För en tid sedan undrade jag var forna tiders pekbilder tagit vägen. Då kom svaret. Äntligen är de tillbaka, här (i en fin version) i Nya Wermlands-Tidningen.
Kanske går det att ge gamla hederliga ”tre gubbar och ett papper” också nytt friskt liv? Eller gruppbilden på nya styrelsen.
Karlstad har blivit en skitstad, tycker Bengt Alsterlind och pekar på den bajsnödiga gåsflocken. Det driter fåglarna fullständigt i.
Skyller ifrån sig ”I dag ska vi tala om krukor men inte vilka krukor som helst utan ankrukor” ropar gässen och försöker skylla ifrån sig. Vem vill vara kvarterets belastning, den som tvingar cyklister att åka ambulans?
”I dag ska vi prata om lägenheter men inte vilka lägenheter som helst utan sanitära o-lägenheter” svarar gässens grannar och försöker kryssa mellan fôggelbajs, skit och dret.
Höjda näven Vänta, vi har ju fotot med arg knytnäve mot kameran också. När får vi se den i tidningen igen?
Jag är son av småbönder. Mitt första politiska möte på egen hand var med Centerns Ungdomsförbund i en liten byggnad i norra delen av grannsocknen Väse. Var den grå? Jag minns den som grå. Nästa gång cyklade vi iväg till gökotta uppe på Mosarsberget, även det i värmländsk glesbygd.
Runt omkring i socknarna for ett spöke. Nedläggningsspöket. Åker jag runt i trakten i dag kan jag peka ut platsen för ett antal gårdsauktioner där vi och andra småbönder tvingades sälja våra verktyg och inventarier på grund av staten och marknadskrafterna.
Smågårdarna skulle bort. Många av de skogsskiften bilen passerar var åkrar den gången. Nu är de granåkrar, några av dem var jag själv med och planterade igen.
Jag tyckte om småbrukarsamhället, där kvinnorna var starka, naturen nära och självtänkarna många. Jag tycker fortfarande bra om svensk landsbygd.
Vägrade kalla sig borgerlig Nu kom Vietnamkriget och spädde på ilskan, den som jordbrukets strukturrationalisering redan väckt hos den här ynglingen. I tv-apparaten som familjen slutligen köpte satt en partiledare Hedlund och förklarade att hans centerparti inte var något borgerligt parti. Det var icke-socialistiskt. Verkligen inte borgerligt.
Den gången tyckte den här spirande socialisten att detta bara var en lek med ord. I dag vet jag bättre. Så småningom skulle jag träffa många av hans partimedlemmar genom jobbet. De värjde sig ivrigt mot att bli kallade borgare.
Vad skulle Gunnar Hedlund ha sagt om damen som leder hans parti i dag? Hon som är mer nyliberal än någon annan i fosterlandet. Hon som vill låta marknaden helt ta över, där Hedlunds parti en gång såg annorlunda på saken.
Duger till att sälja japp Detta kunde jag skriva mycket om. Lössläppta marknadskrafter fungerar någorlunda om du ska sälja en bit japp och en påse chips. Organisera en rättvis skola, en levande landsbygd och ett klimat som Homo sapiens kan överleva i duger de inte till.
Hon är inte min politiker, helt enkelt. Ibland tror jag inte ens att hennes egna medlemmar inser vart hennes linje skulle leda, om hon fick bestämma själv.
Och ändå. På en punkt är hennes politik likafullt värd respekt. Det är när hon drar en gräns mot främlingsfientligheten. Tack för det, Annie Lööf. I den enhetsfronten är du hjärtligt välkommen.
### Jag tycker om brukssamhällen också, nämnde jag det? ### De som gärna var bra på bandy eller hockey förr. ### Leta efter fors i namnet.
Jag säger som vår käre fanjunkare i det militära: – Det är en del detaljer som behöver rättas till.
Här är min kravlista:
1. Redaktioner som påstår att mitt Konsum är hackat fast det inte är hackat ska få en telefonapparat till skänks, så de kan ringa och kolla fakta.
2. Folk som plockar kantareller innan svamparna är stora nog och dessutom gör det på ställen som jag känner till ska få en bjällra om halsen.
3. Firmor som säljer stenkross i storlek från 0 (noll) millimeter ska få lov att gå en anpassad lågstadiekurs i mätteknik, sannolikhetslära samt språkhistoria. Noll är noll. Jämt ittnô.
