Sven-Ove Svensson – Sida 87

Pensionärslärdom nr 4-7

Pensionärslärdom nr 4
Fördelen med att vara 65 plus är att du visserligen får ont på nya mystiska ställen då och då. Men när nästa kroppsdel börjar värka har du redan glömt den förra.

Hade jag gubbvad i fjol? Eller var det benhinneinflammation?

Nej, jag tror det var njuren.
Eller hälen.

Pensionärslärdom nr 5
Det är fult att tränga sig före i kön vid smörgåsbord, även om du är fruktansvärt gammal.

Pensionärslärdom nr 6
Det är lika fult att sprida fördomar om pensionärer i matköer. Skärp dig!

Pensionärslärdom nr 7
Vad var det jag skulle skärpa mig om nu igen?

Jag är nästan säker på att det var hälen. Inte har de väl njure på ett julbord?

Vad dumt organiserad den här kön är. De borde ha ställt de djupa tallrikarna därborta i stället.

Gubbvad har jag aldrig haft. Har dom kycklinglår?

Pensionärslärdom nr 1-3

Pensionärslärdom nr 1
Som pensionär har du rätt att förbereda manus och läsa underhållande bok till 05.00 på morgonen. Samt känna dig som utskitet äppelmos dagen därpå.

Var jag inte 18 nyss?

Pensionärslärdom nr 2
Du har rätt att gå i morgonrock minst till 10.15 vissa dagar. Det är ingen som tar disken ifrån dig.

Vare sig den som krånglar eller den med potatisrester på.

Pensionärslärdom nr 3
Du får sitta på sängkanten, dingla med benen och säga ”pomm, pomm, pomm”. En lång stund.

Det är ett hårt jobb men nån måste göra’t. I dag blev det du.
Pomm pomm pomm.

Först ska du ha nåt att säga, det är viktigast. Sedan ska du göra manus eller stolpar. Därefter kommer rampfebern. Två dagar senare leder de upp dig på scenen (bildligt talat). Då darrar du på rösten först, gärna omärkligt, och sedan börjar du ditt prat med en rolig men betydelsebärande bild eller historia.

Betydelsebärande sa jag. Inget meningslöst trams, sådant genomskådar varje publik på högst tre sekunder. Rekvisita är allra bäst, men då ska den berätta något.

Nu är du igång. Säg det du vill ha sagt, glo dem i ögonen, var dig själv och inte något scenjag. Kläm in en och annan belöning åt åhöraren, precis som när du skriver en längre text. Det kan vara en åfanism, en rolig formulering, en anekdot som stödjer budskapet.

Sluta med nå’t bra.

Behåll publikkontakten under slutapplåden. Se nöjd ut, låt dem märka att du tror på det du sa.

Åk hem. Var hög på endorfiner halva natten.

***

Värre är det inte. Folk har mycket sällan med sig ruttna tomater. Har de ändå det kan du berätta om dem nästa gång.

Ta med en tomat och visa.

### Betraktelse, apropå förra blogginlägget.
### Här är hur det började på Röva i Göteborg. Mer erfarenheter kring att tala hittar du här (min favorit), här, här och här. Den här är väl vemodig?
### Den 11 november framträder jag vid en författardag på biblioteket i Forshaga. Huvudattraktion är Aino Trosell.

Genialt

Sitter och filar på mitt program till en litteraturdag i Forshaga den 11 november. Sista raden:

”Sluta med nåt bra”.

Vilken dramaturg en är.

Hem | Skriva & prata (c) Sven-Ove Svensson

Tänk brett

Sargat låg vårt land. Rink vid rink.
En plan bör vara genomtänkt och av fullbredd. Lunchsmörgåsen breddfull.

Du ser ut som om du har sålt smöret och tappat mobilen.
Swisch! sa änkans skärv.

Hur många göteborgare bor det i Tyskland?
Gôr-männi.

Sätt inte skridskor i huvudet på folk.

Då reser sig håret

Jo, jag vet. Jag har läst på. Vildsvin skyr människan, de hör extremt bra och kan känna doften av människa på 500 meters håll.

Men ändå. Tänk om just våra vildsvin inte håller med om det som Mikael Tham skriver i sin bok?

Alltså visslar jag där jag går den trånga stigen fram mellan täta granar. Jag som alltid var tyst i skogen förr. Först visslar jag Jungman Jansson av någon anledning, sedan Internationalen. De är ju så kollektiva och solidariska de där djuren, jag tycker den sången passar.

Efter en stund börjar jag sjunga i stället. Granarna står tätare än någonsin, stigen har inte plats för ett möte mellan människa och galt. Då kommer jag till textstället som får håret att resa sig ända ner på smalbenen mina. ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta…”

Käre Gud schläpp ätter.

Låt bli att kränka dårarna

Tränar på repliker som karaktäriserar olika talare och för handlingen framåt i en berättelse. Det går sådär.

– Lider du av fotsvett?
– Mest hos andra.

– Besväras du av hemoröjder?
– Nej, vi kommer bra överens.

– Har du höjdskräck?
– Framför allt längd.

– Hur ser du på dåren i Vita huset?
– Låt bli att göra narr av dårarna. Dom blir kränkta av den liknelsen.

– Vill du följa med på en sparktur?
– På såna turer följer jag alltid med.

