Sven-Ove Svensson – Sida 80

Att göra tigrar av sniglar

Jag har skrivit om det förut. Den 27 mars 2015 närmare bestämt. När kulturtanter och farbröder, kulturutövare och inte minst kulturjournalister får dåligt självförtroende eller bara tycker tillvaron känns dyster har jag ett gott råd till dem alla.

Lär av sporten.

Läs gärna inlägget, klicka på den blå länken ovan. Texten är långt och jag är för omväxlings skull rätt nöjd med den. Jag fick stryk för den förstås, en och annan verbal eller digital örfil, men det är smällar en får ta när en sticker ut hakan. Livet är för kort för att inte sticka ut hakan ibland och jag är dessutom så byggd. Hon syns.

De förfärliga rikslikarna
Det var när jag skulle tala för kulturjournalister från hela landet vid en kurs på högskolan i Kalmar som tesen föddes i min unga hjärna. Den gången såg landets kultursidor förfärliga ut, inte minst hos rikslikarna DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Långa drapor, taffligt redigerade och med ett språk som ibland bara vände sig till skribenten själv. Förvånansvärt ofta utan en enda bild på sidorna, fast det var just den avdelningen som hade att granska den goda bilden. Aldrig en skvätt färg på kultursidorna, trots att de borde fått färgbilderna först, dessa år när en färgbild i tidning var exklusiv.

Aldrig en text om kulturens vardag.

Jag kan rabbla upp mer av min argumentering men avstår. Du får klicka på länken ovan säger jag ju. Läs vad jag menar. Lär av sporten. Först fanns det inte en enda idrottsman i Sverige, sedan uppstod idrotten. Då fanns det inte en enda sporttext i svenska tidningar. Sedan kom sportsidorna och de växte och växte.

Jag berättade varför.

En liten spoling från Värmland
De reagerade i Kalmar också, även om jag även fick förvånansvärt mycket gehör. Journalister är ett vardagskonservativt släkte, det visste jag ju. Det behövde jag bara se mig själv i spegeln för att inse. Ska det då komma en spoling från en liten köping i Värmland som ingen människa hört talas om och försöka lära oss vårt jobb. Ha!

Efter det kom jag att hamna i några paneldebatter i ärendet, fast panelhöna är det jag är sämst på att leka. Det vore synd att påstå att jag fick medhåll från podierna. En gång hamnade jag i samma panel som en karl jag beundrar och tycker mycket om. Jag försökte förklara att på tidningar där jag jobbat hölls det varje dag ett formatmöte. En daglig dragkamp mellan allmänna och sporten med annonsavdelningen som intresserad åskådare.

– Hur många annonser har ni sålt? Hur många sidor räcker det till? Hur många av de sidorna får vi på sporten?”.

– Nej, vi behöver mer. HV har hemmamatch. Snart är dom i högsta serien, folk sjunger på läktarna.

Halva publiken höll med mig och applåderade. När den jag beundrar svarade applåderade andra hälften åt honom. Jag avskydde hela tillställningen. Tror ni det är en naturlag att sportsidorna ska vara precis så många som de är en vanlig fredag? Eller måndag.

Jag vill inte hamna i ett applådkrig med just den karlen, hans folk är mitt. Annars.

Konståkare i ljusvitt
Nå, på en punkt brukade jag alltid göra undantag. Språket. Det var inte sportjournalisternas språk jag syftade på. I dag vete katten om jag håller med den debattglade panelhöneynglingen som var jag på den punkten.

Vad var det för fel på Bengt Grives beskrivning av konståkarnas kläder (ljusvitt!), Plex Petterssons landskapsskildring av startfältet vid Berga by eller Göran Zachrissons berättarteknik när han i korta, långsamma meningar förklarade en golfmatch så till och med motionslöpare som undertecknad såg tjusningen?

Vad var det för fel på det språkliga självförtroendet hos en yrkeskår som uppfann ord som burskydd, överstegsfint och Nordahls kanon? När du har bråttom och måste få mycket sagt på kort tid är ord som skårebördig, uddamålsförlust, felpassning, målvaktstabbe, domarbas, videogranskning, fotarbete, pangstart, cykelspark, tv-räddning och mjuka handleder alldeles utmärkta verktyg, fast jag inte förstod det först.

