Kreativt folk – Sida 31 – SVENSSONS SLÄNG

Mina dagar som kompledig

Sitta i styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur, sälja böcker på bokmässan, sitta i stipendiejury, passa kansliet ibland, recensera böcker i Wermlandiana. Sitta i styrelsen i Karlstads Bokcafé, hitta på Facebookgrupp åt den, skriva pressmeddelanden och mejla iväg, gå på föredrag. Vara administratör i antirasistisk Facebookgrupp. Jobba med nästa års stolpjaktskontroller och kartor i Forshaga och Deje, cykeldelen. Gå i skogen med naturkunniga gubbvandrargruppen Gryningspatrullen, hitta på rundan ibland. Prata politik och liv med diskussionsgruppen Dispyterna. Umgås med barn och barnbarn, vara barnaroare. Skriva inlägg på min blogg. Facebooka. Fila på ett större manus och ett barnboksmanus jag borde ta itu med på allvar. Vara skrivcoach åt en vän. Åka iväg någon gång och prata allvar och kåsera inför publik. Prata medier och tryckfrihet med flyktingar. Träna löpning, helst i skog, snö eller bådadera. Springa orientering. Titta på fåglar. Läsa klassiker och andra berättelser på papper och skärm. Läsa senaste bokcirkelboken, vi har möte snart. Sova middag. Sköta hus och hem. Skratta med den kära vännen.

Tid har jag gott om.
Fritid har jag ingen.

Måste gräva trädgårdslandet.

### Ordet ”kompledig” i rubriken syftar på livet som pensionär.
### Journalisten Lena Bonnevier lärde mig uttrycket. Tack!
### Trivs.

Om mig | Sju års klåda | Skrivet
Inlägg nr 1 999. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bilfri dag bland dynamiska dubbar, pizzakonstnärer och en pyramid

Lördag, stadstur. Vi tar bussen för att vi kan och för att vi bör. Själv har jag köpt ett mystiskt flexkort som ger mig 10 resdagar inom 60 dagar i vår kommun och ett antal grannkommuner. Med seniorrabatt. Åker jag nog mycket bär sig de 586 kronorna även ekonomiskt. Den kära vännens resa betalar jag med reskassa på Värmlandskortet, då kostar stadsresan 64 kronor i stället för 75.

Dyrt ändå, jag vet. Hon ska ju hem också, hade jag tänkt.
Om politikerna ville det de säger att de vill så vore det billigare.

Vi har en hel lista med uträttningar. Den näst viktigaste först. Icebug. Eftersom detta är en personlig men inte privat text tänker jag inte berätta varför, men vi har insett att vi måste skaffa bättre halkskydd.

Där sitter jag sedan i sportbutiken och provar. 17 dynamiska dubbar i karbidstål, man tackar. Lämpliga även för asfaltlöpning, som det trots allt blir ibland även på vintern. Dynamiska? Hur då? Som flexkortet?

Dubbarna jobbar individuellt och är inte helt fixerade. När kroppsvikt adderas i steget trycks dubbarna in mot sulans yta. Hur långt de trycks in beror på hur kraftigt foten sätts i och vilket underlag det gäller. Denna dynamiska funktion tillåter dubbarna att anpassa sig till vilket underlag som helst och ger bästa möjliga grepp på allt från torr asfalt, till blött trä och ren is.

Alltid på nattduksbordet första natten
Sporthandlaren vet inte att jag älskar vinterlöpning, helst snöpulsning, men att jag tröttnat på att köpa nya broddar stup i kvarten när jag slitit ut gummibanden. Sådär som det blir när kroppsvikt adderas. En del vintrar blir det ett väldigt adderande.

Jo, nu vet han det. 79 kilo. Vem är inte dynamisk en lördagsförmidda’ i stan? Snart kan han skicka med oss en kartong med dubbade kängor till den kära vännen också och varsitt par yllestrumpor som han vill att vi skaffar.

Absolut. Fram med yllet, det är lönehelg. Undrar hur många par löparskor jag köpt i min dar? Löparskor som jag punkterat, slitit ut utifrån, slitit ut inifrån, snedslitit i hälen, dyngat ner nå’t så himla gôtt. Löparskor som luktat illa efter blöta skogsturer (gäller de flesta) och fått rekonditioneras med tepåsar inuti. Löparskor som hållit i evigheter och fått bli orienterarskor efter något år. Löparskor som står på altanen och längtar efter trädgårdsarbete åtminstone. Löparskor som gett mig skavsår på hälen, tappade tånaglar – och alltid denna lycka.

