Klockjävel.
Komma här och …
Jag har ju varit skadad säger jag. Luftrörskatarrer också.
Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Klockjävel.
Komma här och …
Jag har ju varit skadad säger jag. Luftrörskatarrer också.
Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
”En klippa!” skriver en vän norröver.
”Det är sådana en bygger samhällen av”, svarar jag i all hast, för så tycker jag.
Stafett-DM i orientering går i grannskapet i helgen och vi är några stycken som fått i uppdrag att sätta ut kontrollerna. Först ska själva ställningarna ut och på tävlingsdagens morgon även skärmar och stämplingsdosor. Ett bra tillfälle till skogspromenad för den kära vännen och mig. Två tillfällen förresten.
Först har några bestämt att vi gärna vill arrangera tävlingen. Sedan har någon reviderat kartan, min vän norröver har lagt banorna. Många banor, alla med sin svårighetsgrad och längd, beroende på åldern på de tävlande. Därefter har någon kontrollerat banorna och så har banläggaren satt ut lappar i skogen där kontrollställningarna ska stå. Så vi säkert vet att vi är på rätt plats i terränglådan när vi bankar ner kontrollställningarna.
Tack, alla ni!
Så där fortsätter det sedan. Inbjudan har skrivits, ledare från länets olika klubbar har anmält lag, detta har lagts ut på internet, PM om arrangemanget likaså. Parkeringsvakter har utsetts, tävlingsledare förstås, prisutdelare, sekretariat – ja, jag kanske inte behöver räkna upp fler. Det är en rejäl stab, massor av ideella timmar som lagts ner för att unga och gamla ska kunna komma ut i vår skog och tävla på söndag.
Det är ordning på W som packade ihop ställningarna i lagom buntar åt oss utsättare. Nu slår det mig igen. Det är sådana som honom vi bygger samhällen kring. Tack, alla ni!
16 timmar i månaden
Orienteringen är en favoritsport. Här tävlar till och med publiken, var och en på sin nivå.
Den ideelle ledaren är en annan favorit. Någonstans läser jag att det finns cirka 200 000 organisationer i Sverige med tillsammans 32 miljoner medlemmar. Samma statistik visar att den ideellt arbetande svensken i genomsnitt lägger ner 15 timmar i månaden på frivilligt arbete.
Jag älskar’t.
Andel av den vuxna befolkningen i Sverige som arbetat ideellt 2014
Män: 57 procent
Kvinnor: 50 procent
Totalt: 53 procent
Genomsnittligt antal timmar per månad som de aktiva arbetar ideellt
Män: 17 timmar
Kvinnor: 13 timmar
Totalt: 15 timmar
Värdet av de ideellt producerade tjänsterna beräknas till 150 miljarder per år.
Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Det finns hopp, viskar det mjuka augustiregnet när jag tassar ut på gatan. Ute är det 15 grader varmt och dropparna är stillsamt lagda. Världen doftar milt, när jag passerar backen ner mot Forshaga hör jag skramlet då folk lastar av en byggnadsställning. En bit upp i nästa uppförslut håller någon på och kvistar tallbuskar mot gatan, varje sågtag doftar fura. Uppe vid förskolan Stacken leker inga barn på gården, där är barntomt i dag. Inne sitter personalen och planerar.
Det finns hopp.
Jag tassar vidare i stilla lunk i det mjuka regnet. Vid Geijersgatans sportaffär kommer en ung man ut genom entrén med en cykel, strax intill skyltar second hand-butiken om kuriosa. En kvinna far för att hyra en kärra på Storgatan, en man stretar med en barnvagn över övergångsstället.
Högsta vinsten
Nyss läste jag en utmärkt artikel i Värmlands Folkblad av Lars Swanö. Den handlar om nya numret av Pockettidningen R, Omstart Sverige, som är skrivet på både svenska och arabiska.
Den syriske simmaren Mhd Nour Nemr intervjuas. Han simmade och vann i Syrien men högsta vinsten tycker han var när han fick fast jobb på simhallen i Arvika. ”Våldet tilltog i Syrien, al-Assad är inte min president” konstaterar han lakoniskt.
