Natur – Sida 10 – SVENSSONS SLÄNG

Hurra, bloggen fungerar igen! Låt oss genast lägga ut ett jätteinlägg

Foto: Mikael Skalstad.

Den här bloggen har levt i elva år. En kär lek som jag leker på stort allvar. De senaste månaderna har dock tekniken krånglat. Webbplatsen har varit så gruvligt lååååååångsam att jag till slut lät bli att lägga in några nya inlägg.

Nu har jag fått ordning på dataströmmarna igen. Jag är förvånad själv.

När förvåningen lagt sig samlade jag några äldre inlägg som jag tidigare lagt ut på Facebook under teknikpausen. Arkivarien i mig ville det. Dessutom finns det folk som jag bara når via just bloggen.

Välkommen tillbaka!
Fotnot: 18 oktober, 3 oktober och 7 augusti är bäst. Och 17 juli. Eller 4 juni?

Valda inlägg utlagda på Facebook när bloggtekniken krånglat:

9 november
SANNINGEN OM NÄR SVERIGE
VILLE BLI NATO-SOLDAT

När Putin ska jaga in oss i NATO
står Erdogan i vägen
och hindrar all trafik genom porten
Han har en annan port
som han hellre öppnar
Porten in till sina fängelser

Framför Erdogan
ligger Sveriges statsminister
och kryper i dammet

Ställ dig upp, Ulf Kristersson!

Mitt i alltihop står en norsk
och pratar engelska så änglarna gråter
Kåmm. Jåjn.
Jåjn åss.

Det är en underlig värld
när de svenska NATO-vännernas
bästa draghjälp
är en rysk diktator
medan motståndarnas bästa
är en turkisk

Jåjn åss.
Kåmm. Jåjn.

***

Ställ dig upp, Ulf Kristersson.

VIKTOR ROOT
(Dikt av min pseudonym Viktor Root. Hälsningar Sven-Ove Svensson).

8 november
Det finns stora problem. Och så finns det små.

Just som jag skulle skriva att jag är drygt ett år äldre än Uppfinnar-Jockes medhjälpare hittar jag uppgifter som hävdar att Medhjälparen är född både 1952 och 1956.

Dä’ inga årning.

3 november
Löparlärdom nr 153.
Om du vid 71 års ålder skaffar ny, enkel men något modernare löparklocka. Kolla INTE funktionen VO2 Max.

Har du otur kommer den att påstå att din konditionsålder är 62. Då måste du börja jobba igen. I flera år.

Jag är så trött på den där Max.

1 november
VEM HUNDAN ÄR JĀZEPS GROSVALDS?

En dimmig höstdag far vi till stan. Fikar på lokal, tittar på höstkappa, undersöker ögon och går bort till Värmlands Museum. Höstsalongen har pågått länge, nu får vi äntligen se den.

Jaha. Där är den.
Precis som i en dikt av Göran Palm.
Fast utan höjdpunkter.

Jo, årets stipendiater är höjdpunkter. Annika Eriksdotters fantastiska fotomontage, Staffan Jofjells inlevelsefulla foton och ödsliga video plus Sara Nilssons spännande skulptur Malva i 3D-print. Resten lämnar oss rätt oberörda. Vänta, Jennie Dahléns foton och måleri på akryl får vi inte glömma. När jag tar ett beslutsamt andetag och går ännu en långsam runda hittar jag några till. Bengtgöran Flood, Marie Hettwer, kanske någon mer. Ändå känns 2022 som ett mellanår.

Då minns jag vad tjejen i receptionen sa när vi löste inträde. ”Glöm inte Jāzeps Grosvalds utställning.” Vem hundan är Jāzeps Grosvalds? Medan gatlyktorna tänds ute i parken går jag bort till gamla delen av museet. Där hänger äntligen bilder som känns aktuella, fast konstnären dog för 102 år sedan.

Där hänger kriget.

Sedan 1977 finns en unik samling verk av Jāzeps Grosvalds på Värmlands Museum. 221 stycken, närmare bestämt. I utställningen visas för första gången ett större urval ur den samlingen. För att ge en fylligare bild har man lånat in ett tjugotal målningar från Lettlands nationella konstmuseum och från privata långivare i Sverige.

