Skrivande – Sida 36 – SVENSSONS SLÄNG

Tycker inte om, tycker mycket om, tycker särskilt mycket om

En smart blogg bör handla om ett enda ämne och bara det. Samma sak gäller varje enstaka inlägg. Men vem har sagt att en måste vara smart?

Tre ämnen upptar mitt sinne dessa dagar. Hasse Alfredson, årtalet 1968 och svensk nyhetsvärdering.

Först nyhetsvärderingen. Den klassiska huvudregeln lyder människa-konflikt-närhet, plus att det som hänt ska ha hänt nyss eller allra helst hända nu, i direktsändning. Närheten är ofta geografisk men kan också vara kulturell. Det är därför en terrorhandling i Paris får större rubriker än en likadan i Istanbul. För att inte tala om hur en orkan med översvämningar i Florida får timvis med mer tid än en mångdubbelt värre mänsklig katastrof i Bangladesh och dess grannländer.

Om detta tycker jag inte.

Lärde svenska folket tänka kritiskt
Så till det berömda året 1968. Femtioårsjubileet tycks redan ha börjat, med böcker om den tiden och med allt fler artiklar som berättar att nästa år du, då kommer det artiklar.

Nå, om denna milstolpe kan jag berätta, ty jag var med. I själva verket pågick upprorsåret 1968 ungefär mellan 1966 och 1974. Vår familjs småjordbruk blev bortrationaliserat på grund av jordbrukspolitiken, i Vietnam försökte imperialistiska krigsherrar från USA kuva ett fattigt bondefolk och i den svenska debatten ifrågasattes massor av gamla sanningar. Nyss hade vi fått en ungdomskultur, på musikens område stod striden kärv mellan ABBA-musiken och proggen. Allt detta påverkade den arge unge mannen som var jag. Lösningarna fanns i röda böcker och program och demonstrationstågen gick tätt på Karlstads gator. En härlig tid, fylld av framtidstro.

Efter några år insåg jag att en del av våra lösningar var alltför enkla och ibland odemokratiska – men ifrågasättandet har jag kvar. Allt är inte sant för att det kommer från maktens talarstolar.

Det är rätt att göra uppror, den tanken fick vi att slå rot hos svenska folket. Tänk kritiskt. I dag kan även svenska bönder och företagare tänka sig att gå ut på gator och torg och agitera och demonstrera. Den kritiska hållningen är ett arv från 1968. Året då solidaritet blev främsta honnörsordet.

Om det tycker jag. Mycket.

Första kravet på en komiker
Slutligen Hasse Alfredson som avled häromdagen. Det var en sorgens dag för alla oss som tycker om universalgeniet Hasse. Mästaren på allt från limerickar till sådär en 1 300 Lindemanska improvisationer. Revyer, romaner, filmer, skådespeleri – han behärskade så mycket. Karln som lärde oss att humor är en allvarlig sak och att första kravet på en god komiker är att han bör vara humanist och demokrat och ha en ryggrad. Du kan inte skoja åt alla håll, hur som helst. God satir ska riktas uppåt, vänder du den nedåt blir det folkförakt.

Det kom andra efter honom som saknade den ryggraden. Gudskelov har det dykt upp en och annan vettig arvtagare på senare år. Några av de klokare ståuppkomikerna.

Om Hasse tycker jag särskilt mycket.

### Vila i frid skriver jag inte, för jag tror inte på övernaturligheter. Jag känner inte många 68:or som gör det.
### Men stort tack för det du gjorde. Nu ska jag titta igen.

Tidningsklippet med Hasse Alfredsons dikt är
från Expressen den 7:e november 1973. Tack
Maria Robsahm som tog reda på datumet.

Det största äventyret

– Nå, hur gick det? Blev pensionärslivet som du tänkt dig?
– Neeij.