Vi är inte hemma än, men den kära vännen och jag vet vad som väntar i kväll. Då kommer det att stå ett par nya springskor på mitt nattduksbord. Jag vill känna doften, vi behöver komma i fas med varandra, skorna och jag. Så har vi alltid gjort sedan jag var 13 och pappa köpte spikskor till examen fast vi knappt hade råd, för att jag hade varit duktig i skolan.

Det finns ritualer en inte ändrar på.

Den sista institutionen
Karlstad har gott om bra gallerier, vi hinner med fem stycken. Bäst gillar vi Stefan MÅS Perssons kluriga stadsmiljöer och Mattias Karlssons eftertänksamma skogsbilder, fotograferade och framkallade med gammal lugn analog teknik. Mest diskussion blir det kring Dr Crix pizzabilder, inspirerade av hans hemort Hagfors.

När mycken service och statlig verksamhet försvinner i svenska småstäder och småorter, då vet vi att åtminstone en institution blir kvar. Pizzeriorna. Hur många Hagfors har vet jag inte men i vårt Forshaga har vi en per 1 500 invånare i centralorten. Det blir några stycken.

Bilen som överrock
14.00 är det dags för dagens viktigaste programpunkt, om springskor och konstnärer ursäktar. Miljöskribenten Fredrik Holms föredrag hos Karlstads Bokcafé på Gjuteriet. Vi är tidiga och fikar i förväg. I sista minuten väller det in rätt mycket folk i kafélokalen.

Vänd pyramiden heter Fredriks nya bok, med underrubriken Planera för en hållbar mobilitet.

Han är inte bara god skribent, han kan tala intressant också. Efter hand fylls noteringarna på i min mobil:

Ca 7000 döda för tidigt, luftmiljön, hälften pga bilarna.
150 miljarder/år i värdeminskning bilar Sverige.
Alltid minst var sjunde parkeringsruta ledig i Karlstad.
De flesta bilresor kortare än 3 kilometer.
70 procent av bilresorna OK men 25 procent av svenskarna använder bilen som en överrock.
Dags att ändra instruktionen för Trafikverket, måste inte bara bygga.

Vänd pyramiden i trafikplaneringen betyder att fotgängaren borde komma i första rummet, menar Fredrik Holm. En planering som konsekvent sätter fotgängarna först, därefter kollektivtrafiken, cykeln och bilen, leder till levande, trygga och välmående tätorter. Det har mängder med städer världen över redan visat.

Efteråt går vi på restaurang.
Går, sa jag.

Om mig | Sju års klåda | Skrivet
Inlägg nr 1 998. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En schyst befrielse från dumheten

Bulgarien-England: hemmafans skämmer ut sig med hitlerhälsningar och rasistiska rop mot svarta motståndare. Frankrike-Turkiet: turkiska spelare skämmer ut sig genom att ställa upp sig i bredd och göra honnör. En hyllning till angreppskriget mot kurderna. FA-cupkvalmatch i England: avbru …

… just då öppnar jag en skrift från Region Värmland som jag inte sett tidigare. Schyst idrott. Den känns som en befrielse från dumheten.

Det kan vara en lycka att tillhöra en grupp idrottsmän med sammanhållning eller en folkmassa som hejar på samma lag. Men det kan sannerligen spåra ur också, det behöver en inte minnas Heyselstadion 1985 för att inse.

Vi ser intoleransen stup i kvarten på svenska läktare med. Skönt då att känna till en idrott där jag aldrig sett det hända.

Alla har rätt att vara med
Det var på bokmässan i Göteborg som Region Värmland delade ut sin skrift i Schyst-serien. Schyst idrott. Är det något jag känner för, så är det den sortens gemenskap. Ren dopingfri idrott utan fusk är för bra för att förstöras av patriarkala normer, homofoba dumheter, rasism, mobbing och tanklöshet.

Schyst idrott är på 44 sidor och handlar om allas rätt att vara med, om att ord och bilder spelar roll, om ledarnas viktiga roll som förebilder, om den svåra domarrollen, om schyst miljö i ett omklädningsrum där du inte ska behöva känna dig utsatt och om idrotten i sociala medier. Inte minst handlar den om att förändra verkligheten.

