Skrivande – Sida 5 – SVENSSONS SLÄNG

Blir inte livet enklare då?

Nå, hur ser då lösningen ut, go’vänner?
Kommer den strax nu?

Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg. Första delen hittar du här:
Länk: Vad krävs för att folk ska skratta?

Kort sagt handlar första delen om att det behövs en gemensam referensram för att skriva krönikor, vara rolig på scen – eller bara föra ett normalt samtal.

Fast det var inte just det jag insåg vid vita bordet i söndags. Däremot konsekvensen.

Tre dumheter
Låt mig först förklara tre saker:

-Jag blir inte det minsta imponerad när borgerliga politiker talar sig andfådda om vikten av en kulturkanon samtidigt som de skär ner kraftigt på kulturen i landet. Vackra ord kan inte föda de studieförbund de satt på svältkur. Inte teatrarna, inte museerna, inte dagspressen heller för den delen. De skrumpnar.

-Dessutom tror jag inte man ska sätta bocken som trädgårdsmästare och låta SD vara de som bräker högst om kravet på kulturkanon.

-För det tredje tycker jag att den trägårdhska önskelistan som presenterades härom veckan har häpnadsväckande blottor. Varför 50-årsgräns förresten?

Samma som referensram
Men. Om vi nu inte tycker att SD-styrda regeringar ska pracka på oss vår kanon. Om vi inte tycker det var klokt att utelämna Gustaf Fröding och Hasse & Tage. Är det inte trots det värdefullt om vi har en minsta gemensamma referensram här på trakten? En som börjar med att vi känner till begreppen demokrati och människovärde samt människans ursprung i Afrika. En som just den här veckan slutar med nyheten om vem som vann en stavhoppstävling i Japans huvudstad Tokyo.

Blir inte tillvaron enklare då? Samtalet. Folkstyret.

Hur vi ska skapa denna ”kanon” igen tillsammans, i en privatiserad skola och splittrad medievärld, samtidigt som vi bevarar vår mångfald, demokrati och öppenhet?

Det vete hundan.

Jag får nog sucka över brist på gemensam offentlighet några bokcirkelmöten till.

Vad krävs för att folk ska skratta?

Alla som försökt skriva krönikor ett tag upptäcker det.
Alla som ställt sig på en scen och försökt vara roliga likaså.
Det finns ett krav som du inte kommer undan.

Vi sitter vid vita bordet här hemma när en av vännerna i bokcirkeln får mig att börja fatta. Bordet är runt, bokcirkeln garvad och de kloka boktipsen genom åren har ofta fått mig att förstå världen bättre.

Vad jag bidrar med själv vet jag inte. De andra borde rimligen vara trötta på min eviga betraktelse över att Sverige inte längre har någon gemensam offentlighet. Över att Facebook, Google och Youtube tar maten ur mun på dagstidningarna. Över krympande redaktioner och över influencers som tar över efter oberoende journalister.

Det var en bra sak när alla visste vad uttrycket ”Den gliiiiider in i mål! Den gliiiiider in i mål!” handlade om. Eller hade sett Hemsöborna kvällen innan och hört på Dagens eko.

Detta krävs
Jo, det som krävs för att skriva en krönika eller vara rolig på scen är en gemensam referensram. En sorts det mänskliga samtalets utgångspunkt. Det går inte att skriva betraktelser över tiden om inte dina läsare eller lyssnare har åtminstone ungefär samma upplevelse i den.

Det vore meningslöst att stå på Folkets hus-scenen i Forshaga och referera till pucken som gleeed in i mål om inte de flesta kände till vem som höll i klubban den gången. Meningslöst att tala om södergök om inte många visste vad det betyder när årets första gök gal i söder.

Detta har jag fattat länge.

Vad är det då som kamraten på andra sidan vita bordet får mig att haja till inför, mitt i ost- och skinkpajen, strax innan Andreas Almgren ska bli trea i tv-apparaten där uppe?

Jag återkommer till det.

### Men i näst sista stycket här ovanför finns det redan minst två referenspunkter. Inte sant?

Illa sedda och undanskymda

Mitt miniföredrag nummer två vid Gryningspatrullens vandring runt Vågsjön härom dagen:

Mot slutet av 1800-talet ökade befolkningen på svensk landsbygd. Det berodde på freden, vaccinet och potäterna, sa Esaias Tegnér. Dom fattiga skogsbygderna kallade han föraktfullt för barnfabriker.