Motkrafterna strävar på
Detta tänker jag på, medan jag passerar Herman Reijers fina skulptur med laxfiskarna i centrala Forshaga. I dag är den extra våt men milt våt. Det är inte bara våldet som segrar, inte bara dumheten och faktaresistensen. Motkrafterna finns, som laxar uppför en fors strävar de.
Augusti är en sommarmånad, sedan får de hösträdde säga vad de vill. Det finns hopp.
Det finns hela tiden hopp.
Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Pensionärslivet har sina vedermödor. Nu ska jag berätta den korkade historien om när jag dök på ett köksgolv i Karlstad och vad det fått för följder.
Allt började med att jag skaffade en färsk gps-klocka. Till allt elände hade den optisk pulsmätning. Jag behövde alltså inget band runt bröstet för att se min puls. Den mäter hon på handleden. Redan på första rundan varnade hon. Svensson, du springer över din maxpuls.
Så vitt jag begriper går inte det, men det brydde sig inte färska klockan om. Hon var automatiskt inställd och enligt fabriksinställningen gick mitt hjärta fortare än det kunde. Fabriksinställningar är inte så kloka, alla gånger.
Hur mäta maxpulsen?
Jag gjorde som jag brukar. Forskade. I vårt moderna Sverige betyder det att googla. Efter många om och men fick jag fram hur en pigg 65-åring i sina bästa år kan göra för att mäta sin maxpuls. Jag måste ju ställa in klockan rätt, så hon slipper varna hela tiden.
Vi gör historien kort. Jag värmde upp, gjorde ett stegringslopp och avslutade med en REJÄL rusch uppför backen hem. 168 i puls, inte 155 som klockan satt gränsen vid. Tjohoo!
Mitt livs dyk
Dagen därpå hälsade jag på i Karlstad hos en vän. En trevlig person som inte är alltför aktiv i sociala medier. Just då pågick fotbolls-EM, som jag tittat så förtvivlat på. Dessutom cirkulerade en pigg och talande film på Facebook. Filmen visar en kvinnlig fotbollsspelare som blöder i ansiktet, spottar ut blodet och fortsätter spela. Då klipper det över till herr Ronaldo som får en försiktig smekning i ansiktet av en motspelare och genast kastar sig, skrikande och sprattlande mot gräset.
Min vän hade inte sett den. Då illustrerade jag den själv.
Det är bara det att köksgolv i Karlstad sällan består av gräs. Eftersom min vän är teaterkunnig gjorde jag mitt bästa, både när jag spelade fotbollstjejen och när jag dök mot golvet i bästa Ronaldo-stil. En vill ju vara tydlig.
Där kunde historien ha slutat. Min vän blev förskräckt först men sedan berömde hon min skådespelarinsats.
Länk: Filmen jag härmade
Kollar mina inre organ
En dag senare har jag rejält ont i veka livet på höger sida. Vårdcentral, koll av inre organ, så småningom även lungröntgen. Inget anmärkningsvärt på något av de dyra prov jag utsätter svensk sjukvård för. Den som det är så bra att den finns.
Jag tror ju genast det värsta. Inte kan det bero på att jag… så långt tänker jag inte.
Nu har jag nyss kommit hem från besöket hos en mycket professionell sjukgymnast på vår trevliga vårdcentral. Fysioterapeut L får mig att inse vad som hände, möjligen när jag maxruschade, möjligen när jag kastade mig på stenhårt golv i Karlstad. Möjligen förstärkte det ena det andra.
En muskelsträckning. Den känns fortfarande efter drygt en månad men är klart på bättringsvägen. Kanske lär jag mig någon gång att uppträda som en värdig 65-åring. Jag vet en som tvivlar. Två förresten. Under tiden stretchar jag högersidan försiktigt och undviker intervaller ett tag till.
Jädra Ronaldo.
Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Är det ett hälsoprojekt? Gör jag det för att bli frisk?
Egentligen inte. Hälsan är inte huvudskälet till att jag springer. Sanningen är så enkel som att jag trivs med det och har betraktat mig som en springare ända sedan tolvårsåldern. Då, någon gång, började jag träna löpning och om vintrarna skidåkning.
Lokalt var jag bra en del säsonger men när reviret utvidgades åkte jag ner i resultatlistorna. Det var inte så viktigt inser jag i dag. Löpningen handlar om ett behov för mig, och det behovet är inte att döende få mottaga lagerkransen ur en drottnings hand, eller hur det nu var tidningen Brand skrev 1912.
