Sven-Ove Svensson – Sida 108

Grislöner i klassamhället

– en bloggserie från 2017, siffrorna i ingressen är från 2015

Arbetsgivarnas i Svenskt Näringslivs vd: 490 000 kronor i månaden.
Industriarbetare: 29 022 kronor i månaden.

Det svenska lönesystemet står stadigt. Klyftorna har aldrig varit lika stora under hela min levnad. Grattis, klassamhället!

En gång trodde jag att början till Sveriges framtid fanns i en analys som vi behövde bli klara med. En klassanalys.

Det tror jag fortfarande.

Hur tänker du? Tänker en pensionerad småbonde från Östmark annorlunda än en arbetslös före detta metallarbetare i Lesjöfors? Tänker en nyutbildad läkare i Arvika på ett annat sätt än en romsk man utanför min Konsumbutik i Forshaga? Tänker Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne, hon som tjänade 490 000 i månaden år 2015, annorlunda än en av ”hennes” industriarbetare som bara tjänade 29 022 kronor, samma år?

Naturligtvis gör de det. Det är människans samhälleliga vara som bestämmer hennes medvetande. Du tänker som du är.

En genomsnittlig kvinna i LO tjänade förresten bara lite drygt halva Lemnes månadslön 2015. På ett helt år. Lemne är ändå inte värst.

Där har du bilden av vårt vackra land.

Största skillnaden sedan 1950
En del i klassanalysen håller LO i Sverige på med, även om de antagligen skulle använda en annan term för sin undersökning. LO tar regelbundet reda på hur mycket makteliten i Sverige tjänar. Nu har årets rapport kommit. Den visar att maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt motsvarade 18,7 industriarbetarlöner 2015. Det är den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningen började år 1950.

1950 tjänade en svensk i makteliten motsvarande 11,1 industriarbetarlöner.

1980 var skillnaden i inkomster mellan maktelit och industriarbetare som minst. Då tjänade en person i makteliten motsvarade då 4,9 industriarbetarlöner.

2015 var skillnaden alltså 18,7 industriarbetarlöner.

Det är klass på de svenska skillnaderna.
Då har jag ändå inte berättat om finaste eliten än.

54 gånger mer
Jag har inte kommit till de allra fetaste direktörsinkomsterna. Med makteliten menar LO knappt 200 personer på höga poster inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden. Det är dem de undersöker för att visa på skillnaderna mellan vanliga löntagares och denna elits inkomster. Tanken är att det har betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut.

Det är ditt samhälleliga vara som bestämmer ditt medvetande.

Nå, i LO-rapporten analyseras inkomstutvecklingen för tre delar av makteliten – den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten. Skillnaderna mellan de tre grupperna är stora.

Talar vi om värstingarna, 50 verkställande direktörer på svenska storföretag, så blir bilden ännu bedrövligare. Det är framförallt denna ekonomiska elit som har ökat sina inkomster i förhållande till industriarbetarlönen de senaste årtiondena. År 2015 hade de 50 direktörer som ingår i urvalet en högre relativinkomst än någonsin tidigare.

2015 tjänade en svensk i den högsta ekonomiska eliten motsvarande 54,3 industriarbetarlöner. Nära 20 miljoner kronor om året.

Tjohoo!

Aldrig varit sjukare
Den inkomst som LO mäter för makteliten är den sammanräknade inkomsten bestående av arbetsinkomst samt inkomster från kapital och näringsverksamhet. År 2015 var den genomsnittliga sammanräknade inkomsten före skatt i makteliten (alla 200 makthavarna) 6,57 miljoner kronor. Samtidigt tjänade en genomsnittlig industriarbetare 351 741 kronor.

Makteliten: 542 046 kronor i månaden.
Industriarbetaren: 29 022 kronor i månaden.

Som sagt, grattis klassamhället!
Du har sällan mått bättre.

Sedan 1950 har du aldrig varit sjukare.

### Länkar:
Artikel om LO-rapporten: Makteliten – reglerar inte sig själva
Hela rapporten som pdf: Makteliten – reglerar inte sig själva
Facebooklänk: LO:s video om makteliten

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Klassamhället Sverige, del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Herr Ångervik

För ett år sedan tog han namnet ”Bergvik” efter ett köpcentrum utanför Karlstad. Det var uppriktigt sagt rätt löjligt.

