Jakten på nya drömrundan

Jakten på min nya drömrunda går vidare. Jag pratar inte golf eller shopping, jag pratar om en rejäl löpslinga, helst i skogen, och definitivt bortom alla invanda vardagsbanor som jag tröttnat på.

Detta har hänt: häromdagen hittade jag henne på Lantmäteriets topografiska karta, strax nordväst om Forshaga. Men det var bara rent teoretiskt och redan på kartan rymde hon ett par svagheter. Först gällde det att hitta rätt stig vid ett par stigkors och sedan rätt ställe att gena över ett berg, mellan två stigar. Spännande! Naturligtvis hade jag roligt vid första provlöpningen. Det bästa var att jag sprang fel. Rosig på kind kom jag hemjoggande i solskenet med en mystisk felspringning bakom mig som gjorde rundan för kort och inte alls lika fin som jag tänkt mig. Trots Krävande Backen, trots Blånande Utsikten.

Hurra! Sådana utmaningar älskar den här långsamme motionslöparen.

Hittar felet
Jag plockar av mig mina blöta träningskläder och den svettiga gps-klockan och klickar fram kartan i datorn igen. Ha, jag tänkte väl det. Alla stigar är inte med. Det går inte att välja rätt i skogen med en så förenklad bild av verkligheten, det var inte mitt manuella kartminne det var fel på. Intressant! Detta får vi lösa. Jag SKA ha en ny löprunda som jag inte kan springa med förbundna ögon.

… om jag så ska leta hela sommarn.
… jag är ju så nära.

Medan jag värmer matlådan kommer lösningen. Vänta nu, jag har ju haft med mig en riktig orienteringskarta hela tiden. Friska Forshaga-kartan i mobilen. Friska Forshaga är en motionssatsning med kontroller i både tätort och skog, jag är en av arrangörerna och precis som deltagarna kan jag tanka hem en app. Där finns en perfekt karta med varenda höjdkurva, varenda stenblock och varenda liten småstig jag behöver.

Upp med appen, klick klick, pek pek – och där ser jag lösningen som inte fanns på lantmätarnas karta. Jag skulle ha fortsatt lite till i kanten av hygget.

Lockar mig fel
Nästa dag gör jag det och hittar en gräsbeväxt gammal väg som slingrar sig trevligt fram, i trakter jag nästan aldrig besökt. Den här vägen har jag inte sprungit, inte hela.

Efter tre och en halv kilometer av nya rundan väljer jag sedan en fin liten stig åt vänster i stället för att fortsätta rakt, nära sankmarkerna. Det vägvalet ser mer inbjudande ut, jag har aldrig sett stigen förr och kartappen ligger oöppnad i mobilen i vätskebältet. Karta är fegt, jag minns ungefär men får lust att avvika och undersöka lillstigen. Den har så behagliga kurvor.

Det går åt pipsvängen. Hur ska jag annars lära mig någonting om jag inte provar? Lilla fina omvägen slutar på ett berg fullt av olöpbara branter och torr gammal nerfallen skog. (Kolla bilden ovan, det är från ett av de snällare ställena). Jag får klättra, gå och halvspringa en halv kilometer innan jag är tillbaka på drömrundan igen.

Fel i dag igen – va’ skôj!

# Det finns folk som går omkring och rabblar sin klyscha för varenda människa de möter.
# De ”vill inte dö nyfikna”, säger de.
# Arma stackare. Nyfiken vill jag vara ända in i mål.

En dag har vi tröttnat på allihop

Alla som springer känner igen det. Vi har våra rundor. Långa rundan, korta rundan, backrundan, asfaltslingan, elljusspåret, femman, farliga hund-rundan. Namnen varierar men rundor är de och en dag är vi trötta på dem allihop.

Inte ens farliga hunden är lika pigg på att skälla ut dig längre.

Jag säger inte att löpningen har blivit tråkig. Det händer sällan. Jag säger att mina vanliga löpvägar genom terränglådan här på trakten har blivit för välkända. Fötterna känner varenda sten och rot, knäna varenda motlut och fantasin kan inte lura mig längre. Jag vet hur mördarbacken och elljusbacken doftar och vilka fåglar som brukar sjunga i kanten på ängen.

