Familjen – Sida 37 – SVENSSONS SLÄNG

Låt den lilla världen växa

Läget? Jo tack, en vakner å sen jobber en å sen sprattler en e stönn å sen sômner en. Sen börjer dä ôm.

”Hur är läget? Jo tack, man vaknar och sedan arbetar man och sedan ägnar man sig åt sina fritidsintressen en stund och sedan somnar man. När man vaknar börjar allt om från början”.

Samma värde
Vad jag vill ha sagt är att jag ägnar viss tid åt att arbeta och gilla mitt jobb och sedan åt det där andra som människor behöver göra. Men på kvällen sitter jag och administrerar en facebookgrupp för folk som tycker att alla har samma värde. När jag skriver detta är vi över 17 500 medlemmar. Vi är antirasister.

Det har börjat om i Europa. Fascismen, den har vi hört om förr.
Vi får kavla upp ärmarna.

Tog från de sjuka
Jag vet många brister i Sverige. Hade vi inte en högerregering som tog från de sjuka och fattiga år efter år? Är det så underligt om folk känner sig utanför? De partier som uppfann ordet utanförskapet förverkligade det strax därpå. Vår tids hårdhänta övergivenhet.

Då har jag ändå inget sagt om hur vi tar emot människor från andra länder. Det mottagandet har varit uselt ännu längre. Den uselheten beror på många partier.

Kärlek, skratt och solidaritet?
Ändå är målet enkelt. Jag tycker om mina föräldrar. Jag tycker om mina syskon. Jag tycker om mina barn och deras barn. Så fortsätter det sedan åt alla möjliga håll. Varför skulle vi inte kunna göra den lilla världen större? Större och större.

Kärleken, solidariteten och omtanken, varför skulle inte den kunna få växa? Växa, växa och åter växa. Allt medan vi vaknar, jobbar, sprattlar en stund och har kul ganska ofta i våra liv.

Det kunde vara så enkelt.

# Mångfald eller enfald, lätt val.
# Efterledet fald är släkt med folder och fåll, med att vika. Fold säger engelsmännen. Vill du röra dig framåt måste du böja knäet, gång på gång. Mångfald. Viker du bara en gång kommer du ingenstans.
# Enfalden blir en broms.

I morgon är det den 6 juni. Tjoho! Här är länk till mitt tal på nationaldagen i fjol.

Jag har inte ändrat mig.

Stig upp

Strax innan bronsåldern tar minnet slut. Där står jag vid de båda gravhögarna och filmar så hälften kunde vara nog, men mobilkameran har redan tagit kvällen.

Jag har varit på seminarium. Rörlig media är det nya svarta, var det en som sa. Klicka på det svarta, så ser du vad den här bloggaren gärna gör i två timmar en ledig dag.

Lägg särskilt märke till den otvungna andhämtningen i rejäl uppförsbacke efter tolv kilometer blandad terräng. Snart är jag framme vid bronsåldern. Långt där borta mellan tallarna och bortanför den igenväxta sjön ska jag ana storgården där pappa var statarunge.

Stigen vindlar, trädpiplärkan landar på en ny talltopp, högt över vår fågelsjö ryttlar en gjuse.

– Ha’lu fått nån fesk?

PS. Är filmen tung att hämta? Måste du klicka gång på gång på trekanten för att orka visa den? Då ska du veta att den var tung att spela in också 🙂

Semesterstängt

Gammal som gatan? Nej du, jag är äldre. Tjugo år äldre än gatan vi bor vid. Så just nu har den här karln tänkt ta sina sista vårsemesterdagar i arbetslivet. Det är både ledsamt och intressant.

Jag hade gärna varit snabbare, snabbtänktare och minnesgodare såhär dags i livet men strunt i det. I dag blir det… asch, dä kvetter. Eftersom jag är som jag är finns det visserligen en plan för de närmaste dagarna men vad ska du med den till? Det kan tänkas att det blir ett långpass i nordväst, en cykeltur till badhuset, en busstur till länsmuseet och en kompassrusch ut i grannskogen för att plocka stolpar.

Eller inte.
Det är nästan som att vara barn.
Eller pensionär.

Tjoho.
Suck.

Jag, en tjänstemannaromantiker (1)

Lika bra att erkänna med en gång. Jag är bondpojk och var landsbygdsromantiker. Sedan blev vi sågverksarbetare pappa och jag – och snart var jag proletärromantiker.

Det är ingenting att skämmas för. Ber du snällt ska jag hålla två långa föredrag om saken. Vad hade du tänkt leva på, om det inte fanns bönder i världen som producerade mat eller arbetare som tillverkade de andra nyttigheterna?

Lättskrivet. Både realistiskt och romantiskt, realist till vardags, romantiker i drömmen. Bäst är om inte ingen av dem går till överdrift. Det finns inga affischproletärer.

