Mobilgrannen hör av sig

sms-granne

Det kommer ett sms. (Läs det själv här ovan). Ung man på Västkusten med kontaktbehov gör ett friskt försök att väcka mitt intresse. Han har mobilnumret efter mitt.

Förr gick folk med flyttgröt till nye grannen i huset intill och sa välkommen. Nu är det telefonnumret bredvid som gäller. Allt ändrar dom på.

Intressant.

Detta kommer att få konsekvenser som vi i dag har svårt att förstå. När parkerade du bredvid din bilnummergranne senast och vevade ner rutan för ett raggarprat? När for du hem till människan med personnumret intill ditt? När tog du en träningsrunda med flickan som har sekunden sämre pers på maran? En fika med han som är en centimeter kortare?

Möjligheterna är oändliga. Tack, västkustvisionär.
Hur har ni det, ni som är siffran efter? Har ni hönne klöve ve’n?

Hönne – hunnit, klöve – kluvit, ve’n – veden.

Ett oviktigt mål

Lillspring… och så, en onsdagsmorgon i februari, är jag framme vid målet. Kommunhus står det, tre kvarter från Mölndalsån, med det är inte till ett hus jag strävat sedan början av november, motvilligt återhållen.

Det är till halvtimmen.

Benhinneinflammation 6 september, löpuppehåll till 6 november, låååååångsamt upptrappad rehablöpning sedan dess. Gå en stund, spring en bit. Målet: att till sist klara att springa en sammanhängande 30-minutersrunda utan att få ont i höger benhinna.

Äntligen klarar jag det.
Jag bryr mig mindre än du tror.

Ibland finns det viktigare ting i livet än en lätt joggingrunda genom en trevlig textilort i väster.

En mobil lur

Tupp

Det där med mobil lur som senior är ju genialt. Än tar jag tuppluren på kökssoffan, än ovanpå sängen. Man ska ha ett rörligt intellekt, världen är full av vilbara ställen.

Där ligger jag och tänker de djupaste tankar.
Där ligger jag ävenså och tänker en ytlig tanke. Den är go’ast.

Slumrar till.

Vilstund# En tupplur är en lätt, kortvarig sömn, skriver Nationalencyklopedin.
# Ordet känt sedan 1843.
# Det lurigaste med tuppar är att de gärna flyger en stund utan huvud, nyss nackade. Det blir vissa tuppars mest mobila stund.

Så tänker jag.

Nydansk flyktingpöntning

Smyckeslag

Danskarna kallar sin nya lag för smyckeslagen. Den får mig att tänka på ett ord från mitt modersmål. Pönte.

Mamma pratade värmländska. Inte för att det är vackrare eller bättre än andra språk, men för att det var vad de lärde henne där borta i Bofasterud. Sedan gav hon mig samma språk, det som jag fortfarande har närmast till.

På detta språk, precis som på vissa andra dialekter i landet, händer det att y görs om till ö. Sjön som vi försökte rädda undan kraftverksbygge för 35 år sedan hade kartritarna döpt till Kymmen. Det är det ingen urinvånare i Gräsmarkstrakten som säger, sjön heter Kömmen. På samma sätt har nyckel blivit nöckel, min syster söstra mi och helgedomen vi gick till om juldagsmorgonen kallas körka.

Två sorters pöntning
Ordet pönte har en liknande historia. Det är dessutom ett lurigt ord, det är därför jag tänker på det när jag hör om danska lagen. Pönte betyder nämligen två saker. På rikssvenska heter det pynta och berättar om något vackert. Så som en älskande har pyntat sin käraste en afton när solen gick ner över Damaskus.

Nu är båda flyktingar och snart når de fram till Danmark.

Då kommer där att stå en myndighetsperson. En stor stark myndighetsperson med glitter i blick och smyckeslagen i bakfickan. Den lag som säger att Danmark får konfiskera flyktingars ägodelar, till exempel kontanter och värdesaker.