Varför hör jag ingen trädpiplärka i år? Det är inte många gånger hon har sjungit.

Asfalt går bort
Hur brukar vi göra när vi ska resa någonstans? Vi sätter mig bland en hög med kartor. Jag gör samma sak nu. Bläddrar och klickar för att hitta spänning i terrängen och löpning med förundran.

Uppgiften är inte lätt. Vi har bott här sedan sommaren 1983 och några ogådda stigar är svåra att hitta i närheten. Åt ena hållet är det asfaltbacke ner i tätorten, åt andra hållet stora vägen, elljusskogen och storskogen. Asfalt går bort ett tag, vänster lår är irriterat och vill ha mjukt underlag. Elljusspåret går också bort. Det blir till att leta på andra sidan väg 62.

Först bläddrar jag i Försvarets vägatlas från 1993, skala 1:250 000. Inget napp. Sedan tar jag fram datorn och hittar Googlekartan, byter till flygfotot, irrar med blicken över den gröna mosaiken. Skog har vi, stigar har vi, men var finns spänningen?

Hittar den hos Lantmäteriet
Det är nu jag minns att Lantmäteriet släppte många kartor fria för ett tag sedan. Ivrigt skriver jag lantmateriet.se, går till Kartor, flygbilder och ortnamn, klickar på Använd tjänsten och får så småningom upp den topografiska kartan. Hmm, få se nu, jag måste längre bort än mina vanliga springstigar, det får gärna vara kuperat.

Sakta växer nya drömrundan fram. Vid lunchtid står jag på verandan, dreglande av löplust och med vätskebältet runt magen. Mobilen laddad, vatten påfyllt, löprutten memorerad. Glad som en tofsvipa glider jag ut över ängen, sneddar över asfalten åt höger och följer stigen i ledningsgatan norrut bredvid 62:an. Andhämtningen är lätt när jag glider genom tunneln under länsvägen och upp på andra sidan. Nickar åt stolpen i orienteringsprojektet Friska Forshaga och joggar åt höger, fortfarande norrut. Det doftar barr och varm sommar, stigen övergår i gräsbevuxen körväg och nu bär det nerför.

Benen går lätt och näsan är nyfiken, här i slutet på backen var det länge sedan jag sprang. Kanske sommaren 1996 när vi hade femdagars i skogen? 16 000 orienterare på besök och i sluttningen började banorna för många av dem. Uppför för dem, nerför för mig. Nu är jag framme vid den lite större grusvägen, bommen är öppen och jag svänger vänster mot uppförsbacken. Kroppen är uppvärmd och skallen trivs. Solen lyser, spridda sommarmoln på himlen över Lindåsberget, borta över Visterudsgärdena skriker en vråk.

Där står stolen
Backen börjar försiktigt men det genomskådar jag fort. Snart är det rejält tuggmotstånd i värmen, lång är den också, svänger och stiger. Jag använder ingen pulsklocka men nu är pumpen rejält igång. Tass tass tass uppför det ljusa gruset, nyfiket undrar ögonen vad som väntar bakom kröken. Till slut är jag framme där skogsbilvägen delar sig, väljer vänster väg och fortsätter den ganska tuffa stigningen uppåt, mot sydväst.

Glömde mäta backen på gps:en, kanske är den 8-900 meter? Det känns så i det torra vägdammet. Uppe på platten är ett stort hygge, jag stannar och stretchar låret lite, dricker, får se ett älgpass på högsta punkten. Prydligt har någon ställt en kontorsstol på en lastpall, jag rotar fram mobilen ur plastpåsen i fickan på vätskebältet, joggar över ljungtuvorna och fotograferar kontorsjägarns pass.

Då – både hör och ser jag henne. Trädpiplärkan, när hon sjungande förflyttar sig från en sparad martall till en annan i sin typiskt dalande sångflykt. Långt borta i öster blånar bergen, men jag har inte tid att beundra utsikten länge. Jag har en halv runda kvar att springa in.

