Skrivande – Sida 5 – SVENSSONS SLÄNG

Känn flåset, ni där framme!

Tre händelser förändrade mitt liv. Den första var när jag erövrade skriftspråket hemma på Almar 1957. Den andra var när jag träffade en fin flicka i Lindforsparken 1967. Den tredje var – löpningen.

Jag trivs så innerligt bra med den trion.

Varje gång jag får en penna eller ett digitalt tangentbord i näven blir jag glad inuti.

Varje gång jag träffar forna kommunalrådet i Karlstad, Håkan Holm, blir jag också munter. Jag brukar påminna honom om det bästa han har gjort. Nämligen när han åkte åtta kilometer till folkparken bakpå min moped och hade räknat ut en sak. Att jag borde bli ihop med den där blonda som var kompis med hans tjej.
– Hon kommer i kväll förresten.
– Jaså du vill ha skjuts fler gånger.

Den kvällen anade jag inte att det var min blivande livskamrat som satt och frös om händerna bredvid mig på första bänkraden framför Lindforsparkens scen. Jag fick lov att värma dom hela uppträdandet.

Damen i fråga har aldrig någonsin frusit om händerna sedan dess. Jag tror att hon också var med i sammansvärjningen. Tack och lov.

Lärde mig aldrig gå
Den tredje kärleken började på våren 1952 när jag var ett år gammal. Löpningen. Jag sprang direkt brukade mamma och pappa säga.
– Du lärde dig aldrig gå.

Sedan löpte jag i skog, längs grusvägar och stigar i många år innan livet kom emellan och jag fick ställa undan mina två tunna blå gympaskor. Vietnamkriget, miljöfrågorna och de första journalistjobben tog all tid under drygt ett decennium.

Som tur var kom lusten tillbaka 1980. Då drabbade lyckan mig i form av en joggingvåg från Amerika. Nils Lodin med löpartidningen Springtime, vår gamle lärare från Sundstagymnasiet författaren Erik Bengtson och många andra såg till att den rullade in över Sverige med. Samtidigt tyckte friidrottstränaren Ulf Karlsson i Karlstad att man borde ordna en löpartävling i stan.

Svaret blev Götajoggen. Snabbt en institution bland alla nyfrälsta joggare i Värmland. Det dröjde inte länge förrän vi var massor av motionärer som köpte moderna löparskor och knöt på oss dom ungefär när segraren gått i mål i Vasaloppet varje år.
– Få se nu, hur många veckor är det kvar till joggen? Bra. Jag hinner.

Numera springer jag året om, inte minst när det är 20 centimeter nysnö på ängen intill Sisu-gården hemma i Forshaga. Det har jag IF Göta, Erik Bengtson och Ulf Karlsson att tacka för.

Kräm i vaderna
Götajoggen. I många år vattnades det i munnen när jag tänkte på de 15 kilometrarna genom stan. Uppvärmningen bredvid Kärleksdungen. Den ivriga trängseln nerför Karl IX:s gata. De spontana vätskekontrollerna på Sommarro. Synen när man kom ut ur Mariebergsskogen och såg ett långt led av löpare runda Mariebergsviken med ett gäng svarta kamrater i täten.

Medaljen. Analysen på innerplan efteråt. Resultatlistan som kom i tidningen någon dag senare. Tiden som långsamt blev bättre, år efter år, i takt med att löparskorna började kräva att få komma ut åtminstone fyra dagar i veckan. Helst fler. Helst året om. 62 minuter, det får väl duga för en 43-åring utan löptalang?

Den 24 juni har jag tänkt återuppleva känslan. Musklerna har blivit äldre, lungorna med. Men vem har sagt att inte en karl ska få ha spring i bena, bara för att det står 75 år i startlistan? Nu när det är SM också.

Deje har förresten ett prima gym i källaren på Klarälvsbadet. Redan i december hade jag fått mer kräm i vaderna. Nu kör vi.

Känn flåset, ni där framme i elitstartfållan!