Nu har han ångrat sig. ”Stäng ner varenda köpcenter”.

Dagens pikanta affärsnyhet handlar om klädföretaget Odd Mollys grundare Per Holknekt. I april ifjol nyinvigdes Bergviks köpcentrum. Som ditlockat dragplåster lät karln sig adopteras av det renoverade köpcentret. Samtidigt tog han ”Bergvik” som mellannamn. Ceremonin leddes av forne tv-kändisen Bengt Alsterlind.

Adopterat en kändis hade inget köpcentrum gjort förr, tyckte Bergviksfolket den gången.

Gissa varför. Jag säger ju att det var löjligt. Fil är fil och fläsk är fläsk, även om det står en Holknekt och dunkar dig i ryggen när du köper’t.

Nu vill han stänga hela härligheten
Nå, tillvaron har humor så nu har han ångrat sig. Häromdagen lade Per Bergvik Holknekt ut ett meddelande på sociala medier:

Kära politiker. Stäng ner varenda köpcenter utanför våra städer. Återskapa innerstadens gemenskap. Ut med blomlådorna, ge tillstånd till massor av uteserveringar. Gör gatorna i kärnan till gemenskap, den vi tappat helt.

Hoppsan. Räckte inte kontraktet längre? Hur är det kärleksfulla föräldrar brukar säga till sina barn? Du är min unge, vad du än ställer till med.

Det ska bli intressant att se hur Bergvik gör med den adopterade Per Holknekt. Är han fortfarande välkommen hem? Hur tänker de i så fall fira den förlorade sonens hemkomst? Är ceremonimästare Alsterlind vidtalad?

– Hej å välkomna till Hajk. Ida’ ska vi tala om korttidsvik, men inte vilket vik som helst utan ett Berg-vik.

Nej, det är han nog inte.

Bilden från fjolårets ”dopceremoni”
med Alsterlind och Holknekt är från vf.se

Tes, antites och japanska själapass

Det kan verka som om jag gillar att röra på mig. Springa, cykla, gå i skogen, stå och trampa på crosstrainern här hemma. Visst är det så, kroppen är en kul maskin, men jag är dialektiker fast det inte syns. Tes och antites är mitt liv.

Alltså behöver själen också sin träning.

Ska du motionera själen kan löpningen vara till hjälp, fråga mig, men det räcker inte. Själen vill också få bättre syreupptagning och den förmågan kräver ett alternativpass då och då.

Ett tag i vinter har jag trott att detta pass består i att göra jämt ittnô, som vi säger här på trakten. Precis ingenting.

Där hade jag fel.

Forskningen går vidare. Just nu lutar jag åt att det är mitt sudoku-spelande på toaletten som är själens intervallpass. För säkerhets skull har jag lagt till ett nytt moment i själavården, lika japanskt det inser jag förvånat. Detta pass bör utföras i läsfåtölj: Jag skriver haikudikter i inaktuella ämnen. Då får jag träna både minnet och matten.

Herr Björn Rosengren
Min Teliaaktie,
när får den värde?

Om inte Ryssland
låg i Ryssland, vore vi
rädda för Norge

Bäste Rosengren,
hur många dyra poster
skaffade du själv?

Fotnot: I dag ångrar Björn Rosengren lanseringen av Telia-aktien. Ryssland ligger fortfarande där det ligger, sånt kallas geopolitik. Själv är han ordförande i Norsk-Svenska Handelskammaren, sånt kallas hämndutnämnd.

Låt dem inte skaffa lokal

Jag tycker inte de ska ha nån lokal. Annars vet en hur det går. De träffas och då radikaliseras de. Automatiskt.

Du vill väl inte att varenda människa ska bli som dom? Minns du inte hon som svindlade landstinget på massor med pengar? Karln hon bodde med lurade hon också. Sedan rymde hon till Thailand. Så går det om de får chansen.

Moderater har inte samma moral som vi.