Alla som vill får och ska kunna vara med i idrotten skriver man på sidan 31. Precis så. Alla som vill är välkomna. En ordlista som gör debatten begriplig ingår (med ord som genus, kön, genusperspektiv, normer, hbtq, jämställdhet och mångfald). På slutet finns några övningar och diskussionsförslag bland annat kring värdeladdade uttryck och om hur du blir en medveten ledare.

Allt vi gör kommunicerar
För, som sista övningen säger: Allt vi gör kommunicerar. Hur är det med könsfördelningen i styrelsen, bland ledarna och de aktiva? Hur fördelas resurserna mellan tjejer och killar, damer och herrar? Vem får de bästa träningstiderna? Fungerar omklädningsrummen för alla? I vilken ordning presenteras pristagarna i resultatlistorna och vid prisutdelningarna?

Allt vi gör kommunicerar.

Jag tycker mycket om skriften och serien den ingår i. Schyst idrott har producerats av Region Värmlands kommunikationschef Odd Råberg, genusutvecklaren Marianne Nilsson, grafiske formgivaren Lars Falkman, fotografen Øyvind Lund och frilansskribenten Katarina Averås. I arbetet har man samarbetat med en referensgrupp från Värmlandsidrotten och Riksidrottsförbundet. Dessutom har ungefär 80 ledare och aktiva i 33 föreningar bidragit till innehållet genom att delta i workshopar och intervjuer. Trycksaken är inte helt ny men för mig är den det.

Fint namn på vår tillfälliga arena
När jag lägger ifrån mig gratisskriften från Region Värmland hamnar blicken på min senaste nummerlapp på väggen i arbetsrummet. 318. Det numret hade vi på 25-mannastafetten vid Nytorps ängar utanför Jordbro förrförra helgen.

Nytorps ängar är ett så vackert namn. Skogen runt ängarna är ”småskuren Södertörnsterräng med varierad kupering, mestadels svag till måttlig” skrev inbjudan. En skog där du kan hitta små tvåstrecksmossar uppe på småhöjderna, inte nödvändigtvis nere i dalarna. Det är vi inte vana vid på Grossbolstorp. Här rinner vattnet neråt.

Inbjudan fortsatte:

”Terrängen är mestadels framkomlig, framförallt uppe på höjderna. Områden med tätare vegetation, gallringar eller uppvuxna hyggen förekommer. Genom området slingrar ett antal större motionsspår och även många mindre stigar. Banorna kommer bjuda på varierande orientering och snabba skiftningar i olika tekniska utmaningar.”

Jag gillar den terrängen och ännu mer gillar jag 25-mannaorienteringen. Var annars kan du se en uschlig, långsam 68-åring som jag tävla i samma stafett som nordisk elit? Nästan 400 lag var anmälda, vi var 25 i varje lag och vår klubb Lustens OK hade knappast samåkt till Stockholm för att tävla om segern med elitfinnarna, bestenorskarna och IFK Göteborg.

Vi var där för att ha kul och hitta runt. Tre var debutanter på 25-manna och vi var nästan lika många damer som herrar (nåja) och åldersskillnaden i laget var 57 år. När lagledningen pusslat färdigt kvällen innan blev jag en av fyra som fick springa fjärdesträckan. Det blev ärligt talat mest stiglöpning, svårare var inte fyran, men lika glad för det var jag.

Det räcker att vara uschlig på själva löpningen när bestenorsk efter elitfinne svischar förbi.

Tack för påminnelsen
När jag satt i Lustens tält och käftade med de andra slog det mig igen vilken speciell gemenskap orienteringen är. Här kan du se klubbens bästa diskutera dagens lopp med lagets yngste nybörjare utan att någon tycker det är det minsta konstigt. Båda ser varandra, båda lyssnar.

Här pirrar det lika mycket i magen på pensionären som på elvaåringen, när vi sitter intill varandra på våra ryggsäckar och väntar på att de tidigare sträcklöparna ska hinna runt, så vi får ge oss ut.

Om inte vi representerar idrottens idé, då vet jag ingen som gör det. Tack för att ni påminner oss om det, Region Värmland och Katarina Averås.

Schyst!

### Här kan du läsa mer om projektet Schyst idrott.
### Beställ skriften.
### Ladda ner den (pdf).

65 ord som säger allt

Inom matematiken har de sina primtal. De går bara att dela med 1 och sig själva. Jag tänker på tal som 2, 3, 5, 7, 11, 13, 17, 19, 23 och några till. Rätt många till. Den grekiske matematikern Euklides räknade redan på 300-talet före Kristus ut att antalet primtal är oändligt.