Han föddes i Lettland 1891 av rika föräldrar, drog till Paris som 18-åring för att studera konst, upptäcka Pablo Picasso och den radikala modernismen samt leva playboyliv. När första världskriget bröt ut for han hem, först för att skildra de lettiska flyktingar som tyskarna drivit mot Riga och sedan för att ta värvning som officer i ryska armén. Även här målar han.

Nu hänger hans målningar på väggarna i gamla museidelen på Sandgrundsudden i Karlstad. Än en gång får vi se kriget. Två soldater vilar med sina hästar. En annan kommer gående genom en skyttegrav med geväret i näven. Flyktingar far förbi på en handdragen vagn, ruiner i bakgrunden. Ännu mera flyktingar. Revolutionen kommer till Petrograd.

Konstnärens yngsta syster Margareta som hamnat i Sverige har alla sina släktingar kvar på andra sidan järnridån 1977 och har själv inga barn. Då bestämmer hon sig för att skänka bilderna till museet.

Där hänger de nu.
I Karlstad hösten 2022 är kriget dubbelt nära.

28 oktober
Löparlärdom nr 152.
Jag har upptäckt att ett träningspass som man genomför med död klocka ändå är ett träningspass.

18 oktober
DET VÅRAS FÖR 1600-TALET

Ordet vandel är belagt första gången i svenskan 1621. Fyra år senare började Axel Oxenstierna låta bygga Tidö slott. Jag börjar ana vad vår käcka och bakåtsträvande regering har tänkt ska ingå i sin kulturella kanon:

”Hoo Gurker rätt insylta will,
Behöfwer meer än blåttan Dill”

”O du tyrann! Du blodhund!
Du blodhund, som i verlden
Haar aldrig haft din lijke!”

Två riktiga kanonbitar.

Ritningen till regalskeppet Vasa ska också med. Hon kanske inte flöt så länge men hon hade dock luckor, precis som Ebba Buschs litterära kunskapsluckor.

Riktiga kanonluckor.

11 oktober
Tänk-om-inte-löven-räcker-till-att-täcka-alla-hallonbuskar-och-rabatter-ångest.
Tänk-om-solrosfröna-till-fågelmatningen-tar-slut-i-affärerna-ångest.
Tänk-om-det-blir-en-vinter-helt-utan-snö-ångest.

Trivs.

3 oktober
Författaren David Lagercrantz har tackat ja till att skriva uppföljare till en av Göran Tunströms romaner. Titeln på den nya berättelsen blir Berömda män som frusit i Sunne. Sökandet efter en lämplig författare till folklustspelet Wermeledningarna fortsätter.

#putinhöst #kulturenvärmer #ochvedensen

28 september
DEN LILLA ORTENS FÖRDEL

Jag har skrivit drygt 1 100 krönikor i olika medier, mer än 2 200 blogginlägg och ännu fler Facebookinlägg. En hel del av dem har varit kritiska mot olika företeelser och beslut i samhället, vissa i satirisk form. Helst vass sådan. Då har det förstås hänt att min hemkommun Forshaga fått en släng av sleven ibland. Med all rätt, hoppas jag.

Den kritiken tänker jag fortsätta med när det behövs.

Men. En dag insåg jag att det är mycket som är bra i mitt Forshaga också – som aldrig uppmärksammas. Medias bevakning är sällsynt och sociala medier blir ofta gnällspik-kanaler. Detta samtidigt som kommunen har massor av anställda som gör ett fint och viktigt jobb och när det även finns mycket annat som är positivt här på trakten.

Mitt svar blev att starta en anspråkslös Facebook-serie. ”Den lilla ortens fördel.” Just nu är serien uppe i drygt 50 korta inlägg, om jag räknar rätt.

Den tänker jag också fortsätta med.
Man KAN ha två tankar i huvudet samtidigt.

13 september
Telefonören ringer:
”Det är en viss tröst.” ”Vadå?” ”Att Kristersson har sånt besvär. En regering ska ju bli bildad, har jag hört.”

”Bildad?”
”Just det. Bildad.”

