Familjen – Sida 26 – SVENSSONS SLÄNG

En tid att älska

Höst i min värld. En älskad årstid, den med. Blåsiga dagar, soliga dagar, regn ibland, dagar när bladen skaffar nya färger. Vi ansar i vår trädgård, komposten får ny mat som mikroorganismer och andra vänner ska börja bryta ner och göra färsk jord av. Matjord, redan ordet är vackert.

I söndags tog vi in sommarens stolpar från motionssatsningen Friska Forshaga. Mycket slit med stolpjakten för oss arrangörer, men värt det när du så ofta möter nöjda nyttjare i skog och mark. ”Ni borde inte ta in stolparna”, sa en bekant i en glänta. ”Ni borde sätta ut nya”.

Traktens älgjägare är inte överens om den saken, men fint betyg ändå. Känns gôtt.

Medvetslös skata
En rad potatis kvar att ta upp. Åratals envis förbättring av vår lerjord börjar ge resultat. I år gillade rådjuren rödbetsblasten, men än har jag svårt att bli förargad. Konsum har prima rödbetor på burk och resten tog sig ju. Längst bort i landet strävar solrosorna och slår ut, lagom till höstmörkret. De som inte blåsten vält.

I körsbärsträdet bråkar skatorna. Härom dagen hörde den kära vännen dem härja mer än vanligt. Plötsligt damp en av fåglarna rakt i marken ur trädet, hon hörde dunsen innan en omskakad skata kom till medvetande igen och flög iväg, förvirrad.

En halv gris
Oktober månad och hög tid att hänga upp våra fågelmatare. Vi tävlar med några vänner om hur många arter vi ser under vinterhalvåret. Förra vintern noterade vi 24 arter kring paradisäppelträdet och vann. Delad etta. Godkänd gräns från fågelbordet: 15 meter, även uppåt.

Mitt förslag att lägga ut en halv gris i trädgården för att locka havsörn har fortfarande inte fallit i god jord hos min vän. Jag ger inte upp.

Vi har två favoriter. Sidensvansarna med sina silverklockor och de små vita pingpongbollar med stjärt som belönar oss med ett och annat sällsynt besök under vintern.

Jag längtar redan.

38 år sedan hon sov på åklagarbordet

I stället för novellen om vår kärlek: Den stencilerade
elevrådstidningen från dagar då rubriker var rubriker.

I dag firar vi cementbröllop om jag får tro listan över årsdagar. Det hade jag tänkt fira genom att publicera novellen jag skrev till Radio Värmlands novellpristävling i slutet av 1970-talet. Men jag hittar den inte.

Novellen handlar om hur vår sju veckor gamla dotter ligger tyst och snäll på åklagarbordet vid Sunne tingsrätt, medan lagmannen viger oss och läser sin favoritdikt av Karin Boye. Rosorna på domarbordet har han tagit med hemifrån. Han ser livet framför sig när han ser vår lilla familj. En månad senare dör han i cancer, inte anade vi det.

– Ni ska inte gifta er vid tinget, sa han i förväg när han försökte övertala mig att låta bli. Det blir som i öststaterna.

Inte blev det någon grå ceremoni. Det såg vår kärlek till men också en inlevelsefull lagman som så gärna ville att vår hemliga vigsel skulle bli ett fint minne.

Nu skulle nya kvastar sopa
Novellen hittar jag inte. Däremot finner jag en bunt med gamla INFO, elevrådstidningen vi startade på Sundstagymnasiet, kamrat Mats och jag. Den nya, radikala elevrådstidningen i stället för den forna.

Vi hade störtat det gamla borgerliga elevrådsstyret, jo så såg vi det, och nu skulle nya kvastar sopa. Stormöte i stället för representanter. Säga vad man vill om min journalistiska utveckling, men visst skrev vi piggare rubriker den gången. Då, när vi beslöt avskaffa borgarnas uråldriga privilegium att röka nere i elevrådskällaren på Sundsta. Det finns dagar när jag känner att det är dags att ta fram de gamla orden igen.

Vi blev inte riktigt klara med privilegiesamhället.

Ordet fattigpensionär hade jag aldrig hört den gången. Nu har vi det. Det är dags att fler gamla ruttna beslut rivs upp. Darra, byråkrater!

Grattis på bröllopsdagen förresten, min kära vän.
Nästa år firar vi grafit. Det är bra grejer.

Rätt i tiden

Du har legat fel i tiden alla dina dagar du, säger opponenten.