Bra gjort, som vi säger på Grossbolstorp.

Här kommer nu något ännu mer spännande, som vi inte fick lära oss på gamla Färjestadsskolan eller skolorna i Bäckelid, Fasterud och Fageråsen eller Graningeskolan, Åsvallaskolan, Journalisthögskolan och Jära folkhögskola. Inte ens på sågen i Molkom, mitt bästa universitet.

Det finns primord med.
De orden är riktigt användbara.

Kan förklara allt
Såhär är det. Språkvetarna har letat fram 65 ord som de anser att det går att säga allt med. Primorden går inte att förklara med andra ord, men med dessa 65 kan du förklara alla andra ord. Dessutom kan primorden översättas. De fungerar på hela jordklotet och det finns ett uttryck för dem på alla världens språk.

Bra gjort.

Jag har inte kommit så långt i mitt primordsspråkande än men hittills fungerar de. I dag har jag berättat för hela vårt tvåpersoners hushåll både att solen går upp och att vi ska äta frukost. Det gick sådär. Primordsspråket tassar runt sanningen en del, men jag får väl träna.

Prova gärna själv. Lycka till!

1. 1. jag
  2. du
  3. någon
  4. någonting/ting/sak
  5. folk
  6. kropp
  7. sort/en sorts
  8. del av
  9. den här/denna/det här/detta
  10. samma
  11. annan
  12. en/ett
  13. två
  14. mycket/många
  15. lite/få
  16. några
  17. alla
  18. bra
  19. dålig
  20. stor
  21. liten
  22. tänka
  23. veta
  24. vilja
  25. vill inte/vill inte ha
  26. känna
  27. se
  28. höra
  29. säga
  30. ord
  31. sann
  32. göra
  33. hända/ske
  34. röra sig
  35. vidröra
  36. vara (någonstans)
  37. vara (någon/någonting)
  38. det finns
  39. (är) min
  40. leva
  41. dö
  42. då/när/tid
  43. nu
  44. innan
  45. efter
  46. länge
  47. en kort stund
  48. en stund
  49. ögonblick/om ett ögonblick
  50. där/var/plats
  51. här
  52. över
  53. under
  54. nära
  55. avlägsen
  56. sida
  57. inne (i)
  58. inte
  59. kanske
  60. kan
  61. eftersom
  62. om
  63. mycket
  64. mer
  65. som

### Läs mer om primorden:
Språktidningen: Säg allt med 65 ord

Tusentals fria klassiker

När jag blev pensionär för drygt tre år sedan lovade jag mig själv ett antal saker. Ett av löftena var att läsa minst en klassiker i månaden.

Det var ett blygsamt löfte, särskilt som jag själv bestämmer vilken bok som är klassiker. För mig kan det vara Lille prinsen likaväl som Röde Orm, Anna Svärd, Den kaukasiska kritcirkeln – eller Anna-Karin Palms nyutgivna Selma Lagerlöf-biografi Jag vill sätta världen i rörelse. (Den är redan klassisk för mig. Läs!).

Nå, jag har hållit löftet med råge. Travat till mitt folkbibliotek på Forshaga lärcenter och hämtat läsning. Lyrik ibland, dramatik ibland (fortläst och ofta oläst för min del) men framför allt romaner och noveller. Förutom de än så länge oklassiska böcker som också hamnar bredvid kudden, förstås.

Än finns det fynd kvar i bibliotekshyllorna och jag väljer gärna yvigt, inga måste-böcker (nåja några kanske) men ofta lustläsning. Jag tävlar inte med någon. Allt jag försöker göra är att må bra och lära mig nya tankar, vare sig boken är lättläst eller gör motstånd.

Tid har jag inte.
Men tid har jag.

Gratis på nätet
Nu har jag hittat en ny guldgruva som klassikerjägare. De svenska klassikerna finns ju gratis på nätet. När vi kom hem från bokmässan i Göteborg hade den kära vännen en folder med sig i väskan.

”Fria klassiker! Läs dem direkt på nätet eller ladda hem till din läsplatta eller telefon. Litteraturbanken.se samlar det svenska litterära kulturarvet: tusentals böcker – fritt för alla.

Läs, studera, forska, upptäck! Försjunk i dikter, romaner, essäer, noveller & debatter.”

