Familjen – Sida 23 – SVENSSONS SLÄNG

När nätets fiskemetoder retar gallfeber på en

Surfade som hastigast förbi ett nummer av amerikanska Sports Illustrated och sedan dess får jag dagliga vänförfrågningar från lättklädda damer.

Nu undrar jag: ni som säger att ni får samma fråga från amerikanska militärer, vad i all sin dar har ni surfat förbi?

Vi kanske borde försöka para ihop fejkdamerna och fuskmilitärerna med varandra i stället, så fredligt folk får vara ifred?

Vill begrava
Nå, det världsomspännande nätet har sina fiskemetoder. Ibland kan de reta gallfeber på både mig och andra. En vän, något äldre, får ständigt annonser från begravningsbyråföretaget Fonus i sitt flöde. Själv får jag lika ofta uppmaningen att starta eget, till och med när jag spelar sudoku.

Kan inte nån tala om för algoritmen att jag redan har en firma? Fick lov att starta den härom året för ett jobbs skull. I år har firman inga uppdrag noterade, jag har inte försökt ens, måste klippa gräset och plocka ur diskmaskinen först.

Fast det ska nätet strunta i.
Jag är kompledig.
100 procent.

Jädritt gôtt 🙂

Disken var det ja.

Poesins släkting tystnaden

Det är någonting med tystnaden. Den som gör musiken till musik, den som fanns långt före oss och som kan tala tydligare än många ord vi människor hittar på.

En gång berättade den kära vännen hur hon gör ibland, för att skapa lugn i barngruppen där hon arbetar. Hon sänker rösten till en viskning. Den metoden fungerar.

(Dock inte när jag entusiastiskt provade den som larmoperatör på 1980-talet, då jag försökte lugna en hysterisk person som ringde om en olycka).

Tystnad. Den finns bara i ett exemplar. Nu läser jag om den på sidan 64 i Claes Anderssons diktsamling En morgon vid havet – inandning, utandning (Heidruns förlag):

”Med åren lär man sig att ju svagare man viskar desto noggrannare lyssnar
Andra på vad man har att säga. Poesin är släkt med viskningen och tystnaden

Före och efter viskningen. Jag älskar tystnaden, den tystnad som inte bara är
Frånvaro av ljud, men också tystnaden i musiken, musiken är strukturerad

Tystnad, också fågelsången är en form av tystnad liksom kattens gäspning
Fenimore Coopers Den sista mohikanen börjar med orden ”Ljudlösa steg

Hördes i natten” – en mening att drömma om för en poet som vill säga mycket
Med få ord.”

Boken om den siste mohikanen har jag läst många gånger i yngre år. Inte hörde jag den där första meningen för det.

”Poesin är släkt med … tystnaden Före och efter viskningen”.
Underbart.

### Sent om natten, när jag skrivit detta och inte kan somna, får jag för mig att leta reda på inledningsmeningen om mohikanen.
### Hittar den inte. Inte där. Claes Andersson har säkert en annan utgåva.
### På samma ungdomsbokhylla hittar jag en åldrad Biggles flyger västerut. Börjar läsa. Säg vad man vill om propellerpoesi, men ljudlös är den inte.

Den dumma liknelsen om grisen

När jag var ung på livet var det populärt att använda en liknelse om grisen. Vissa människor var som grisar, sa vi. Han äter, skiter, sover och mår hela tiden bra. Obekymrad om allt annat i värld och omgivning.

Jag var son till en grisfarmare i liten skala och borde vetat bättre.

Nog tyckte grisen om när pappa gav honom namn och kliade honom bakom öronen. Nog var svinet både klokt och socialt.

Om våra grisar hade sömnlösa nätter vet jag inte men visst såg vi ledsna kultingar ibland.

Kloka, renliga och sociala.

Byter dygnsrytm
I dag vet jag bättre, för jag har kommit att studera vildsvinens spår i markerna. Respekt är vad jag känner numera för både vilda och tama svin.

Böcker och spår berättar om vildgrisar som byter dygnsrytm om de blir störda på dagen. Då har du sannerligen god omvärldsbevakning. Jägare berättar om flockar där ungdjuren blir halvt anarkistiska om någon av misstag råkar skjuta modersuggan. När matriarken inte längre håller reda på dem blir det ingen ordning på flocken och vildingarna börjar leta föda i både trädgårdar och på åkrar. Ibland under full mänsklig insyn.

Kloka, organiserade varelser är de när de får leva sina liv. Berättar självklart för alla de andra var maten finns. Håller sig lika självklart undan min blick, även de stunder då jag ser att spåren är färska.