4. Partiledare som erkänner ett brott och sedan säger att de är oskyldiga till brottet de just har erkänt ska tvingas gå om grundskolan (utan sommarlov, jullov och sportlov) samt avgå och få en bjällra om halsen.
5. Riksdagsledamöter som blivit valda på ett partis valsedel ska tvingas avgå om de lämnar partiet, annars lurar de sina väljare och luras är fult. Vägrar de avgå måste de bära stjärngossestrut resten av sina liv, utom vid Lucia. Den dagen får de inte bära den.
6. Den som för väsen med kringfarande högtalare bland folk som inte bett om det ska tvingas lyssna på de mer inspirerade delarna av Erik Saties musik under hela nästa läsår. Dag och natt. På låg volym. Sätter de på sina bilmusikanläggningar igen ska dessa bara kunna spela Satie. Ett och samma stycke. På låg volym.
7. Världen måste bli rättvis, annars ska alla rika tvingas bära bjällra och hög hatt samt äta blodpudding och lingonsylt morgon, middag och kväll.
8. Jag själv ska tvingas få ett vackert löpsteg, lära mig 100 fågelläten i år och låta bli att lägga mig i alla intressanta diskussioner på Facebook. Annars måste jag bära en skylt på magen där det står att jag ska fakking skärpa mig. Ja, just det: felstavat.
Livet traskar på. Juli på tomten, i skogen och sinnet. 30 grader varmt i skuggan härom dagen, varmare än så där spaden och jag var.
Trivs.
Trivs med första svampsmörgåsarna som landar på våra tallrikar framför senaste fotbollsmatchen och nyhetssändningen.
Trivs med att den partiledare jag kommit att tycka om vuxit så fort i popularitet sedan hon såg till att partiet slutade vara dörrmatta.
Trivs med att löpningen känns bra och nya glasögonen passar.
Trivs med att läsa några färska kloka artiklar om den stilla vreden på svensk landsbygd i min ungdoms tidskrift Clarté.
Och ändå … Det är nu det ska komma en gardering. Några rader om att allt minsann inte är en dans i mjölk och honung för mig heller. Som om de orden skulle behövas, som om inte mina läsare var klokare än så. Det är klart att även jag har problem. Den svarta tonen hörs. Jag försöker bara inte lyssna på den hela tiden.
När det gäller världen går jag på mina digitala möten med hennes parti, hon den populära som sa ifrån. Jag läser mina böcker och artiklar om klimatet och klyftorna, de två K-na som håller på att förstöra världen. Jag skriver mina egna inlägg där allt inte försöker vara putslustigt. En del texter försöker förklara världen, först för mig själv, sedan för andra.
Jag käftar kärvänligt på Facebook med radikala vänner från förr om hur världen ska förändras. Om kampen för solidaritet och rättvisa.
En särskild känsla Har jag garderat mig nog nu? Får jag återgå till att meditera över pilfinken som babblar i vårt paradisäppelträd, över sädesärleungarnas flygövningar, över hallonsnårets hoppfullhet i kanten på vår kompost och över henne som jag älskar och som sover en stund till medan detta skrivs?
Bra. Det är inte varje dag jag vaknar halv fem på morgonen, nattmänniska som jag är, men det händer. Det är en särskild känsla att då få gå ut på altanen med en första kopp kaffe och en kaviarsmörgås, sätta sig ner mitt i världen och lyssna. Höra på det myllrande livet.
Den kära vännen kommer hem och har köpt märkspray. Det är rent märkvärdigt vad den burken sätter igång fantasin.
Sprayburken fanns på färgaffärn i Forshaga, kostade 104 kronor och är lättanvänd ”för väg, bygg, skogsnäring etc”. ”Ger snabb och tydlig märkning på alla underlag såsom asfalt, jord, gräs, grus, snö”.
Du som läser den här spalten vet att jag är en laglydig person. Laglydig, solidarisk, närmast mesig. Tre av fyra koppar kaffe jag dricker är koffeinfria, bara en sån sak. Men inuti mesen bor en vildman: HerrAssociation.
Jäspalt vilka impulser som fladdrar genom den karlens hjärna ibland.
Lägger sten Vi lägger sten på nedre delen av altanen. Jag tror vi kommer att lägga sten. Hittills har vi kommit till gräv- och frakta bort-stadiet. Komposten dignar av lerjord, mikroorganismerna är riktigt förvånade. På garageuppfarten står tre storsäckar fyllda med kommande arbete. Två av dem innehåller partiklar i storlek 0 – 32 millimeter. Särskilt de på noll millimeter väntar jag mig mycket av.