Nej, de är verkligen inte att leka med. Får kallstamoderaterna som de vill så går vi snart i kostym, flinar flottigt och tvingas handla i Fina Klädaffären på Dyra Gatan allihop. Sedan säljer de varenda hus stan äger till halva priset, den utförsäljningen har redan börjat.

Vi säger nej, det gör vi. Inga lokaler till moderater.
Efteråt är det försent.

### Detta inlägg kan innehålla rester av ironi.
### Det k-a-n vara så att det egentligen handlar om att moderaterna i Karlstad bestämt sig.
### De säger nej till en moské på Rud i Karlstad. Ett bedrövligt beslut.

(Huset på bilden har inget samband med texten).

När forskningen gör mig tvärilsk

Några dagar när solen lyst har jag tränat. En ny form av intervallträning: att göra ingenting. ”Lättast går passet att utföra på balkonger med vidsträckt utsikt”, har jag inbillat mig själv.

Där, på vår sällan använda joddlarhylla, inser jag sakta vilken svår uppgift jag gett mig själv.

Jag är uppväxt på ett mindre jordbruk och fick mitt första lönearbete på ett bruk, ett sågverk. Mina späda armmuskler är marinerade med tidigare generationers bondförnuft och arbetarmoral.

Du skall göra rätt för dig.
Du skall icke bära hand i ficka. ”Fryser du ôm hännera?”.
Du skall icke bära mössa inomhus, inte ute heller när du hälsar på någon. ”Har du ägg i mössa’?”.
Du skall icke sitta när det går att stå.
Du skall icke stå när det går att röra på sig.
Arbete befordrar hälsa och välstånd och hindrar många tillfällen till synd.
Arbetet adlar mannen.
Arbetaren är sin lön värd.
Arbetare i alla länder, förenen Eder!

Lata sig får en göra på körrgårn
Nåja, alla småbönder ställde inte upp på det sista, om arbetarklassens organisering, men en skulle arbeta, den saken var klar. Du fick möjligen vila dig kall därhemma när solen gått ner men när du arbetade skulle du jobba dig svettig, allt annat var herrskapstakter.

När käre far en dag sa till farfar att nu är du så gammal att du kan få lov att ta det lugnt i fortsättningen på vår gård, då blev han tvärilsk berättar de som minns. Farfar pensionären for fort iväg med arga steg till ett uthus och satte sig att sortera potatis i två högar. Stora potäter för folk, grispotatis åt svinen.

Här ska inte vilas, lata sig får en göra på körrgårn.

Nästan som ett riktigt verktyg
Så ser mina gener och min uppfostran ut. Tro nu för den skull inte att jag gått genom livet som någon Arbetets Hjälte, det är inte det jag säger. Vad jag påstår är att när jag försöker lata mig så sitter det en anmoder eller -fader på högra axeln och ropar i mitt öra:

– FRYSER DU ÔM HÄNNERA, PÔJK?

Då letar en fort efter något att plocka med. En dödstädning att slutföra. En diskmaskin att tömma, fylla och starta. En kaffedukning tills Hon Som Är Kvar I Arbetslivet kommer hem. Ett blogginlägg att fila på. Den gamle murveln, författaren och informatören i mig tror att även ett bloggjobb får räknas som arbete eftersom det utförs med tangentbord. Ett tangentbord är nästan som ett riktigt verktyg, tänker han. Vad ska en fattig pojke göra, när grispotatisen är uppäten?

Ibland tror han till och med att sånt som du gör med truten är arbete.

Misslyckas båda gångerna
Nå, en dag bestämmer jag mig för att försöka. Du är faktiskt 66 år, Svensson, varenda månad kommer det små bidrag från ett par pensionsinstitut och ingen snö har du att skotta. Du kan lika gärna ta det lugnt, du får det. Sol’n skiner, sätt dig på balkongen och gör inte ett enda dugg. Jämt ittnô. Gör dä’.

Två gånger försöker jag. Båda gångerna skriver jag stolta Facebookinlägg om min intervallträning i att göra ingenting.

En liten stund går det att lura sig själv men inte länge. Tung är kunskapen, när den sakta går upp för mig. Dystert är mitt skarpa forskningsresultat:

Jag kan inte sitta stilla, tomhänt.
Ingenting finns inte.