Inga ”grisar”
Jag tycker om de där djuren. Inte är de några ”grisar”. Det finns ett syfte även med den obligatoriska sölgropen. ”Nerdreta so vill ha en mä sej” säger det gamla talesättet här på trakten. Numera förstår jag det bättre. De sölar egentligen inte, allt är till nytta, också sölgropen.

Jag tror till och med att den är trevlig. Lerbad, någon?

Vi kan få sällskap.

### Lästips: Vildsvin: beteende och jakt av Mikael Tham (slutsåld, låna den på ditt bibliotek).

Äter fåglar päron?

Tidig morgon i augusti. Borta vid bäcken pratar tre skator, nere i centrum rusar en motor och framför mina ögon fortsätter paradisäppleträdet att göra det som detta träd är bra på.

Att mäta min tid.

Just i går var jag iväg och bytte batteri till armbandsuret jag fick i present för några år sedan. Det kommer en stund när människan tröttnar på att låta mobiltelefonen mäta tiden, för mig kom den stunden den 10 augusti 2017.

Jag glor så mycket på luren i alla fall. Dessutom är klockan snygg.

Som väder och klimat
Nå, det är skillnad på väder och klimat. Väder har bråttom, klimat jobbar mer på sikt. Likadant är det med tiden. Den tid som klockan tickar om har bråttom, den som paradisäppelträdet mäter är mer eftertänksam.

Än mer eftertänksam blir jag, när jag ser månen mellan de översta grenarna, denna otta. Vad har inte du sett, gamla träd. Vad har inte du varit med om, gamla måne.

Då känner jag hur en annan vackert åldrad favorit sitter på min högra axel och funderar. Nils Ferlin har också glott på en och annan himlakropp i sin dar.

Se stjärnorna, bror, hur de dansa
som flugor i rymdens tak…
… en stjärna, du – och ett öga
är ändå en märklig sak…

… Ja, herre gud, om man tänker!
– men längre kommer han ej.
Och längre kom inte Salomon,
så inte angår det mej.

Skatorna pratar, nere i centrum rusar motorn och förr än vi anar ska det bli dags att plocka fram fågelmatarna igen. I år utan paradisäpplen. Våren var för kall.

Äter fåglar päron?

Bekännelse från en samtida fladdrare

Jag fladdrar för mycket. Då blir en aldrig expert på någonting.

Jag läser lite dikter, lite essäer, lite faktaböcker, lite romaner, lite kriminalberättelser och orienterar lite grand, joggar lite, plockar lite hallon, målar lite hus, tittar lite på fotboll, släktforskar en aning, filar lite på den eviga romanen, försöker vara lite lustig, skriver lite seriöst på bloggen, umgås med två yngre generationer lite grand, gubbvandrar lite om onsdagarna, samtalar lite i diskussionsgrupp om måndagarna, cyklar till biblioteket och lånar lite klassiker, gärna teaterpjäser, studerar lite lokal kulturhistoria, tittar lite på fåglar, sitter i skogen och fikar lite, ställer ut lite stolpjaktsstolpar som jag hittat på var de ska stå, räknar ut lite grand hur världsproblemen ska lösas, facebookar antirasistiskt lite, skriver lite insändare mot Skutbergets muminfiering, diskar lite, plockar lite, letar lite efter kantareller, dödstädar lite, skrattar lite med den kära vännen, kramas lite. Skrattar lite till.

Jädrar vad jag trivs.

### Fast som kontrollvakt på O-ringens femdagars i Arvika gick jag ner tre kilo på en vecka.
### Ett annat år sprang jag alla gator i kommunen.
### Ibland får lite-människan i mig lite ledigt.

Lite såhär är en annan.

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Sommarlov

Grossbolstorps kompani lovar ingenting bestämt. Men nu ska jag försöka vila ett tag från Facebook och blogg. Sista semestern i familjen firar vi hemma. Och med o-ringen & Västanå & Kraftstationen & stolpjakten & svamparna & hallonen & ongarna & löparskorna & nya cykelhjälmen.

Och den där efterrätten, du vet.

Trivs.

Ett riktigt röj från 1287

”Varför” är ett bra ord för en gammal murvel. ”Därför” är genast svårare.

Detta är ett ortnamnsinlägg. Jag tror min far hade rätt.

Jag läser G M Sandins utmärkta sockenbok över Grava socken och Forshaga när tanken slår mig. Boken är intressant och jag lär mig mycket om min nygamla hembygd, som jag inte visste förut.

”Så länge barnet var odöpt släcktes inte ljusen i hemmet. Intet tvättvatten i vilket barnet tvättats, fick slås ut sedan solen gått ned och ej heller utefter väggen, utan mitt på gården. Utefter väggen kunde lätt något djur komma och dricka av detsamma och då skulle barnet få någon sjukdom, ofta ett ihållande lidande. Alltid skulle något av stål, såsom en stoppnål e. d. ligga på barnet före dopet till skydd mot troll och att bliva räddad mot bortbytingar.”