Nu har vi kommit till mätstadiet. Exakt hur stor ska gropen göras i ytterkanten? Den mätningen pågår när detta skrivs. Snart ska märkburken göra sitt.
Det är där Herr Association kommer in. Själens furir kallade författaren Göran Palm honom. Mannen som gör vad som faller honom in, skrev skämttecknaren OA. De är släkt allihop, de herrarna.
– Ge dig ut i natten! viskar Herr Association. Märk ut långa kabelgrävningar på gator och parker. Känner du någon dum en så dra en linje där med, mitt på tomten. Glöm inte skogsbruk och bygg.
Aldrig i livet Jag känner ingen dum en. Jag kommer inte att smyga runt i skymningen i Mellansverige och rita kabelanvisningar fel, dra upp byggtomter och markera granar som ska fällas. Bevare mig väl.
Och ändå. Djupt inuti bröstet hör jag en röst. Han skrockar tyst: – Ge dig ut. Smyg i natt. Glöm inte skaka om.
Ibland får man doftminnen av en text. Lars Ask som är vän till en vän fick se ett foto jag lagt ut. Då skrev han och berättade om badplatsen på bilden. Hans ungdoms Hasseldalen vid Långsjön i Grums kommun:
”Jag cyklade iväg med en blandning av spänning och trygghet i kroppen. Den av lutbilen nylutade grusvägens doft påminde mig om sommaren innan och gav en frihetskänsla långt in i benmärgen.”
I texten berättade han om Tom Jones, Rolling Stones och Beatles i jukeboxen vid serveringen. Om John Silver utan och Philip Morris med filter. Om att cykla en halvmil dit och en halvmil hem, för att få reda på om någon ville spela fotboll senare på kvällen.
”Svaret nej var inte så kul då!”
Bilden jag lade ut.
Först lutbilen, sedan vi ungar Nylutad grusväg. Det är de orden som får mitt minne att dofta igång. Norr om Karlstad, precis öster om Klarälven, ligger gården Almar. Där levde jag mina första år, ett jämfotahopp från grusvägen mellan staden och bruksorterna norrut.
Väg 720 är asfalterad nu. Någon gång mot slutet av 1950-talet fick den oljegrus till att börja med. Men innan dess var den en vanlig grusväg, alldeles lagom lång mellan äventyr och äventyr. Varje sommar kom en tankbil full med lut och sprutade vägen fuktig för att binda dammet. Efter lutbilen kom vi ungar cyklande i flock för att känna den kärva doften och se lutet ligga kvar i pölar här och var.
– Dä’ frå’ Skoghall, lute’, sa de stora pojkarna. Frå’ bruke’. Rör’t inte, dä’ fa’litt! Rör inte lutet, det är farligt. Det fräter.
Hur gör man väglut? En gång lurade pojkarna mig. Jag hade missat lutbilen men de hade ett förslag. Åk bort till stället mellan Älvsborg och Brukmon, det är där dom gör i ordning lutet. Åk dit, det är väldigt roligt att se.
Självklart vill man veta hur väglut blir till. Jag var inte så gammal. Fort upp på cykeln och iväg. Efter några minuter var jag framme och styrde in på gårdsplanen framför ett stort rött uthus. Där fanns inte en enda lutbil så långt sexåringen kunde se. Däremot kom det en tvärilsk gubbe i sina argaste år studsande gräsmattan fram.
– Jaså, du kommer tillbaka din jävel. Ge dig iväg härifrån innan jag slår dig fördärvad! skrek han. Allt möjligt sådant skrek han.
Haft sönder hans rutor Någon hade pangat rutorna på hans uthus. Nu trodde han det var jag som hade gjort det. Jag har aldrig pangat en ruta på flit i hela mitt liv, fortfarande inte vid 70 års ålder. Det kunde ju inte han veta.
Gråtande cyklade jag hem och berättade för mamma och pappa. Pappa tog traktorn och for bort till den ettrige. Vad som sas där vet jag inte.
Jag undrade i flera månader vem som hade kastat sten på gubbens rutor. Hur kunde det slumpa sig så, att det hade skett vid just den gårdsplanen som pojkarna tipsade om?
Varje gång jag känner doften av lut tänker jag på arga gubbar, trasiga fönsterrutor och på en traktor som startar.