Den senaste mästaren
Sportens ord fungerar utmärkt i deras berättelser och läsarna förstår dem. Då har jag dessutom inte sagt ett ord om den senaste mästaren. Den forne akvariefiskföretagaren Christian Olsson som klev in på Sveriges Radio och blev levande legend.

Hoppas du hört honom. Hoppas vi får fortsätta att göra det. Ena stunden berättar han om en häst som har ”en matsalsgardin till svans”, om hur en ryttare sitter ”rak och fin som ett grillspett” eller om en idrottsman att ”det glada svek hans guldblonda lockar”. Eller:

Bollen susar in som ett sommarsvala i sitt bo, i det ena krysset, fantastiskt vackert, ett sånt midsommarnattsdrömsmål!

Det spanska spelet är just nu som en häst utan havre, som en kille utan kompis. Alltså det finns inget liv i det, inget engagemang.

Zlatan är en svala. Han flyger upp till månen och Saturnus och bygger nya bon.

Nu rymde hon ju inte ur piaffen, och slank inte iväg som en oljad gås: Zapp – iväg!

Hästen ser i färdriktningen ut litegrann som en gående banan.

När hästen kom in såg han ut som en kvinna som föder barn ungefär.

Framför den spanska avbytarbänken, där förbundskapten Del Bosche står med sina hängande kindpåsar… och hans motsvarighet i det chilenska laget går hela tiden framför bänken och tittar ner i marken precis som han funderar på var han la bilnycklarna eller om han glömde stänga av spisen eller hur det nu var egentligen.

Och så står chilenarna där igen och bara väntar på att nånting ska hända, precis som alla människor som står i dagiskö i en stor svensk kommun: det händer ju ingenting!

Juveler av grus
När det precis blivit klart att Sverige spelar fotbolls-VM i Ryssland i sommar uttryckte Christian Olsson det så här i sportradion:

Sverige ska spela VM i Ryssland.
Hej Moskva, hej ryska björnar och transsibiriska järnvägen!
Hej tung industri och vackra floder!
Hej hopp i full galopp mot det stora och mäktiga mästerskapet!
Vi åker med Jannes gäng. Dom som gör tigrar av sniglar, juveler av grus.
Verklighet av drömmar.
Hej hej hej hej hej VM!

Att göra tigrar av sniglar. Det ni, kulturfarbrorsor.

### Här är länken till mitt ursprungsinlägg igen: Lär av sporten! Tag och läs.
### Be inte om ursäkt för kulturen.
### I dessa tider behövs den mer än på länge.

Mellansvensk istappssafari

Innan senaste tövädret kom ägnade jag en stund åt att lära känna julklappsobjektivet. En istappssafari inifrån egna arbetsrummet och från garageväggen.

Tacka vet jag årstider, tacka vet jag vatten i alla dess skepnader.
Objektivhanteringen och det enbenta stativet får jag jobba vidare med. Molntäcket får jag också försöka skingra 😉

Trivs.

### Konstaterar att ordet ”tövädret” slutar exakt som det värmländskaste av ord.
### När detta skrivs förstår jag tanken bakom.
### Språket är som naturen. Det avskyr tomrum.

Varför gör jag inte detta jämt?

Tolvåringen i mig skulle ha skämts. Men nu är det gjort. Nypremiär. Varför gör jag inte detta jämt?

Föret och spåret är rena drömmen när vi glider nerför första backen efter bron över riksvägen. Det är tisdag, tre grader kallt och varenda gran bär vit kjol. Då ser jag honom, bromsar in och ropar på kamraten. En älgtjur ligger och vilar ute på gärdet bredvid oss. När jag ropat ett par gånger till vännen som åker före reser sig tjuren och skakar av sig snön. Då ser jag att det är en älgko också bredvid diket. I behärskad älgtakt travar de västerut mot skogen. Stannar då och då och studerar oss. Vi ser farliga ut. De vet inte att vi är fredligast i två kyrksocknar.

Det är en sådan dag. Drömföre, säkert det bästa jag upplevt under mitt andra millennium.

Därför skäms tolvåringen i mig. Han som tränade och tävlade så mycket och stod med näsan mot rutan mest varenda kväll från november och framåt. ”Ska vi få nån snö?”.

