Hur stuvar man grädde?

Jag ska bli flexibel, en bättre människa, än finns det tid. Det var i den andan jag bytte plats vid köksbordet efter 42 år. Folk i min närhet gapar fortfarande av förvåning.

I samma släng av bristande självkännedom gick jag vidare och lovade den kära vännen att bjuda henne på Nobelmiddag här hemma om aftonen den 10 december 2016. Egenhändigt lagad av en som annars bara setts steka falukorv och koka makaroner.

– En äkta Nobelmiddag?
– Absolut. Fusk finns inte på kartan. Möjligen kan det bli svårt att få tag i blommor från San Remo, det är enda undantaget.

Efter sekunder av googlande fann jag en förteckning över menyerna vid Nobelfesterna genom åren. 1954 verkar enklast. Har de tryffel på Konsum i Forshaga? Hur många kilo behövs det?

Meny: 

1954
Rökt laxöring med gräddstuvad spenat
Stekt oxfilé med kronärtskockor, tryffel och champinjoner
Päron med pistaschglass och chokladsås

Hur stuvar man grädde?

Belöningen

Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Nu talar vi om den långa textens vätskekontroll.

Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”

En gång om året brukar jag läsa Frans G. Bengtssons berättelse Röde Orm. Mest för det kärnfulla språket men också för de återkommande belöningarna. Författaren skriver inte att vikingen Orm blev satt vid årorna som galärslav i främmande land och att det var tråkigt. Han skriver att denna tid var lång att leva men kort att berätta om:

”… han hade några tecken som visade honom hur tiden gick; det ena var hans skägg. Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”

Där belönar Frans G. Bengtsson mig som läsare. Så skickligt kan man gestalta en så enahanda sysselsättning som att ro och ro och ro och ro och ro och ro och ro i två år, på det tredje. Och ro och ro och ro.

Och ro.

Läs vilket längre reportage som helst i en tidning eller tidskrift. Är skribenten god finns den där. Av alla sätt att göra berättelser njutbara är belöningen det bästa.

Röde Orm och Sigtrygg#
Eller när Sigtrygg tappar huvudet i ölfatet hos Harald Blåtand.
# Den är heller inte så dum.

Bästa sättet

Bästa sättet att få något gjort är att du har något annat som du absolut skulle behöva göra.

# Måste du fixa den där digitala kartan med sommarens stolpjakt? Mata fåglarna.

# Måste du klyva ved, tvätta bilen och måla skrivbordet vitt? Åk till tippen med elskrot.

# Måste du en gång för alla lära dig vad pluskvamperfekt och konditionalis hade betytt om du skulle ha lärt dig det? Googla på folkskolereformen 1842 i stället. Då var skolpolitikerna demokrater. Det är mer intressant.

Allt går att fixa fort, bara du har en lista med sånt som du egentligen skulle ha gjort. Kan jag kalla den min konditionalis-lista? Hade jag tid skulle jag kolla det nu men dom har öppet på tippen.

10-19.
Har det med kondition att göra?

Pengarna i tiggarens mugg en investering för framtiden

Rätt ofta tycker jag att det är en strunttidning. Gratis är inte alltid gott. Ingen artikel är lång nog att förklara något komplicerat, få texter vågar förarga och när såg vi en förvåning senast i det bladet?

Men ändå. Någon gång drämmer även gratistidningen Metro till och blir läsvärd. I förra veckan hände det igen. Då skrev Aaron Israelsson på tidningens debattsida. Han är journalist och var tidigare chefredaktör för gatutidningen Faktum.

Tiggeriet i Sverige gör stor nytta i Rumänien” skrev han, som svar till regeringens tiggeriutredare Martin Valfridsson. Just nu bor Israelsson själv i Rumänien, för att starta en tidning som är tänkt att säljas av de hemlösa. Han är kritisk till utredningen:

”’Tiggeriet går i arv’ säger Martin Valfridsson, regeringens utredare för utsatta EU-medborgare. När han i måndags under en presskonferens presenterade sin slutrapport sa han sig ha träffat många som nu tigger vars föräldrar också var tiggare. Nu oroar han sig för att deras barn i sin tur ska gå i föräldrarnas och förfädernas fotspår.”

”I Pauleasca, den rumänska byn där Hjärta till hjärta bedriver huvuddelen av sina hjälpinsatser, känner de invånare som försörjer sig med hjälp av tiggeriresor till bland annat Sverige, inte igen påståendet.”

Hade jobb tidigare
Deras föräldrar jobbade inom jordbruket precis som de flesta rumäner, eller så arbetade de som hantverkare eller i den industri som demonterades efter kommunismens fall.

”I likhet med så gott som alla andra tiggande romer jag träffat säger de att de sitter på svenska gator med tiggarkoppen framför sig för att deras barn ska slippa.”

När krisen slog till mot Rumänien 2008 stängdes de sista fabrikerna från Ceausescus tid. Den massiva arbetslösheten bland romerna blev grotesk. Om fattiga kommuner, präglade av rasism, över huvud taget betalar ut socialbidrag och barnbidrag räcker pengarna ändå inte till mat för dagen.

När Rumänien kom med i EU kunde romerna åka utomlands, i början till jordbruksarbete i Spanien och Italien. Men även där hann den ekonomiska krisen ikapp dem 2011.

Den sista utvägen
Det var då som tiggeriet i norr blev den sista utvägen. I Pauleasca, skriver Israelsson, där är det romernas migration och självförsörjning som uträttar underverk. Det visar de nybyggda eller nyrenoverade husen, finansierade med pengar ur tiggarmuggar från våra gator.

