Löpning – Sida 25 – SVENSSONS SLÄNG

Olika färg utanpå och lika mycket värda

Måndag i min värld, valvaka på tv i natt. Under valrörelsen har svenska folket höjt sin röst i avsky inför dem som vill göra skillnad på folk utifrån hudfärg och ursprung. På gator och torg har ryggarna vänts mot de främlingsfientliga. Det är jag stolt över.

Resultatet? Protesterna gjorde nytta. Så som det nu ser ut kom många svenska antirasister in i EU-parlamentet.

Det gjorde även några främlingsfientliga. Låt oss alltså fortsätta att vända dem ryggen. Människovärdet är okränkbart.

I kväll ska jag springa, har jag tänkt. Skogen i min närhet är full av orienteringsstolpar från friskvårdssatsningen Friska Forshaga. De är målade i olika färger men har samma värde allihop. Jag blir lika glad för varenda en som jag träffar på.

Gôtt.

Texten på plakatet ovan dök upp i flera demonstrationer
den senaste veckan. Den är bara så lysande!

Jag en satellitletare

Betraktelse från Lanzarote, nr 3
Världens hotellentréer har fått en ny syn. Rökarna? Visst, de finns framför mången ingång, men jag tänker på satellitletarna. Här står vi om mornarna med våra gps-klockor igångknäppta och väntar på att de ska få kontakt med nog många satelliter för att fatta det som sådana vuxenleksaker behöver fatta.

Sedan löper vi ut.

Först har det tagit någon minut av rastlöst stretchande, också av oss som sällan stretchar. Vi vill ha kontakt. Kom igen nu, satellituschlinger, ja vill kutte! Ska rä behöve ta flere minuter detta, skärp er nö. Se på mig.

Svarta rymden hälsar
Får klockan bara kontakt så vet vi sedan. Hur fort orkar jag denna morgon? Hur långt? Klockan på armen har en hälsning från sputnikarna högt där uppe. Gôsse lelle, just nu springer du i en hastighet av 12 kilometer i timmen och du har förflyttat dig 490 meter.

Efteråt sitter vi framför kartbilden som satelliterna ritade när de följde oss. Där sprang jag rakt. Där löpte jag efter havet. Där var det en uppförsbacke. Efter 4,5 kilometer började ökenlandskapet och stigen i kanten på Playa Papagayo. Jag hade vatten i en flaska och kepan hade jag blött i det odrickbara kranvattnet på hotellrummet. Dricksvattnet var nyköpt.

Ödla med gröna prickar
Det blev en bra morgon. Benen kändes pigga och lungorna ville. En gång vilade jag tjugo sekunder i skuggan under en palm, skrämde upp en ödla med gröna prickar på sidan.

Jag tycker om soliga öar under plikttrogna satelliter. De får mig att vilja leva. Vi kan röra oss på olika sätt, hitta vår utmaning och nyfikenhet längs olika vägar. Det här är min väg. Tack för den.

Kan man trimma satelliter, så jag får lite bättre tid?
En minut per kilometer, mer begär jag inte.

Helst i verkligheten.

… ständigt detta till synes frivilliga stretchande innan vi äntligen får löpa ut. Se mig nån gång nurrå, sputnikar.

Per Stigman på ena axeln och Sixten Jernberg på den andra

Nu handlade inte min ungdoms idrottskultur bara om att träna mil efter mil i värsta Sixten Jernbergstil. Ibland kom Rekord-Magasinet i min hand och där fanns en annan sida av idrotten. Den fostrande.

När Edvin Ahlqvist startade tidningen kom han snart på att det skulle vara teckningar och porträtt av kända idrottsmän. Det skulle vara lagbilder. Samtidigt bad han en viss A M Marksman att börja skriva en följetong. Det blev historierna om Per Stigman. Platsen är det medeltida Sverige och Per Stigman och hans fredlösa vänner gör som Robin Hood, slåss mot fogdar och stormän. Tyska fogdar märk väl, berättelserna började skrivas under andra världskriget och A M Marksman visste vilken sida han höll på. Precis som Vilhelm Moberg använde den historiska berättelsen för att gissla nazisterna (Rid i natt) så gjorde Marksman det.

Författarnamnet var en pseudonym. Bakom den stod Nils Holmberg, kommunistisk politiker i Göteborg och redaktör för den antinazistiska Arbetartidningen. Historierna blev böcker sedan, de går bra att läsa utan världskrigsperspektiv om man vill. Spännande ungdomsläsning i svensk historisk miljö.

Sådant läste vi. För att inte tala om alla dessa tecknade serier om den unge debutanten i klubbens A-lag som får hoppa in och gör succé. I dag har den storyn blivit till en genre i sig, ofta använd som liknelse när något liknande händer i verkligheten. För det gör det ju.