En ny insikt
Nu kommer det som tog mig 28 år att inse. Visst, jag är offentliganställd tjänsteman, det begrep jag redan 1987 när jag började ta emot de första larmen från förtvivlade människor på 90 000. Men nu har jag äntligen insett att jag är tjänstemannaromantiker också.

Det ordet fanns inte innan du läste det här. Jag har sökt på Google, det finns inte förrän jag trycker på publicera nu.

I morgon:
Vad hundan menar du med tjänstemannaromantiker?

Röd dag, rör om

Morfar var med och organiserade Karlstads byggnadsarbetare, när den fackliga tanken var ny och obekväm. Första maj var en festlig dag. Mamma förde en av traditionerna vidare. Den dagen skulle hon och syskonen få äggröra när de var små, det fick vi också sedan.

Han kallade de rårörda äggen så. Äggula och mycket socker i ett dricksglas, sedan rör du tills handen börjar domna och gulan vitnar.

Det finns fler traditioner den här dagen. En period underhöll jag med allvar och satir vid våra lokala första maj-möten. Tio år i sträck stod jag i talarstolen, årets viktigaste stund. Det händer att jag saknar det.

Häromdagen blev jag bjuden på äggröra igen. Proletärer i alla land, förenen Eder. Rättvisa och demokrati åt folket, rårört ägg åt alla. Det finns så mycket dumheter kvar att ändra på.

Rör om.

Upphittad av okänd fyrmänning

Den förste spelade i Svenska hjärtan, läste Gunnar Ehnes dikter och uppträdde med Ulleruds Teateraktörer i ett tomt virkesmagasin i Deje. Någon sa att vi var fyrmänningar, det gillade jag. Duktigt och roligt folk, det är aldrig fel. Ibland talade vi allvar.

Nu har jag träffat en ny fyrmänning. Lustigt släktord det där. Den nye hade läst när jag skrev på bloggen om min mormor från Malungs finnmarker.

Lämnade de blånande höjderna
Bästa praktiska nyttan med bloggen hittills, är det att fyrmänning nummer två hittade mig? Ja, kanske. Roligt när en trevlig släkting hör av sig som jag inte visste fanns. Fint att han dessutom vet allt om finnbosättningarna på höjderna med sjöutsikt, som min mormor lämnade 1905.

I Frimurarlogen i Karlstad långt söderut gick Sverige och Norge isär det året. Någonstans i samma stad gick mormor och morfar ihop.

Hur tog hon sig dit? Till fots de första milen antar jag, och sedan med NKlJ.

Vem var han?
Nu vet jag varför finnstället som Emma Ivarsson kom från heter Andina. Där låg en gång Anders eller Anttis aho. Säg det i flera generationer så blir det Andina. Aho betyder bråte, fall, övergiven sved. De talade så mjuk finska, mina förfäder. T:na blev gärna d:n, lampi blev lamm. Måste ta reda på vem han med fallet var.

Du kan kalla mig Kääriäinen förresten. Vad det betyder säger jag inte.

LÄNK: Du står i ett månghundraårigt led
och det går att förstå varandra

De livsfarliga 100 000

Det finns dagar jag helst vill glömma. Mammas och pappas dödsdagar, mordet på Olof Palme, 11:e september i Chile och New York. Almanackan vet fler.

Kärnkraftsolyckan i Fukushima är en annan sådan händelse i vår historia. Det behövdes bara en jordbävning och en tsunami, sedan var det kört. Jag får inte säga ”Vad var det vi sa”, jag får inte säga ”Vad var det vi sa”, jag får inte…

Ser i tidningen att Karlstads kommun måste öka sitt borgensåtagande med 65 miljoner kronor, för att bekosta en kommande avveckling av Oskarshamns kärnkraftverk. Kommunen är delägare i den vattenkokaren. Nu har kärnkraftskramarna kommit fram till att det blir dyrare än de trott att ta hand om avfallet.

Räck upp en hand, alla som blev förvånade.

Dyr gåva till era barn
Jag får inte säga ”Vad var det vi sa”, jag får inte säga ”Vad var det vi sa”.

Varför får jag inte det förresten? Kärnkraften var livsfarlig 1980, det hade den varit i många år innan dess och det kommer den att vara i 100 000 år efter att det sista verket har stängts av.

Det kan bli mer än 65 miljoner, kära karlstadpolitiker. Mer än det och mer än den halva miljard ni redan har bundit. Er älskade paroll Karlstad 100 000 får en helt ny innebörd, inte sant?

Först då är det ofarligt igen
100 000 år är många generationer. Räknar jag rätt, så kommer det en generation karlstadsbarn som kan pusta ut, när Oskarshamns avfall är ofarligt för människan igen. Räknar jag rätt så dröjer det visserligen ett tag innan den da’n är här.