En del gillar att gå på loppis, fiska, virka, jaga eller spela boule. Jag gillar att sätta ena foten framför den andra i tillräckligt hög hastighet för att båda fötterna ibland ska lyfta från marken samtidigt.
Krångligare är det inte.
Träna den sortens distans
Det här är en blogg som bland annat handlar om detta löpande. Därför skriver jag om springning. Men jag missionerar inte. Virka du eller boulla, om det är vad som gör dig glad inuti. Jag springer.
Framför allt vill jag uppmana vissa löparvänner (och löpmotståndare) till distansering, och då menar jag inte att vi vänner ska öka träningsdosen. Jag menar som ultralöparen Rune Larsson en gång uttryckte det:
– En måste ha lika mycket distans till det en håller på med som distansen är som en springer.
I hans fall blir det en väldig distansering. Klokt.
Trädpiplärkan och lingonrisknastret
Visst, jag får naturupplevelser på köpet, året om. Särskilt eftersom jag vägrar springa med mänskomusik i öronen. Min musik står trädpiplärkan, morkullan, snöfraset, asfalttrippet, lingonrisknastret och grönfinken för.
Visst, jag mår för det mesta bättre, även kroppsligt. Jag tror åtminstone det, även om varje löpmotionär vet att joggningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre och sämre. Själv har jag varit skadad i tånagel, tå, ledband i fot, häl, vad, benhinna, knä, lår, ljumske, skinka, revben, rygg, hand, arm, finger, axel, ansikte, ja det är väl det jag kommer på i all hast.
Visst, jag har träffat trevligt folk, satt underliga pers, sprungit alla gator i kommunen och fort lärt känna främmande orter jag besökt.
Ändå är det inte därför, inte i första hand. Det är för att jag trivs med det. Precis nu händer det igen: det börjar vattnas i munnen när jag tänker på löpning.
Tänk på den övningen du
Bry dig aldrig om hur en löpare ser ut utanpå när han springer. Det där skämtet av Joan Rivers var bara roligt de första tre gångerna.
”Om jag någonsin ser en leende joggare ska jag tänka på saken.”
Jag brukar be folk gå hem och titta hur de själva ser ut utanpå när de har sex, själva sluttampen på akten. Ginge vi efter det skulle ingen människa någonsin ha sex mer och mänskligheten skulle sitta i sin soffa framför tv:n och dö ut.
Fast det är klart. Är citatet viktigt för dig ska du köpa t-tröjan, det missunnar jag dig inte. Morkullan hälsar.
Den riskfyllda hälsokulturen
Här i huset har vi några tidskrifter som gör våra dagar livfullare och tankar spänstigare. En av dessa favoriter är Vi-tidningen. Sommarens temanummer, det årliga, handlar om hälsa. En av artiklarna är skriven av Karin Johannisson. Hon är författare och professor i idé- och lärdomshistoria med medicinhistoria som specialitet. Här är några intressanta stycken ur den:
”I en konkurrensbaserad ekonomi är individen själv ansvarig för att identifiera och gestalta de livsprojekt som gör att hon inte utestängs från samhällets gemenskaper. I den planen är hälsa ett grundkapital. Det handlar inte bara om att slippa sjukdom och lidande. Hälsa har blivit en projektionsyta för drömmar om framgång, lycka och njutning, och samtidigt ett redskap för att förverkliga dessa drömmar.
Men också detta är riskfyllt. En första risk är att blicken fastnar i yta. Individen drivs till ständig jakt på bekräftelse. I stället för att ta de stora utmaningarna som politiskt engagemang och humanitär solidaritet prioriterar hon de små och individuella, eller backar in i en självbild som evigt utsatt och sårbar.
En andra risk är att en blind hälsokultur kamouflerar en människosyn som innebär att individen ska slimmas och hälsoformas för att anpassas till en arbetsmarknad som egentligen bör anpassa sig till henne. I en global tillväxtekonomi blir hälsa – eller ohälsa – ett mått på förmåga att leverera egenskaper som effektivitet och flexibilitet och att tränga bort andra som stress, osäkerhet och oro.