10 september
Jag var med om vänstervågen på 1960- och 1970-talen. Till slut blev vi så starka att Svenska Arbetsgivareföreningen fick lov att starta en motoffensiv. ”Satsa på dig själv.” Den pågår än, känns det som.

SANNINGEN OM HUR VÅR EKONOMI ÄR TÄNKT
(Dikt av Viktor Root)

Tanken med vårt nuvarande
ekonomiska system
ä’ att alle ska få det
lite bättre.

Än alle andre.

8 september
Höstsol, vandrar i skog jag aldrig sett. Kartan från 1800-talets slut minns backstugan där skogsarbetare Olof Larsson och hustrun Johanna bodde. Sonen Fritiof tog över torpet och bodde kvar till 1952.

Mitt folk.

5 september
TREDJE FÖRSÖKET

Jag vet. Det är inte miljövänligt att färdas i långa rader, en och en i varsin personbil. Inte två och två heller.

Alltså köpte vi miljöbil åtminstone, en som gick på etanol. ”Vänta, vet ni inte att etanolen är hitfraktad från Brasilien, dom skövlar Amazonas för att göra den.”

Då köpte vi nästa miljöbil, en diesel. Strax kom Volkswagen-skandalen: vår dieselmotor var schmutzig och bilen en fulbil.

I januari beställde vi elbil. Det är fortfarande inte miljövänligt att färdas en och en och två och två men denna ska väl inte släppa ut en massa fossilrök i alla fall, när vi väl får den.

– Dessutom blir det bara en tredjedel så dyrt bränsle, viskade vi tyst till varandra.

Då hörde vi hur en krigisk jävel började storskratta långt borta i Moskva.
– ”En tredjedel”? Bara en tredjedel så dyrt? Moa-ha-ha-ha-ha!

***

Man ska inte färdas i långa rader.
Man ska åka buss och tåg och det ska vara billigt.

3 september
Bästa dagen varje sommar. Besöket i Berättarladan.

Trivs.

1 september
PÅ VANDRING MED KROPP OCH SJÄL

Vi är ett gäng gubbar som torsdagsvandrar. Vi kallar oss Gryningspatrullen. Allra första gången, för några år sedan, blev temat torpruiner. Den gången läste jag högt från hembygdsföreningens inventering, för jag ville att namnen på de som hade bott i torpen vi besökte skulle höras igen.

Vi har gått vandringsleder. Kittelfältet, Kycklingleden och Samstorptjärnet runt heter några favoriter. Vi har badat, bestigit enklare berg, letat Hittaut-stolpar och geocachar. Vi har fikat en gång per tur och ibland två. Vi har studsat över tallmoar, pulsat i djup snö, kanat över isar och trängt fram genom täta gransnår.

I år har vi hittat på ett nytt obligatoriskt inslag. Den som arrangerar vandringen ska välja ut en text att läsa högt för oss andra.

I dag är det Tims tur. Han leder oss runt bland Hittaut-stolpar norrut i kommunen med kompassen i högsta hugg. Efter någon timme blir det fika i en solig glänta, mellan en kolbotten och en fornåker.

Där har aldrig någon människa rappat förut men nu gör vår vän Tim det. Taktfast fyller han gläntan med Grateful Deads låt New Speedway Boogie. ”I spent a little time on the mountain. I spent a little time on the hill”.

Kropp och själ hänger ihop, tänker jag tyst för mig själv, när han skickar runt papperet med texten efteråt.

Nu har vi bevisat det en gång till.

17 augusti
En sak som man sällan gör är att torka orienteringsskärmar i torkskåpet medan man läser noveller av Raymond Carver och blir passad av en katt med tratt.

16 augusti
Tisdag kväll. Håller tal i Deje hos vänner. Rädda kulturoasen Gamla Kraftstationen!

”Den goda kulturen har ett egenvärde. Den handlar om humanism, yttrandefrihet, mångfald, människovärde, empati, tankefrihet och eftertänksamhet.”

7 augusti
PERSONLIGT REKORD PÅ MILEN VID FYLLDA 71

Plötsligt händer det. Vid 71 års ålder sätter jag personligt rekord i löpning. Två stycken. Kråkbären blänker, fjällbjörken bugar och inom mig bubblar det av glädje.

