Vart tog ni vägen, alla mina ljud?

Aftonbladet Kultur har en miniserie som väcker hörselminnen. Musikern och journalisten Mikael Strömberg går igenom utrotningshotade ljud. VHS-bandspelare som spolar tillbaka, pollett som trillar ner, ljudet av ett väntrum, ett modem som drar igång och en pennvässare. Jag hoppas han skriver fler. Klicka på länken Kom in å ät! så får du både den texten, ljudet och länk till de övriga.

Själv vet jag ett ljud som är utrotningshotat i min värld. Ljudet när jag åker spark på skare i gryningen och sneddar över Stormossen. Vart tog det vägen?

Kattens trippande uppför trappan i vårt hus, tass tasstass tass tass. Den melodin hörde jag i månader efter att hon var borta.

Ljuden när farmor vevar separator, korna vill bli mjölkade, hönsen har lagt ägg, ett lillasyskon ropar ”Affärn ä här”, magister Bergkvist ringer in för hand i Fasteruds skola, jag kickstartar min Fram King Solifer, skrivmaskinen plingar att det är dags att byta rad, Pepsodenten nyvunnen liftarbekant spelar jewish harp på Dam-platsen i Amsterdam och en ung Björn Borg sjunger i bioreklamen: ”Den gula hinnan, det är känt, den borstas bort med Pepsodent”. (Klicka men var beredd med kudden!). Signaturmelodin till Frukostklubben, Hylands Hörna och Dallas. Ljudet från vallningslampan när man tjärar ett par Six-Je Elit.

Vart tog ni vägen?

Då har vi ändå inte pratat om dofter.
Får jag föreslå färskt Björnklister på en spatel?

Skriv en text, prata med Kai

När Kil blir snyggt

När jag jobbade på Smålands Folkblad hade vi duktiga fotografer och en bildintresserad chef. Så ibland kunde det hända att någon lade en serie bilder framför näsan på en:

– Skriv en text. Prata med Kai.

Då gjorde vi det, pratade med Kai eller vem det nu var som hade tagit bilderna. Vi borde förstås ha varit med när bilderna togs, men detta var också en sorts skola i journalistik. En efter en lärde vi oss improvisera fram de mest livfulla betraktelser. Det och att bilder ska arrangeras dynamiskt när en tidning gör bildreportage.

– Det ska alltid vara ojämnt antal bilder. Och så ska du dra på en av dom. Du kan för fanken inte ha alla lika stora. Dra på en.

Vad skulle P-O eller Rune ha skrivit?
Allt detta apropå att livet lagt ett foto från spår tre i Kil framför näsan på mig. Jag själv. Just nu undrar jag vad P-O Nilsson, vår legendar, skulle ha skrivit till denna bild. Här är till exempel slutraderna i en artikel av P-O i juli 1980. Han intervjuar de stolta föräldrarna till en småländsk OS-medaljör i skytte.

– Det här var en stor dag, säger Mattias och Astrid. Först bronset och sedan höet i ladorna. Vilken härlig sommardag…

Eller Rune Lindskog på Nya Wermlands-Tidningen. Rune, som utnämnde Storgatan i Kil till Värmlands fulaste gata, skulle förmodligen ha skrivit något om att en som heter Edison har gjort så att minsta håla numera ser spännande ut vid rätt tid på dygnet.

Glödlampan, glödlampan.

Själv är jag alldeles för snäll och skulle troligen ha skrivit något vänligt om att tåget fraktar hopp och kärlek med sig. En älskad vän.

För så var det, den där kvällen när dimman släpade över perrongerna och högtalarutropet hördes. Snart kommer hon. Inte nu, inte nu men nu.

Sista varningen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har fått sista varningen från författarförbundet. Nu blir jag strax avförd som medlem. Det är ett svårt meddelande att få för den som tror på det fackliga löftet och varit medlem i facket sedan första dagen på första jobbet.

Nå, som kommunaltjänsteman är jag fortsatt medlem i Vision, vilket är det konstiga namnet på mitt fackförbund numera, så nog är jag en i ledet. Svartfot blir jag aldrig.

Det var 1980 jag kom med i författarnas förbund. Ingen helt enkel bedrift, du var tvungen att ha skrivit två böcker som fanns på bibliotek, det var huvudregeln. Sedan for jag på några författarstämmor i Stockholm och för något år sedan träffade jag min dåvarande förbundsordförande på ett mingel som råkade inträffa på det hotell dit slumpen skickat min fru och mig.

– Vem är du? sa han, när jag sa att jag var medlem. Det var en berättigad fråga.