Jag blir så förbaskad. Så jädra tvärilsk. Vart f-n är potatisbingen? Har vi ingen potatisbinge? Inte en gris ens, bara tjugo inplanterade vildgrisar borta på skogen?

Dretvinter.

En dag på ”Skidbibblan”

En dag åker jag till Deje, eftersom några jag känner vill åka utför och behöver låna grejor. Mitt mål är ”Skidbibblan”. Nu växer den för fullt över landet, föreningen Fritidsbanken som några entusiaster i vår kommun startade.

Entusiaster med hjärta.

Februari i Mellansverige. En sådan där grå vardag som moderna medier normalt har svårt att klara av. Den passar inte riktigt in på nyhetsdefinitionen. Fast det här vardagsprojektet har lyckats bra med att skapa uppmärksamhet.

– Tänk va’ många som har fått hjälp, säger Sven-Erik Persson och bjuder på kaffe. Sedan berättar han om elever som förr stannade hemma från idrottsdagarna, eftersom de inte hade råd med utrustningen. Om ungdomar på HVB-hemmen som nu kan vara med och åka skidor eller spela fotboll. Om barnfamiljer som sparat pengar på att slippa köpa nytt.

30 mötesplatser
För fyra år sedan invigdes den första Fritidsbanken i bruksorten Deje. Då hade insamlingen av fritidsutrustning pågått några månader och det var dags att börja låna ut grejorna. TV hade gjort reportage och folk tittade intresserat på det lilla tegelhuset på Korsvägen när de for förbi.

Utrustning hade de men skulle någon komma och låna? Svar ja, det blev succé och idén spred sig. I dag finns Fritidsbanken på 30 platser i landet och fler är på gång. Här kan du se vilka orter Dejeinitiativet nått hittills: fritidsbanken.se. På Facebook hittar du Dejeentusiasterna här.

Fritidsbanken är inte bara ett ställe där du lånar sportprylar, menar grundarna. Det är en mötesplats där villkoren är lika för alla. Det spelar ingen roll var du är född, hur gammal du är, vilket kön du har, om du är rik eller fattig, tjock eller smal. Alla får låna. Allt är gratis. Så har det varit sedan starten och så ska det förbli.

Fritidsbanken i Deje lånar ut en hel del, berättar de på sin Facebooksida. Skridskor, inlines, längdskidor, slalomskidor, pjäxor, snowboards, fotbollsskor, hockeyutrustning, cyklar, ridstövlar, skateboards, gymnastikskor, bärryggsäckar, liggunderlag och klubbor. Med mera.

Mer spontanidrott, bättre miljö
– Använder du bara skridskorna en gång vart fjärde år? Då är det väl bättre att de finns på Fritidsbanken, där de kan lånas ut och användas kontinuerligt, än att de bara tar plats i din källare? När det är dags att åka lånar du ett par. Helt gratis.

– Det är tack vare folk som tänker så som Fritidsbanken finns. Utan privatpersoner som skänker utrustning hade vi ingen verksamhet.

Om detta pratar Sven-Erik Persson och jag, medan han skruvar med ännu ett par slalombindningar.
– Hur mycket var det han vägde, sa du?
– Tretti kilo.

### Fritidsbanken lånar ut sport- och fritidsprylar gratis i två veckor.
### Föreningen tar vara på utrustning som privatpersoner inte längre använder. Det bidrar till ökad spontanidrott och ett hållbart samhälle.
### Fritidsbanken fick Årets hederspris på Återvinningsgalan 2013, Svenska Barnidrottspriset samma år och blev utsedd till Årets initiativ på Civilsamhällesgalan 2016.

Då ringer 80-talet

80-talet ringer och vill ha mig tillbaka.
Vad svarar en på sånt?

Saken är den att 2014 fick vi fiber (tralla la) och där ville inte Telia vara med (suck) för de vill äga sin fiber själva. Vi fick lov att byta tv-leverantör och valde Canal Digital (lite sämre men fick duga). Box köptes, program begloddes kväll efter kväll. Det var om några bönder som ville bli gifta, om en tjock expert på tjuvar och om gråtande amerikaner som klappade gamla svenska skjul. Samt nyheter, sport, kultur, dokumentärer och natur (tralla la).