Pöntad i parken
– Hur geck dä för Kalle i fôlkparken i lördas? kunde någon ha sagt i min vilda ungdom.
– Du, han ble rejält pöntad.

Då var det den andra betydelsen denne någon använde. Den numera nydanska betydelsen, fast det visste vi inte, för nydansk flyktingpyntning var inte uppfunnen än.

Pryda eller prygla
Pönte är ett lurigt ord. Du kan pynta din vän eller ditt hem så de blir ännu vackrare än förut. Men du kan också med våld ge en människa en blåtira eller annan synlig skada. På mitt språk kallas även det att pönte, eftersom språk är ironiska ibland. Vissa blev pöntade i parken.

Majoriteten i danska folketinget är pöntare av den andra sorten, ty det är ett myndigt land. I samma stund som första halsbandet tas ifrån den första flyktingen från kriget i Syrien är det två som blir fult pöntade. Den ena är en syrisk flicka.

Den andra är bilden av ett land.

Smyckeslagen# Pönte enligt Värmländsk ordbok av Knut Warmland kan betyda ställa till, smutsa ner, slå, fördärva, pynta, hyfsa.
# Danska 
smyckeslagen. Den hårdhäntes pynt of no return.

Rösten skickar ut mig i världen

Bokcirkel

”Nytt liv, nya möjligheter”. Nja. Riktigt så hurtiga har inte de senaste två veckorna varit. Optimist är jag men inte positivistkonsult, jag vill helst se framåt med egna ord.

Fast visst har mycket kul hänt, dessutom har jag haft tre aha-upplevelser när jag boat in mig i Efter Arbetslivet-tillvaron och nog har jag fått ihop sju kassar med gamla papper att slänga. Varför måste jag vänta till 65 innan jag började dö’städningen, förresten?

En dag är jag trött på att bära papperskassar. Sju? Det räcker inte. Då hör jag en röst inom mig. Gån ut och möt människor, säger den. Du måste försöka träffa lite folk. Biblioteket, tisdag, 18.00.

På pirriga ben stolpar jag iväg till biblioteket och mitt livs första bokcirkel. Där sitter vi snart, ett gäng bokslukare i vuxen ålder och jag, och pratar läsning. Det här kan bli bra.

Inte en enda gång under kvällen får jag lust att titta på Facebook.

# Kommer hem, klickar fram vår cirkelledares bokblogg, surfar runt på den en lång stund: www.fiktiviteter.se. Ett av hennes mål för året är att bokvägen ”besöka” tio länder hon aldrig tidigare läst.
# Hon skriver här också: www.kulturkollo.se.
# Nu ska jag läsa första boken. Var det 16 februari nästa gång?

En skrivkarl stämplar in

Block och fyrfärgspenna

Sådär, nu har jag äntligen hur mycket som helst av det jag kämpat i 50 år för att få. Skrivtid.

Ska bara rensa arbetsrummet först.
Åka till tippen med el- och dataskrot.
Spänta stickor.
Slänga papper.
Kasta tidskrifter.
Gå med soporna.
Ta en promenad.

Fika.

Det är inte så bråttom.

 

Vårt genombrott

fotboll-sverige-danmark-1922

Det hände sig en gång på jobbet. Vi hade precis blivit klara med första mötet i ett projekt, en ny form av störningsinformation som vi ville hjälpa våra resenärer med. Alla höll precis på att packa ihop men stannade plötsligt till och tittade på mig.
– Sven-Ove, ska inte du säga nåt nu?
Då behövde jag inte tänka lång stund.
– Javisst ja, förlåt. Det här kommer att bli vårt genombrott.

De var så vana vid att jag brukade säga det, att när jag en gång försökte låta bli blev de skrockfulla. Inget förstamöte var avslutat på riktigt förrän jag hade förutspått vårt genombrott.