Fel i tiden? Jag? Men snälla du, jag var vietnamdemonstrant på 1960-talet, vänsterintellektuell i industrin på 1970-talet, joggare och miljöaktivist på 1980-talet, frilans med attacheväska och Altavista på 1990-talet, mellanchef med förmånsbil på 2000-talet och mångfaldsvänlig pensionär på Facebook på 2010-talet. Nu planerar jag att gå med strumpor i sandaler försommaren 2017, om jag får ha hälsan och sandalerna håller.

Kan en ligga mer rätt i tiden än så?

# Hur kan jag förklara att en text är självironi, inte satir?
## Gå till läggen. Allt finns där. Allt ovan är sant.
### Innan Altavista kom fick vi leta i länksamlingar.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Dödstädar på finska hyllan

Det är inte lätt för en så’n som mig att dödstäda. Vem har hjärta att slänga det tomma emballaget till doftämnen till en doftfälla för granbarkborrar?

Jag fann det i en tidskriftssamlare märkt Finland. Det var där jag hittade en diskad plastförpackning för filmjölk från finska resan 1982 också. Tvådeciliters från Hj. Ingman.

I dag får du inte störa mig. Jag hittade en bok där med, jag håller på och läser den. Skogsindustrin i det självständiga Finland, Finska Träförädlingsindustriernas Centralförbund 1918-1968. En jubileumsskrift de sände mig, när jag skrev brev till finsk skogsindustri och berättade att jag skulle åka till Rautalampi för att titta på de nejder en av mina släktgrenar lämnade på 1600-talet.

Brukar inte du skriva pappersbrev till branschorganisationer, när du ska klättra upp på en skogshöjd i ett annat land?

Undrar var jag fick tag i adressen.

Fick avstå jord till flyktingarna
Stör inte. Jag läser om hur småbönder blev lurade på sin skog även i Finland, men om hur landet 1924 till sist antogs lagen om ”fastigheter som av trävarubolag i strid med lag förvärvats”.

Jag läser om vinterkriget som ledde till att Finland förlorade över 10 procent av sina skogstillgångar till Sovjetunionen. Landet blev av med 70 exportsågar, fyra fanerfabriker, en trådrullefabrik, fyra pappersbruk, sju träsliperier och kartongfabriker, fem sulfitcellulosafabriker och två sulfatcellulosafabriker.

”För att kunna placera den lantbrukarbefolkning, som lämnat det avträdda området, var det nödvändigt att genom lagstiftningsåtgärder skaffa den odlings- och skogsmark. Den s. k. snabbkolonisationslagen stiftades, enligt vilken också träförädlingsindustrin måste avstå betydande arealer.”

Över 100 000 nya småbruk skapades åt frontmän och flyktingar från finska Karelen. Nya gårdar inom landet, märk väl.

Var ligger Sibbo?
Det är inte lätt för en sådan som mig att dödstäda. Är du född nyfiken är det mycket som är intressant. Jaså står det Viiliä på filburken, är det filmjölk det på finska? Från Sibbo/Sipoo.

Var ligger Sibbo? Fasen, nu måste jag kolla det också. Jag kommer aldrig att bli färdig.

Trivs.

### I Sverige har brukssamhällena ofta namn som slutar på fors, eftersom det var ur forsen de fick sin kraft.
### Det är likadant i Finland.
### Många skogsindustrisamhällen slutar på koski som betyder fors. Kuusankoski, Kyröskoski, Myllykoski, Valkeakoski, Äänekoski och Jämsänkoski.

Får en bli trött på kajor?

Hur du säkert vet att du är en man på 65 år och 6 månader:
Du köper samma jeansmärke i samma storlek varje gång.

Du påpekar envist för smakråd, provrumsgrannar, expediter och förbipasserande elmontörer att: – Slita dem, det vill jag göra själv.

Du tränar framför spegeln hemma med höger tumme nonchalant instucken i fickan.

Varje gång.

Tre frågor, två svar
En fråga till Fältbiologerna, Naturskyddsföreningen, Ornitologiska föreningen, Greenpeace, tv-programmet Mitt i naturen samt världens alla goda naturfotografer och -skribenter:

Får en BLI trött på kajor?

Nu vet jag varför vi har kvar vår fasta telefon.
För att hitta mobilerna.

Hur kan en se att det är en brandman som stukat sig på innebandyn?
Låghalt.

### När politiken i världen liknar anfall i oorganiserad flock glimtar fotbollen då och då till och visar politik som den borde vara.
### Nyckelord: vi.
### Det är inte flottast kostym som vinner.

Äventyr i gullfladdreland

Hur var det han skrev?

”Naturen själv är bästa blogg. Ser du inte hur minsta sädesärla hittar tillbaka, hur minsta buske har årsringar och att minsta jordkoka är skapad av sådant som varit? Naturen för dagbok hela tiden.”