Jag är en undersökare, en planerare och en uträknare. Naturligtvis läste jag alla mejlen från diverse av mig glömda pensionsanstalter som bad att få skicka mindre summor pengar med viss regelbundenhet, så snart jag bytt till dagledig. Jag har jobbat runt, så det blev till slut drygt tio stycken sådana summor, vilka jag stretat ihop med min trut och mina bokstävlar. Lustigt jobb, att en kan bli svettig av sån’t.

”Dagledig” förresten, vilket skämt. Jag återkommer till det.

Den Stora Pensionärs-Strategin
När pengarna var uträknade (inklusive livräntan jag glömde berätta att jag ville ha) var det dags för Planen med stort S. Pensionärs-Strategin. Den Komplediges Fulla Sysselsättning. Jag läste alla goda råd och började göra listor, ty så gör vi planerare:

Vara ute minst en timme om dagen.
Bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer hem. (Mat fungerar sällan med hennes varierande arbetstider).
Gå till biblioteket varje vecka.
Läsa minst en klassiker i månaden.
Springa.
Träffa folk på facebook varje dag.
Träffa en och annan I Verkliga Livet också, om det går.
Skriva på bloggen; ibland trams, ibland allvar.
Springa lite till.
Cykla ner på byn och glo på folk.
Handla.
Lära mig fler fågelläten än göken, kråkan och skatan.
Vara barnaroare.
Jobba ideellt åt orienteringsklubben.

Listan blev längre, men vi kan sluta där, jag tror du fattar. Ambition fattas inte en äkta planerare och uträknare, född 1951.

Gick upp som vanligt
De första dagarna gick jag upp halv sex, åt frukost och gick raskt ut med kikaren för att lära mig fågelläten. En inte helt lätt uppgift i södra Värmland när det står kylslagen januari i almanackan, men en får inte ge tappt.

Första månaden läste jag Harper Lees Dödssynden och Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld och Anna Svärd samt skrev ett blogginlägg om dagen. Träffade massor med folk på Facebook och längtade efter arbetskamraterna. Det gör jag än.

Varje morgon när den kära vännen gick till jobbet sträckte jag mig inkännande som en katt i sängen. Gud va’ gôtt! Du är dagledig, Svensson! Vil’ dig!

Inte vilade jag.

Prat och promenader
Det har gått bra med folkträffandet också. Nyss var jag på möte om en kommunalpolitisk fråga som intresserar mig storligen, på måndagarna är det diskussionsgrupp med ett gäng andra pratare, på onsdagarna skogsvandring till hemligt mål med en (numera två) promenerare. En av oss kan vartenda fågelläte som finns, det känns fint. Så fort vi hör en fågel berättar han vad det är för art och en minut senare har jag glömt. Sist hörde vi nötkråkan, hur låter hon?

Ett ganska tydligt läte, det minns jag. Sett dom har jag ju gjort, ett år kom de flygande ända från Sibirien för att invadera stadsparken i Karlstad. Men lätet, lätet …

Kalendern full
Jo, jag har följt min lista, även om den obligatoriska timmen ute blir många fler vissa dagar och ingen alls ibland. Springer gör jag för sällan (det gör alla löpmotionärer), mobilen går varm på sociala medier, läser gör jag mest på kvällarna och plocka disk är lika roligt som det alltid har varit. Obs, sant. Bästa crosstrainern är vår tunga självgående gräsklippare sedan han slutade vara självgående. Trimmern är hjälptränare.

”Dagledig” är ett skämt. Normalt är det ett skämt. Ingen pensionär jag känner är ledig, vi har kalendern full. Är det inget annat så är det dö’städningen, den har jag hållit på med sedan januari i fjol. Misstänker att den aldrig blir färdig.

– En kan väl inte slänge diskettera med sine gamle kröniker?!!

Största äventyret
Vilar på maten gör jag, det borde varje lönearbetare också göra. Dessemellan är det ännu fler sysslor än jag fick plats med på listan.

Men. Det som inte stod på listan är de där dagarna när du inte har någonting på programmet och inte tar dig för med något enda projekt, inte ens ett fågelläte. De där dagarna när det största äventyret är att gå på toaletten för att lösa sudoku.