Och nu som tidigare finns samma bortträngning av hälsokravets relation till kön, klass och utanförskap. Människor binds till preferenser och livsstilar som pekar ut särskilda riskgrupper: rökare, överviktiga, arbetslösa, nyanlända, ensamma. Varför, kan man provokativt fråga, skulle den som saknar delaktighet och inflytande avstå från stundens hälsofarliga njutningar? Hur ska den som är slukad av monotona arbetsuppgifter, eller står utanför arbetsmarknaden, få tillgång till evig kraft och hälsa?”
Kloka ord av Karin Johannisson. Jag tror att hon har rätt.
*
Därför handlar den här bloggen också om skrivande, skratt och solidaritet. Löpning är inte allt. Min löpning är inte till för ytan. Det är ju när jag springer som jag ibland tänker som djupast.
En måste ha lika mycket distans till det en håller på med som distansen är som en springer.
Nu vattnas det igen.
Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
En dag när regnet står som utropstecken i backen sitter jag i bästa skrivfåtöljen och samlar mig. Jag har en nödvändig sak att utföra. Min kropp vill veta vad den har för maxpuls.
Du gör såhär, påstår det globala nätet:
Värm upp.
Spring 5 kilometer.
Ge allt de sista 2 kilometrarna.
Sedan lägger du till 5 till den högst uppmätta pulsen som pulsklockan visar.
Då är du nära ditt max.
En annan nätlöpare är mer detaljerad:
Värm upp 15 minuter. Kontrollera att pulsklockan fungerar.
Spring ytterligare 4-6 minuter då du ökar farten succesivt.
Fortsätt i riktning mot en minst hundra meter lång uppförsbacke, öka farten gradvis så du når 85-90 procent av din maxfart när backen börjar.
Spring så fort du kan så långt du orkar uppför backen.
När du inte kan hålla farten längre, stanna.
Kolla högsta pulsen.
Fulla skärmen med formler
Detta samlar jag mig inför. Nämnde jag att det regnar? Nämnde jag att nätet är fullt av formler för hur du kan räkna ut din maxpuls rent teoretiskt hemma i skrivfåtöljen, utan att ta ett enda löpsteg?
Den första formeln jag hittar är påhittad för hjärtpatienter, fast det har alla glömt. Du tar talet 220 minus din ålder. Då blir min maxpuls 155. Den andra jag hittar är 211 minus (ålder x 0,64). Då får jag 169,4. Den tredje är 210 minus (0,5 x ålder). Då blir svaret i mitt fall 177,5. Som du ser är sanningen relativ och maxet mixat.
Den enda fasta punkten är min ålder och den står inte heller stilla. Nu blev jag äldre igen. Och nu. Och nu. Hur lyder definitionen av en sådan som jag? Yngre äldre? Vitrygg? Jämt gôrgrå?
Knappar in 180
Beslutet är enkelt, jag får göra det löpvägen. Jag passar på i en lucka mellan åska och regn, tassar lugnt nerför backen, kommer till trollbron efter en kvart, vänder om och gör den accelererande rundan innan jag är tillbaka och kan öka ännu mer, succesivt. Framme där gångvägsbacken börjar är jag redan trött. Kanske var motlutan i vått gräs fram till trollbron för tung för en klen yngre äldre?
Fråga vilken förskolebarn som helst i Forshaga, varför det heter trollbron. Svaret är att det brukar ligga en fröken under bron och leka Bockarna Bruse.
– VEM ÄR DET SOM KLAMPAR PÅ MIN BRO?!
Strunt i troll och bockar, strunt i motiga testförhållanden, svaret med det extra tillägget blir 180. Bra. Då behöver inte nya gps-klockan tycka att nästan varje löpsteg jag tar är högintensiv träning i fortsättningen.
Nu knappar jag in 180 under Inställningar på klockan. Här ser ni en med rött hjärta och bultande kärlek till mänska och klot, särskilt de solidariska delarna av denna mänsklighet. Dunk dunk!
Vad hette det sa du?
Egentligen kvittar hela min provrunda. Jag brukar inte pulsträna. Det är bara det att när klockan är så snäll och berättar om min pulszon hela tiden känns det oartigt att ha maxpulsen inställd på 155 som hon först trodde.