En gåva
Få. Snö är en gåva. Granar ska ha bullig kjol såhär års. Milbanor ska vara uppkörda så här års. Nu är milen det. Uppkörd. Spårmakarna har gjort ett perfekt jobb, fästvallan är exakt och glidet bättre ändå. Drömtur.

Ändå är det flera år sedan jag stod på mina Peltonen. ”Pelle Peltonen” kallar kamraten mig.

Jag borde göra detta oftare. Det är en sådan lycka att sträcka ut i vita spår, en sådan glädje när varje bentag fäster och stavarna vill framåt med lust och liv.

Ännu bättre än snöpuls
Asch, nu slutar jag skämmas. Jag är ju ute nu. Det är skoj att springa i decimetertjock snö men att åka skidor på 30 centimeter vitt pålägg på landskapet är ännu bättre.

Jag frustar av åklust varje gång kamraten stannar och vill prata. Det som vi trots allt är bättre på än att åka skidor.

Nu glider vi igen. Plogar försiktigt i den långa utförslöpan, eftersom vi inte vet hur fort det ska gå längst ner just i dag med blanka spår på natursnö. Rycker kraftfullt som den värsta Juha Mieto uppför en och annan slakmota. Stannar med trötta armar mitt i första mördarbacken. Det är ingen träningsrunda vi är ute på, det är veckans gubbpromenad, visserligen med skidor på fötterna.

Nu pratar vi igen. ”Har du tänkt på att …”.

Samma ord i mejlen
I mejlen till den tredje kamraten, han som inte kunde vara med i dag, använder vi samma ord, båda två:

Lycka.

Sista biten hem från friluftsgården genar vi genom skogen mellan mjuka tuvor, lurviga granar och nedtyngda björkar. Min skog är festklädd, det står ”januari” på terränglådan.

Lycka.

Vit fin 30 centimeters lycka.

Stilla glidtur på drömunderlaget.

Vem har sagt det?

Vem har sagt att snön är vit? Det är den sällan här på trakten.

Åk till Rackstadmuseet i Arvika och titta på Gustaf Fjaestads målningar. Snön är inte vit utanför den tätorten heller.

Detta lär vi våra unga. Vi måste lära oss att se. Hur många snönyanser finns det?

Min höjdpunkt som skrivarlärare

1980-tal. Pratar börjor på fortbildningskurs för journalister i Kalmar. Räknar upp olika sätt att börja en berättelse.

Rakt in i handlingen: Äntligen stod prästen i predikstolen.

Med en anekdot: Där var i åratal ett hål i bagarens hagtornshäck, det var häcken mot vägen och mistan skämde utseendet . Men bagaren var utan skuld, häcken hade fått skavanken den gång Lutterlögn satt och nös i den tre kvart i sträck.

På hårdkokt vis: Det är kallt klockan tjugo minuter i sju en marsmorgon i Paris och det verkar ännu kyligare när en man skall avrättas av en exekutionspatrull.

På sagosättet: Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, inte stort dugde han till.

Med direkt tilltal: Kalla mig Ismael.

På äldre sportjournalistiska: – Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

Citerar sina favoriter
Deltagarna är födda på 1950-talet eller tidigare och mycket entusiastiska. Många räcker upp handen och citerar sina favoritinledningar ur minnet. Han kom som ett yrväder, det var en afton i början av maj, i begynnelsen var ordet. Vi nickar igenkännande allihop.

Så blir det grupparbete. Ni ska ta en historia vi alla känner till, säger jag, men ni får inte berätta vilken. En folksaga, en tv-serie, en svensktoppslåt, vad ni vill. Hitta på fyra-fem olika börjor på den historien. Så får vi se om vi kan lista ut vilken historia ni tänker på.

Efter en halvtimme är det dags för första gruppen att redovisa. En man med mustasch och vaken blick läser första texten:

– Kalla mig mormor.

Där, precis där, når jag min höjdpunkt som skrivarlärare.

### Långt senare, på Räddningsverket, hade jag en arbetskamrat som var brandingenjör.
### Han for landet runt och höll föredrag. Det hade lärt honom en sak, den gode karlskogingen:
### – Kommer en bare nog långt hemifrå’ så tror fôlk att en ä’ expert.