Ett fantastiskt fynd, tidigare helt okänt för mig som ändå surfar varje dag. Hur jag nu kunnat missa den sajten. Raskt går jag in och börjar klicka runt. Eftersom jag fortfarande läser den nya biografin passar jag på att leta upp Selma Lagerlöfs skrifter, att varva med. Där finns de, första upplagan av Gösta Berlings saga och massor av andra böcker från hennes penna.

I en text från min tid som skrivlärare har jag berättat om vår övning i hur man börjar. Selma Lagerlöf behärskade den tekniken mästerligt från början. Första meningen i Gösta Berlings saga är genialisk.

Gå in på Litteraturbanken.se nu. Du kan ju alltid börja med att ta reda på hur inledningen löd i första upplagan, jämfört med exempelvis 1933 års upplaga. Ser du skillnaden?

Nu hinner jag inte skriva mer. Måste börja på Körkarlen, Västanå Teater ska spela den i sommar. Här gäller att vara förberedd.

Trivs.

### Det finns en invändning, jag vet: den att böcker gör sig bäst i pappersform i handen. Visst.
### Men vad är det för fel med att lyssna ibland, när det nu finns så många bra inläsningar?
### Eller i det här fallet, med att läsa en och annan bok på skärmen. Allt har inte mitt kära bibliotek hemma och ibland har en bråttom.

Läs nu.

Botemedel mot fanatism

Detta är en blogg men det är också en webbplats med fasta sidor. Nu har jag gjort en ny sådan sida.

Den handlar om humor, distans och fanatism. Läs den gärna och missa inte den roliga av länkarna:

Ny sida: Humor som hälsokur

Aldrig nånsin din clown

Fri eller dräng?

Vilken kultur ska vi ha i våra kommuner? Ska politikerna lägga sig i det? I SD-styrda Sölvesborg har de sin syn. Där ska politikerna klampa in. Där får kulturen inte utmana.

Det vet vi var den synen är hämtad, tycker satirtecknaren Kent Wisti.

Vad får vi för samhälle om Sverigedemokraterna får bestämma? Svaret finns i Sölvesborg, det lokala skyltfönstret för partiets politik. Där sker nu en rad förändringar.

Häromdagen beslöt kommunfullmäktige att ändra rejält på kulturområdet. I det nya handlingsprogrammet säger man nej till ”utmanande samtidskonst”. Sådant ska inte kommunen köpa in. Får SD bestämma – och det får de i Sölvesborg – så ska vi inte ha några kritiska eller utmanande verk på offentliga väggar.

– Vi kommer att prioritera tidlös och klassisk konst framför utmanande samtidskonst, säger kommunalrådet Louise Erixson till Blekinge Läns Tidning.

Vem som nu ska avgöra vad som är tidlöst och klassiskt. Ska kommunalrådet göra det? Hon som är Jimmie Åkessons sambo. Kan någon enda människa avgöra vad som är tidlöst?

Armlängds avstånd till konsten
– Politiker ska hålla armlängds avstånd till konsten, säger den lokala konstnären Alexandra Melander till Kulturnyheterna. Naturligtvis har hon rätt. God kultur har många uppgifter i ett samhälle, men att tjäna den för tillfället rådande politiska makten är inte en av dem.

Politikerna ska hålla fingrarna borta, de ska inte leka smakdomare. Det har politruker gjort förr i mången diktatur och det har aldrig slutat väl. Där man bränner böcker bränner man snart människor.

Kulturen är inte till för en kommuns skull. Bra kultur ska kunna berätta, undersöka, kritisera, prova gränser och underhålla. Det och mycket mer. Men det blir alltid lika fel varje gång rädda (eller välmenande) makthavare försöker styra smaken och tro att kulturarbetarna är deras tjänare.

Sök aldrig drängtjänst
”Aldrig nånsin din clown” sjunger Ulf Lundell och precis så ska det vara. Konsten ska vara fri, kulturen ska aldrig söka drängtjänst.

Selma Lagerlöf skriver visserligen att om hon inte åstadkommit något mer i sitt liv, så har hon i alla fall dragit turister till Värmland. Dock var det ironiskt menat. Självklart tyckte hon inte att syftet med hennes skrivande var att locka besökare öster om Mellanfryken. August Strindberg skrev inte Röda Rummet för att dra folk till Mosebacke och Hemsöborna för att locka turister till Kymmendö.

Kulturens uppgift är aldrig att vara dräng åt Sölvesborgs kommun. Inte åt någon annan kommun heller.

Aldrig nånsin din clown.

