Författare: Sven-Ove Svensson

Hon kanske surfar, hon …

– Det kanske är bättre om hon är med och har synpunkter på hur den nya webbplatsen ska se ut… sa den unge, duktige konsulten och pekade på min 28-åriga kollega.
– Inte mig emot, sa jag, men hur tänker du?
– Ja, hrrm, hon kanske surfar mer än du…

Han sa inte ”gamle man” men han tänkte det. Själv tänkte jag att jag har surfat sex timmar om dagen minst, sedan du gick i kortbyxor och kardborreskor, gôsse. Nej mer, de flesta dagar. Mycket mer många dagar.

Min kvinnliga kollega räddade situationen. Hon surfar väldigt lite, berättade hon.
– Men han gör’t… sa hon, pekade på mig och såg full i skratt ut, för hon visste ju.

Vet inte vad en konk är
En annan gång var det någon som skröt över mig för att jag var ovanlig för min ålder som fanns på facebook. Det var ju trevligt. Just då exploderade fb i åldersgruppen över 55 år.

Fast jag har ju mina fördomar om kidsen, i gengäld. Dom vet inte vad en konk är, en saxad rubrik eller gyllene snittet. Eller cozaar forte comp. Stackarna.

Eller också vet de mycket väl. De är luriga de där.

Mina åsikter skiljer sig åt

Våra politiska åsikter skiljer sig åt, skriver en klok och trevlig medmänniska i ett mejl. Ja. Det gör mina egna också:

Fler poliser. Starkt försvar. Hårdare straff i vissa fall. Nej till kärnkraft. Nej till svenskt medlemskap i Europeiska Unionen. Nej till EMU. Alla människor är lika mycket värda. Antirasism. Jämställdhet mellan könen. Feminism. Hela Sverige ska leva. Höj ersättningarna i a-kassan igen men sänk avgifterna. Minska klyftorna i Sverige. Stärk yttrandefriheten genom att höja presstödet, annars kommer vi snart att få en massdöd bland svenska papperstidningar. Demokratin behöver sina granskare. Lär alla svenskar hjärt- och lungräddning, gör det obligatoriskt även i körkortsundervisningen. Se till att karlstadsbor börjar blinka i rondeller. Bekämpa imperialismen, vare sig den kommer från väst eller öst. Solidaritet. Rättvisa. Jämlikhet. Ät närproducerat. Krafttag mot klimathotet. Radera inte vår historia, bara för att vi har andra värderingar i dag. Högre lön till våra lärare. Storskratt underifrån åt överheten.

Som sagt, de skiljer sig åt mina åsikter. En del är jag förvånad själv över. Varenda riksdagsval är en kompromiss, där jag får försöka hitta minsta gemensamma nämnaren bland valsedlarna, men så är det ju för alla. Partier är bara verktyg, inga självändamål.

Visst vet jag vilket politiskt parti som borde vara perfekt, men det är det inte. Två stycken förresten.

Det tredje? Nej, dom litar jag inte på.

 

Mina vänner

Har börjat gå in skorna. Bilden är från sista natten de stod på nattduksbordet och luktade n-y-a   l-ö-p-a-r-s-k-o-r.

Vi har tänkt ha många äventyr tillsammans innan de blir målarskor.
Snart är varje runda ny.

Tänk bara, första gången de blir helgôrige.

 

 

 

 

 

Tips till dig som har svårt att ta dig över tröskeln

Jag älskar att sätta ena foten framför den andra, öka frekvensen och börja lyfta båda samtidigt och – springa. Kuta, lufsa, jogga, ränna. Tidvis har löpandet varit religion. Perioder i livet när jag blir löpteoretiker, kilometersamlare och springfilosof. Allt på en gång. De brukar sluta med en målgång.

Dessemellan har jag en mer sansad och vardaglig inställning till husbehovsspringandet. Det är gôtt, jag mår bra av det. Bara så enkelt.

… och så finns det de där dagarna när tröskeln är hög och kroppen och själen slåss om vem som är bäst på att känna efter. Det är då alla ursäkterna börjar mumla i mitt inre. Ursäkterna för att låta bli att ta en runda.

”Nej, jag ska springa i morgon, det stämmer inte med min säsongsplanering att springa i dag”. ”Nej, jag har ätit lite dåligt.” ”Nej, jag kan bli förkyld”. ”Nej, jag känner att det känns lite konstigt i vänster handled.” ”Jag måste läsa en dikt av Verner Aspenström först. Vad är det den heter nu, den handlar om en gråsten.” ”Det är för varmt.” ”Det är för kallt.” ”Det är för glingt.” ”Jag är rädd att Fabricius är ute och tränar och kommer i kapp mig, då måste jag hänga på och springa och prata med honom en stund för han är så trevlig och då sliter jag ut mig och Inger får hämta mig med bilen.” ”Jag är rädd att det står en tant och röker utanför hyreshusen vid Geijersgatan och när jag kommer så säger hon ’dä går tongt i da ser ja, ja vi blir inte yngre’, det brukar hon säga.” ”Jag måste skriva på facebook om hur svårt det är att komma iväg.” ”Jag måste skriva på bloggen om det.” ”Det är fel tid på dagen.” ”Jag törs inte för det är älgjakt.” ”Nej det går inte, sotarn kommer i morgon.”

Vill du ha fler ursäkter? Det fina i kråksången är att när jag väl tagit steget över tröskeln är alla ursäkter glömda. Fast i år har jag en ny:

”Du jag vet inte. Vi bor faktiskt i kanten av ett färskt vargrevir…”

Den är tung.

 

Kameran minns

Tömmer kameran för att spara bilderna i datorn. Förr hade vi 24 eller i bästa fall 36 hårt vaktade diarutor i kameran. Bilder som vi nätt och jämt vågade ta, för priset. Nu kostar bilden ingenting och kameran orkar lagra över tusen bilder. Hon minns.

Sommaren 2012. Vi slås än en gång av det fantastiska i att svenskar och norrmän byggt ett hus över en nationsgräns som inga soldater vaktar.  –  Röros är en sagostad men verklig likafullt med sin långa industrihistoria. – I Norge lever jordbruket, varenda plätt långt uppe på fjällsidorna är odlad. – Sen far vi hem, plockar vinbär och går in i gamla kraftstationen i Deje.

Ett år till våra liv, tusen bilder på en hårddisk. Det finns många bilder på barn och barnbarn, men de bilderna tömmer vi inte på nätet, de gömmer vi i våra hjärtan.

Snökojan blev fin i vinter med.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dag

På måndag är det två år sedan kärnkraftsolyckan i Fukushima började. Kärnkraften är livsfarlig för människor i 100 000 år efter att den sista reaktorn har stängts. Därför sker i dag en manifestation på Soltorget i Karlstad.

Gå dit.

 

PS. Ja, jag skrev ”började”. Den katastrofen pågår än. DS.