Tänk om 80-talisterna inte alls är så himla rastlösa och gärna hoppar från jobb till jobb. Tänk om det är en korkad arbetsmarknad det beror på. De kanske vill ha fasta jobb varenda en.
Det fick ju vi.
Direkt.
Jag gick till bruket och fick börja samma dag. Inte begrep jag då att det var en kapitalist som tog sitt sociala ansvar jag träffat på.
Den gången fanns det gott om dem.
Det stör mig när ett så fyrkantigt mått som BMI kallar mig överviktig. Det irriterar mig när magen väller över bältet, jag som kallar mig motionslöpare. Det skrämmer mig en liten liten aning att jag antagligen har ärvt benägenheten att få diabetes.
Alltså har jag viktväktat ett par gånger genom åren, helt privat. Visst, det märktes på vågen men var förfärligt tråkigt. Jag vill inte leva alla mina dagar räknandes points.
1983 vägde jag 62 kilo, såg anorektiskt ut och sprang mil efter mil varje vecka. Sedan gick jag upp ett kilo om året i tjugo år. Överviktig, säger mitt BMI.
Räknar inte då heller
Den 2 december i fjol började jag med 5:2-metoden. Den är som facebook, jag skulle aldrig börja men … … nu är jag där.
Detta är den tredje rapporten. Svaret är att metoden passar mig. Du behöver bara räkna två dagar i veckan och jag räknar inte då heller. Jag har samma meny varje 2-dagsfrukost, lunch och kvällsmat. Samma mellanmål. Det hela är mycket praktiskt.
Entusiasmen håller jag vid liv genom att väga mig varje dag. Det är säkert emot 5:2-dietens grundtankar men för mig fungerar det och dessutom är det intressant.
Då ser jag det
En kväll gör jag diagram, när det känns som om ingenting händer. Då ser jag det. 83,3 kilo den 2 december. Den 21 december etablerar jag mig under 80 kilo, den 31 januari når jag första gången under 79 kilo.
När detta skrivs har jag flera gånger sett talet 77 le vänligt emot mig från badrumsvågens display. Drygt ett kilo kvar så är jag inte överviktig längre.
Bältet har fått användning för först ett nytt hål och sedan ännu ett. Benen har fått nära sex kilo mindre att släpa på när vi springer. Min stönighet, stark från början, trivs för det mesta fint med sitt nya träningsprogram. Hungrig två dagar i veckan, jaha, är det så vi lever nu. Det var ju också ett intervall.
Två gånger har jag legat i fosterställning om kvällen, en 2-dag med 600 kalorier. Den ena dagen hade jag sprungit ett lite för hårt löppass på morgonen, det gör jag inte om. Lätta pass går bra.
Den andra dagen vet jag inte vad som hände.
Torsdag, springer på lunchen när vintern tagit omtag. Skorna knarrar friskt mot underlaget, i skogen har fem centimeter nysnö målat allting vitt. Kvällen innan sprang jag samma stig med tolv förvånade dobbar under fötterna. Det var någonting som inte stämde. Inte var det pannlampans fel att fötterna for hit och dit. Vad gjorde jag för fel?
Svar: – Du har inte funderat på om det kan vara lärdom 119 som spökar, kamrat Svensson?
Löparlärdom nr 118: fjorton (14) gröna oliver strax innan långpasset är ingen optimal uppladdning. De brukar börja köra intervall efter 2,8 kilometer. Intervall i backe.
Löparlärdom nr 119: om folk tycker du är opraktisk blir det inte bättre, ifall du sätter dobbarna bak och fram på löparskorna och ger dig ut.
Löparlärdom nr 120: en sak som däremot är bra, är att vända reflexerna utåt på reflexvästen. Har jag hört.
Löparlärdom nr 121: själva springningen får du gärna utföra både bak- och framåt.
Löparlärdom nr 122: om du själv är vrång när du ger dig ut, är du det sällan när du kommer hem. Det är det som är skillnaden mellan en träningsvillig löpare och en introvert väst.
Har jag hört.
Jaså reflexerna inåt. Än är inte den siste idioten född.
Minerad mark eller självklaraste sak i världen? Läs och bedöm själv. I senaste krönikan på Tankesmedjan Ida reder jag ut hur jag vill ha det med torvan, gränsen, flaggan och nationen.
Du lyssnar väl till granen?
Min senaste krönika på Tankesmedjan Ida:
Välkommen, här bor vi!
I brevlådan samma dag, från två olika avsändare. Fastighetsmäklarhets.
Svaret är nej. Vi är bara drygt 60. Du kan väl hålla kontakt med de sociala myndigheterna, så kanske de kan berätta för dig när de fått in oss på hemmet.
Men vi har tapetserat om.
Det finns för få kompetenta kvinnor tycker Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup. I fjol var makthavarna i svenska bolag sämre än sina kollegor i de här länderna på att utse kvinnor till chefspositioner i bolagen:
Kina
Polen
Lettland
Estland
Litauen
Filippinerna
Georgien
Thailand
Vietnam
Botswana
Ryssland
Tyskland
Taiwan
Hongkong
Turkiet
Grekland
Sydafrika
Nya Zeeland
Plus tre länder till. Sverige kom 22:a.
Jens Spendrup är bra på att producera töl. Det blir omdömet sämre av. Goda entreprenörer är inte nödvändigtvis lika bra på att tänka innan de talar.