Laganda. Det är rätt att kämpa. Även den lilla bruksorten kan få fram duktiga lag och stora stjärnor. Spring på sviktande stigar… Den andan var det vår ungdoms idrottskultur försökte ge oss. Sedan dess bär jag en Per Stigman på vänstra axeln. Han sitter där och dinglar med benen och viskar i mitt öra att det är rätt att göra uppror.

Som när du tillsätter cement i sand
På den andra axeln sitter Sixten Jernberg. Han får avsluta, citatet är än en gång från hans bok I vilda spår från 1960. När vi läst färdigt Rekord-Magasinet var det dags att träna igen och då satt Sixten på högeraxeln och manade.

”Sammanfattningsvis skulle jag vilja göra gällande, att det enda raka är året-runt-träningen. När tävlingssäsongen är avslutad, måste man se till att konditionen underhålls. Man sätter den liksom på sparlåga, tills man åter finner det dags att bygga upp den. Det sker då med en liten starkare dos träning för varje dag – ungefär som när man tillsätter cement i sand – för att till slut grundmura konditionen till något som liknar betong.”

Så drömde vi om att bli, den gången.
Som betong.

Allt är löparkulturens fel

Det var löparkulturen som fick mig att börja springa, den saken är säker. Mindre självklart är vilken del av denna kultur.

Den nedärvda, sedan hundratusentals år, som satt i pappas gener och sedan mina? Hör du inte hur kroppen skrattar när du rör dig så fort att båda fötterna flyger?

Den från sportsidorna och sändningarna? Alla som såg ” den svarta gasellen” Wilma Rudolph vid olympiska spelen i Rom fick löplust. Samma lust när Abebe Bikila vann marathonloppet. Barfota.

Den jag hittade i ungdomens idrottsböcker? En del av dem var förfärliga, ser jag nu, men inspirerar gör de än.

Den jag fick från vår färska idrottsförening? Absolut. Vill du bli bra på att tävla i löpning ska du tävla i löpning. Vill du bli bra på att gilla att göra det ska du träna på att gilla att göra det.

På den punkten är jag vältränad.
Det vattnas i munnen bara jag skriver det här.

Långpass i stövlar
Till sist några rader ur min idol Sixten Jernbergs bok I vilda spår.

Träningsprogram för november 1959
1/11 2,5 timmes skogslöpning med stövlar och fullt arbetsklädd (c:a 3 mil)
2/11 1,5 timmes skogslöpning med stövlar och i overall (c:a 15 km)
3/11 1 timmes landsvägs- o. skogsvägslöpning. Distansen varierades
4/11 1 timme löpning terräng och landsväg omväxlande
5/11 1 timme och 20 minuter löpning i terräng, bitvis svår
6/11 1 timmes löpning på skogsvägar med ryckinslag
7/11 1 timmes löpning i terräng
8/11 5 timmars löpning och gång (ute med hund och bössa)
9/11 1,5 timmes löpning i terräng
10/11 2,5 timmars löpning i terräng
11/11 Ingen träning med undantag av 7 timmars huggning i skogen

I början på 1960-talet fick små gossar löplust av sådant. Det får den här lille gossen än. Mor, var ställde jag stövlarna nu?

Tjoho.

Tänker ingen tränare på kvinnorna i löpvågen?

Äntligen någon som tänker, skrev jag som kommentar till det här kloka inlägget om kvinnor och träningsprogram. Programmen är alltid skrivna för män, nämligen.

Tänker är det fler som gör, kommenterade någon. Det är bara det att Ida har skrivit ner deras tankar.

Sant. Läs.
Alla kan träna: Kvinnligt perspektiv på att följa träningsprogram

Den fjärde drömmen

– Du lever i din egen värld… sa käre far. Han hade rätt förstås, för drömma kan jag.

Den unge mannens drömmar handlade om flicka, familj och för det tredje om att bli världsmästare i ett styck längre löpgren. Två rätt av tre, det är väl inte illa?

Men så var det den fjärde drömmen. Att få sitta i en skogsglänta och plita i ett block eller hemma och knattra på en skrivmaskin. Från mitt fjortonde år har den funnits där, denna underliga besatthet i att vilja se bokstäver dansa och säga det jag vill ha sagt. Pengar i sig har jag aldrig drömt om, men tid. Tid till att sitta i gläntan.

Alltså har en av dagdrömmarna i 49 år handlat om hur mycket tid jag skulle kunna skrapa ihop på sommarlovet och senare semestern till att fila på den senaste texten. Alltid dessa texter, alltid detta sug.

Räknar hela tiden
Det är ingenting konstigt med det. Den som har en båt skrapar, den som har ett hus spikar. Jag plitar. År efter år har jag räknat ut hur mycket jag skulle behöva för att betala ett ledigt år. Just nu vet jag precis vad som skulle behövas för att ta tidig pension. Jag vet hur många arbetsdagar det är kvar till pensionen också, om man tar bort nyårsafton 2015.