Pers! Tjohoo!

Allt började med att landshövdingen i Kopparbergs län, Nils Reuterholm, bad den 27-årige Carl Linnaeus att göra en resa i hans provins. ”Om Linnaeus inventerar vårt län på nyttigheter ska jag betala Linnaeus kostnader och drygt det.”

”Tackar tackar.”

Den blivande professorn tog sju studenter med sig och red norrut från Falun. Studenterna betalade sina kostnader själva och fick olika ansvar under resan. Näsman blev geographicus, Clewberg physicus och secretarius, Fahlstedt stallmästare. Andra blev ansvarig botanist och kvartersmästare, zoolog och jägmästare, etnolog eller oeconomus. Till hjälp skickade landshövdingen med två drängar.

Iväg for de och noterade gjorde de. Skrev upp allt från medicinalväxten fjällkvanne som växte vid alla bäckar och till sanden vid Grövelsjöns södra strand. Den kiselsanden skulle kunna smältas till ett bättre glas än någon sand Linnaeus sett någonstans. När expeditionsdeltagarna blev törstiga hittade de källor överallt i dälderna. ”Alla förde ett vatten, vars like man aldrig smakat, så för dess klarhet och köld som för dess smak. Det vatten smakar rätt, som intet smakar.”

Klockan 08.45 i torsdags kände jag hur rätt Linné hade. Vatten från Grövelsjöns källa är friskt, klart och fortfarande kallt. Jag får ta en klunk ur flaskan var tionde minut har jag bestämt. Det är sen gammalt.

Långsamt men ivrigt joggar jag uppför fjället och leden som bär hans namn. Solen skiner och bakom mig skymtar Grövlan, STF:s fjällstation och Långfjället. Framför mig slingrar sig Linnéstigen, prydligt markerad och spårad. På svenska sidan har de fyllt i med grus och lagt spång där det behövs. Det är sämre med den saken uppåt Norge till, men det vet jag inte än.

”Kliv kliv överlev”, sa Mathias Fredriksson när han åkte skidor uppför slalombacken i Tour de Ski. Så är det inte för mig, än går benen lätt. Efter 640 meter står en gammal tall som måste ha sett Linné och karlarna rida förbi, efter 800 meter står en bänk och vid en kilometer ett snyggt rastplatsbord med fasta bänkar. Ha! Ni frestar inte mig med en hyvlad bänk. Till topps, till topps!

Pulsen är fin, benen trivs. Tyst citerar jag mig själv från en annan löprunda för länge sedan: ”Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.”

Någonstans kring 2 600 löpmeter uppför sluttningen söder om Sjøhøgda kommer jag till ett renstaket och en grind. När jag läste guideboken i går fick jag för mig att staketet är norska gränsen. Det stämmer inte. Jag stänger grinden, tittar på klockan och tar en försiktig klunk vatten igen. När varje steg går uppför och jag inte varit utomlands under hela pandemin, då får man.

400 meter längre uppför backen står en gul skylt. Riksgräns NORGE.
Jaså är det här du är.

Heter bäcken bredvid mig Digerbäcken även på norska sidan? Jag vet inte men nu är Linnéstigen norsk och ganska knocklig. Här och där delar den sig i fyra-fem småstigar, när folk har försökt hitta bättre väg mellan stigarna. Strunt i det, solen skiner och lungorna håller med.

Strax innan fem kilometer ser jag första renen. Han betar fjäll.

Meningarna i min skalle börjar bli kortare. Ta kort. Spela in film. Drick, du får. Vatten finns.

När jag står där, en av få vätskepauser under den långa löpningen uppför fjället väster om Grövelsjön och upp i passet mellan Salsfjellet och Sjøhøgda, slår det mig.
– Svensson, du har just satt personligt rekord. Du har sprungit en lång jädra uppförsbacke på fem kilometer!

Lyckan när jag sedan bubblande av glädje joggar, småstudsar och älgar nerför fjället tillbaka till bron över Grövlan tänker jag inte ens försöka beskriva. JUST NU SPRING-ER JAG MITT LIVS LÄNG-STA NER-FÖRS-BACKE FEM KILO-METER LÅNG HURRA!