Så seg är inte gubben.
När jag skrivit detta hittar jag likafullt en formel som jag tror stämmer på mig. Den är konstruerad av den amerikanska triathleten och författaren Sally Edwards och tar hänsyn till vikten. För män är formeln 210 – (0,5 x ålder) – (0,5 x kroppsvikt) + 4. Här får jag 185 i maxpuls och det misstänker jag är mer korrekt just i mitt fall. Kom ihåg att maxpuls är en individuell historia och att det är dina gener som styr.
Jag sitter i skrivfåtöljen igen och har knappat in mitt nya max på klockan. I knät ligger den ryske revolutionspoeten Vladimir Majakovskijs dikter i urval. Själen behöver sitt och jag har lovat mig själv att läsa minst en klassiker i månaden, nu när jag är kompledig efter mitt arbetsliv.
Än ligger jag långt före det schemat.
I gymnasiet tyckte jag om Majakovskijs dikter. Ett moln i byxor, var det inte så favoritdikten hette? Kraftfull kärlek, häftig revolutionsanda, visst handlade hans ord om det? Nu sitter jag med ett urval dikter som känns pliktskyldiga. Karln är ju tölig, som vi säger på Grossbolstorp.
Långsamt och metodiskt gnetar jag mig igenom dikt för dikt, prickar noga av förklaringarna längst bak i boken. Exempelvis till dikten Om skiten.
Först publicerad i tidskriften BOV (rysk förkortning av Kampavdelningen för muntergökar) 1921, nr 1, apr.
Vad hette det, sa du? Kampavdelningen för muntergökar?
DÄR vill jag gå med. Där är det inte töligt.
Klättra med kärlek, brandmän
Förresten har han sina ljusa stunder. När han kommer upp i maxpuls blir han fräsch igen:
Ananas, järpe
frossa och njut!
Borgare, snart är din saga slut!
Eller när han blir kär:
Säg till brandmännen
att på ett hjärta som brinner
skall man klättra med kärlek.
Ska du med ut i Europeiska unionen och springa en stund, Vladimir? Unionen där eliten föraktar sitt folk. Den sortens herrar känner du igen, va’?
Låt oss knäppa igång våra gps-klockor, kalibrera dom mot världsalltets satelliter och börja förändra världen igen. Inte nu, inte nu men – NU.
Tjohoo!
Här kommer det muntergökar!
Fem veckor tar det. Först tror jag det är mykoplasma som får mig att hosta hela nätterna och på dagarna med ibland. Torrhosta de första veckorna men inte sedan. Till sist går jag till vårdcentralen där doktorn berättar att en sänka på 8 är bättre än bra, mykoplasma är det inte. Bronkit.
Luftrörskatarr läser jag på nätet. Kan hålla på i 3-4 veckor. Min är uthålligare och hindrar mig från att springa i fem veckor, även om besvären blir mindre efter hand. När jag provar rask promenad kommer hostan tillbaka.
Dret.
Jag som köpte ny gps-klocka i maj och bara låtit den flyga två gånger. Nu har jag glömt hur en sätter igång den. Visst gick det att se statistiken i mobilen, trådlöst?
Farten kvittar
Måndagen den 27 juni snör jag på mig skorna igen, efter att inte ha sprungit på 36 dagar. Kroppen har växt flera kilo under tiden, vad själen gjort törs jag inte tänka på.
Nu.
Nu ska det äntligen ske.
Jag är tydligt nervös. Ska vi behöva bryta efter första utförslöpan, klockan och jag? Farten kvittar och sträckan med, bara jag får springa.
Regnet hänger i luften när klockan, satelliterna och jag är överens. Sakta lufsar jag iväg nerför gångvägen. Årets skatungar är utflugna men ett gäng takläggare från trakten hamrar flitigt på taket intill. En meter långa steg räknar klockan, fast det vet jag inte än. En halv minut saktare än normalt per kilometer, det ser jag desto bättre.
Farten kvittar.
Det där är lögn. Farten kvittar aldrig.
Just i dag spelar den hur som helst mindre roll. Det är inte OS-finalen, det är första lilla sköra rundan efter ett långt sjukdomsuppehåll. Orkar jag detta? Kommer jag att falla ihop i fosterställning efter 874 meter? Ivrigt spottande decilitervis med mormorshosta?