”Regelbundet varje höst kommo /…/ oftast från Dalarna, de s. k. skinnarna för att av de betade skinnen bereda fällar och pälsar. De voro vanligen tre till antalet. Då byns pojkar förberedde något spratt, sa de alltid: ’Vi ska vara tre som skinnare ä’.”

År 1713 var det så lite vatten i Klarälven, citerar han Erland von Hofsten, ”at man up i Grafwa sockn kunde här och ther kiöra med kiärra öfwer henne”.

Vägrade bära tiggarbrickan
”Då en fattig dräng och piga skulle gifta sig, erhöllo de rätt gå omkring i församlingen för att erhålla hjälp till bosättningen.”

Några var ännu fattigare. Från 1700-talet är den här protokollsanteckningen: ”…åtog sig skogvaktare Renhult att mot 4 skilling silvermynt st. förfärdiga 32 st. brickor, med det allra första, vilka på kläderna skola bäras” av socknens tiggare.

Det fungerade inte. 1784 konstaterar protokollet att de fattiga vägrar bära tiggarbrickorna.

Snö upp till tvättlinorna
Ändå är det inte där blicken stannar längst och pannan skrynklas mest. Det är när den kunnige arkivgrävaren Sandin går igenom gamla ortnamn i Grava. Närmare bestämt namnet Almar.

Där föddes jag år 1951, i den snörika månaden januari. Snögen nådde nästan upp till tvättlinorna, om jag ska tro mina föräldrar. Almar var kyrkans arrendegård som vi brukade. Strax intill bodde prästen (han från Tage Erlanders historia i tv, säger Bengt Alsterlind, men det är en annan historia).

Almar är den första gården som nämns i Grava socken. Första anteckningen är från 1287. Har den fått namnet av några träd? Nja, det tror inte lokalhistorikern Sandin och inte jag heller. Sandin tror att namnet är en sammansättning av ”all” och ”mar”, det sista är det samma som stenbunden mark. En stenig allmänning med andra ord.

Varför börja där i så fall?
Vänta lite nu. Skulle den första kända upptagna gården i socknen vara uppodlad på en allmänning med stenig skog? Varför i allsin dar börja där i så fall? Hur marigt kan det ha varit, på denna snälla potatisjord strax intill älven?

Kanske har Sandin och hembygdsföreningen rätt, jag är ingen expert. Folkentymologier ska en passa sig för. Ändå tillåter jag mig att tvivla. Förklaringen låter helt enkelt inte sannolik, när en varit med och plockat potatis, hässjat hö och täckdikat i den väna jorden där.

En muntlig tradition?
Då kommer ett ord för mig. Vad var det käre far brukade kalla Almar ibland, ordlekare som han var? ”Almere”. Jag har alltid trott att detta var ännu en av hans lekar med ord men tänk om det inte var det? Tänk om det var en muntlig tradition, via grannar som inte var lika nyinflyttade som vi?

Tänk om det var ”Almerud” pappas smeknamn betydde? Rud som i röjning, möjligen utförd av en röjare vid namn Almer.

Kartan och arkiven
Fler indicier ligger bara några klick bort. Först hittar jag Samuel Gustaf Hermelins karta över Värmland från 1808. Där skrivs gårdsnamnet Almerud. Nåja, kartritare har haft fel förr.

Sedan hittar jag en förteckning över hur namnet skrivits i olika uppteckningar under tidiga år. Det är boken Ortnamnen i Värmlands län, utgiven 1922, som räknar upp skrivsätten: Almary (1287), Almarum (1354), Almer (1540), Almaren(n) (1542-1590), Allmerwdh (1568), Almare (1600), Almar (1660), Almerud (1640), Almerud (1700-tal).

Jag tror pappa hade rätt. Almary? Anar du inte en röjning, snarare än en stenig allmänning där? Tror, sa jag.

”Varför” är alltid lättare än ”därför”.

Uppdatering 7 juli: under diskussionen på Facebook har jag i dag fått lära mig att rud-namnen brukar dyka upp senare. Något säkert svar på vad namnet Almar kommer från finns inte, men det lutar åt allmänningskog.

Kul, detta!

Stolt och ledsen bland medlevare och piggögda vänner

Maj är en härligt intensiv månad, det tycker jag om. Göken kommer, flugsnappare och andra har högsäsong och björkarna byter grön nyans mest varje timme. Kommer det ett blygt vårregn så kan det nästan höras hur allt växer efteråt.