– Du lever i din egen värld… Ja, jag vet. Ändå älskar jag mitt ordinarie jobb. Det gör rätt många båtägare med, men det är den där känslan när vinden tar tag i seglen – eller när texten lyfter och någon blir berörd.

Den känslan. Den kittlar.

Träna smart!

Träna smart står det på omslaget till mitt favoritmagasin. Smart? Där springer hon i vita vinterlandskapet, med nakna bara händer och underarmar och ingen mössa på huvudet och ingen halsduk runt halsen.

– Ta pårräj mösse, onge! säger min inre röst och själv skakar jag på huvudet.
– Tänk dig för, du med photoshopen, fortsätter rösten.

Det där är inte nöttit.
Du kan bli kall i hele chassit.

Löparlärdom nr 118-122

Torsdag, springer på lunchen när vintern tagit omtag. Skorna knarrar friskt mot underlaget, i skogen har fem centimeter nysnö målat allting vitt. Kvällen innan sprang jag samma stig med tolv förvånade dobbar under fötterna. Det var någonting som inte stämde. Inte var det pannlampans fel att fötterna for hit och dit. Vad gjorde jag för fel?

Svar: – Du har inte funderat på om det kan vara lärdom 119 som spökar, kamrat Svensson?

Löparlärdom nr 118: fjorton (14) gröna oliver strax innan långpasset är ingen optimal uppladdning. De brukar börja köra intervall efter 2,8 kilometer. Intervall i backe.

Löparlärdom nr 119: om folk tycker du är opraktisk blir det inte bättre, ifall du sätter dobbarna bak och fram på löparskorna och ger dig ut.

Löparlärdom nr 120: en sak som däremot är bra, är att vända reflexerna utåt på reflexvästen. Har jag hört.

Löparlärdom nr 121: själva springningen får du gärna utföra både bak- och framåt.

Löparlärdom nr 122: om du själv är vrång när du ger dig ut, är du det sällan när du kommer hem. Det är det som är skillnaden mellan en träningsvillig löpare och en introvert väst.

Har jag hört.
Jaså reflexerna inåt. Än är inte den siste idioten född.

Det är samma ansiktsuttryck

Springer om aftonen. Fötter och lungor trivs, sinnet är muntert – och i ansiktet ser jag ut som Emil Zatopek på spurtrakan i London-OS 1948. Jag gör gärna det. Det var inte sin muntra uppsyn han vann sina lopp på.

Men vann gjorde han.

Det fina i kråksången är att smärta och njutning ligger varandra nära. Inte alltid, inte på vilka villkor som helst, men ibland gör de det. Detta visste redan Seneca för nära tvåtusen år sedan: ”Det finns en njutning som är släkt med smärtan”. Du behöver inte vara masochist för att hålla med den gamle romaren.

Då kom tårarna
Sokrates hade också koll på det som Zatopek och jag har lärt oss den hårda vägen:

”Hur egendomligt är inte detta som kallas njutning och hur märkligt besläktat med smärta som man kunde tro var dess motsats … ändå är den som eftersträvar det ena tvungen att ta det andra; det är två kroppar men de är förenade av ett enda huvud”.

Vid min första mara grät jag stilla precis efter att ha gått i mål. Inte såg det muntert ut. Jag har sällan varit så glad.

I ansiktet på en löpare som tar i kan du se hur lika smärta och njutning kan se ut. Det är samma ansiktsuttryck.

En särskild plats i helvetet

Det finns en särskild plats i helvetet för den som går i skidspår.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som rastar sin hund i skidspår.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som går i skatedelen i skidspår.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som rastar sin hund i skatedelen i skidspår.

Alla de blir placerade i den väldigt kalla delen av helvetet. Djävelusiskt dåligt klädda.

Helvetets snökanoner dygnet runt
Deras uppgift i helvetet är att sköta illa fungerande snökanoner dygnet runt, tills de får ihop snö nog till ett tiomila skidspår med två klassiska spår och en skatedel. Sedan får de skyffla ut all snön i banorna för hand. Barhänta. Därefter får de göra spår på den utlagda snön, både klassiska och skate, med hjälp av bara vanliga skidor. I kortbyxor.

Dygnet runt.
Sa jag att det är den kalla delen?

När de är klara kommer en snabb djävel med väldigt stor blåslampa och smälter all snön de har jobbat med i sex månader, sex dagar och sex timmar. Sedan börjar allting om från början.

”Ät gul snö”
Ingen föda får de. Inte annat än att det går omkring små gröna djävlar och tjatar hela tiden: ”Ät gul snö, dä kan va öööl”. Det är det inte.

På midsommarafton serveras glass med varm hjortronsylt. Det är så att alla ska förstå hur fint de kunde ha haft det om de hade haft folkvett medan de levde. Särskilt inbitna syndare som sprungit och tränat löpning i skatespåren får ingen hjortronsylt.

Tänk på det du.

Detta anslag får gärna sättas upp vid svenska längdskidanläggningar.
Glöm inte ange källan: Svenssons släng, https://sven-ove.nu