Bokhylla23 skrifter, 24 antologier
Visst, det har blivit 23 egna skrifter av olika tjocklek och jag finns i 24 antologier. Levt på pennan och tangentbordet har jag gjort sedan 1975. Över tusen krönikor publicerade, stått på scenen drygt 600 gånger, oftast med egna texter. Känt lyckan av en ny bok i handen. Några gånger.

Stipendier har jag också fått, även av förbundet. Suttit på översta altanen på svenska huset i Kavalla och sett ut över Egeiska havet med block och penna i hand medan kyrkklockan slagit sju på andra sidan Emilianougatan. Sällan har jag skrivit så koncentrerat.

Det har varit en lycklig tid och skriva lär jag fortsätta att göra så länge jag kan. Även på fritiden. Det känns bara inte som ett aktivt professionellt författarskap längre. Manus finnes, jag har usb-pinnarna fulla med romaner (nåja), men förläggarvärlden vill bara nästan ge ut dem.

Tre block och två skor
Penna och blockSörjer? Ja, en aning. Berättelserna har något att säga och lite roliga är de väl.

Gäller det livet? Nej, inte så länge det finns ett block, en penna, en trivsam minidator, ett internet och ett par löparskor. Årsavgiften räcker till tre moleskinblock och nästa års Nike Pegasus. Eller så ångrar jag mig och skickar in pengarna i morgon.

Vem är jag?

Dramat i vår sängkammare

Det gör mig ont, men jag slog till katten. Jag som älskar katter men hatar våld.

Katt i fönstretSå här är det. Katten bet mig. Det har aldrig hänt under ett liv med de djuren. Jag har klappat dem, lärt dem ligga på rygg och sova i mitt knä, gett dem mat och legat och gosat med dem. De i sin tur har lärt sig trivas så mycket bakom den spinnande datorn, att två av dem kom på hur de skulle göra för att få mig att sätta igång den.

Jo, hon bet mig i armen och släppte inte taget. Jag försökte skaka av mig henne men katten satt fast. Det gjorde ont, nu fick jag panik. Skakade vänsterarmen men där satt en katt.

Knyter näven
Jag knyter högerhanden, höjer den och drämmer till allt vad jag orkar rakt i skallen på katten. Måste ju få henne att släppa.

Då – vaknar jag. Slaget dunkar till med kraft, min fru som ligger och läser alldeles bredvid mig i sängen känner vinddraget. Det är inte en katt jag slår. Vi har inte haft katt på flera år. Det är en bok som blivit liggande över vänster handled, när jag somnade. Halva boken på ena sidan, halva på den andra. Boken klämmer över armen och vägrar släppa taget. I sömnen måste det ha känts som ett bett. Jag nästan spräcker den med mitt våldsamma slag.

Boken handlar om fotvandringar på Lanzarote. Tack och lov att jag inte träffade henne som jag älskar. Hon skrattar än, fast hon hoppade högt.

Men att jag slog en katt. Ett oskyldigt djur.
Det small i hela sängkammarn.

Arma ungar

Om hikikomoriEn dag påminns jag om ett ord och tillstånd som är så ledsamt. Egentligen är det flera ord för samma ledsenhet. Ja, det var väl det hela. Arma ungar. Sorgesamt.

Hikikomori.

 

När du har läst den notisen rekommenderar jag tipset nedan. Det behöver du inte vara hikikomori för att snappa.

Länktips: när tillvaron känns dyster försöker jag lära mig hur fåglarna på Grossbolstorp låter. Här är en interaktiv webbplats. Samtidigt som du hör fågelsången får du några arter att välja mellan. Klicka i ett alternativ och se om du kom ihåg rätt. Sedan går du till nästa. Jag s-k-a upp i 100 procent… 

Träna dig på fågelläten

Kampen för att inte Sverige ska spricka

Fullt på torget

 

Kampen för att inte Sverige ska spricka ännu mer än det redan har gjort kan se ut på många sätt. Ibland blir det inga jättelika demonstrationer, stolta paroller och storslagna tal från talarstolar. Ibland består solidariteten av att folket på en alldeles vanlig sliten liten bruksort reser sig tillsammans på ett mer oväntat sätt. Det handlar min färska krönika på Tankesmedjan Ida om.

Om stolthet.

Länk: De sjöng för att kämpa för sin bygd

Älgen Hälge och det fria tänkandet bortåt Uppsala till

Nationalencyklopedien har en tjänst där du kan kryssa i några av dina egenskaper, för att se vilken historisk person du är. Jag testade tre gånger, allt eftersom självkännedomen växte. Svaret blev att jag är Ingmar Bergman, Pablo Picasso eller Mao Zedung.