De dagarna var det ingen som berättade om.

Ska vi riva Stockholms slott?

Jag har mina böjelser. En av dem är att jag fascineras av alla som färdats före mig i skog och mark. Minsta stig kan sätta igång fantasin. Vem stegade upp den först? Myror? Rådjur? Våra nygamla kamrater vildgrisarna?

Minsta stenhög får mig att höra bronslurar. ”Brons”? Det ska uttalas ”bronsch” på det Sven Jerringska viset. Legendarisk pionjär i radion, för er som inte minns rösten.

När min vän M och jag fikade vid Ätterösera, våra två lokala gravhögar med utsikt över fågelsjön Norra Hyn, höll jag föredrag förstås. Det blir gärna så. Just när jag lyriskt förklarade att här har bronslurar hörts tuta en gång i tiden – bölade det till bortåt Ekenäs till.

Kamraten blev mycket imponerad. ”Det hade du tajmat bra. Vem är det som blåser i lur? ”.

Inte vet jag. Då bölade det en gång till. Vi vet fortfarande inte vad det var för kreatur som passade på att härma en lokal musiker från 1500-500 före Kristus.

Tredje graven
När jag kom hem hittade jag Fornsök. Riksantikvarieämbetets webbkarta med alla våra fornminnen inprickade. En fantastisk service. Nästa gång tvingade jag kamrat M tillbaka till trakterna kring Ätterösera. Jag hade hittat en stensättning från brons- eller järnåldern på webbkartan. Ingen hög skulle det vara, men dock en forngrav. En som folk verkar ha glömt.

Gps:en i min mobil visade oss till en grop. Grop? Inte begravde de sina herrar lågt den gången. Gravar ska ha utsikt. Se på Ätterösera, där har de haft socknens bästa utsikt i flera tusen år, även om furorna blivit aningen höga sedan kommunsammanslagningen.

Hur jag till slut fann den tredje graven har jag berättat förut:
Mysteriet med Graf III

Respekt inför jobbet
Så gick det med mitt stolta kartfynd. Hemkommen läste jag på fritexten i Fornsök. Jaha, graven ska ha utsikt över ett delvis igenväxt kalhygge. Var det inte det jag trodde. Nästa gång hittade jag stenarna. Järnålder eller bronsålder.

Den tidens folk måste också ha haft sin stig där motionärernas nyupptrampade trail- och reflexbana numera rusar nerför Skottaberget. Men de sprang här först.

Självklart känner jag respekt inför de två gravhögarna och min nyupptäckta, plattare stensättning. Respekt inför allt jobb bronsfolket måste ha haft med Ätterösera, även om det nu var stormän de begravde på utsiktsplatserna.

Roligt att jag hittat tredje graven. Hoppas hembygdsföreningen eller länsstyrelsen sätter upp en skylt om den.

N-ordet och Monitorn
Där någonstans får jag dagspolitiska problem vid min stensättning med de vindfällda furorna. För några år sedan tvingade Sveriges afroamerikaner Karlstads kommun att byta namn på det kvarter där Scandic Winn ligger. Kvarteret hade fått sitt namn 1866 – n-ordet, närmare bestämt – förmodligen till stöd för de nordamerikaner som slogs för att upphäva slaveriet. Varför skulle annars ett annat kvarter i centrala staden heta Monitorn?

Jag förstod varför kravet ställdes. Varför skulle jag motsätta mig det? Vem vill låta n-ordet leva, den gamla förklenande etiketten?

Samtidigt gnagde ett försiktigt tvivel. Det var den historieintresserade inom mig, han som tycker att vi inte ska riva hela vår historia. Inte alla barnhem, fästningar och monument bör förstöras. Världen har varit ett klassamhälle, minst sedan jordbrukarsamhället, och är full av symboler för forna och nuvarande överheter. Ätterösera, Stockholms slott, Egyptens pyramider och Taj Mahal.

Ska vi riva dom med? Vräka Karl IX-statyn i Klarälven, byta namn på Kungsgatan, Kristinehamn och Lappland? Jag är inte säker på att jag tycker det är en bra idé. Allt bör inte raderas.