### Den satirtecknande prästen Kent Wisti slår huvudet på spiken:
### ”Sverigedemokraterna i Sölvesborg vill motarbeta konstnärer som arbetar med utmanande samtidskonst och inte är följsamma i maktens intresse.”
### ”- Ett sådant förslag måste de ju ha hämtat från sidan ett i Lilla nazisthandboken.”

– Vi behöver kvinnliga förebilder!

Kajsa Rothman, Spanienkämpe och förebild.

Säga vad en vill om vår skrivna historia, men den är sannerligen herrarnas. Männens. Det gäller allt från makthavare till nobelpristagare; ska du bli hågkommen ska du ha snopp. Det är det första historieskrivarna tittar efter.

Kvinnornas insatser förträngs.

Gudskelov finns det folk som försöker ändra på detta. För en tid sedan kom barnboken Svenska hjältinnor. När Marianne Nilsson läste den upptäckte hon att väldigt få av kvinnorna var från Värmland. Nu tänker hon och Anette Rudin skriva en egen bok med värmländska hjältinnor. Marianne är jämställdhetsstrateg på Region Värmland och Anette företagsutvecklare.

– Vi behöver förebilder, säger Marianne Nilsson och ber om tips på sådana förebilder att berätta om.

Mina tio förslag
Här är tio förslag från mig, i all ödmjukhet. Meritlistorna kan göras mycket längre:

Maja Ekelöf: städerska och författare, fick sina läsare att se hur folkhemmet fortfarande var ett klassamhälle.

Kajsa Rothman: marathondansare, opinionsbildare, första svensk som anslöt sig som frivillig i spanska inbördeskriget.

Monica Ekström: före detta vänsterpolitiker, outtröttlig förkämpe för brottsofferjouren och mot barnfattigdom.

Gun-Britt Karlsson: folkbildare, miljökämpe, förläggare, bokcaféansvarig, kämpande antirasist.

Gerda Hellberg: ledande förkämpe för kvinnlig rösträtt.

Karin Söder: första kvinnliga partiledaren i vår riksdag, första kvinnan som utrikesminister.

Inga-Britt Ahlenius: generaldirektör för Riksrevisionsverket, envis korruptionsutredare.

Toini Gustafsson Rönnlund, född Karvonen: finska krigsbarnet som blev skidåkare i världsklass, tre VM- och fyra OS-medaljer (varav två guld).

Ann-Louise Skoglund: europamästare på 400 meter häck, idog poängsamlare för Sverige i Finnkampen.

Valfri SOS-operatör: vardagshjälte i det tysta, räddar liv varje dag.

Den boken ser jag fram emot.

Hösten, vi två och vårt barrskogsbälte

Två minuter i åtta en morgon i september tar vi på vardagsskorna. I dag är det den kära vännens tur att leda vår vandring. Hon för oss mot grusvägen bortom riksväg 62, visar det sig.

Vi ska gå en timme varje morgon när vi inte är upptagna med annat. Det är sen gammalt. En vecka gammalt. Två medelålders plus kan väl också få ha stolta höstambitioner?

Själv skriver jag dessutom Att göra-listor, det är sen 1957:

Byt kanalpaket till tv:n
Läs bokcirkelboken igen
Leta cykelkontroller till nästa sommars stolpjakt
Recensera Anders Ajaxsons skrift om Munkfors och Ransäter 1954

I backen upp mot riksvägen varnar nötväckan, hon brukar göra det. Regnmoln drar förbi i väster, det är elva grader varmt och mornarna har börjat mörkna igen märkte vi när klockradion ringde.

Det är vi som går.
Det är tiden som kommer till oss.

Gärna villa men först en rejäl trädgårdsmöbel
När vi gått förbi tunneln och hästarna och svängt höger mot Ängbråten kommer vi till den igenväxta ängen. Där, mitt i alsnåret, hade någon ställt en färsk trädgårdsmöbel sist jag sprang förbi.

Nu har det hänt saker. Ängskanten är inte igenväxt längre. Här ligger grus, dränering och början till husgrund, där det bara var al och gräs för tre veckor sedan. En ny villa på gång.

Aldrig har vi sett en mellansvensk villaidyll växa fram i den ordningen. Solparasollet först, sedan första spadtaget. Vi älskar det.

En lärorik stund vid kontroll 38
Vi vandrar vidare längs grusvägen. Vid sista torpet tar vi åt vänster in på milbanan. Andningen börjar komma igång, min hosta har äntligen släppt. Ibland pratar vi, ibland går vi tysta. Lyssnar på skogen, lyssnar på våra egna tankar.