Sa jag att jag gör det som flödesskrivning? Du vet, när pennan inte får lämna papperet och hjärnan inte får ta paus och tänka efter. Det är ett skrivandets uppvärmning men ibland går en del av texterna att använda om man filar på dem efteråt.

Hittills tycker jag replikerna mest beskriver skribenten. Måste skruva upp mystiken.

– Hur mår du?
– Jag ska till Borås.

– Älskar du mig?
– Jag ska till Borås.

– Har du bestämt hur du ska rösta nästa gång?
– Jag ska till Borås.
– Det var ett jäkla tjat om Bohuslän.

Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver

Fem saker jag lärt mig den hårda vägen de senaste fem dagarna:

1. Dra reven rätt på nya kastspöet

Det är inte helt lyckat att missa bygeln vid första försöket, jag vevar stolt men inget händer. Däremot vet jag att det är en fin syn för kamraterna när den här närsynte karlen slickar på reven och blundar med ena ögat för att trä reven genom första drygt centimeterstora ringen på spöet. Den bilden brukar de se på julafton, hör jag hur de tänker.

2. Knyta fast ett drag i änden på reven

Jo, det ska fästas i bortre änden, så mycket begriper jag. Inte hitre. Men hur knyta med dessa knubbiga skrivmaskinsfingrar så spinnaren trivs och stannar? Efter två dagars idogt arbete från två medföljande tålmodiga fiskdragspedagoger kan jag själv. Jag kan!

3. Ta på mig vadarstövlarna själv och vada ut i strida strömmar

Asch, det var väl inte så svårt? En annan har klätt sig själv i drygt 60 år, den här sparkdräkten är inte värre än många andra. Fyra millimeter tjock neopren med två nummer för stora stövlar fastsatta nertill sitter som en smäck på min smäckra kropp. Femundens vatten har bråttom till Forshaga, den kan en förstå, medan jag rör mig med millimeterkorta steg för glatta livet på än glattare stenbumlingar. Hela jag doftar gummifetischist, hur gick det till?

4. Stå ut med blickarna när jag halar in vår första fångst

Han är lite slö först men jag känner hur jag får honom på kroken. Sedan gör han desto mer motstånd när jag ska bärga honom. Harr? Öring? Nej, men ett fint exemplar av sjunkved. När jag publicerar reseledarens bild (se ovan) på Instagram tycker en kamrat att det ser ut som Mockfjärdsrevolvern. Förbaske mig har han inte rätt.

5. Känna igen ett tydligt höstregn

Nu är jag hemma sedan ett tag. I kylskåpet ligger en kaka melkesjokolade med den fina norska inskriptionen ”Virker opplivende og bidrar til at bevare sindets munterhet”. Bättre kan det inte sägas, varje resa till grannlandet i väster virker på den måten.

De senaste dagarna är det väderforskning jag ägnar mig åt. Fortfarande bärgar jag rejäla trästycken, nu till skogs. Där är det inget stilla vårregn som fyller min tillvaro. Det smattrar inte, åskar inte, vräker inte ner hektolitervis. Det är bara ett fint och tydligt exemplar av Oktoberregn Som Gör Att Du Måste Ha Regnkläderna På Dig Och Därför Blir Blöt Inifrån Istället När Du Hämtar In Kontrollstolpar Från Friskvårdssatsningen Friska Forshaga.

Jag älskar det regnet.
Viljan vinner och jag älskar det.
Vatten är nyttigt. Vi människor består till 60 procent av vatten.

Vi är som hittills ofångade harrar varenda en. Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver.

Mobilfoto i västligt grannland:
Anders Eriksson

De långa kalsongernas natt

Snart kommer de långa kalsongernas natt, skriver en vän, ty så sa hennes pappa.

Vänta, det sa ju min också. Var fick våra fäder det uttrycket ifrån?

Nu hör det till saken att jag gillar vintern. November har också sin charm för en njutande självplågare med löparskor. Nå, mitt andra intresse är bokstäver, ord och uttryck. Hur kan det komma sig att ett så speciellt uttryck sätter sig tillrätta i folkmun?

Vi googlar förstås, både hon och jag. 72 200 träffar tyder på att vi förmodligen har vintrar ibland i detta land. Då snävar jag in sökningen en aning och se: nu vet jag vem som hittade på det.

Klicka och lyssna. Du behöver inte ens lyssna på kupletten som John Elfström sjunger, om du inte beundrar hans sångförmåga. Svaret kommer redan i presentationen.

Ett bra uttryck är det. Vart tog förresten alla kamelhårskalsonger vägen? Nuförtiden ser jag dem aldrig i någon annons.

Lyssna nu: De långa kalsongernas natt

### Lorens Marmstedt var regissör, manusförfattare och filmproducent.
### Gösta Stevens var journalist, manusförfattare, regissör, sångtextförfattare och översättare.

Marken fryser till is

Det är synd om Mårran.

***

Den som säger ”förändra” menar ibland ”försämra”. Konsten är att lära sig inse när han menar vad. Och vem han själv är, som säger det.

Plötsligt hör du vad han egentligen påstår. ”Folk måste våga bli lite mer försämringsbenägna”.

Det måste vi inte alls.

***

Det är synd om Mårran, denna ensamma vandrare.
Marken fryser till is där hon drar fram.

(c) Sven-Ove Svensson

Författare: Sven-Ove Svensson