Mysigt, gulligt, upproriskt

När det är 50 år sedan årtalet 1968 ska du passa på och fylla 67. Samtidigt. Då betyder det att du var 17 år det berömda året och kan ge besked, ty du var med.

Då ska inga spolingar komma här och tala om hur det var. Svaret är att det var mysigt och gulligt och att vi gnuggade rubriker och diggade upproret. Varje uppror.

Diggade.
Gnuggade.

Dessutom slet vi våra blåjeans själva. Folk gjorde det på den tiden och bar mockaboots.

Mysigt.
Det är rätt att gnugga uppror.

I skallen på en vardagskonservativ

Ändra ingenting.

Kroppen ska vara fräsch som när jag var 16 och skallen pigg som när jag var 11. Huset ska vara nymålat, i detalj, och bilen nytankad. Gatan färsk och skogen grisfri.

Tage Erlander ska ha drygt 50 procent av rösterna och jag ska vara lagom kritisk, mest mot jordbrukets strukturrationalisering och landsbygdens avfolkning.

Huvudmotsättningen i världen ska gå mellan USA-imperialismen och världens folk, hemmafruarna i Skärholmen ska protestera mot mjölkpriserna, Palme ska vara briljant och Stenmark med men Björn Borg lite mallig så en märker hur olika folk kan vara.

Ingmar Bergman ska vara svårtittad men rolig att härma. Stig Blomqvist ska vinna svenska rallyt, bara grejorna håller. Brynäs ska vara oslagbara efter jul, Assar, Sixten och Toini med. Putte Kock ska gardera med krysch och i TV ska någon skoja om Hylands flint varje helg. Det ska vi tycka är väääldigt roligt.

Ändra ingenting.
Jo gör det.

Den digitala lervällingen tar över

Det var ju en trevlig idé Mark Zuckerberg och hans vänner hittade på för 14 år sedan. En liten skärmträffpunkt för några studenter på Harvard.

I dag håller Facebook på och gör jordklotet till en enda digital lervälling med påhittade nyheter, hat och hot.

Nyss hade du en lokaltidning som förmådde granska dina makthavare. Nu har du vackra bilder på mat och katter och roliga videor på pappor som halkar nerför garageuppfarter.

I stället.

Facebook har tagit maten ur mun på granskarna och ersatt politikerkollen med trams. Alldeles för mycket trams. Miljarder i intäkter för Facebook (och Google) bara i Sverige. Direkt ur munnen på tidningarna.

Snart inte en tidning kvar, inte lokalt. Folk bråkar om tåghållplatser som läggs ner, all respekt för det, men under tiden dör lokalredaktionerna i tysthet. Vad är värst?

### I skallarna stiger tramset, högre och högre.
### Titta hur den där gubben kanar.
### Där är en till.

Hur jag får Kujberget att brinna

Vi är ute och går på Kujberget när jag får tur.

I den obligatoriska gåtan i förväg skriver torsdagens färdledare det geniala: reverse, reverse. En fin ordlek, eftersom platsen där vi ska svänga norrut heter just Backabackarna.

Vi svänger in den gamla vägen, passerar en milsten jag aldrig sett förut fast den stått där i 251 år och parkerar vid sista boningshuset. Adolf Fredriks gamla väg fortsätter på kartan men är inte körbar längre än hit med bil.

En domherre varnar, kängor ritar spår i den tunna snön och österut målar solen eldsflammor på himlen. Kopparkullen heter berget på den sidan vägen, i dag förstår vi varför.

Själva ska vi åt andra hållet, strävar med viss möda upp på Kujberget där färskt skogsarbete gett fin sikt. Där vänder jag blicken tillbaka, tar upp mobilen och knäpper några rutor. Verkligheten är fin nog med tallarna som tassar uppför branten i soluppgången. Men i dag har jag dessutom tur.

En sliten bit tråd
Ser du att bilden är mörk till vänster? Ser du att det ser ut som eld och rök? Ser du den ödesmättade stämningen med det vita fältet i snön?

Ren tur. Det är en tråd från mitt slitna mobilfodral som lyckas förmörka norra delen av bilden. Snyggt kontrasterar elden i nedre vänstra hörnet mot blåhimmeln i övre högra.