Om fem minuter ska jag springa fel.
Det vet inte den här bloggjoggarn än.

# Har jag börjat samla på bilder av kontorsstolar på rymmen?
# Misstänker det. Samlarserien Värmländska Kontorslandskap 😉
# Favoriten ovan fotograferade jag i Klarälven i fjol.

Länk: Mina löparguruer: Rune Larsson Länk: Löparlärdom nr 1-25

Livets mening finns på Storgatan 36 i Forshaga

Jag har jobbat som journalist i 30 år, om du räknar med krönikeskrivande i press, radio och tv. Därefter har jag wallraffat (tihi) inom ett stort svenskt företag i larmcentralsbranschen, ett stort statligt verk i räddningsbranschen och ett regionalt kommunalt företag i persontransportbranschen.

Alla mina arbetsprestationer har skett utan sneglande på kommersiella lustar. Jag brukar inte ta mutor, inte låta mig luras av dubbla intressen, ja, du kan rent av säga att ”Aldrig nånsin din clown” i långa tider varit min signaturmelodi.

Är jag tydlig nog? Den här karln kan inte köpas. Min arbetskraft har jag sålt till arbetsköpare län och rike kring – men aldrig min själ.

Överens?

Låt mig vidare konstatera att jag forskat i en fråga i drygt 64 år. Frågan om livets mening. Efter sju år trodde jag den handlade om kärlek och att göra rätt för sig, efter fjorton om sex, efter 27 om barn, efter 55 om barnbarn. Någonstans från tolv års ålder och framåt har jag dessutom trott att den handlar om att kunna skriva, röra på mig, följa naturens växlingar och förändra världen.

I dag vet jag att allt det är livets mening för den här karln. Alltihop. Men på midsommarafton finns det en sak till som gör det viktigt att leva. Forshagakonsums gravade sill med den patenterade såsen.

Den finns bara i Forshaga tror jag, eventuellt på Konsum i Kil också, där är mina källor aningen osäkra, men sillen är jädrar i min själ så god att jag blir arg bara jag tänker på den. Varför äter jag inte denna sill hela tiden? Möjligen med lite potatis till. Frukost, middag, kväll.

Köpa mig går inte. Vadå, jag äger ju butiken redan.
Men skulle jag ha varit till salu, hade det varit för den sillen.

Vänliga hälsningar,

Svensson, gravad sill-konsument
Forshaga, midsommardagen 2015, mätt och eftertänksam i hängmattan

https://sven-ove.nu

Vad är det vi tränar?

En text till mina vänner, ni vet vilka ni är.

Jag har kommit på vad som händer när jag springer.
Det är då jag liftar med mitt undermedvetna.

Tro inte att det är kroppen du tränar. Den figuren åker bara snålskjuts. Det är sinnena du tränar. Du trubbar av slösinnet, vilminnet. Skärper smärtförträngar’n. Trimmar sinnet som vill brinna, hinna, vinna.

Hjärnviljan.

Jag har kommit på vad som händer när vi kämpar. Du som har Värken, du som Över Huvud Taget Har Svårt Att Röra Dig, du som tränar kroppen i att löpa lätt i motvind och medvetande. Kampen är en vän. Han vill inte veta vart vi ska, vad vi kunde i går, vad vi har på banken eller vad vi blir i morgon.

Kom igen nu, säger han snällt, ibland hårdhänt. Kom igen nu, dit bort orkar du… pekar han på en gatlykta, en köksbänk, en uppgift som egentligen är omöjlig, både i går och i morgon. Kom igen. Nu. Nu kan du.

Det händer att han har rätt.
Då är det inte kroppen vi har tränat.

Inte först.

Helg i den medelstora tätorten vid älven

Jag är blyg privat men inte lika blyg på nätet. Det är som om det går lättare att umgås med ett tangentbord mellan mig och medmänniskorna, de som tittar in på bloggen och facebook. Här är helgens fb-texter och några av bilderna.