Lånade från Småland
Nu kan det sägas, kamrater kommunikatörer. Det var inte jag som hittade på ramsan med de sju orden. Den fick jag med mig från Smålands Folkblad, från sportjournalisterna Stefan Cardner, P-O Nilsson och Göran Bäckström. De höll på sådär hela tiden, upprepade ständigt idrottsmännens klichéer på skoj. Ibland var det P-O som hittat på dem först och varsamt lagt dem i munnen på intervjuoffren.
– Vi har tränat hårdare än någonsin.
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.
– Den här matchen är historia nu.

Höll i 40 år
Varje år hade varje lag tränat hårdare. Repliken som fastnade hos mig var den bästa av dem alla:
– Det här kommer att bli vårt genombrott.

Vid sydspetsen av Vättern spåddes det genombrott mest varenda dag för 40 år sedan. Undrar om orden kommer att dyka upp i huvudena på några kollektivtrafiktjänstemän i Värmland, mot slutet på alla inledande projektmöten om fyra decennier?

SmFDet tvivlar jag på.
Men tack för hjälpen Cardner & Co!

Bäst och sämst på jobbet, 21 minnen

Version 2

Bästa läraren: Gösta Zetterman vid andrakapan på Molkoms Bruk, 1973. Allvar, skratt, politik och sågverkskunnande, allt i ett. Gösta hade varit med om en tid när folk kunde vakna med håret fastfruset i väggen, för honom hade Sverige blivit bättre och han visste vem han tackade för det.
Viktigaste jobbet: rädda liv som SOS-operatör. Det är starkt att prata med en människa som är instängd av eld och att efter olidliga minuter höra hur hjälpen når henne i tid.
Tyngsta resan: jordbävningsreportaget i östra Turkiet.
Ordlekfullaste skratten: Smålands Folkblads redaktion, 1975.
GöstaKlassmedvetnaste skratten: gamla justerverket på sågen, 1973. Gösta visste hur man skrattar åt överheten underifrån. Han såg direkt vem som var vem. Den dagen han såg en bräda som var bullerskadad, då skulle vi få arbetarskydd sa han.

Bästa gänget: kommunikatörerna på Värmlandstrafik, 2015.
Farligaste jobbet: mata virkestuggen på sågen.
Ovanligaste sysslan: ge 10 tamagotchis från Hammarö mat, kärlek och omsorg i receptionen på Räddningsverket, 1997.
Sämsta chefen: ingen du känner, den människan har aldrig fått några rubriker.
Värsta minnet: tipset som bara jag fick, om händelsen ingen annan journalist på orten kände till.

Snopnaste nyårsjobbet: krönika i riksradion när Sven W som sände lät bli att berätta vad krönikören hette.
Skickligaste bildmänniskan jag jobbat med: tecknaren Robert Nyberg.
Snabbtänktaste konferencieren: poeten Bengt Berg.
Sämsta egna spådomen: reportaget valsommaren 1976 i Ådalen, när jag avslöjade att Olof Palme åt en glass av märket Winner.
Största scoopet: krisande bondekooperativa Vänerskogs plan för bruken de köpt.

Största motståndet: när vi tvingades börja använda ordbehandlare på Värmlandsbygden, 1986.
Snabbaste kovändningen: inställningen till ordbehandlare 30 minuter senare.
Mest hånade verktyget i början: yuppienallen.
Billy näraMest udda rekvisitan på scenen: Billy Bass, den sjungande fisken. Ett tag var vi rena radarparet.
Onödigaste slutet på ett sakligt insändarsvar för länstrafikbolaget: när jag erbjöd hjälp med transporten, om vår arge kritiker från Nordvärmland någon gång funderade på att resa till en plats där det växer väldigt starka kryddor.

Dummaste frågan jag ställt som journalist: – Ni som jobbar som Jourhavande medmänniskor här på Röda Korset. Har ni själva psykiska problem?