I söndags var det DM i orientering någon mil norrut i vårt barrskogsbälte. Hon gick fram och tillbaka med överdragskläder från start till mål, jag satte ut orange skärmar och digitala dosor till kontroller. Veckan innan hade vi provlöpning av banorna och då hade någon stulit en av mina kontrollställningar. Inte ett spår kvar av den, bara åkglada spår av en fyrhjuling.

– Jag stannar vid 38:an och vaktar när jag satt ut de andra, sa jag. Vi ska inte ha nån kontroll stulen under vår tävling.

Där stod jag sedan vid kontroll 38 (dikesslutet) bland trollsländor, mygg och älgflugor och studerade orienteringsvärmland. Snabba 14-åringar som nästan välte kontrollställningen när de rusade förbi och stämplade. Runda damer med svamp i plastfodralet till kartan. Förvirrade herrar som svängde fel först i stigkorset strax bredvid men kom tillbaka. Medelålders löpvilliga som hade mer bråttom.

Det blev rena medicinen. De två timmarna, drygt, stärkte mitt självförtroende som orienterare. Sällan har jag sett så många komma gående till en kontroll, sällan så många som sprungit en bit på en stig och vänt om.

En ledsen liten tjej visste inte var hon var, jag visade henne på kartan. En glad men lätt äcklad kille ville ha hjälp och pekade på nacken. Där satt tre envisa älgflugor som trodde att de hamnat hos ett hjortdjur. Har du haft tre älgflugor i nackhåret, så förstår du den killens bön på hjälp.

På hemvägen, med dosorna och skärmarna i ryggsäcken och handen full av ställningar, fick jag min belöning. Några kantareller fanns det kvar i John Bauerskogen.

Spår av egoism
Detta pratar vi om, när vi inte går tysta. Om extrapassen på forna jobbet hon har tackat ja till, om mitt möte dagen innan med stolpjaktsfolket och om träffen nästa dag med Föreningen för Värmlandslitteratur.

I det längsta försöker jag blunda för hästspåren i milbanan. En hästägare har varit okamratlig igen. Vi har bott här sedan 1983 men det är först under sista året som någon börjat träna med häst i motionsspåren. Trots att det är elakt. Trots att kommunen sagt till. Trots att det bryter mot lokala ordningsstadgan.

Egoismen breder ut sig.
Somliga har svårt med inlevelse och empati.

Vårdslöst, nära folk
Efter min förra löprunda i hästspåren skrev jag i en lokal grupp på Facebook.

”Tråkigt att en person fortsätter köra med häst i milbanan vid Sisugården. Färska spår i dag igen. Om hon (?) inte bryr sig om kommunens lokala ordningsstadga så kunde hon (?) väl åtminstone fundera över folkvett och medmänsklig hänsyn. Suck.”

När jag talade med folk i idrottsklubbens styrelse visade det sig att kommunen hade pratat med en kvinna, efter att hon kört vårdslöst nära folk i banan. Dubbelt dålig hänsyn av henne. Det finns skäl till varför man inte ska köra med häst i de motionsbanor vi byggt upp tillsammans. Jag slutade den ledsna tråden på Facebook såhär:

”Forshaga med omnejd är stort nog för såväl skidåkare som motionslöpare och hästfolk. (Ibland är det ju dessutom samma folk. Vem gillar inte hästar). Mitt ödmjuka förslag är att ingen färdas med häst i motionsspåren i fortsättningen och ingen löpare springer i vägen för hästar på några travbanor 😉”

Blånande barrskogsmil
Vi vandrar vidare, uppför backarna i femman (hästspår där med), står vid högsta punkten och ser mil efter mil av blånande barrskog, travar neråt mot friluftsgården, plockar några kantareller i en backe, kommer hem.

67 minuter.
På grannens tv-antenn sitter en skata och räknar oss.

### Var bor vi egentligen? När jag bytt t-tröja ägnar jag 37 och en halv minut åt att försöka ta reda på om vi lever på taigan eller ej. Svar: det är komplicerat.
### Den ena kartan tycker att vi hör till norra barrskogsbältet. Den andra kallar oss sydliga. En tryckt bok tycker att gränsen går vid Dalälven.
### Strunt i det. När jag skriver detta är alla träd jag ser där ute barrträd. Alla utom elva. Det går att gå i skogen från vår lekplats till Sibirien – och hela tiden binder denna skog en massa kol.