Efter två år hoppar Canal Digital av. Plötsligt är boxen vi köpt för dyra pengar värdelös men vi får gärna behålla den (*hurrar ironiskt åt valfriheten*).

Ny box, ny fjärr, nytt paket
I vinter var det alltså dags att välja igen. Vi kan fortfarande inte be Telia som var bäst men det finns andra som påstår att de tänker leverera. Tack tack. När jag kommer hem efter en vecka på annan ort står den där och glänser. Nya boxen.

Nu börjar en tid av studier. Vad har vi för kanaler? Hur funkar fjärrkontrollen? Finns det ingen Komma ikapp-funktion, lovade dom inte det?

Det är då 80-talet ringer och vill ha mig tillbaka.

– Har vi dom?!!
Visst var 80-talet en besvärlig tid i min tankevärld, åtminstone sista halvan när egoismen började sitt intåg på allvar i fosterlandet. Samtidigt var det då jag lärde mig titta på kultserier som Doktorn kan komma. För att inte tala om Kvinnofängelset, gamla versionen med den liknande accenten och de blågrå färgerna.

Mitt i självstudierna hör detta 80-tal av sig. Vad som händer är att jag råkar knappa fram en kanal som har båda serierna. Jösses. Kult! Tv-historia! En lång stund sitter jag och frossar i axelvaddar, hockeyfrillor och flygande doktorer med gruset sprutande kring landningsställen. En karl bär till och med attachéväska, vart tog de klassmarkörerna vägen? Minns du vad vi kallade mobilen?

Hoppas hoppas hoppas att vi har Love Boat också.
Tralla la.

Har nån sett min nalle?

Lönknyckarfirmor

Har du sålt dig?

Det hoppas jag inte. Inte din själ. Däremot hoppas jag att du har kunnat sälja din arbetskraft. Vi gör ju det när vi får jobb och skriver på avtal med arbetsköparen. ”Jag ger dig mina musklers och hjärnvindlingars arbete, du ger mig en skälig lön den 25:e varje månad”.

Om du inte jobbar åt dig själv, vill säga.

Stal hans livs stund
Bensinfirman med det outtalbara namnet var fulare. Den tog vad den ville ha. Gratis.

– De har stulit mitt livs största idrottsögonblick, säger forne höjdhopparen Stefan Holm. Varumärkesintrång hävdar han. Bensinkedjan använde hans guldhopp i Aten-OS i en reklamjingel. Huvudpersonen kallas visserligen Stefan Wong och hoppar inte, han tankar bensin.

Du får inte använda någons bild eller namn i reklamsammanhang utan att den personen går med på det, förklarar Holm.

– Mycket får man stå ut med som offentlig person. Men ska ett företag tjäna pengar på mig utan min tillåtelse? Där går gränsen!

Fick aldrig chansen
Varför kommer jag att tänka på Volvo? För några år sedan köpte de Mando Diaos vackra inspelning av Strövtåg i hembygden och använde den i en bilreklam. Utan att fråga upphovsmannen Gustaf Fröding om lov.

Lagligt i det fallet, eftersom han varit tillräckligt död tillräckligt länge, men knappast moraliskt. Få av oss tror att Fröding ville att raderna om hembygden och den sjuke fadern skulle användas för att försälja fortskaffningsmedel.

Han fick aldrig chansen att protestera. Inte Stefan Holm heller.

St1? Uttalas det ”Stett” eller ”Stone” eller ”Sten”?
En gång frågade jag en anställd.

Hon visste inte.

Döden på nätet

1. Skälet

Början till tidningsdöden kom när den första dagstidningen i världen lades ut gratis på webben. Den kom när Google började sälja annonser och när Facebook gjorde det. Där rök det miljoner.

– Hur är det borta i din filterbubbla, grått och fuktigt där med?

Inget svar.
Ingen hör.

Dom har ju sina mobiler att titta på.

2. Makten

Jag kan se ett problem om kommunikatörer, i myndigheter, på uppdrag av politiker och andra makthavare, tar över en allt större del av kommunikationen. Det skriver en vän på Facebook och fortsätter: För det är väl så att den som har makten över orden också har makten över våra tankar?