”Samhällets mångårige borgmästare, Dumitru Voicu, hyllar romerna som reser utomlands. De återvänder och investerar sina pengar hemmavid, säger borgmästaren.”

Detta skriver Faktums forne chefredaktör, trovärdig bland annat därför att han är en av dem som verkligen talat med romerna på plats i Rumänien.

Ska Sverige låta tiggeriet gå i arv?
Han skriver om skolan. Den som tiggarna försöker få råd att skicka sina barn till. Med resor, kläder, mat, anteckningsblock, pennor och skolböcker kostar det 150 euro i månaden för ett rumänskt barn att gå i skolan, berättar han.

”’Det är för barnens skull vi tigger’ säger lejonparten av de fattiga romerna i den svenska gatubilden. Återigen: de investerar i framtiden.”

Han skriver om barnen som lämnas kvar därhemma. Det är sant att många av dem far illa utan föräldrauppsyn.

”Men för dem som tar med sig barnen till Sverige är Martin Valfridssons budskap bistert: de barnen ska inte ha rätt att gå i svensk skola.

Den politiken, om någon, låter verkligen tiggeriet gå i arv.”

Ibland är inte Metro någon strunttidning. Ibland är det bra att debattartiklar som Aaron Israelssons når dess 1,2 miljoner dagliga läsare.

Tack för det.

Därom måste man tiga

Hur var det Wittgenstein skrev? Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.

Jag tar bilder på mina medmänniskor mest hela tiden, både barn och vuxna. Ibland blir de vackra, någon gång roliga. Ändå lägger jag inte ut bilderna. Barnen har inte bett att få bli seriefigurer med namn och porträtt för evigt uthängda i cyberrymden. Inte de vuxna i min omgivning heller.

På samma sätt låter jag bli att publicera våra ledsenheter, de som drabbar även oss. Mina vänner är för viktiga för det. Livet är inte en klickjakt där flest gillningar vinner.

(Så tänker vi. Visa särskild hänsyn mot ovana intervjupersoner står det i journalistreglerna. Var försiktig med uttalanden från icke-offentliga personer. Detta är samma sak. 

Du väljer förstås hur du vill göra, jag missionerar inte).

Nog ligger vi sömnlösa av oro ibland, tro inget annat. Oftare än du anar, misstänker jag. Vi tycker bara inte att vår privata oro alltid hör hemma i cyberspace. 

Om det man inte vill hänga ut i rymden, därom måste man tiga.

Jag, en stafettpensionär

Solglasögon och skäggNu är det inte bara läkare längre som springer stafett, även stafettsocionomer börjar bli vanliga står det i min mobil.

Själv ska jag bli stafettpensionär har jag bestämt. Ligga bra till i bortre kurvan och sedan lämna över pinnen till nå’n annan. Jag måste hinna frilansa också, en vill ju inte att mänskligheten ska bli helt utan hjälp.

Få se nu, hur var det man gjorde när man jobbade?
Kontroll Allt Delit?

### Ibland är det roligare att glo på en filur än på en lur.
### Ta emot stafettpinnen nu’rå, pancho. Tror du det här är nån jädra BLOGG eller?

Mobilgrannen hör av sig

sms-granne

Det kommer ett sms. (Läs det själv här ovan). Ung man på Västkusten med kontaktbehov gör ett friskt försök att väcka mitt intresse. Han har mobilnumret efter mitt.

Förr gick folk med flyttgröt till nye grannen i huset intill och sa välkommen. Nu är det telefonnumret bredvid som gäller. Allt ändrar dom på.

Intressant.

Detta kommer att få konsekvenser som vi i dag har svårt att förstå. När parkerade du bredvid din bilnummergranne senast och vevade ner rutan för ett raggarprat? När for du hem till människan med personnumret intill ditt? När tog du en träningsrunda med flickan som har sekunden sämre pers på maran? En fika med han som är en centimeter kortare?

Möjligheterna är oändliga. Tack, västkustvisionär.
Hur har ni det, ni som är siffran efter? Har ni hönne klöve ve’n?

Hönne – hunnit, klöve – kluvit, ve’n – veden.

Ett oviktigt mål

Lillspring… och så, en onsdagsmorgon i februari, är jag framme vid målet. Kommunhus står det, tre kvarter från Mölndalsån, med det är inte till ett hus jag strävat sedan början av november, motvilligt återhållen.

Det är till halvtimmen.

Benhinneinflammation 6 september, löpuppehåll till 6 november, låååååångsamt upptrappad rehablöpning sedan dess. Gå en stund, spring en bit. Målet: att till sist klara att springa en sammanhängande 30-minutersrunda utan att få ont i höger benhinna.

Äntligen klarar jag det.
Jag bryr mig mindre än du tror.

Ibland finns det viktigare ting i livet än en lätt joggingrunda genom en trevlig textilort i väster.

En mobil lur

Tupp

Det där med mobil lur som senior är ju genialt. Än tar jag tuppluren på kökssoffan, än ovanpå sängen. Man ska ha ett rörligt intellekt, världen är full av vilbara ställen.

Där ligger jag och tänker de djupaste tankar.
Där ligger jag ävenså och tänker en ytlig tanke. Den är go’ast.

Slumrar till.

Vilstund# En tupplur är en lätt, kortvarig sömn, skriver Nationalencyklopedin.
# Ordet känt sedan 1843.
# Det lurigaste med tuppar är att de gärna flyger en stund utan huvud, nyss nackade. Det blir vissa tuppars mest mobila stund.

Så tänker jag.