Tack för det.

Någonting har hänt när storbolaget sätter in den annonsen

Kvart över sex, skatmorgon i augusti. Ännu en gång vänder jordklotet Grossbolstorp mot solen. Lätt kondensdropp från altantaket, två blåmesar lockar i aspen, en nötväcka promenerar uppochner i paradisäppelträdet och minns en jordnöt från i mars.

Tanken slår mig att jag det är när jag är ettrig blåmes eller nötväcka i mitt skrivande som applåderna kommer. ”Du är bäst när du är arg” säger folk.

Knepigt, det där. Vem vill gå omkring och vara arg jämt?

Muttrar över helsida
Tjugo över sex, bläddrar i lördagstidningen som blivit kvar på altanen. På sidan 7 en helsidesannons från Uddeholmsbolaget. Den kunde Folkbladet ha behövt medan tidningen ännu ägdes av arbetarrörelsen, muttrar nötväckan i mig.

Då börjar jag läsa. Vad står det egentligen? Uddeholm hissar regnbågsflaggan vid brukskontoret. Uddeholm hyllar jämlikhet och mångfald. ”Lika mycket som vi vill vara en organisation som präglas av jämlikhet, mångfald och jämställdhet, står vi bakom ett samhälle där vi alla är fria att älska vem vi vill och där vi har rätten att älska oss själva.”

Brukar inte hylla storbolag
Fem i halv sju. Blåmesarna filar på, augusti är fortsatt fuktig i gräset och världen går framåt. Mitt i allt elände går hon framåt. Jag brukar inte hylla storbolag och visst finns det ord som känns fyrkantiga i annonsen. Så jädra jämlika är ni väl ändå inte där uppe i norr, järnverksarbetare och VD:ar. Varför fjantar ni och kallar det HR, när det heter personalavdelning? Varför har ni två VD:ar, förresten?

Visst, man kan leta fel. Sådana som jag brukar ängsligt göra det. Att saker är bra har vi sämre språk för.

Uddeholms annons är bra. Det har sannerligen hänt något, när storbolaget som finns i 90 länder börjar slåss för mångkultur och sexuellt likaberättigande. Jag förstår om pridepionjärerna i Sverige känner sig uppslukade, men det är faktiskt inte illa om en sådan machomiljö som stålindustrin sluter upp och tycker att alla människor är lika mycket värda.

Då har någonting hänt.

### Här är annonstexten, om den är svår att läsa från bilden:

HISSAR FLAGGAN FÖR
JÄMLIKHET OCH MÅNGFALD

Uddeholm finns i fler än 90 länder. Vi har en över 350 år lång historia, där människor med olika etnisk tillhörighet och från olika religioner har samarbetat med varandra. Det har alltid varit naturligt för oss att ta vara på varandras kunskap, synsätt, erfarenheter och bakgrund för att ständigt förbättras och utvecklas som organisation. En stor del av vår framgång har att göra med mångkulturalismen i organisationen. På Uddeholm i Hagfors jobbar det människor från fler än 15 olika länder, och vi har nära kontakt med våra partners på våra säljbolag som finns i alla delar av världen.

– Uddeholm är och ska vara en arbetsplats för alla, säger HR-chef Ellen Myrén Scott. Vi vill attrahera, välkomna och behålla våra framtida och nutida medarbetare – oavsett kön, etnisk tillhörighet, ålder, trosuppfattning, funktionsnedsättning och sexuell läggning eller identitet. Vi jobbar ständigt för att bli ännu mer inkluderande och vara en arbetsplats som formas av en jämlik organisationskultur.

I år arrangeras det för första gången en prideparad i vår verksamhetsort Hagfors. Det är vi på Uddeholm glada och stolta över. Lika mycket som vi vill vara en organisation som präglas av jämlikhet, mångfald och jämställdhet, står vi bakom ett samhälle där vi alla är fria att älska vem vi vill och där vi har rätten att älska oss själva. Utanför brukskontoret på Uddeholm i Hagfors vajar regnbågsflaggan för första – men definitivt inte sista – gången. Uddeholms två VD, Johan Wiig och Pär Emanuelsson, berättar:

– Det är en viktig sak att vi hissar regnbågsflaggan på verksamhetsområdet. Att vi visar att vi som organisation står bakom rörelsen och allt det den symboliserar. Jämlikhet och mångfald på företaget skapar dynamik, en roligare arbetsplats och en bättre arbetsmiljö.