Eftertänksamt formulerat. Här på trakten bloggas det på, vill jag lova. Varg har vi, rådjur som gillar rödbetsblast, översvämningsmygg i norr, hjortlusflugor som kastar vingarna, vildsvin som rotat på mitt särskilda svampställe när jag kom dit i går, fästingar i gräs och kajor på tak.

De kanske behövs allihop. De har samma rätt att fara runt här i gräset och skogsgläntorna som vi. Mot slutet av 1800-talet bredde vi människor ut oss som mest i skogslandet. Nu tar naturen landet tillbaka, fast vildgris på svampställena hade kunnat kvitta. Fästingarna kan jag också tänka mig att skicka till Skansen.

Superlim gudskelov
Häromdagen berättade jag om hur det vilda kom och åt upp vår konstgjorda fågel, stôllibrin som jag kallade den. En plast- och fjäderfågel från Kina, bra på att fladdra, köpt på Lanzarote med solmotor och allt. Läs mer.

Den kära vännen fick sätta dit en påskfjäder i stället.
Då blev det roligt: Gullfladdrefilmen.

Som tur var använde hon superlim till sin skapelse gullfladdran. Tur, för det är ett hårt liv där ute om nätterna. Plocka eller plockas. När jag vaknar nästa morgon har Det Okända Rovdjuret varit här igen. Förmodligen lika förvånad som sist, efteråt. Superlim är superlim och inte är det mycket mat på en grossbolstorpsk påskfjäder i juli, något begagnad.

Vemodigt ligger fjäder, vajer och fäste oätet i gräset, några meter från själva solenergiaggregatet. Vi får börja ta in gullfladdran på nätterna, så här kan vi inte ha det.

Naturjävel.

## Vem som skrev citatet i början?
## Asch, dä kvetter.
## Självskryt luktar jobbintervju.

När jag ljög svenska folket rätt upp i ansiktet

Sanningen står på folkets sida men jag hamnade på den andra.

Så kan det gå när en försöker skoja till det. Saken är den att vi var på Lanzarote, lavaön med det varma underredet. Där vandrade vi, tittade på folk, sprang, åkte buss, tittade på havet, badade i pool och Atlant, åt skrynklig potatis och gjorde allt möjligt annat sådant som folk gör på resor till lavaöar med golvvärme.

Nämnde jag den skrynkliga potatisen?

Sista dagen insåg den kära vännen att jag inte handlat. Jag hade inte köpt med mig något minne. Det beror på att gubben börjar bli gammal, numera betyder minnen blogginlägg, foton och ett och annat för en tid sparat minne uppe i skallen. Nya saker betyder det inte.

Nå, nåt ska du ha gubbe, tänkte den kära vännen och köpte mig en lustig pryttel som vi sett mest varenda dag på vår vandring längs södra strandpromenaden. En stôllibri som jag döpt den till, på grund av dess livliga beteende. Själv ville den helst lystra till sitt namn från hemprovinsen i Kina: Solar Flying Bird.

En enda dag
Sedan hände ingenting. Vi for hem, solbrännan bleknade och stollibrin låg ouppackad i sin låda.

En dag finner min vän den och tänker att hon ska glädja mig en gång till med solfångarfôggeln. Hon plockar upp den ur lådan, monterar den helt enligt instruktionen (please don’t press the wire), (please place it outdoors), (it can fly in the grass or above flowers). Solelementen vänder hon mot solen som skiner upp direkt.

Så vad ska en stackars stôllibri göra? Börja fara runt och fladdra som den värsta kolibri förstås. Den första på Grossbolstorp, vill jag tillägga. En hel dag får den fladdra över vår ena planteringslåda.

Den förvånade höken
På natten tar höken den. Eller möjligen räven, katten, ugglan eller skatan, vi vet inte. Spåren är mycket tydliga på en punkt, av utredningstekniska skäl kan vi inte avslöja hur: en människas verk är det inte.

Det rovdjuret måste ha blivit bra förvånat, när det glupskt svalde en konstgjord och söt liten kinesisk Solar Flying Bird från Lanzarote. Jag spanar av vår tomt en halv dag men ingen stollibri står att finna. Nog föder Gud höken, som Jan Myrdal brukar säga.

Nå, den kära vännen är en handlingskraftig vän och har jag fått en soldriven trädgårdsattraktion så har jag. Hon tar fram superlimmet och limmar dit en påskfjäder i stället. Gullfladdran är född! Glatt far den gule fladdraren runt i luftrymmet ovanför vår sallad och sprider lite juliglädje i samhällets bottenskikt. Det vill säga på vår altan.