(Har du sett det mesta förut i flödet? Då kanske du kan läsa min handledning vid möte med rovdjur i stället:
Länk: Så gör du om du möter en riskkapitalist)

En medelnationaldagshelg i den medelstora mindre tätorten vid den mer än medellånga älven.

Fredag, kl 13.31
Friskvårdskampanj på jobbet i maj, blivit belönad med presentkort för att jag cyklat och rört mig. Så nu ska jag strax ut och premiärlufta nya vätskebältet och springstrumporna som jag cyklat mig till. Allt du behöver som löpare är bra skor, men nu har jag nånstans att stoppa mobilen. Den blir bra att ha när vildsvinen kommer. Vita och ljusgröna strumpor, ingen lerig skogsrunda i dag. Trivs.

Fredag kl 16.52
Ideellt arbete är alltid spännande, men en del dagar med orienteringssatsningen Friska Forshaga är mer spännande än andra. Plötsligt såg vädergudar och kraftverksgubbar till att stolpe 18 stod dold, långt ute i Klarälvens vatten. Onåbart för andra än Eder utsände. Under svåra strapatser vadades det ut, rycktes det och slets det med isvatten till hakan – och segrades det 😉 Nu är stolpe 18 bärgad till land och nerkörd på en torrare del av jordklotet. Hurra! (Foto: En kär klubbmedlem).

Lördag kl 15.57
Lördag i mellersta kommundelen. Det regnar på torget och vi glider in på Dejes nya galleri bredvid blomsteraffären. Fjärilar, fåglar, vatten. Far vidare till den kulturella kraftstationen på andra sidan forsen där konst, musik och mångfaldsfika stämt träff. Gillar den somaliska bakelsen, lyssnar till nationaldagstal av konstnären Niklas Pix Bodin och gitarrspel av Guitars Limited. Själv ägnar jag mig åt hundterapi, tack vare Christina Roséns keramiska hundskulpturer. De finns överallt bland turbiner och traverser. Vill ha!

Instagram, lördag kl 16.01
Naturkraft i mellersta kommundelen.

Lördag kl 17.05, gruppen Front mot rasism och fascism
Det finns dagar då jag undrar vad de allvarligt syftande komikerna Hasse & Tage skulle ha sagt och gjort i dag, när främlingsfientligheten vinner mark. Här en sång ur revyn Gula Hund 1966. Monica Zetterlund sjunger och så hade vi INTE hört nationalsången tidigare.

Länk: Gula Hund: Vara riktigt svensk

Söndag kl 15.14
Var det 19 år sedan sist? Kanske 18? I dag var det dags igen. Följde med på SISU Forshagas löpsektions söndagsträning. Gubben är långsam men kamraterna var artiga och höll igen. Milbanan medurs, gôtt. (Några sprang längre sedan). Tack för sällskapet, detta gör vi ôm.

Sådär, nu kan de digitala arkeologerna komma om 4 000 år. På detta vis levde en medelmellansvensk familj sina dagar i det begynnande 2000-talet. Vadade, fruktade vildgrisar, tillbad spralliga forsar och förstelnade hundar.

Absolut.

Hundra pass, hittar tre änder

I måndags morse blev jag färdig. Plockade tepåsarna ur löparskorna, snörde på mig dem och gav mig ut på årets hundrade träningspass. Jag har spadvänt trädgårdslandet en gång, skjutit motvillig gräsklippare framför mig några gånger och cyklat till och från jobbet sex gånger men framför allt har jag sprungit. Pulsat i snö, samlat asfaltkilometrar, lufsat stig och gjort älskade rundor rakt ut i vilda skogen.

Ibland har jag haft trädpiplärkan till sällskap, ibland koltrasten, tre gånger en munter västergök. Det har snöat, blåst småspik och varit finaste solblänk på blankis.