### Kommer jag till min ungdoms Mangenbaden visar jag på huset där jag hörde Stones-låten Satisfaction första gången. ### Där fanns det också en jukebox. ### Jag hade alltid för ont om pengar för att spela.
Är jag sportintresserad? Ja. Är jag intresserad av tidningarnas sportbevakning? Nja.
Det är med viss förvåning jag skriver det sista. Nyss var vi 13 år, killarna i klassen och jag, och höll frågesport varenda dag. ”Världsrekordet i höjd? Valerij Brumel, 2.28”. ”1 500 meter? Herb Elliot, 3.35,6”. ”100 meter? Armin Hary och Harry Jerome, 10 blankt.”
Vi var vandrande uppslagsverk i friidrottsrekord, idrottsmän och medaljörer. Nu vet jag inte ens vad svenska rekordet i marathon är. Kan det vara 2.10?
Det blir för mycket Min vän J skriver på Facebook om ”dessa oändliga artiklar om Färjestads lagbygge” i Värmlands Folkblad. ”Tjänar Färjestad på att ha sin personalpolitik inför öppen ridå?”
Tre sidor om en av spelarna häromdagen, är det för mycket? frågar J. Ja det är det, svarar han själv.
Personligen gillar jag sport men har blivit evenemangstittare. Just nu följer jag alltså fotbolls-EM intensivt och har skaffat Aftonbladets EM-bibel. I början blev det tre matcher om dagen i tv-soffan. Med eller utan kort slummer.
Som om tid funnes.
Missar de goda krönikorna Ändå läser jag i princip ingenting om EM i någon tidning. Det är samma sak med mitt hockeylag, Färjestads BK. Nog håller jag på laget men jag trivs dåligt med all massiv FBK-bevakning i min dagstidning.
För mig har det gått så långt att jag oftast missar de intressanta allmänkrönikörerna i Folkbladet. Det lustiga är att det i sin tur beror på att jag tror att de ligger i del två, som jag sällan öppnar.
De har gjort det. Det gör de inte nu, upptäckte jag när jag kollade fakta till det här inlägget.
Mitt sätt att läsa morgontidningen har förstärkts av att jag numera mest läser digitala VF. Vi har papperstidningen också, tog tillbaka den, men där bläddrar jag sällan särskilt långt in mot mitten.
I båda fallen har jag ju redan läst huvudnyheterna dagen innan på nätet.
De tror säkert på’t Folkbladet och andra dagstidningar har förstås gjort sina läsarundersökningar. Vi får hoppas att de vet vad de gör. Att de tror att deras läsare intensivt vill att några få stora idrotter och lag ska prioriteras stenhårt, på bekostnad av de små. Kanske är det därför vi ser så få arbetsplatsreportage i tidningarna nuförtiden också. Eller aldrig stöter på titeln facklig reporter. Det har med människosynen att göra, medvetet eller omedvetet.
Själv är jag skeptisk.
Då hör det ändå till saken att jag som kulturintresserad alltid har pekat på sportredaktionerna och sagt att de förmår skildra vardagen, inte bara festen; träningen, inte bara finalen. Till skillnad från kulturreportrarna.
Detta är en paradox, jag vet. Hantverket kan de. Fast sportsidesintresserad är jag inte.
### Grävande reporter som jag är så kontrollerar jag som sagt. Då inser jag att allmänkrönikörerna visst ligger i del ett – men långt bak. Hoppsan. ### Vad hjälper det när den här läsaren t-r-o-r att de ligger i skugga i del två, för det gjorde de för något år sedan. Tidningsläsare är ett konservativt folkslag. ### När jag själv skrev krönikor i Folkbladet låg jag på sidan 3, bästa platsen. Visserligen strax intill den begåvade krönikören Jörgen Kalitzki i innerspalten bredvid. Det får man leva med 😉
Ut i solen med dom! Den här betraktelsen handlar om två saker. Om sportsidornas prioritering. Om att lägga intressant material i lässkugga.
Det sista får jag fundera vidare kring. På Journalisthögskolan pratade vi mycket om bilders riktningsverkan och om att man kan råka gömma texter i skuggan bakom en felriktad bild. (Det problemet var förstås större innan morgontidningarna blev tabloider). Men uppfattade, icke utsända skuggor, det var nytt.
Digitalvärlden gör många av dessa skuggor djupare, om redaktionerna inte jobbar rätt. Varför puffar inte min tidning bättre för krönikörerna på Facebook och på webbplatsen?