Mina arbetsrum

När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Platsen är inte så viktig.
Men jag undrar hur många arbetsrum jag haft?

– Med eller utan tak?
– Både och.
– Har inte du jobbat på en väldig massa ställen?
– För all del.

I vedskjulet hemma på vårt småjordbruk. Farmors kamin behövde ved.

Ovanpå hölass efter hölass: ”Stå ôpp å trô ner!” sa pappa och sjöng. Stå upp och trampa ned. Höet måste in, snart kommer regnet.

I hytten på vår GMW-traktor med harven på släp. Första tre timmarna var det riktigt roligt.

I en glänta i skogen med röjyxa i näven. Sly skall med skoltrött ung man bekämpas.

Bredvid ett paket tvåtumfyra på brädgården på såga’ i Molkom. Allra oftast vid förstakapan i gamla justerverket. Någon gång på landgångarna vid sjösorteringen. Soligt ibland, iskallt ibland. Friskt.

Ensam på Värmlands Folkblads lokalredaktion. Sommarvikarie för en legend, lärde mig att i Munkfors heter det ”på centrum”.

Tätt intill ett gäng duktiga reportrar vid ett fullbelamrat skrivbord i Jönköping. Blev utskickad för att göra Vi tycker. ”Syter du för att deklarera?”.

I vår malakitgröna Saab, parkerad i en glänta mellan tallar. Nervevad ruta, koltrast 20 meter bort. Där satt jag vid ratten och skrev facklig lärobok för hand i ett rutat kollegieblock. ”Varje avslutad förhandling är början på en ny.”

Femtio centimeter från henne som var ansvarig för ambulansutlarmningen den natten. SOS-centralen i Karlstad, lamporna lyste i snörväxeln.

I receptionen på Räddningsverket. Log glatt emot alla som kom, utom åt en som alltid såg grinig ut. ”Se inte så sur ut” sa han en morgon och fick mig att inse att jag var som en spegel.

I katedern på universitetet, Skapande svenska. Skrattade mycket och grät någon gång tillsammans med studenterna när en av mina skrivövningar kommit nog nära.

Liggande på sängen med datorn på magen. Hoppat över frukosten, ville redigera årsberättelsen till vårt länstrafikbolag först. Vinröd- & blårandig morgonrock, gula yllesockor. Långt före pandemin hade jag fått lov att jobba hemma någon dag i veckan för att kunna skriva koncentrerat. Chefen trodde att jag satt upprätt vid ett bord men ibland är dator på mage effektivare. Det är resultatet som räknas, inte arbetsställningen.

På flotte på Klarälven, i kanot på sjön Bunn, i linbana ovan trädtopparna i Kolmården, i u-båt vid Berga örlogsbas, i militärtält nära havet vid Nynäshamn, på St Johns East Fire Station i Brooklyn. I Hamar, Oświęcim, Mariehamn, vid Ranke Strasse och Karl Johans gate. På scenen i Mårbackaladan med Monica Zetterlund väntande utanför. Hon hade ont i ryggen.

– Har du haft några udda arbetsrum?
– Hörde du inte det?

I lastrummet på ett Hercules-plan, skakad på väg hem från jordbävningsbyn i östra Turkiet.

I ett orange tvåmanstält intill Riksröse 86A mitt på gränsen till Norge. Utmattad efter tre lååånga löppass i rad.

På en solig terrass i grekiska Kavalla med utsikt över Egeiska havet medan klockorna i De heliga Anargyrois kyrka på andra sidan Emilianou-gatan ringde in morgonen. Ivrigt Moleskinblock i näven, lycklig.

– Duger det som lista över arbetsrum?
– Det duger. Har du jobbat hårt i ditt liv?
– I alla fall mycket. Jag har intervjuat en knarkhund också.
– Utomhus?
– Absolut. Du hör klicket bättre då, när han får sökhalsbandet på sig.
– Gick hunn’ igång när han hörde klicket?
– Så in i norden. Har jag sagt det?