Du kanske tror det låg en tanke bakom?

Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet?

Alla dessa val en gör. Vad hade hänt om jag hållit fast vid idén om att bli ingenjör bara för att matten var rolig i högstadiet? Hur skulle det ha blivit om jag sökt till Teknis? Skulle jag ha varit en usel före detta konstruktör av varuautomater nu? Glad i lättgroggar, Lasse Stefanz och major Björklund?

Vad hade hänt om jag inte slutat vara pacifist, den där rasten på Sundstagymnasiet när Dan, Gunnar, jag och några till diskuterat kriget i Sydostasien så saliven stänkt i en hel veckas tid med varandra? Då hade jag knappast blivit Vietnamaktivist, inte gått vidare politiskt inom några månader, inte ens åkt på roliga repmöten i Södertälje och Boden efter fyllda 42. Fortfarande med pennan i hand. Skulle jag ha varit en övervintrad hippie med längtan till San Francisco i dag, blommor i håret på alla gamla bilder och en tummad haschpipa i stället för Maos lilla röda i nostalgilådan i snedgarderoben?

Vad hade hänt om jag inte sprungit terränglöpning och åkt skidor så mycket i min tidiga ungdom? Skulle jag aldrig ha hittat motionsidrotten då? Hade magen varit 40 kilo större nu och själen 50 kilo långsammare?

Dansbaneskräcken
Vad hade hänt om jag inte gillat att köra moped så mycket? Skulle jag ha varit ogift i dag? Ensam, trött och … ensam? Eller hade jag fått lov att lära mig dansa och sluppit dansbaneskräcken?

Vad hade hänt om jag inte gått min skrivmaskinskurs när jag hoppade av gymnasiet vid första försöket? Skulle jag aldrig ha hamnat som sekreterare och redaktör i elevrådet vid andra försöket då, och fått smak på Redaktion?

Vad hade hänt om jag fortsatt i redaktionen för kulturtidskriften Rallarros 1981? Skulle jag ha fått energi och nätverk nog för att orka leva på det fria författandet då? Eller om inte tipset kommit om skolstrejken som inte de andra journalisterna kände till. Skulle jag ha varit bedagad nyhetsreporter nu? En som predikar journalistikens konsekvensneutralitet.

Gratis Kina-resa
Tänk om jag och den kära vännen inte åkt till Paris för mitt första förskott från ett förlag 1977. Det som jag aldrig fick sedan.

Tänk om jag aldrig skrivit min första krönika i Värmlands Folkblad.

Tänk om jag inte råkat hitta en före detta lumparkompis som kontaktperson i en annons när SOS-centralen i Karlstad sökte folk 1987.

Tänk om jag inte blivit tvingad att använda dator 1986 och fått vara den som lärde arbetskamraterna surfa på internet på Räddningsverket 1994.

Tänk om inte tokstollarna i Göteborg brutit sig ur vårt förbund, så min gratis Kina-resa vintern 1970-71 blivit inställd, när vi redan var vaccinerade. Då när Kina fortfarande var mer eller mindre isolerat efter kulturrevolutionen men vi kamrater var välkomna.

Tänk om farfar haft pengar till handpenningen när Värmlands största gård var till salu på 1940-talet, den som han skött åt banken efter senaste ägarens konkurs.

Slumpen fnittrar
Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet? Nej nej. Ni var bara val vi gjorde, slumpmässiga händelser som inträffade, ögonblickens små experiment. Ni har inte slutat kasta tärning och singla slant än, det har inte jag gjort heller. Allt fortsätter, slumpen fnittrar, livet har stor humor och tur är det. Den fria viljan, det hörs ju redan på orden att de har skoj. Fast fri, det vete fanken.

Vad händer om jag tar sovmorgon i morgon? Eller går upp halv fem och tar en biltur till Borås? Vad skulle hända om jag … Alla dessa vägval en har gjort, utan att märka hur viktiga de var.

Undrar vad som hade hänt om inte Facit hade haft ett paketerbjudande på skrivmaskin och kurs 1967? Skulle jag ha valt räknestickan då i stället?

Vänta, få se nu, varuautomater, hmmm…