Någon startade facebookevenemanget 100 pass innan midsommar. Inte för att tävla om vem som hinner träna hundra gånger först, Nicklas Rangwe ville bara dra igång detta i lugn och ro, för att se hur lång vi skulle hinna. Såhär skrev han vid årsskiftet:

”Alla är vi vinnare oavsett hur många pass det blir även om det alltid är bra att träna och att ju fler pass du hinner med desto bättre.

Personligen så funkade detta jättebra för mig (i fjol) och det drog igång min motivation så pass bra att jag var klar med mina 100 pass ungefär en månad innan.”

Efter några timmar var vi 34 000 personer som hade anmält oss. Vem Nicklas är har jag ingen aning om.

Minst 30 minuter och dusch
Vad räknas som ett pass? Det får vi avgöra själva. Nicklas föreslog minst 30 minuter och minst så intensivt att vi måste duscha efteråt. En bra definition.

Eftersom starten gick den 1 januari räknade jag snart ut att jag hade 25 veckor på mig. En stund senare kom matematikern inom mig fram till att det skulle krävas fyra pass i veckan. Fyra brukar jag klara men inte alltid och inte i genomsnitt. Bara det en utmaning. Skôj.

Vad händer nu?
Måndag morgon den 1 juni kutar jag ut, det har regnat hela morgonen och duggar fortfarande. Där ängen börjar skrämmer jag upp tre gräsänder som badar i en pöl mitt på stigen. Har det någonsin funnits gräsänder just där, sedan åren efter inlandsisen? Det tvivlar jag på.

Andskrämmarängen.

30 minuter och 10 sekunder senare är jag klar. Jaha, det var det, hundra gånger. Tjoho. Färdig. FÄÄÄÄÄRDIG! Tack snälla, för initiativet, du fick mig verkligen att sticka ut många extradagar denna gröna men kalla vår.

Vad ska vi nu ta oss till, löparskorna och jag?

# När avundsjuka medmänniskor hörde talas om evenemanget startade de sina egna alternativ på facebook.
# Minst 100 psykbryt innan midsommar, 100 skratt fram till midsommar, 100 fikastunder innan midsommar, 100 000 öl innan midsommar, 100 kronor till Barncancerfonden innan midsommar.
# Några av dem tycker jag är blygsamma, vilka får du räkna ut själv. En är riktigt korkad.

Lovande löpare från Lanzarote

Vi for inte till Lanzarote i vår som de två senaste åren. Ingen öken att springa och förundras i, inga femteklassare som filmar och intervjuar oss om vårt exotiska land, när vi cyklar förbi deras skola.

Jag är ute på veckans långpass, när tanken vaknar. Semester hemma, drygt halvannan mil på asfalt, grusväg och kuperad skogsstig. Då vaknar skallen. Anta, tänker skallen, anta att du vore en lovande löpare från Lanzarote och inte en hopplös en på hemmaplan. Anta att det är han som springer här just nu i gulsvart R90-overall. Vad tänker han?

Svenskarna är inte tekniskt begåvade. De fäller sina träd med hjälp av vinden.
De är ett mycket ensamt folk, en enda människa i varje bil jag möter.
Deras vägar bär asfalt men hur får de den att spricka och gå i vågor? Varför vill de ha den så?
Lyckliga människor som inte bara har ett hav att titta på. Nu har jag sprungit en hel timme i skog. Än är den inte slut.

Var det där en vildhund, mitt på stigen, utan människa?
Nyss hörde jag en fågel.

Stig upp

Strax innan bronsåldern tar minnet slut. Där står jag vid de båda gravhögarna och filmar så hälften kunde vara nog, men mobilkameran har redan tagit kvällen.

Jag har varit på seminarium. Rörlig media är det nya svarta, var det en som sa. Klicka på det svarta, så ser du vad den här bloggaren gärna gör i två timmar en ledig dag.

Lägg särskilt märke till den otvungna andhämtningen i rejäl uppförsbacke efter tolv kilometer blandad terräng. Snart är jag framme vid bronsåldern. Långt där borta mellan tallarna och bortanför den igenväxta sjön ska jag ana storgården där pappa var statarunge.