BILDER:
# Intervjuar badande vid Trötviks badplats i sjön Rottnen, Gräsmark.
# Huggit ved.
# Flotten från reportageresan med familjen på Klarälven.
# ”Vill du ha en bit äpple?” frågar kvinnan i den jordbävningsdrabbade byn i Turkiet.
# Tidningen Sirenens utsände på St Johns East Fire station i Brooklyn, New York.

Sista bilden är från ett av mina boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje, här något beskuren. (Foto: Sandra Bornstedt).

När pennan tiger

Nej. Jag har inte haft februarilov.
Det är inte därför bloggen varit tyst.

Vintern har varit fin. Den kära vännen och jag har tränat på gymmet i källaren under Deje badhus. Vi har räknat fågelarter vid matningen utanför köksfönstret. Just nu är vi uppe i 23 arter, en glad och bra vintersiffra för oss. Vi har haft två fina katter på besök, Misa (den reserverade av dem) bestämde sig plötsligt för att adoptera mig. Känslan när en klok katt som inte går att lura tassar in i rummet där jag vilar middag, smyger upp på min mage och börjar kurra och snutta på min mjuka julklappsmorgonrock. Den känslan är underbar. Februaris bästa belöning, tätt följd av att jag fick förmånen att uppträda inför Värmlands idrottshistoriker tillsammans med Erik Bengtson, min inspiratör sedan gymnasieåren, och av att snön uppe på ängen intill oss var härligt pulsbar i veckor. Jag vet ingen bättre löpträning.

Vintern har varit förfärlig. Nu erkänner till och med staten Israel att över 70 000 människor har dött i kriget i Gaza. I Ukraina fortsätter Vladimir Putin att döda demokrater. Här hemma har en majoritet i riksdagen tagit det skamliga beslutet att det är klokt att låta barn växa upp i vårt land, lära dem svenska, ge dem omsorg på förskola och utbilda dem i grundskola och gymnasium – för att sedan på värsta sverigedemokratiska sätt kasta ut dem, ut ur vårt land.
– Hej då. Vi bare skôja. Du va’ inte välkommen.

Det har varit en vinter.

Sanningen om toalettborsten

En dikt

Vem skriver dikten om toalettborsten,
disktrasan, den fuktiga soppåsen,
kaffesumpen, dammråttornas stormöte,
skitlukten, den grönkletiga näsduken,
topsen med mörkoranget vax
samt det kvarglömda linnet i träningsväskan?

Bukfettet. Håravfallet. Snorkråkan.
Fotsvetten.
Självsprickorna på vänstra hälen.
Självsprickorna på högra hälen.
Talget, de döda hudcellerna,
varet och inflammationsvätskan
från finnen du klämde ut på ryggen.

Mormors hosta på wienerbrödet.
Morfars brakskit under ljusblå täcket
strax innan han somnar.

Ska jag behöva skriva den själv?
Å fy va’ äckligt.

Viktor Root

Bôs.

Tack Erik, tack skrivarliv

Jag var så rädd för att ställa mig inför klassen och prata. När jag hade skickat in dikter till skolans poesitävling ville läraren att jag skulle läsa några av dem högt.

Jag vägrade. Ville men vågade inte.

Det var 1969.
Dikten om tiggaren i Paris kunde jag väl ha läst för klasskamraterna?
Nej.
Livrädd.

Älskade Erik
Nu är det 2026. 56 år och en vinter senare. Plötsligt en dag får jag mejl. Vill jag komma och medverka på ett idrottscafé om Litteratur och idrott? Värmlands Idrottshistoriska sällskap, VIS, arrangerar, platsen är Seniorernas hus i Karlstad, det som hette UG när det begav sig. Ungdomsgårn.
– Vilka mer medverkar?
– Erik.
– Erik Bengtson? Vår älskade lärare, han som försökte få ut mig på Sundstagymnasiets scen också?
– Jaså gjorde han?

