Jag saknar Bodil Malmsten i dag med. Det tar inte slut.
Här är ett inlägg jag skrev om hennes loggbok Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Läs den. Läs hennes skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva.
Om du är som jag och det inte tar slut.
Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Nu talar vi om den långa textens vätskekontroll.
Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”
En gång om året brukar jag läsa Frans G. Bengtssons berättelse Röde Orm. Mest för det kärnfulla språket men också för de återkommande belöningarna. Författaren skriver inte att vikingen Orm blev satt vid årorna som galärslav i främmande land och att det var tråkigt. Han skriver att denna tid var lång att leva men kort att berätta om:
”… han hade några tecken som visade honom hur tiden gick; det ena var hans skägg. Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”
Där belönar Frans G. Bengtsson mig som läsare. Så skickligt kan man gestalta en så enahanda sysselsättning som att ro och ro och ro och ro och ro och ro och ro i två år, på det tredje. Och ro och ro och ro.
Och ro.
Läs vilket längre reportage som helst i en tidning eller tidskrift. Är skribenten god finns den där. Av alla sätt att göra berättelser njutbara är belöningen det bästa.
# Eller när Sigtrygg tappar huvudet i ölfatet hos Harald Blåtand.
# Den är heller inte så dum.
Bästa sättet att få något gjort är att du har något annat som du absolut skulle behöva göra.
# Måste du fixa den där digitala kartan med sommarens stolpjakt? Mata fåglarna.
# Måste du klyva ved, tvätta bilen och måla skrivbordet vitt? Åk till tippen med elskrot.
# Måste du en gång för alla lära dig vad pluskvamperfekt och konditionalis hade betytt om du skulle ha lärt dig det? Googla på folkskolereformen 1842 i stället. Då var skolpolitikerna demokrater. Det är mer intressant.
Allt går att fixa fort, bara du har en lista med sånt som du egentligen skulle ha gjort. Kan jag kalla den min konditionalis-lista? Hade jag tid skulle jag kolla det nu men dom har öppet på tippen.
10-19.
Har det med kondition att göra?
Det kommer ett sms. (Läs det själv här ovan). Ung man på Västkusten med kontaktbehov gör ett friskt försök att väcka mitt intresse. Han har mobilnumret efter mitt.
Förr gick folk med flyttgröt till nye grannen i huset intill och sa välkommen. Nu är det telefonnumret bredvid som gäller. Allt ändrar dom på.
Intressant.
Detta kommer att få konsekvenser som vi i dag har svårt att förstå. När parkerade du bredvid din bilnummergranne senast och vevade ner rutan för ett raggarprat? När for du hem till människan med personnumret intill ditt? När tog du en träningsrunda med flickan som har sekunden sämre pers på maran? En fika med han som är en centimeter kortare?
Möjligheterna är oändliga. Tack, västkustvisionär.
Hur har ni det, ni som är siffran efter? Har ni hönne klöve ve’n?
Hönne – hunnit, klöve – kluvit, ve’n – veden.
En gammal garvad arbetskamrat, analog och outtröttlig. Undrar hur många liv han har räddat? 10 000? 20 000? 200 000?
Hur många förtvivlade rop har inte han hört. Hur många lugnande besked.
– Dom är strax framme hos dig nu. Stäng dörren bakom dig. Ställ dig i fönstret så att du syns.
”Nytt liv, nya möjligheter”. Nja. Riktigt så hurtiga har inte de senaste två veckorna varit. Optimist är jag men inte positivistkonsult, jag vill helst se framåt med egna ord.
Fast visst har mycket kul hänt, dessutom har jag haft tre aha-upplevelser när jag boat in mig i Efter Arbetslivet-tillvaron och nog har jag fått ihop sju kassar med gamla papper att slänga. Varför måste jag vänta till 65 innan jag började dö’städningen, förresten?
En dag är jag trött på att bära papperskassar. Sju? Det räcker inte. Då hör jag en röst inom mig. Gån ut och möt människor, säger den. Du måste försöka träffa lite folk. Biblioteket, tisdag, 18.00.
På pirriga ben stolpar jag iväg till biblioteket och mitt livs första bokcirkel. Där sitter vi snart, ett gäng bokslukare i vuxen ålder och jag, och pratar läsning. Det här kan bli bra.
Inte en enda gång under kvällen får jag lust att titta på Facebook.
# Kommer hem, klickar fram vår cirkelledares bokblogg, surfar runt på den en lång stund: www.fiktiviteter.se. Ett av hennes mål för året är att bokvägen ”besöka” tio länder hon aldrig tidigare läst.
# Hon skriver här också: www.kulturkollo.se.
# Nu ska jag läsa första boken. Var det 16 februari nästa gång?
Det hände sig en gång på jobbet. Vi hade precis blivit klara med första mötet i ett projekt, en ny form av störningsinformation som vi ville hjälpa våra resenärer med. Alla höll precis på att packa ihop men stannade plötsligt till och tittade på mig.
– Sven-Ove, ska inte du säga nåt nu?
Då behövde jag inte tänka lång stund.
– Javisst ja, förlåt. Det här kommer att bli vårt genombrott.
De var så vana vid att jag brukade säga det, att när jag en gång försökte låta bli blev de skrockfulla. Inget förstamöte var avslutat på riktigt förrän jag hade förutspått vårt genombrott.