Appkonstruktörer är inte kloka.

Thomas ThorildI lärdomsstaden Uppsala diskuterar de en skylt. Det är bra, är det något människan bör prata om när hösten kommer så är det skyltar. Texten de har fått syn på sitter på universitetet och är skriven av poeten och filosofen Thomas Thorild:

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Bra eller dåligt skrivet? Inte särskilt bra. Slagkraftigt men farligt. Vi som tror att vi stundom tänker självständigt brukar föredra både tankens frihet och…

 

Här tar jag mig en ordentlig funderare mitt i meningen. Stämmer detta? Är de lika mycket värda, rätten att tänka fritt och tankens förmåga att hitta rätt?

Verkligen. Det är i den balansen det sitter. Historien kan sannerligen visa upp samhällen där makthavarna försökt få sitt folk att tänka rätt. Rätt men inte fritt. Då blir det aldrig rätt för en demokrat. Tanken behöver sin frihet för att orka hitta rätt, dag efter dag, natt efter natt. Hjärnor är inte till för att tvättas, villigheten är bäst om den är fri.

Högerpil lågPå samma sätt kan historien också visa upp rätt många vildhjärnor som tänkt fritt så det stänkt om det, men inte haft en millimeter rätt. Vem som ska avgöra vad som är rätt? Det är en annan diskussion. I politiken är svaret – demokratin. Människans röst.

För att krångla till det för uppsalabor och andra har det som är rätt en förmåga att variera med tiden. Gårdagens bundsförvanter blir morgondagens trätobröder. Fredagskvällens buttra tes blir måndagsmorgonens fnittriga antites. Ibland är sanningen som en miljöpartist i Karlstads kommun. Du tar honom inte där du sätter honom. Så har friheten sin säregna charm och demokratin sin förkärlek för den krokiga vägen mellan två punkter. Det blir likafullt bäst när friheten och rätten håller varandra i handen när de traskar den vägen fram. Därför var det med Lenin det gick åt skogen och med kamrat Zedung hack i häl om du så vill.

Nästa gång ska jag försöka bli älgen Hälge, det vet jag en som blev i testet hos Nationalencyklopedien. Vackra fria djur. Fast jag tror det blir mer rätt om jag väntar några veckor.

Definitioner från fyndlådan

Smal höststig

Höst i fosterlandet. Sitter och plöjer igenom gamla blogginlägg på jakt efter en viss formulering som jag minns dunkelt. Då hittar jag den här i stället, om statistik, från den 3 mars i fjol. Har jag skrivit den? Det var ju faktiskt begåvat. Jag var nog inte så dum på den tiden.

Statistik
Statistik är tid som någon tagit. 

Sedan hittar jag de här från den 5 och 6 mars i fjol. 

Andras muskler
Rikedom är andras muskler som gråter. Fattigdom? Ekonomi som går fel.

Klassamhälle
Klassamhälle är statistik som gråter.  

Den 2 mars skrev jag att en bra text är tid som suckar och ler. Har jag skrivit det också? Tror jag ska sluta skriva några nya.

Ett hem på jorden

Rolf på AugustNär hösten kommer ska du gå på Café August och lyssna på Rolf Carlsson. Äta kyckling med potatisslantar och minnas 1983 eller den tiden när folk köpte skivor. Ute ska fullmånen spegla sig i kanten på den stora sjön, bortom Värmlandskajen, den kära vännen ska äta räksmörgås och Rolf ska berätta om ett skivomslag han gjorde en gång. Mjuk musik under Augusts trätak, visor först och sedan hårdare rytmer.

I taket ska det hänga nät och stora färgade glaskulor, på väggarna skeppartavlor och ännu mera tavlor med piprökande fiskare. Sjömärken, symaskinsbord, tapeterna fulla med båtar. Vid bordet intill ska de äta Augusts klassiska pannbiff för 145 kronor, med den goda såsen. Någon ska lyfta sitt tomma glas och beställa en likadan.

Tid att leva ska Rolf sjunga och bandet spela. Marcos, hans parhäst, ska påpeka ibland att det är dags att prata färdigt och ta nästa låt. Då ska de göra det.

Drömmarnas tid.
Allt jag ville har jag gjort.
Ett hem på jorden.
Din egen väg.

Tre extranummer. Rolig är han också, roligt vemod, vemodig ro.

Morgonen därpå ska du vakna tidigt och se himlen färgas kyligt blågrönrosa österut, långt bortom Skived. Det har gått ett år till.

Så ska det vara.

SkeppareMånen vid Värmlandskajen

Rolf genom dörr