Fick mig att fortsätta
I onsdags satt jag så där på seniorscenen framför de 80 idrottshistorikerna. Sportjournalister, tre före detta förbundskaptener, gamla orienteringsvänner, allsköns veteraner, forna arbetskamrater. Samtalsledare var Olof Andersson och bredvid mig stod en av mina favoritförfattare och berättade om sitt skrivande och idrotten.
Erik.
Han som fick mig att fortsätta skriva och att börja springa igen.

Efter honom var det min tur.
Numera älskar jag att stå där. Älskar när de skrattar där jag tänkt och ser allvarliga ut där jag tänkt.

Entertainer
”Vilken driven och skicklig entertainer du är” skriver Erik Bengtson några dagar senare.

Det mejlet får ingen ta ner från vår kylskåpsdörr.
Någonsin.

Ty det har en historia att berätta.

### Efteråt bytte vi böcker.
### Just nu läser jag hans fina nya ”Alla lösa går om”.
### Han gillar min löparbok berättar han i mejlet. ”Vital, uppslagsrik, fyndig”.

Tack Erik.
Tack skrivarliv.

Foto: Inger Nilsson

Gunnar, Astrid, Roy och Karlstaddelen 2004

Det kan hända att jag inte hinner blogga så mycket den närmaste tiden, ty de har ordnat en tävling i Italien ser jag i bladet. Fortast vinner och sådana övningar. Skjut på prick, träffa nät, kana kvickt, fint & sprint.

Därför lägger jag på egen begäran ut ett inlägg i repris. Det handlar om när min vän och forna kollega Margareta Holgersson utmanade mig.

Boktips. De närmaste veckorna vänder tipsen sig särskilt till dig som tycker det är roligare att se målarfärg torka än att studera damernas sista ståskytte i italienska Antholtz.

Varsågod, missa inte karln från Hultsätra. Eller lilla fina Ordbok. Eller Bebiresan. Eller östemtingen som råkade ut för den värsta olycka han kunde råkat ut för.

Klicka, läs och – läs:
Åtta bokberättelser av sju

### Nu menar jag i och för sig inte att det är fel att se på när målarfärg torkar.
### Jag har vänner som gör det stup i kvarten.
### Underbara bilder gör de.

Nu hör jag sången igen

Kallt ute, knastrande brasa och drömmande lånekatter inne. I glöden tränar täljstenskaminen på att leka tv. Precis som kakelugnarna gjorde i mitt liv på 1960-talet.

Nu skymtar jag en Trump, en Putin och en svensk sverigedemokrathärmande feg medelpolitiker. Alla ska ut, viskar rösterna.

Varannan svensk politiker är som den sämsta sortens predikanter. De visar vägen men går den icke själva. Ut! ropar de. Ut barn, ut alla välfärdsarbetare!

Själva vill de däremot gärna bo kvar.

Mäktigt upprop
Då knappar jag fram Bruce Springsteen ur närmaste högtalare. Äntligen, suckar min kropp i fåtöljen. Äntligen den där känslan från Vietnamkrigets dagar när Barry McGuire gick fram till mikrofonen. Tom Lehrer, Bob Dylan, Joan Baez och en skåning som heter Mikael.

And there were bloody footprints
Where mercy should have stood

… sjunger Bruce Springsteen. Låten, den nyskrivna, heter Streets of Minneapolis och blir till ett mäktigt upprop mot den framväxande fascismen i USA. Plötsligt hamnar en protestsång i topp på världens spellistor igen.

Oh, our Minneapolis, I hear your voice
Crying through the bloody mist
We’ll remember the names of those who died
On the streets of Minneapolis

Hör du?
Brasan knastrar, katter spinner och vem har sagt att inte allt är möjligt?
Fortfarande.

Hör. Nu hör jag sången igen.

Idrott, kärlek & ord

Mina uppläsningar den närmaste tiden:

Onsdag 4 februari, Seniorernas hus, Karlstad, kl 14.00. Litteratur och idrott, arrangör Värmlands Idrottshistoriska sällskap. Övriga medverkande: Erik Bengtson och Olof Andersson.