Här i den nordvästra delen av Övre Ullerud uppstod en sådan skogsbygd. Hit flyttade folk när jorden nere i Rudsheden vid Klarälven inte räckte till åt alla.

Den norska journalisten Bente Sabel har forskat i traktens historia. 1863 flyttade hennes farfars morfar Erik Gabrielsson och hans tredje hustru Kjerstin Larsdotter hit till Sjöfalla. Han hade försörjt sig som dräng och torpare, hon som piga.

Nu byggde han huset.

Fattig trakt
Det var en fattig trakt, 7,5 kilometer från huvudgårdarna nere vid Klarälven, 5 kilometer från Munkfors. Det första bevarade köpekontraktet här uppifrån Rudshedens skogar är daterat 18 april 1860.

Det var ett annat par som köpte det som skulle komma att kallas Smaggtorpet en bit bort från Sjöfalla. De köpte bruksrätten till 4 tunnland, inte egendomsrätten, skriver Bente Sabel i sin bok Skogsborna. Som förpantningsägare hade de rätt att fiska i sjön och ha djur på ägarens mark, utanför sitt eget område.

Fattigfolks Amerika
Boken Skogsborna skrevs när Bente Sabel upptäckte att hennes farfar hemma i Oslo var uppväxt här.

I februari 1888 när Erik Gustav Sabel var 20 år klev han på tåget i Karlstad med enkelbiljett till Kristiania. Där fick han jobb i industrin och kom aldrig tillbaka.

”Fattigfolks Amerika” kallades Norge den gången.

Erik ville ha jobb i Norge. Men han rymde också från ett faderskap. Därför har han efterlevande även i Sverige, men det är en annan historia.

LÄNK: Dramat på Petteröa

### Läs Skogsborna. Det är en intressant berättelse om en undanskymd och på den tiden ofta illa sedd del av det som nu är Forshaga kommun.
### Anna som drunknade vid Petteröa tillsammans med sin man och två av barnen var Bente Sabels farfars syster.
### Skogen har tagit tillbaka åkern. Kvar finns – som ofta när svenska gårdar rationaliseras bort – den gamla slåttermaskinen

Dramat vid Petteröa

Härom dagen vandrade vi gubbar i Gryningspatrullen i skogarna runt Vågsjön. En gång var detta ett sin tids utanförskapsområde, på gränsen mellan nuvarande Forshaga och Munkfors kommuner.
Vid första fikat berättade jag om dramat:

Förvintern 1912 hade varit ovanligt mild. Vid jul hade sjön fortfarande inte lagt sig. Här ute på ön hade en Johan Sabel från Järnskog byggt sig en stuga. När han röjde potatisland fick han stenar till en landförbindelse ut till ön.

Nu hade Johan flyttat. I stället hade dottern Anna och hennes man, bruksarbetaren Petter Pettersson från Dejefors, flyttat in för fem år sedan. De hade sju barn och en hund. Anna var gravid med sitt åttonde barn.

Nu fick också ön sitt namn. Petteröa.

Någon brunn fanns inte på ön. På vintern brukade de hugga upp en vak så de fick vatten.

Hunden rymmer
Lördag kväll den 11 januari 1913 är det fortfarande ingen tjock is. Bara så mycket att hunden tror att den bär. Plötsligt springer han ut på sjön med sexåringen Yngve efter sig. Bägge går igenom isen.

Åttaårige Gustav står på land och ser alltihop. Han springer ut för att rädda lillebror och hunden. Men sjunker han med.

Fyra döda på köksgolvet
Nu rusar mamma Anna i panik ut för att rädda sina barn. Pappa Petter har hunnit hem från arbetet på Munkfors Bruk. Han rusar också ut – och går igenom isen.

Alla fyra drunknar.

Kvar på land står fem förskräckta barn som nyss har sett sin mamma, sin pappa och två av syskonen drunkna.

Oskar som är 13 år får ta ettåriga Signe på armen. Tillsammans med syskonen Ruth, nästan 12 år, Linnea, nästan 11, och Sigrid, 3 år, traskar de i mörkret bort till det närmaste torpet Sjöfalla, drygt en kilometer söderut.