Då är det ändå inte Sverige min fundering handlar om.
Men det har du ju redan förstått.

### Ser att Google maps har glömt att döpa om kvarteret med det kontroversiella namnet i Karlstad.
### Förändring tar tid.

Poesins släkting tystnaden

Det är någonting med tystnaden. Den som gör musiken till musik, den som fanns långt före oss och som kan tala tydligare än många ord vi människor hittar på.

En gång berättade den kära vännen hur hon gör ibland, för att skapa lugn i barngruppen där hon arbetar. Hon sänker rösten till en viskning. Den metoden fungerar.

(Dock inte när jag entusiastiskt provade den som larmoperatör på 1980-talet, då jag försökte lugna en hysterisk person som ringde om en olycka).

Tystnad. Den finns bara i ett exemplar. Nu läser jag om den på sidan 64 i Claes Anderssons diktsamling En morgon vid havet – inandning, utandning (Heidruns förlag):

”Med åren lär man sig att ju svagare man viskar desto noggrannare lyssnar
Andra på vad man har att säga. Poesin är släkt med viskningen och tystnaden

Före och efter viskningen. Jag älskar tystnaden, den tystnad som inte bara är
Frånvaro av ljud, men också tystnaden i musiken, musiken är strukturerad

Tystnad, också fågelsången är en form av tystnad liksom kattens gäspning
Fenimore Coopers Den sista mohikanen börjar med orden ”Ljudlösa steg

Hördes i natten” – en mening att drömma om för en poet som vill säga mycket
Med få ord.”

Boken om den siste mohikanen har jag läst många gånger i yngre år. Inte hörde jag den där första meningen för det.

”Poesin är släkt med … tystnaden Före och efter viskningen”.
Underbart.

### Sent om natten, när jag skrivit detta och inte kan somna, får jag för mig att leta reda på inledningsmeningen om mohikanen.
### Hittar den inte. Inte där. Claes Andersson har säkert en annan utgåva.
### På samma ungdomsbokhylla hittar jag en åldrad Biggles flyger västerut. Börjar läsa. Säg vad man vill om propellerpoesi, men ljudlös är den inte.

När det vattnas i munnen

Jag är inte så brett beläst att jag tror mig ha överblick över världslitteraturen. Det har ingen.

Men från min sommarläsningshorisont var Fredrik Backmans roman Björnstad en berättelse med mycken igenkänning. Lagidrotten som identitetsskapare i den lilla ort som oförstående omgivning kallar håla. Sådana idrottsorter har vi många, själv kommer jag att tänka på Degerfors.

Anne Holts kriminalberättelse I stoft och aska var detaljrikt kunnig och intrigen spännande. Inser att jag missat några delar i serien om Hanne Wilhelmsen. Hur hamnade hon i rullstol?

På årligt besök på Geijersgården med vänner härom dagen köpte jag Järnets rike, en värmländsk världshistoria med text av Ingela af Geijerstam och bild av Bengt af Geijerstam. Den fine fotografen Bengt minns jag från hans medverkan i Vi-tidningen. Ingela som skrivit texten är minst lika klok och inlevelsefull. Boken, flitigt illustrerad, ger många aha-upplevelser för en järnbruksnörd. Detta att rikets ”utmarker” en gång var centrum för världens järnhandel. Detta att herrarna och damerna på våra herrgårdar var belästa och beresta kulturbärare mitt i världen. Detta liv och denna rusch kring hyttor och stångjärnshammare.

Varför fotograferade jag inte järntackan och stångjärnet inne på Geijersgården? Det får bli nästa år. Tackjärnet var inte smidbart, stångjärnet däremot innehöll mindre kol och blev användbart ute i världen.