Onsdag 11 februari, Stadsbiblioteket i Karlstad, kl 17-19. En kväll i kärlekens tecken med författare från Värmländska Författarsällskapet.

Tisdag 3 mars, Arvika bibliotek, kl 17-19.30, Värmlandsafton med ett antal värmlandsförfattare.

Kom gärna!

Selma Lagerlöf och den intellektuelle finurlingen från Skänninge

Det var de där spännande åren i slutet av 1960-talet. Då när allt var möjligt. Jag var aktiv i olika radikala föreningar och nu hade vi fått några medlemmar som var aningen äldre än oss gymnasister.

En av dem var Mats Parner, född 1943. Det var han med den östgötska accenten. Han som skulle bli mattelärare och så småningom landets skickligaste försäljare av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront. En gång sålde han ett nummer av tidskriften till min käre far som råkat besöka Karlstad. Det var bra gjort, pappa var inte särskilt intresserad.

Två veckor senare sålde Mats ännu ett exemplar av samma nummer till pappa. Då kan man sälja.

Den så kallade parnerskan
Nå, min vän Mats har inte bara gjort sig känd som en säljande profil i såväl Karlstads gatuliv som mellan bokborden vid Värmlands bokfestival. Han är minst lika flitig som skribent.

”Parner skriver på sin variant av svenska, den så kallade parnerskan med dess lätt humoristiska överdrifter” som Jan Ollars skrev i en recension i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana.

Vi som läser Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad har igenom åren ofta kunnat ta del av hans debattlusta, analytiska förmåga, skrivglädje och humor där. Förutom det recenserar han böcker i Wermlandiana och har publicerat sig flitigt även på nätet och annat håll.

Matematik, Thomas Quick och världen
2011 kom boken Virtuoser med blick för talens magi. En samling längre essäer kring kultur, matematik, matematiker och matematikhistoria.

2012 gav han ut Den fräkniga näktergalen från Karlstad och andra essayer.
”…säkert är att han hela tiden är högst underhållande vare sig han skriver om Nils Dacke eller Sarah Leander. Därtill kommer att essäerna är mycket allmänbildande” skrev Bengt Åkerblom i sin recension i Wermlandiana.

2013 kom Fallet Quick/Bergwall – analys av en vård- och rättsskandal. Här gick Mats Parner grundligt igenom det uppmärksammade rättsfallet kring Thomas Quick/Sture Bergwall som engagerat många inom juridik och psykologi i Sverige. En av hans källor var Bergwall själv.

2024 gav han ut en bok tillsammans med en annan radikal Karlstadsskribent, Stefan S. Widqvist: Brev. Ord som växlades under hösten 2023 och vintern 2024. I den samtalsboken bytte de två tankar och reflektioner under en längre period. Sammanfattningsvis en bok som underhåller, ger insikter och påverkar skrev Jan Ollars i sin recension.

Utan påtagligt andmatartycke
En afton hösten 2024 blir Mats så kontaktad av en annan legendar och karlstadsprofil. Den pensionerade VF-fotografen Lennart Fernqvist, numera aktiv i Karlstads Hembygdsförening. Kan Parner möjligen tänka sig att hålla föredrag där någon gång till våren? Valfritt ämne men helst med värmländsk anknytning.

Det kan Parner.
Men vad ska han tala om?

”… till slut valde jag en smula våghalsigt ’Selma Lagerlöfs liv och författarskap’.
”.. dels för att sätta press på mig själv, dels också, och framför allt, för att jag ville bilda och utbilda mig inom ett område, där mina kunskaper var blygsamma.”

Vi som känner Mats vet vad som sedan följer. En intensiv period av inläsning.

”Något visste jag förstås om henne – det gör väl alla – men de kunskaper jag hade var obestridligen av det blygsammare slaget. Å andra sidan hade jag ett halvårs förberedelsetid. Jag såg det som en förmån att jag vid min ålder fick möjlighet att förkovra mig inom ett terrängavsnitt utan påtagligt andmatartycke och utan chans att slippa undan. Bundit upp mig hade jag i praktiken redan gjort.”