På måndagen hittar Petters arbetskamrater från Munkfors Bruk de drunknade. Barnen glömmer aldrig synen av de fyra döda på köksgolvet.

De fem barnen auktionerades bort
Själva blir de bortauktionerade. Flera av dem har ingen eller mycket liten kontakt med varandra under resten av livet.

Huset kommer morfar Johan och river. Han sätter upp det igen i Järnboås dit han flyttat.

Familjens ägodelar säljs på auktion. Sista räkningen är på 36 kronor för fyra likkistor och 10 kronor för frakt av kistor och lik.

### Anförande vid fika intill Petteröa med Gryningspatrullen 11 september 2025. Fritt efter Bente Sabels bok Skogsborna, Norlén & Slottner, 2023.

Ingen paussyssla, det jag gör

Passar oss.

Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än.
Då plötsligt slår det mig.

Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.

Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.

Lycka. Lycka allt det.

Precis tvärtom
Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.

Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.

Tjohoo!

Viktig syssla Klicka och följ med!

### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon.
### Och som sagt:
### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?

Först och främst mer pengar till kulturen

Nu har jag hunnit läsa trägårdhslistan. Den kulturkanon som regeringen beställt.
Sex noteringar:

1. Jag tror inte på läslistor bestämda av Makten.

2. Det finns trots det mycket vettigt på listan.

3. Men ska kultur och bildning stå starka igen, då måste Makten se till att de som arbetar med kulturen får hjälp att göra det. Teatern, litteraturen, kulturskolan, skolbiblioteken, bildningsförbunden, folkhögskolorna, universiteten och många fler måste få pengar. Regioner och kommuner måste få bättre råd att satsa på kulturen.

4. Vi behöver en gemensam offentlighet igen.

5. Det behövs starka motkrafter mot algoritmerna, mot Facebooks, Googles, AI-bolagens och andra teknologijättars sönderstyckning av vår verklighetsbild.

6. Hur vi sen ska få våra länstidningar att känna ett ansvar för en bred folklig kultur igen, det vet jag inte. Bättre presstöd, hur som helst.

### Det blev visst en lista till här i världen.
### Genomför den.

Här liper vi mä tonga

Det är inte lätt att sitta i Uppsala och veta precis hur vi pratar på Grossbolstorps höjder. Jag vet.

Det är senaste numret av Språktidningen som får mig att fundera över saken. I den avslutande krönikan skriver krönikören om ordet lipa:

”I östra Svealand, Östergötland och nordöstra Småland betyder det ’räcka ut tungan (åt någon)’ men i landet i övrigt i stället ’gråta’.”

Nåja. Vi finns vi grossbolingar med. Inte för att vi skulle komma på tanken att räcka ut tungan åt kunnigt, klokt folk borta i öster. Men om vi skulle ha gjort det, då skulle vi ha sagt att vi lipat.

Här på trakta liper vi mä tonga, inte mä öga.

Uppläsning igen på onsdag

På onsdag 13 augusti står jag på en scen igen.
Värmländska Författarsällskapet ordnar uppläsning i Kvarteret Almen i Karlstad för tredje året i rad.

Tid: 18.00.

Kom gärna och lyssna!

Världens bästa verktyg som vi slipar varje dag

Det är något med staplandet av bokstäver till ord som får magen att pirra.

Skriva, springa, leva: Se där en trio som jag trivs med. Att stå inför en publik där någon bokstavligen gråter ena stunden och många skrattar nästa. Det är lika stort varje gång, vare sig det sker från en scen eller svart på vitt via papper eller skärm.

Jag tror fortfarande att väskan var en av våra jagande och samlande förfäders viktigaste uppfinningar. Nu kunde de bära hem mer mat till gruppen.
Men förmågan att prata och skriva slår allt.
Allt.

Där bodde skrattet.

När ordet blir till stund

En gång fann jag en anteckning på första sidan i ett gammalt block:
”Avvakta”

Ibland blir guldet till sand men här blev ordet till stund.

Nu har det gått 13 år och jag undrar bara:
– Hur lång är en avvaktning? Kan jag bläddra till sidan två nu?