Mer än själva löpningen
Simulant, skrattade en sjukdomskunnig i bekantskapskretsen när jag berättade om sänkan på 8. Sedan log hon kärt. Var och en som befunnit sig i närheten av en löpmotionär mer än en vecka vet att löpmotionärer förenas av en sak. Vi lyssnar på vår kropp.
Hela dagarna går vi omkring och lyssnar. På nätterna med, om det går. Den inlevelseförmågan förenar oss mer än själva löpningen. Den gör aldrig uppehåll.
De babblar ju så mycket också, våra kroppar.
Nu passerar jag 874 meter. Inte så mycket som tillstymmelsen till slemmig utsöndring. Grönfinken hälsar sitt envetna ”dry!”, en flock kajor far förbi på hemlig resa norrut och på tomterna intill växer käringtand, potatis och smultronschersmin. Näsan fylls av smultrondoft, det är allt. Inte en hosta så långt luftrören når.
Vackert ord, ”tillstymmelse”, tänker jag medan benen förvånat pinnar på förbi forna fritidshemmet. Länge sedan en stymmade till något nu.
Kan det vara tifis?
4 108 steg senare har jag sprungit runt nere på platten en stund och därefter tillbaka hem uppför backen. Sa jag att det var en provrunda för att se om jag fortfarande skulle stå på benen när jag stod på verandan igen? Klockan går för fort men det får vi ordna. I värsta fall får jag träna. Hur var det nu en ställde in pulsen?
Pulsen på klockan menar jag. Det kan inte vara rätt att hon varnar för 103 procent av min maxpuls när jag bara löper lätt konditionsjogg. Eller? Nu vaknar simulantgenen i mig igen. Kan det vara tifis?
103 procent. Finns det så många procent, hade jag det inom mig? Vad är klubbrekordet?
1985 Heyselstadion, 39 åskådare ihjälklämda. 1989 Hillsborough, 96 åskådare ihjälklämda. 2014 Helsingborg, supporter död efter misshandel. 2016 Göteborg, knallskott chockar avbytare och assisterande domare. 2016 Marseilles, ryska huliganer angriper engelska supportrar, många svårt skadade, Ryssland hotas av uteslutning ur EM.
Jag försöker komma på en anledning att gå på herrfotboll på plats, högre upp i seriesystemet än Östra Dejes division VII och Forshaga IF:s division IV. Den undersökningen går fort, jag kommer inte på en enda. Trumhinnor är sköra, skinn brinner, lungor kan klämmas ihop. Tänder är bäst inuti munnen.
Elitfotbollen kunde vara underbar. Sedan kom läktarvåld och usel säkerhet och kidnappade den. Den dagen blev arenaidrott bäst på tv.
# Ibland vill jag slippa tv-bilderna med. Döden på Heyselstadion såg jag i direktsändning.
# Mer skräckfyllda bilder har aldrig sänts från en europeisk idrottsarena sa Arne Hegerfors.
# Han hade rätt.
Jo, jag gör annat också samtidigt, till vissa matcher. Skriver, rensar gamla tidskriftssamlare, administrerar en facebookgrupp.
Men ändå. Det kanske är klokt att inte berätta att en sett 19 fotbollsmatcher sedan förra fredagen. Plus två minuter av den tjugonde.
Tre matcher om dagen. Folk kan tro en är intresserad.
### När togs regeln bort, att målvakten bara får ta fyra steg med bollen i hand?
### Jag vet att den är avskaffad.
### Men när?
En gång fick Peps Persson frågan:
– Hur ser du ut, egentligen?
Det är en bra fråga. Hur jag själv ser ut – när jag löper? Ärligt talat vet jag inte riktigt. Vaggar, stapplar, nåt sånt skulle jag tro. Fast en sak har jag märkt. Det är som om jag får ett bättre löpsteg på öar nära Afrika, helst i uppförsbacke uppför röda vulkaner med solen snett ovanför höger öra.
Titta och njut, det gjorde jag. Det stora vita huset längst bort är förresten det övergivna hotellet Atlante del Sol.
Tass, tass, tass 😉
På lätta ben uppför den röda vulkanen Montana Roja i kanten av Playa Blanca.