Man lär så länge man lever. Den här sommaren har jag lärt mig att om jag springer i kraftledningsgatan väster om Sörtjärn norr om Lyckan, faller handlöst i riset och landar på nordvästra sidan av skallen så att det hörs ett knastrande ljud – då får jag köpa nya glasögon.
Orienteringsträning är inget för veklingar. Om någon vecka får jag de nya brillorna. De gamla ser ut som kontroll 10 och 11.
Det var där det hände.
### Lyckan är ett så vackert namn. ### Det betyder ”inhägnad mindre åker eller äng” men vem bryr sig? ”En känsla av högsta glädje och välbefinnande” låter go’are. ### Först trodde jag det var skallen som sprack.
Alla finns inte på Facebook och dessutom vill jag dokumentera. Så här är några inlägg och kommentarer jag gjort de senaste dagarna:
###
Bra att någon tar ansvar för Sverige. Vi ska inte ha ett land där den svenska modellen är helt bortitok bortreglerad.
###
Löfven sa senast i dag att han hedrar januariöverenskommelsen. Tydligare kan det inte sägas.
”44. Reformera hyresmodellen. Fri hyressättning vid nybyggnation införs.”
###
Löfven vill fortsätta den nyliberala avregleringen med att införa fri hyressättning på nyproducerade bostäder. Inte direkt någon klassisk socialdemokratisk politik som Tage Erlander skulle drivit. Jag känner garvade socialdemokrater som hela tiden tyckt att det var fel att träffa januariöverenskommelsen. Frågan är om inte de har rätt. Det är bättre att ett parti vill vad det gör än gör vad andra vill. Kompromisser är nödvändiga ibland men det finns alltid en gräns – där partiet säljer sin själ.
###
###
Under decennier har socialdemokratin vant sig vid att Vänsterpartiet och dess föregångare ställt upp som vänliga pådrivare och yttersta garanter. Ofta utan att V fått något inflytande tillbaka.
Har detta skämt bort det stora partiet? Har det bidragit till arrogans och politisk lomhördhet?
Somliga kommentarer de senaste dagarna tyder på det.
###
Till er socialdemokratiska vänner som kommenterat. Jag respekterar er åsikt, som alltid. Det är bara det att jag personligen tycker det vore fel att tolerera den nuvarande regeringen när Stefan Löfven fortfarande deklarerar att han vill hedra punkt 44 i januariöverenskommelsen. Fri hyressättning i nyproduktion.
Fel är också att kräva av ett parti – som man uttryckligen skriver ska nekas inflytande – att det ska lägga sig platt och acceptera vilka villkor som helst.
Trevlig helg, vänner!
###
Där är det slut på citaten. Med det konstiga ordet ”bortreglerad” menar jag att då är alla bra regleringar borttagna.
### Det finns inga dörrmattor i svensk politik längre. ### Fast om jag ville vara elak skulle jag säga att Annie Lööf har en som ligger platt inför punkt 44. ### Det vill jag inte.
Ibland får man skylla sig själv. Förlåt om jag lurades. Det var inte min mening.
Humor är inte bara färskvara, den är individuell också. Ibland kan det dessutom vara så att det nästan bara är du själv som skrattar eftersom du gjort skämtet obegripligt.
Detta hände mig härom dagen. Vi hade köpt ny dammsugare när vår gamla gick sönder. Då slog det mig att den var märkvärdigt lik en robotgräsklippare.
Alltså ställde jag ut den nya i kanten på ängen som vi odlar på vår tomt och tog en bild. Därefter skrev jag en hastig text och lade ut. För den som inte är specialintresserad av robotgräsklippare var bilden svår att tolka, fast inte fattade jag det.
Vissa av mina vänner blev lurade, vilket inte var så konstigt. För detta ber jag om ursäkt.
En skärgård av prästkragar Vi har inte köpt robot. Vi vill inte ha en slät gräsmatta. Jag sparar fler och fler öar av först vitsippor, senare prästkragar och annat där en robot skulle rakat rent. Stubbar får stå kvar och långsamt bli hem för det myllrande livet.
Ängen blir tre år i dagarna. Där tittar just nu teveronikorna som allra blåögdast på oss. I bortre hörnet har jag börjat släppa fram ett hallonsnår, fast vi redan har två hallonhäckar och ett snår. Bihotellet vid verandan har rekordmånga gäster och komposten håller gruppsamtal med alla möjliga arter.