Slukar böcker av och om Selma
Han läser Elin Wägners tvåbandsutgåva från 1942-1943. Han läser Anna-Karin Palms levnadsteckning från 2019 och Vivi Edströms från 2002. Han läser andra böcker som berör författarinnan. Han ser Selma Lagerlöf på film, hör henne tala i radio och läser förstås romaner och noveller som hon skrivit.

Vilka verk ger störst utbyte intellektuellt? Efteråt nämner han Herr Arnes penningar, Kejsarn av Portugallien, Körkarlen, Tösen från Stormyrtorpet, En herrgårdssägen, Charlotte Löwensköld och den kontroversiella antikrigsromanen Bannlyst från 1918.

Den 14 maj 2025 håller Mats Parner så sitt föredrag inför Karlstads Hembygdsförening. Då har han redan skrivit sju essäer under förberedelserna och tanken slår honom att han ska ge ut en bok om Selma Lagerlöfs liv och författarskap.

Inte för att han tror att han har något nytt att komma med. Inte för att Selma gått och blivit hans favoritförfattare. Men för att han haft stor och varaktig behållning, särskilt av verken ovan.

Det blir till slut en bok på 176 sidor. Berättelsens kraft – essäer om Selma Lagerlöfs liv och författarskap (Bernhards förlag, 2025).

Hjälpte judiska flyktingar
”Den Lagerlöf jag ser framför mig är en robust kvinna, seg, ihärdig och begåvad med häpnadsväckande arbetskapacitet, där en vilja av järn eller snarare härdat stål ingår bland komponenterna” skriver han i förordet.

Selma Lagerlöf som hon framstår i bokens till slut 16 essäer är en generös och hjälpsam människa, bra arbetsgivare åt 85 anställda på Mårbacka, flitig även med att hjälpa judiska flyktingar få en tillflyktsort i Sverige, liberal i god mening, besjälad av demokratiska ideal och med en bergfast tro på mänskliga fri- och rättigheter.

Om detta handlar boken.
Om Selmas väg in i författarskapet, om hur hon slår igenom, får Nobelpriset och väljs in i Svenska Akademien.
Om resor och livskamrater.
Om Agrippa Prestberg, Gustaf Fröding och Röpecka.

”Att den fula ankungen, som under uppväxten led av sin medfödda höftskada med ty åtföljande hälta, i tidens fullbordan utvecklades till en fullfjädrad svan berodde nog, till inte så liten del, på att både tyst läsning, hög läsning och muntligt berättande regelbundet tillämpades i löjtnant Erik Gustafs och hans äkta hälft Louises hem på Mårbacka. Selma blev tidigt presenterad för och bekant med storheter som Tegnér, Runeberg, Bellman, Topelius, Fredrika Bremer och Anna Maria Lenngren. Bibeln läste hon från perm till krita redan som tioåring.”

Från perm till krita – där har du parnerskan.

En annan umgängesform som höll intellektets små grå celler i trim var det flitiga brevskrivandet, menar han. På Kungliga biblioteket i Stockholm finns 42 000 brev till eller från Selma Lagerlöf.

Mats Parner har skrivit sin bästa bok, underhållande, full av kunskap och inlevelse. Jag tycker mycket om den. Tag och läs!

Talar kring boken
På onsdag den 28:e januari klockan 18.30 talar Mats i Tingvallakyrkan i Karlstad, arrangör är Karlstads Humanistiska förening. Ämnet är Berättelsernas kraft – om kvinnorna i Selma Lagerlöfs liv och berättelser.

Han är intressant att lyssna till också, den intellektuelle finurlingen från Skänninge och Orrholmen.

Sa jag det?

### Vi trodde på framtiden. Klicka och läs mitt blogginlägg om den tidigare boken Brev.
### Mats Parner är uppväxt i östgötska Skänninge. Den enda ort i landet som upplevt ett äkta elefantuppror.

Bara en sån sak.