Filmen lurar många
Numera betyder minnen foton, det nämnde jag väl i alla fall? Eller filmer, det går ju att göra rörliga stillbilder med kameran också, nu för tiden. Jag filmar vår glade fladdrare (utan att mekanismen syns) och lägger ut filmen på Instagram och Facebook tillsammans med texten: Gullfladdrorna har kommit.

Äntligen! skriver en vän. Det är snällt sagt. Andra är mer konfunderade, inser jag under dagens lopp. Sanningen står på folkets sida men jag har bedragit detta folk.

Förlåt! Det är inte ett unikt fjärilsfynd vi noterat på Grossbolstorp, sydvästra Svealand, Europa, Jordklotet, Universum. Det är en påskfjäder, en tunn vajer och en soldriven motor för 6 euro.

Men ändå.
Ho fladdrer.

Bevismaterial 1: Min unika gullfladdrefilm

I morgon: äventyret fortsätter.

Hur tänkte du då?

Käre produktutvecklare. Jag kan förstå att du har skapat mig sådan, att jag blir mer och mer närsynt för varje år. Vid min ålder kan det ha sina fördelar.

Men att du samtidigt gjorde så det växer hår i mina öron, som jag inte ser. Fler och fler strån, allt suddigare för ögat. Hur tänkte du där?

Det finns en människa som brukar trimma mig i öronen ibland. Jag tror att jag vet vem det är. Hon låter bekant.

Jobbet jag inte visste fanns

Jag sitter. Sedan står jag. Kanske går en liten runda bort mot elhuset och tillbaka. Men mest sitter jag.

Saken är den att jag är skatvakt. Det blev mitt jobb denna vecka.

Ärligt talat hade jag inte skrivit in den sysslan i planen för belöningens år 2016. Att jag skulle läsa en del, det visste jag. Att jag skulle frilansa något, det anade jag. Springa, fixa orienteringsstolpar, klippa gräset, bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer från jobbet, städa bland gamla papper och skrot i snedgarderober, arbetsrum och garage, laga min lunch, handla, fara till återvinningen, gå i skogen, springa, blogga, springa, gå på olika uppträdanden, ta hand om ungt folk i släkten, lyssna på kornknarr och gök, skotta snö, facebooka, instagramma, vila middag, rensa mejlen, läsa tidningen, springa, städa, läsa Röde Orm. Allt det också.

Men vakta skator?

Hur var det farmor sa? Det är hos de snälla människorna skatorna bygger bo. Vi blev alltså mäkta stolta när de började bygga i vårt körsbärsträd för många år sedan. Kanske var det redan på 1980-talet? Jag tror det. I år är det dags igen, de har som vanligt byggt en ny våning på boet, upptill. Vissa år bor skatfamiljen på annans mark, då får man skärpa sig.

År 2002 skrev jag den här krönikan i Värmlands Folkblad. Den handlar om hur kloka skator kan driva en hungrig katt till vansinne: Varför jag gillar skator och damer med gatubrunn.

Vore det nån annan som hade skrivit krönikan så hade jag sagt att den är välskriven. Men det får man väl inte säga på den här bloggen.

Läs krönikan, så förstår du varför jag sitter här på altanen med min kaffekopp och inte hinner måla om runda bordet. En del människor går med hundar, en del matar guldfiskar. Jag vaktar nästan flygkunniga skatungar, så länge de fortfarande bara nästan kan vad de snart är så bra på.

Det är ett hårt jobb.

Falsk nostalgi för idyllsynta?

Då slår det mig vad det är jag sysslar med. Svensk idyllrealism.

Bilden visar en pappersbonad jag fotograferade på toaletten på en av favoritkaffestugorna, den i Hamrane i Dalsland. Ser du gossen med skottkärran? Ser du ladugården i bakgrunden, det gulgröna gräset, den blå himlen, troskyldigheten?

Sovjetisk socialrealism förvrängde min kultursyn några år i ungdomen, innan jag förstod att människor var individer, inte statyer. Har jag på liknande sätt en överdriven syn på min egen barndom bland skrockande hönor, vårystra kor, kloka och renliga grisar och en och annan vemodig storspov på inflygning över ägorna östpå?

Sann bild men inte ändå
Först blir jag förälskad i bonaden. Sedan gör jag detaljförstoringen på pojken och blir ännu mer förtjust. Sådär var det, så vill jag minnas mig. Bilden är alldeles sann. Samtidigt ljuger den, för det finns skuggor. Det finns alltid skuggor.

Att vi inte hade bil.
Att vi inte hade tv.
Pengarna vi hade ont om.
Inga språkresor, inga restaurangbesök, inte veta hur du spelar en grammofonskiva.
Lantbruksnämnden, rationaliseringspolitiken, auktionen.
Den auktionen glömmer jag aldrig.

Fin bild. Sann bild.
Bara inte hela sanningen.