”Detta är en av de vanligt förekommande bruksherrgårdarna i Värmland, byggd på 1700-talet. Med några mils avstånd står de här, vilande på sin historia, mellan dem finns nu bara den tysta vildmarken. Men en gång i tiden var de centrum för den verksamhet som bedrevs i dessa trakter. Här bodde brukspatronerna med sina familjer och runt gårdarna pulserade det av liv och arbete. Från de närbelägna bruken hördes det ihärdiga dunket från hamrarna och röken från skorstenarna steg långt över trädens toppar. På de gropiga skogsvägarna stretade hästarna med sina tunga lass av malm och järn, ivrigt påhejade av den många dagkarlarna. Nere vid sjön lassades pråmarna som skulle ta sig den långa vägen till Karlstad. Kvarnhjulen snurrade vid forsen och det var ett myller av människor runt de olika byggnaderna.

Numera ser man nästa inga spår av det som en gång var. Många av gårdarna står helt övergivna, andra har renoverats och blivit moderna hem åt dagens värmlänningar med sina arbetsplatser i de olika tätorterna. Bygden har tystnat.”

”Recept på ett ton tackjärn
Träkol 85 hl
Järnmalm 2 100 kg
Kalksten 300 kg

Varvas efterhand ned i den tända hyttan. Luft blåses in med blästern. Efter 5 timmar – 1 ton tackjärn tappas ut (+ 1 400 kg flytande slagg). Järnet stelnar i formar till tackor.”

När Heidruns Bok- och Bildcafé hade avslutningsfest i sol och regn nyss, vann den kära vännen en diktsamling på entrébiljetten. Den finländske författaren Claes Anderssons En morgon vid havet – inandning, utandning, utgiven på Heidruns förlag. Boken ligger mellan mig och min vän om nätterna nu. Mer och mer tummad.

”Om man skrev ner alla tankar som passerar hjärnan under en timme
Skulle en timme redan bli en tusensidig betraktelse och ändå skulle

Största delen vara utelämnat. Att skriva är att välja bort, författarens
Viktigaste uppgift är att låta bli att skriva, det fordrar viljestyrka och

Självdisciplin”

Crister Enanders tankebok Slagregnens år fick jag med inträdet på Heidrunsfesten. På alla sätt den bästa bok jag läser just nu. Finns det en viktigare skriftställare, essäist och kritiker i landet än Crister? Själv har jag lärt känna honom genom den antirasistiska Facebookgruppen Front mot rasism och gryende fascism, med nära 21 000 medlemmar, som han tog initiativet till för några år sedan.

”Helvetet – om ett sådant existerar – föreställer jag mig som en korsning mellan Las Vegas och Calcutta. Den meningslösa och fåfänga jakten på högsta vinsten, ytligheten och tillgjordheten, ett skinande pengavansinne och en förryckthet som saknar gränser och varje ansats till förnuft och besinning sida vid sida med svälten, de magra utmattade och utmärglade kropparna, lidandet och smärtan, de tröstlösa och miljontals och åter miljontals människorna som inte ens kan våga hoppas att få bli mätta denna dag heller.”

”Kanonmat. Ordet dyker ständigt upp i bakhuvudet. Vi arbetarungar var den nya tidens kanonmat. Vi skulle vidare in i mer avancerade industriarbeten än vad som funnits tidigare. Då krävdes även en ökad och bredare kunskapskompetens för att behärska den nya tekniken, och en beredskap att möta andra och nya krav i produktionen. Statsmakten behövde en hord av utbildade ingenjörer och civilingenjörer. Kanonmaten gjordes redo. Kanonmaten kom lydigt på led. Det var vi som kom marscherande.”

Tack medmänsklighet för läsekonsten. Utan den vore dagarna och nätterna tommare. Nu hinner jag inte skriva mer, måste cykla ner till vårt folkbibliotek.

Det vattnas redan i munnen.

Vad gör geniet till geni?

Träffar vänner från en tid när världen var enklare att förstå. Pratar tänkande, diskuterar en man som fyller 200 år nästa år.

Ett geni, säger någon. Säkert. Men hur definierar vi geniet? Vad är det för skillnad på dem?