Jag är nog borta då.

Ty när skulle kärnkraftverket i Oskarshamn vara ofarligt – om någon stängde av det i kväll? När går det för människan att umgås med bränsleresterna igen?

Jag får ta det en gång till. Svaret är att verket kommer att sluta vara livsfarligt för era:

barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-

barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-

Sen är det lugnt.
Bara så ni vet.

Varsågoda och ät!

Mat jag ätit.

Alla dagar ska inte se likadana ut, den principen tror jag på. Men ändå… en del dagar petar vi i oss detta, har jag insett. Gör ni likadant vid ditt köksbord? Känns det i så fall bra? Har du verkligen tänkt igenom det där med glutamatic acid, lysine och butan-2-one?

Fundera på saken.

Är det okay om jag tar med en ostsmörgås?

Jag är packningslistetypen. Väck mig mitt i natten och jag kan plocka fram listan över vad vi hade med oss till Lanzarote 2012. Badbyxor, simglasögon, snusnäsduk, snöre, tejp och… naturligtvis karta och turisthandbok. Långt i förväg hade jag studerat satellitbilder över området, sett foton från hotellet och vandrat gatorna på låtsas via Googles gatuvyer.

– Du vet, det finns en lång sandstrand som börjar vid hotellet, där kan vi…

Vem har påstått att en är normal? Vi är många som är skapta såhär. Det är därför det finns turisthandböcker, kartor, hotellbeskrivningar, uppslagsverk och Google Street View.

Allt genast?
Mitt nya projekt heter pensioneringen. Den närmar sig. Du tror väl för allt i världen inte att den här människotypen kan vänta till dagen P med planeringen? Glöm det. Här behövs en lista.

Först har saken en ekonomisk sida. Den har vi undersökt. Snart är det dags att berätta för de olika pensionsinstituten vilken fin tid jag har tänkt de ska ge mig. I valet mellan parollerna ”Egendom är stöld” och ”Allt genast” har jag beslutat mig för en tredje väg. ”Rätt möe hela tia”. Ganska mycket hela tiden. Vi får se vad instituten svarar.

Började dödstäda
Under tiden sysslar jag med sådant som intresserar mig mer. Själva packningslistan. Eftersom jag gått omkring och trott hela denna vinter att jag ska dö snart har jag börjat med dödstädningen. Den avbröt jag när en vänlig doktor med kletig ultraljudsutrustning i näven konstaterade att det inte var någon cancertumör.

Bra. Det finns annat som är roligare än dödstädning.

Jag fortsätter alltså förbereda kropp och själ för ett liv som levande pensionär. Pancho, grågosse, statsanställd, senior, grå panter, pensionstagare, åldring. Intressant period i livet det där. ”Pensionstagare”? Jag tänker då inte ta nå’t, jag har sannerligen arbetat ihop slanten själv.

Åka bli dyrt
Vad jag ska göra om dagarna som pancho? Åka till biblioteket och läsa tidningar, kom jag på för ett tag sedan. Vänta nu, åka, det blir dyrt. Vi pensionärer har inte för gott ställt och inte är det miljövänligt att åka. Häromdagen mätte jag upp sträckan när jag joggade runt i Forshaga. Resultatet blev att det är halvannan kilometer enkel väg mellan min bostad och bibliotekets hyllor. Prima gångavstånd.

Får man äta medhavd ostsmörgås på bibblan?

Det ska nog gå bra det här. Jag jobbar vidare med min lista, än är det ett antal månader kvar. Släktforska ska jag göra. Lära mig fler fågelläten. Köpa gåstavar. Åka till Island och Provence. Eller Bortre Ullerud.

Måste jag gilla dragspel och Bertil Boo?

– Du är ju rent utomparlamentarisk

– Utomparlamentarisk? Absolut. Det mesta jag tycker om är utomparlamentariskt.

Flocken av sidensvansar i december, rådjurens stig på vår tomt, provsmakningen av sillsallad dan före dan, Lars Lerins akvareller, Aspenströms rader om skorna som står vid dörren och längtar ut, Bengt Bergs om hundskallet som soundcheck inför älgjakten. Soluppgången över Blånande bergen.

Vinterns första snöpulsjogg på obanad stig, snön vräker ner, blöt upp till vaderna. Allman Brothers liveinspelning från Filmore East. Att se en metallskimrande parasitstekel såga sig ner i halvgammal stubbe bakom lekstugan. Grilla korv i vilda skogen. Stå på scenen själv när texten bär. Hitta en orienteringskontroll. Få till en formulering.

– Familjen. Men den räknas väl som parlamentarisk?
– Vi har ju papper på’t.

Kornknarr i juninatt.