Som journalist har han fått lov att fundera över detta. Jag svarar att han har rätt om makten över orden men att huvudfrågan är att granskarna blivit färre och att det mår demokratin dåligt av.

Sedan bråkar frågan i mitt bakhuvud en halv dag. Till slut får jag ge mig till att börja räkna procent. Låt oss utgå från ett värmländskt kollektivtrafikbolag som jag väl känner till. Det ägs av kommuner och landsting och har sex kommunikatörer anställda under mina sista år där. Vi sex sysslar med att göra layout på trafikplanerarnas tidtabeller och publicera dem i olika kanaler. Vi sysslar med att berätta för våra resenärer hur våra bussar och tåg går, vad det kostar att åka och var du kan köpa din biljett. Vi sysslar med att åka länet runt och skaffa försäljningsställen och utbilda dess personal. Vi sysslar med att organisera en app, en webbplats, en Facebooksida och ett Instagramkonto. Det mesta vi lägger ut där är ren information om turer, tider och priser.

Jo, just det, vi sysslar med presstjänst också. Den som min journalistvän ibland stöter på. Presstjänsten består mest av att skriva pressmeddelanden, se till att journalister får kontakt med rätt person i företaget och hjälpa våra chefer att svara på insändare.

Låt säga att den delen tar en sjundedel av en tjänst och att det är allt vi lägger ner på media. Det är knappast något stort maktövertagande i det allmänna värmländska medvetandet. Fast jag förstår om journalister tycker det verkar mer omfattande, eftersom det är den delen de ser.

Då har jag inte nämnt de första årens enträgna arbete för att göra företaget mer öppet och svarsvilligt.

De här frågorna går alltid att diskutera och jag är förstås part i målet, trots att jag en gång var journalist. Men själv har jag svårt att se en tidtabellgrafiker eller en försäljningsställesfixare som något hot. Hotet är de krympande redaktionerna hos våra granskare.

Det är bara starka oberoende redaktioner som kan hålla igång en fortlöpande och bred granskning av makthavarna. Bäst är om det dessutom är många redaktioner som gör det, lokalt, regionalt, på riksplanet och internationellt.

Det är inte så dumt med revisorer.

### Varför i hela fridens dar har ni ingen som sätter sig in ordentligt i kollektivtrafikfrågorna?
### Den trafiken är gôrviktig och kostar mer än det mesta som ni granskar i mitt län.

3. Priset

Naturligtvis ska vi bejaka ny teknik. Själv har jag surfat nästan varje dag sedan 1994. Det sorgliga är bara gratiskulturen. Alla dessa artiklar som vi glatt har läst utan att betala.

Det finns inga gratisluncher. Priset vi fick betala blev – granskningen.

I en av mina mardrömmar har vissa av makthavarna redan börjat öva. De tränar dans på dagspressgrav.

Då vaknar jag.
Än så länge vaknar jag.

Varje frisk demokrati behöver sina ettriga murvlar

Ser på nätet att debatten om journalister eller kommunikatörer fortsätter.
”Eller”? Den frågan är fel ställd.

Naturligtvis är det djupt beklagligt när lokalredaktioner läggs ner, när fotoavdelningar försvinner, lokala tv-redaktioner dör och centralredaktioner görs anorektiska. Ju färre journalister, desto sämre bevakning av våra makthavare, så enkelt är det. Varje organisation behöver sina revisorer, varje frisk demokrati behöver sina ettriga murvlar.

Nu är det bara det att tidningsavmagringen inte är kommunikatörernas fel. Inte deras arbetsgivares heller. Det är fint att Forshaga kommun svarar sina medborgare snabbt på Facebook. Det är fint att Värmlandstrafik svarar på insändare. Men skadar granskningen gör det inte.

Dålig granskning beror inte på att fler och fler chefer inom offentlig förvaltning förstått att det är viktigt att informera och kommunicera med medborgarna. Inte på att deras kommunikationsavdelningar fått bättre resurser.

Det beror på svaga redaktioner.

… minuten efter att jag skrivit detta på måndagsförmiddagen läser jag nyheten. NWT-koncernen köper Värmlands Folkblad. Slut med två självständiga länstidningsföretag, det blev vi sist i landet med här på trakten.

Suck.
Skitvinter.