Vetenskapliga genier vet jag inte mycket om. Däremot känner jag till några konstnärliga sådana. En har jag samarbetat med. Han kan ta en tjock lunta med fakta och komprimera den till två geniala repliker och en teckning. Tillsammans får de oss att skratta och fatta.

I den ordningen.

Uppslagsboken säger att ett geni är en person med ovanligt rika förståndsgåvor. Det är förstås sant. Min erfarenhet är att de också har nära till barnet inom sig och till leken. De har distans och vågar skratta åt sig själva. Ta ett modigt steg utanför det förväntade.

Min geniale bekant heter Robert. När han är som bäst ler gudarna. Vi andra med.

Jag vet att geni är ett begrepp från 1800-talets romantik. Än sen då? Ibland vill jag vara romantiker. Fortsätt förklara världen på allvar och med ett leende, Robert.

(Teckning: Robert Nyberg)

Bekännelse från en samtida fladdrare

Jag fladdrar för mycket. Då blir en aldrig expert på någonting.

Jag läser lite dikter, lite essäer, lite faktaböcker, lite romaner, lite kriminalberättelser och orienterar lite grand, joggar lite, plockar lite hallon, målar lite hus, tittar lite på fotboll, släktforskar en aning, filar lite på den eviga romanen, försöker vara lite lustig, skriver lite seriöst på bloggen, umgås med två yngre generationer lite grand, gubbvandrar lite om onsdagarna, samtalar lite i diskussionsgrupp om måndagarna, cyklar till biblioteket och lånar lite klassiker, gärna teaterpjäser, studerar lite lokal kulturhistoria, tittar lite på fåglar, sitter i skogen och fikar lite, ställer ut lite stolpjaktsstolpar som jag hittat på var de ska stå, räknar ut lite grand hur världsproblemen ska lösas, facebookar antirasistiskt lite, skriver lite insändare mot Skutbergets muminfiering, diskar lite, plockar lite, letar lite efter kantareller, dödstädar lite, skrattar lite med den kära vännen, kramas lite. Skrattar lite till.

Jädrar vad jag trivs.

### Fast som kontrollvakt på O-ringens femdagars i Arvika gick jag ner tre kilo på en vecka.
### Ett annat år sprang jag alla gator i kommunen.
### Ibland får lite-människan i mig lite ledigt.

Lite såhär är en annan.

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Om en skulle göra en Aurell?

Jag funderar på att göra en Tage Aurell. Börja skriva ordknappa berättelser? Knappast, men däremot försöka såga upp virket utanför vedboden enligt hans metod. En sågar tre drag, sedan pratar en länge med första bästa medmänniska som passerar.

Tre drag igen.
Ny pratstund på femton minuter.

M-u-n-t-l-i-g ordknapphet fanns inte hos Aurell, så varför skulle jag tiga?

– Har ni mycket mördarsniglar hos er, vårt rekord i sommar är 35 stycken, det är ju inte så farligt, hallon har vi men blåbären i skogen var rätt torra sist vi var ute och kantarellerna hade grisarna tagit, Sverige måste börja göra mål men hon Lindahl är jädrigt säker, undrar hur det ska gå för Mallbacken nu, nej jag vill verkligen inte offra friluftsparadiset Skutberget till nån Mammonpark, det är inget ont i folkomröstningar de där gångerna när partierna hamnat på kant med allmänna opinionen, vanliga allmänna val är känslosamma de med, har du ätit nån räkmacka i Värmskog i sommar, själv tog jag 150 gram, cyklar lite grand, försöker komma igång med löpningen också, ont om svalor i sommar, inte mycket mygg heller.

Tre drag igen.
Nytt prat.

Sommarlov

Grossbolstorps kompani lovar ingenting bestämt. Men nu ska jag försöka vila ett tag från Facebook och blogg. Sista semestern i familjen firar vi hemma. Och med o-ringen & Västanå & Kraftstationen & stolpjakten & svamparna & hallonen & ongarna & löparskorna & nya cykelhjälmen.

Och den där efterrätten, du vet.

Trivs.