Lånade från Småland
Nu kan det sägas, kamrater kommunikatörer. Det var inte jag som hittade på ramsan med de sju orden. Den fick jag med mig från Smålands Folkblad, från sportjournalisterna Stefan Cardner, P-O Nilsson och Göran Bäckström. De höll på sådär hela tiden, upprepade ständigt idrottsmännens klichéer på skoj. Ibland var det P-O som hittat på dem först och varsamt lagt dem i munnen på intervjuoffren.
– Vi har tränat hårdare än någonsin.
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.
– Den här matchen är historia nu.
Höll i 40 år
Varje år hade varje lag tränat hårdare. Repliken som fastnade hos mig var den bästa av dem alla:
– Det här kommer att bli vårt genombrott.
Vid sydspetsen av Vättern spåddes det genombrott mest varenda dag för 40 år sedan. Undrar om orden kommer att dyka upp i huvudena på några kollektivtrafiktjänstemän i Värmland, mot slutet på alla inledande projektmöten om fyra decennier?
Det tvivlar jag på.
Men tack för hjälpen Cardner & Co!
Vrid på vattenkranen, Kommunals medlemmar ordnar vatten.
Ta en promenad på gångvägen, Kommunals medlemmar sköter den.
Hoppa på en av bussarna till sta’n, Kommunals medlemmar sitter vid ratten.
Sjukvård, städning, räddningstjänst. Sverige skulle inte fungera en dag utan de lågavlönade, livsnödvändiga kommunalarna. Det är inte förbundets medlemmar som borde avgå i morgon dag.
Låga löner, allt stressigare jobb, delade turer… Det finns en skandal som tidningarna tiger om.
Kommunalarnas vardag.
Den där stunden om söndagsmorgonen när du vaknar och tänker att: ”Gôtt å få ligga och dra sig men synd att det är måndag i morgon”.
Den där stunden en sekund senare när du inser att: ”Vänta, hallå, det finns inga måndagar mer”.
Dagledig. Detta poetiska ord. En minut levde jag så, det var 60 fina sekunder. Numera fyller jag mina dagar med Viktiga Sysselsättningar. Först var det kladdarna, sladdarna och laddarna, sedan diskettdrivorna och CD-romskivorna. När det var klart gick jag över till min nya uppfinning. En robotsnöslunga, modell mini, stor som en skata första vintern.
Jag ser redan framför mig hur hon muntert kanar omkring planlöst hit och dit på tomten och garageuppfarten och sprutar snö åt alla håll.
Då blir det roligt.
Bästa belöningen i arbetslivet? Kanske den gången det kom fram en kvinna på gatan och… Läs mer i fjärde delen om mitt arbetsliv.
Då och då brukade telefonen ringa. Någon ny medmänniska som läst mina krönikor eller hört dem på lokalradion och ville prata. En av dem var Hans Olsson, ung men redan legendarisk studieledare i Kommunal Värmland.
– Du brukar ha skrivarkurser, sa han.
– Ja, någon gång ibland, det stämmer.
– Kan vi ses?
Jag blev aldrig facklig reporter på Värmlands Folkblad, fast det var drömmen när jag första gången satte min fot på sågen i Molkom. Då kanske det här var ett sätt att göra nytta? Min mamma var skolstäderska en gång i tiden, kommunalarna var mitt folk.
Hans hade en röd och låg liten bil med konstig vinkel på gångjärnen på framdörrarna. När han plockade upp mig på Drottninggatan i Karlstad lyckades jag slå bildörren i skallen. Nå, jag tänkte inte mer på det, han hörde förstås smällen och såg att jag fick ont i huvudet men vi pratade om annat.
När vi kom till ABF-lokalen borta vid Stadsparken rann det rejält med blod från min panna. Snart blev jag omplåstrad, Kommunal har gott om sjukvårdskunniga medlemmar. En bra start på ett samarbete, bjuder du på din klumpighet, om än omedvetet, så får andra bjuda tillbaka med något annat.
Jag älskade verkligen de där åren på 1990-talet när jag frilansade åt kommunalarna. Hans Olsson såg till att förbundets Värmlandsdistrikt blev både studieförbund och förlag. Tecknaren Robert Nyberg och jag gjorde fackligt ungdomsmaterial, jag skrev lokal facklig handbok, höll kurser i skrivande och massmedierelationer, hjälpte arbetslösa undersköterskor och andra att få starkare självförtroende.
– Jodå, du vågar läsa din text högt inför oss andra. Ställ dig upp och läs, prova, jag tror du törs.
Skrivarkurser blev det fler, i studieförbund, folkhögskolor, på högskolan i Kalmar och Karlstads universitet. Böcker åt facket och kurser i massmedierelationer likaså.
Det händer att jag saknar de benådade ögonblicken. Största belöningen, en av de största i mitt yrkesliv, var när en kvinna kom fram på gatan och berättade att vår skrivarkurs med Kommunal Värmland hade förändrat hennes liv.
– Du gav mig mod att börja studera igen. Nu har jag ett helt annat jobb som jag älskar. Tack, Sven-Ove!
### Sist jag räknade hade jag publicerat 23 böcker och småskrifter, fanns i 24 antologier, hade publicerat 1 000 krönikor i press, radio, tv och på nätet och drygt 1 350 inlägg här.
### Det är inte mycket. På sågen tog jag 12 000 beslut om dagen. Gösta tog ännu fler.
### Klampare är den titel jag verkligen skulle velat sätta i telefonkatalogen.
Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 – En skrivkarl stämplar ut, del 3 –