Jaså sämre än Turkiet. Ja, där har ju de styrande verkligen en tung feministisk dagordning.
Springer om aftonen. Fötter och lungor trivs, sinnet är muntert – och i ansiktet ser jag ut som Emil Zatopek på spurtrakan i London-OS 1948. Jag gör gärna det. Det var inte sin muntra uppsyn han vann sina lopp på.
Men vann gjorde han.
Det fina i kråksången är att smärta och njutning ligger varandra nära. Inte alltid, inte på vilka villkor som helst, men ibland gör de det. Detta visste redan Seneca för nära tvåtusen år sedan: ”Det finns en njutning som är släkt med smärtan”. Du behöver inte vara masochist för att hålla med den gamle romaren.
Då kom tårarna
Sokrates hade också koll på det som Zatopek och jag har lärt oss den hårda vägen:
”Hur egendomligt är inte detta som kallas njutning och hur märkligt besläktat med smärta som man kunde tro var dess motsats … ändå är den som eftersträvar det ena tvungen att ta det andra; det är två kroppar men de är förenade av ett enda huvud”.
Vid min första mara grät jag stilla precis efter att ha gått i mål. Inte såg det muntert ut. Jag har sällan varit så glad.
I ansiktet på en löpare som tar i kan du se hur lika smärta och njutning kan se ut. Det är samma ansiktsuttryck.
Ett tecken på bristande empati kan vara om du går omkring och stämplar andra människor. Stämplar dem med trötta modeuttryck som ”PK” och ”offerkofta”. Det dryper av hån kring båda.
”PK”. En örfil högerifrån. Kanske är du rädd innerst inne att folk ska tycka att din egen åsikt är klandervärd?
”Offerkofta”. En lätt käftsmäll. Tänk om den förminskar och nedvärderar andra människors ledsenheter? Hur kan du veta att den andre inte är förtvivlad?
En gång i tiden ville de styrande i en värmländsk socken att traktens fattiga skulle bära särskilda tygmärken, så folk kunde se vad de var för ena. Det är så jag ser på de här uttrycken också, när de används som argument och stämplar. Kanske är du aningslös. Kanske är du inte. Tänk om båda orden stämplar dig själv med, i samma sekund.
Tänk om de berättar att du inte bryr dig.
Läs Vredens druvor av John Steinbeck så länge.
Kanske Bodil Malmstens Så gör jag – konsten att skriva.
Gå ut en stund.
Det här är ett tips för dig som gillar att länka din sida eller ditt inlägg på exempelvis facebook och sedan vill veta hur många som delar och gillar samma länk.
Jag har hittat en bra räknare, det är det jag vill berätta.
Exemplet 29 december
Låt oss alltså säga att det var en varm och skön manifestation för mångfald och mot rasism i Karlstad den 29 december. Varm, mitt i snålblåsten. Låt oss också säga att jag gjorde ett inlägg på bloggen om manifestationen och länkade den på facebook. Med en enkel mobilbild på plakatet med texten Karlstad ♥ Kärrtorp.
Jag länkade blogginlägget på min egen facebookvägg och på två antirasistiska sidor på facebook. Snart började det komma besökare, det såg jag genom Google Analytics. Men hur många gillade och delade?
Ikoner för att gilla och dela
Sedan en tid har jag gjort så att folk kan dela och gilla mina inlägg. Längst ner på varje blogginlägg ligger sådana ikoner. När jag nu skriver nästan varje dag och lägger ner mycket tid på det, så vill jag också veta vad som händer med texterna.
Hur många besök jag får berättar gratisverktyget Google Analytics. Men vad händer mer? Är det andra människor där ute som delar vidare utan att jag märker det? Vad betyder egentligen en siffra efter ikonen Like längst ner till vänster på inlägget?
Besöken är förstås alltid fler än gillningarna, men det är en annan historia. Vid det här laget börjar jag lära mig vad som gör att jag får gillningar, men den dagen jag anpassar skrivandet efter det är jag illa ute. Då blir bloggen ointressant.
Lysande hjälpreda
Här är den gratis hjälpredan jag hittade, den är lysande:
http://www.sharedcount.com
Jag klickar på länken och skriver in den exakta adressen till blogginlägget i sökrutan som kommer upp. I mitt fall adressen: https://sven-ove.nu/?p=7950 Därefter klickar jag på knappen Submit. Under Facebook får jag då det här resultatet:
Likes: 1072
Shares: 69
Comments: 28
Total: 1169
På mitt blogginlägg står det att jag har 1.1 K gillningar. 1,1 tusen. Men den siffran (1 169) innehåller alltså egentligen inte bara gillningar (likes), den innehåller också 69 delningar och 28 kommentarer.
En bra dag för min hobby tycker jag, som inte lagt många strån i kors för att sprida bloggen brett. Framför allt ett matnyttigt hjälpmedel.
Gillar det.
Gillar ännu mer att så många var med på Kallsta’ torg och sedan ville dela mitt inlägg, för den goda sakens skull. Den är viktigare än verktyg.
Uppdatering, september 2017: sedan jag skrev inlägget har Sharedcount tyvärr slutat fungera så väl som jag beskriver det ovan. Numera ser jag inte samma detaljerade resultat.