Grönskan är inte blyg längre.

Solen värmer, lufthavet är en symfoniorkester och marken en stor barnkammare. Jag törs knappt gå på gräsmattan, för alla spännande individer som också bor här, fast banken tror att det är den och vi som äger tomten.

Det är inte bara vår villatomt som lever. Den här tiden bor det medlevare i byggnaderna med. Getingar, talgoxar och inte minst citronfjärilar som nyss vaknat efter att ha övervintrat i vedskjul och förråd. Hur kan en fjäril klara våra minusgrader? De är blekare än sina blivande barn när de vaknar, men sugna på att göra nya fjärilar.

Detta har vi kämpat oss till
En sådan majdag är det när jag går över skolgården till vårt Lärcenter. Uppe i en sal ska jag prata svensk tryckfrihet och fri press tillsammans med ännu en grupp invandrare. I dag är alla från Syrien, alla har uppehållstillstånd men en del skamligt korta sådana.

Svalorna seglar utanför fönstret och här inne står jag och berättar om den demokrati som svenska folket kämpat sig till. Om Tryckfrihetsförordningen från mitten av 1700-talet, om meddelarfrihet, källskydd, offentlighetsprincip och vår ack så kantiga nyhetsvärdering. Varför får en bomb i Manchester större uppmärksamhet än en likadan i Istanbul? Förklara principen kan jag i sömnen, men försvara den alltid? Människa, kulturell och geografisk närhet, konflikt och att det ska ha hänt nyss eller nu direkt. Verktyget är enkelt men ibland blir tillämpningen fyrkantig.

Friheten – men också ansvaret – när jag säger att media får avbilda profeten Muhammed men inte nödvändigtvis måste göra det, bara för att det står dem fritt.

Frihet och byråkrati
Efteråt tränar vi på att skriva insändare tillsammans. Det är en övning, betonar jag gång på gång. Det är en övning. Ni får skicka in detta till tidningarna, men ni måste inte.

Med tolkens hjälp lotsar vi dem med varsam hand genom skrivandet, allt medan besvärlighet efter besvärlighet rullar fram på wordfilen vi projicerar på väggen.

– Det är en övning. Vi publicerar ingenting, det avgör ni…

Därför kan jag inte berätta mer här. Men likaväl som jag var stolt över vår svenska tryckfrihet nyss blir jag beklämd över våra syriers möten med svensk byråkrati. Fri svensk press har mycket att gräva i, när det gäller hur vi krånglar till den integration som mina piggögda vänner kämpar så ivrigt för.

Du skulle bara veta
Svalorna seglar, grönskan blir grönare, livet bultar i varenda vrå av min hembygd.

– Du har mycket att vara tacksam för, din pratkvarn, säger en sädesärla som trippar förbi när jag går hem. Du skulle bara veta hur det är ställt på en del andra håll i världen.

Tack, jag vet.

Folkvettsbenägen? Ja tack

Det är alltid lättare att få stöd för ett nej, säger en vän. Han råkar tycka annorlunda i en lokal fråga som just nu engagerar många.

Detta funderar jag mycket på. Min vän är klok, uträttar mycket bra här i världen och vet hur både politik och masskommunikation går till. Sånt har han sysslat med hela sitt liv.

Har han rätt?
Varför skulle det i så fall vara så?

Två sorters konservatism
Jag brukar ibland tala om vardagskonservatism. Det är något som många av oss bär inom oss. Även sådana som jag, som sannerligen inte är konservativ i politisk mening. Med vardagskonservativ menar jag att vi gärna sitter på samma plats vid köksbordet vecka ut och vecka in och ofta tappar bort glasögonen på precis samma ställe varje gång.

Den sortens vanor.

Jag tror det är sådan vardaglig konservatism som rör till det för min vän. Han blandar ihop två begrepp:

# 1. Vardagens små vanor får gärna vara sig lika och bör bara ändras lite i taget, ty så är vi skapta.

# 2. I övrigt är de flesta av mina bekanta väldigt förändringsbenägna. De betalar sin skatt och hoppas att välfärden ska bli bättre, de gläds över nya Konsumbutiken, nya Lärcentret samt nya återvinningscentralen och hoppas på en starkare regering, fler poliser och mer resurser till skolan och sjukvården. Alltihop goda förändringar. Just det: förändringar!

Försämringar är en annan sak
Det är i det perspektivet vi säger nej. Nämligen när de politiska förslagen vi protesterar mot skulle göra livet sämre för folk. Samhälleliga försämringar är alltid lätta att få stöd – mot.

Förändringsbenägen? Ja tack.
Förnufts- och folkvettsbenägen?

Ja-a tack.