halv gris
Oktober månad och hög tid att hänga upp våra fågelmatare. Vi tävlar med några vänner om hur många arter vi ser under vinterhalvåret. Förra vintern noterade vi 24 arter kring paradisäppelträdet och vann. Delad etta. Godkänd gräns från fågelbordet: 15 meter, även uppåt.

Mitt förslag att lägga ut en halv gris i trädgården för att locka havsörn har fortfarande inte fallit i god jord hos min vän. Jag ger inte upp.

Vi har två favoriter. Sidensvansarna med sina silverklockor och de små vita pingpongbollar med stjärt som belönar oss med ett och annat sällsynt besök under vintern.

Jag längtar redan.

Då blundar kvinnan

Cyklar ner till banken. När jag förklarar mitt ärende börjar kvinnan på andra sidan skrivbordet blunda.

– Prata lite till, säger hon och fortsätter blunda. Vänta, nu vet jag. Det är du som är Svenssons släng.

Då är det 22 år sedan min sista krönika med det namnet sändes i P4 Radio Värmland. Fascinerande vilket genomslag betraktelserna på lindforsdialekt fick. Satiriska ibland, försökte vara roliga ibland, snälla någon gång.

– Träffsäker, säger hon.

Jag blir så berörd att jag glömmer mitt bankärende en lång stund.

Regionfrågan på en minut

– Åkej grabbar, vi gör en sån där ”Gå och ställ er i ett hörn-övning”. Alla som tror att ett gemensamt kollektivtrafikbolag för Värmland, Västra Götaland och Halland kommer att ha den allra största förståelse för busstrafiken mellan Arvika och Stömne, ni ställer er där borta i högra hörnet.

Blev du ensam, lilla vän?
Vill du ha en storregion, du? Från Långflon till Hällede?

Då kan du stå kvar i ditt hörn.
Näsan inåt.

# Beslut bör inte fattas på högre nivå än frågan kräver.
## Beslut bör fattas av folk som fattar var den plats ligger som beslutet omfattar.
### Fattas visa beslut? Visa då fattarna vad som fattas.

Va? Jag?! Dä mener du inte

Det är ju själve hundan detta. Nu har jag registrerad firma, momskonto och FA-skattsedel. Jag? Fasen, jag är ju pancho sa jag ju. Kompledig, dagledig, kvällsledig, arbetsfri. Jämt gôrledig. Hännera i feckera, går å drar bena efter mig hele dagera 😉

Bare inte nô männisch hör tales ôm detta nu. Då vet en aldrig hur dä sluter.

Länk: Firman

38 år sedan hon sov på åklagarbordet

I stället för novellen om vår kärlek: Den stencilerade
elevrådstidningen från dagar då rubriker var rubriker.

I dag firar vi cementbröllop om jag får tro listan över årsdagar. Det hade jag tänkt fira genom att publicera novellen jag skrev till Radio Värmlands novellpristävling i slutet av 1970-talet. Men jag hittar den inte.

Novellen handlar om hur vår sju veckor gamla dotter ligger tyst och snäll på åklagarbordet vid Sunne tingsrätt, medan lagmannen viger oss och läser sin favoritdikt av Karin Boye. Rosorna på domarbordet har han tagit med hemifrån. Han ser livet framför sig när han ser vår lilla familj. En månad senare dör han i cancer, inte anade vi det.

– Ni ska inte gifta er vid tinget, sa han i förväg när han försökte övertala mig att låta bli. Det blir som i öststaterna.

Inte blev det någon grå ceremoni. Det såg vår kärlek till men också en inlevelsefull lagman som så gärna ville att vår hemliga vigsel skulle bli ett fint minne.

Nu skulle nya kvastar sopa
Novellen hittar jag inte. Däremot finner jag en bunt med gamla INFO, elevrådstidningen vi startade på Sundstagymnasiet, kamrat Mats och jag. Den nya, radikala elevrådstidningen i stället för den forna.

Vi hade störtat det gamla borgerliga elevrådsstyret, jo så såg vi det, och nu skulle nya kvastar sopa. Stormöte i stället för representanter. Säga vad man vill om min journalistiska utveckling, men visst skrev vi piggare rubriker den gången. Då, när vi beslöt avskaffa borgarnas uråldriga privilegium att röka nere i elevrådskällaren på Sundsta. Det finns dagar när jag känner att det är dags att ta fram de gamla orden igen.

Vi blev inte riktigt klara med privilegiesamhället.

Ordet fattigpensionär hade jag aldrig hört den gången. Nu har vi det. Det är dags att fler gamla ruttna beslut rivs upp. Darra, byråkrater!

Grattis på bröllopsdagen förresten, min kära vän.
Nästa år firar vi grafit. Det är bra grejer.