Stigen vindlar, trädpiplärkan landar på en ny talltopp, högt över vår fågelsjö ryttlar en gjuse.

– Ha’lu fått nån fesk?

PS. Är filmen tung att hämta? Måste du klicka gång på gång på trekanten för att orka visa den? Då ska du veta att den var tung att spela in också 🙂

Upptäcker plötsligt vem jag springer som

Springer, inte för att få någon att känna sig stressad, mobbad eller kroppsfixerad, men för att det är en av de sysslor som får mig att koppla av och må bra, för att jag har sprungit hela livet så länge jag varit frisk och oskadd, för att jag tänker så obehindrat då, kära nå’n inte vill jag mobba någon, jag är ju inte ens snabb, bara duktig på att gilla det, nå en sådan dag är det och efter ett tag springer jag förbi vårt lärcenter nere i köpingen, den skolan har verkligen stora fönster och nu speglar det sig en löpare i ett av de fönstren och just i det ögonblicket inser jag vad den här människan har för löpstil, det är inte en antilop jag får se, inte en utter, inte den minsta lilla kenyan, det är en av figurerna i tv-spelet Skylanders som en pedagogisk sjuåring lärde mig allt om i påskhelgen, få se nu, vad heter figuren i spelet, Gusto var det va’? Som honom springer jag.

Det är ingen vacker syn.

Klicka inte på länken. Jag har filmat figuren från en datorskärm. Klicka inte, då tycker du aldrig mer att jag är en trovärdig löpskribent.

Gå vidare med ditt liv. Det finns så mycket annat du kan göra än att titta på darriga mobilfilmer. Krama en människa. Viska något oanständigt till nå’n. Skriv ett brev.

Rör inga knappar.

FILM:
Springer som Gusto

”Hälsovåg”? Skojar du?

Tror du att jag springer för hälsans skull? För att bli frisk?

Moahahahahahahahahaha. Frisk? Hahaha hohoho löparknäet hahaha den våldsamt stukade foten vid träningsorienteringen i Deje hihihi diskbråcket i nacken, inte ett löpsteg på nästan sju år tihi tihi tiho de 28 blåsorna i fötterna mellan Långflon och Stora torget i Karlstad sommaren 1983 moa ha ha hahahahahahahahahahaha ljudet när hela höger långtå sprack undertill på Berlin marathon hahaha hahahahahaha hahahahahahaha frisk jasåru hehehehehehehehe krånglet med lårens baksidor 1994-2015 hehehe de inflammerade hälsenorna moahaha ha ha de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets och Säffle hahahahahahahaha haha haha alla skrubbsåren, särskilt den gången på Lidingö hohoho minst två brutna tår genom åren men förmodligen fler jag har inte räknat dom på ett tag ajajajaj benhinnorna, benhinnorna fnitt fnitt fnitter överansträngningen som 13-åring moahahaha överträningarna ett par gånger sedan dess hihi den mystiska knäskadan i flera år efter Göteborgsmaran 1983 hahahahahahaha halkskadorna, halkskadorna, grenarna in i låret, revorna, reporna, solbrännorna, krosskadorna, hjärtflimret, höftvärken, de stukade revbenen och i höstas känningen av gubbvad hohohohohoho psyket, prata inte om psykbrytet och gardinklättringen varje gång jag inte får springa ajajajajajajajajaj tihi tiho

…getingsticken i pinkskogen vid Koltorps gärde, flykten från älglusflugorna, muttrande grävlingen, alla arga hundar, alla lekfulla hundar, schäfern som satte käftarna runt högra smalbenet, grävlinggrytet jag for ner i till låret bland ormbunkarna norr om Dejefors, vargreviret, vildgrisarna…

…artroskopin på 1980-talet, magnetröntgen när de trodde krampen i låret var en tumör, remissen till det medicinska träningsinstitutet, alla antiinflammatoriska tabletter, all sjukgymnastik, hon som skulle bota ryggen genom att klämma mig i örsnibben, all…

Jaså det tror du. Frisk? En löpmotionär?

Moa haha haha hahahahahaha.