– Detta kommer du aldrig mer att få uppleva, skrattar den självutnämnde löptränaren inom mig. Njut Svensson, njut! Fem kilometer nerför! Du är inte ens trött!
– Vad tror du jag gör? Nerför blir också pers!

FOTNOT: På kvällen efter renköttet och potatisgratängen på restaurangen vid Grövelsjöns fjällstation tar jag fram kartan. Hmm, jag måste hit tillbaka. Tar jag den där smala stigen uppför Salsfjället, innan Linné svängde vänster, då går det att få ihop en kilometer till. I båda riktningarna.
– Inger. Vi ska till Grövelsjön nästa sommar med.
– Ska vi?

#stfgrövelsjön

25 juli
Ett av mina gamla inlägg dyker upp. Det handlar om åren 1965 – 1973, de som brukar kallas 1968. Inlägget är nio år gammalt, i texten har jag precis fått besök av en vän som var med:

”Jag begär inte att ni som är födda efter 1956 ska förstå, men spännande var det den gången. Nu minns vi igen, ännu en vän från den tiden och jag. I dag är vi alla goda demokrater men käre Marx vad vi förändrade er värld så ni kunde bli punkare, hårdrockare, facebookare, instagramnördar. Ser du en 60-plussare på gatan, kyss hennes fötter, 666-are. Den tanten kan ha vänt din värld.”

I dag är hon minst 65-plus men nu kysser du fötterna och hör sen!

18 juli
Jag är part i målet, när det gäller SOS Alarm. För det första är jag medborgare i detta land och behöver ett tryggt larmnummer till en effektiv larmcentral om det händer något. För det andra har jag jobbat som SOS-operatör för 35 år sedan.

Gissningsvis har jag vänner som jobbar kvar. Det jag minns av centralen och granncentralerna är entusiasm, effektivitet, yrkesskicklighet – och snabbhet.

I dag är det si och så med snabbheten, läser jag i media. Fattar jag rätt har man dessutom gått ifrån den gamla regionala indelningen, där vi i Karlstad kände till varenda astmapatient i länet. De behövde bara stöta fram förnamnet på småtimmarna, så kunde vi skicka brådskande ambulans.

Nu är det inte så, tycker jag mig förstå. Nu kan det vara första bästa operatör i landet som svarar. En förfärlig metod om det är sant. Tekniska hjälpmedel som gps, nummerpresentation och 112-app i all ära men det finns stunder då det är nödvändigt att kunna Ekshärsdialekt eller veta vilken ort den menar som hävdar att det brinner i ”Kalan”.

Jag hoppas innerligt att jag fattat fel, när jag fått för mig att första lediga central i landet svarar. Men jag undrar.

Sist jag behövde ringa 112 fick jag förklara för stackarn var Molkom ligger.

17 juli
NY VÄRK I SYDVÄSTRA SVEALAND

Den som har sprungit sedan 1952, den har något att berätta. Om skador nämligen, ty löpningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre – och sämre.

Det är alldeles underbart.

Ett tag när jag höll löpföredrag hade jag använda nummerlappar med mig och visade publiken. ”Göteborg Marathon 1983. Knäet, tre års löpuppehåll.” ”Berlin Marathon 1991. Spruckna blåsor under varje mellantå. Hela tårna.” ”Lidingöloppet 1993. Skrubbsår på magen efter handlöst fall i tredje nerförsbacken.”

Mest uppskattad brukade en av mina Säfflemaror vara: ”Tappad kroppsdel.”

En medicinsk paradox är det. För mig är motionslöpningen ett gift, en belöning och en meditation. Jodå, jag antecknar fortfarande turer och tider. Jodå, klockan tickar fortare med åren trots att sträckorna krymper. Jadå, löparskorna står med på varenda packningslista, om jag så bara ska iväg och se begåvade barnbarn spela familjeteater i Mölndal. Man vet aldrig.

Jag har haft skador och besvär hela vägen från skallen och neråt. ”Där sitter väl inga njurar!” sa en doktor på vårdcentralen, när jag klagade över att vätskebältet skavde mot dom. ”Det där är ingen blodpropp, sa en läkare på akuten halv fyra på morgonen och klämde mig på smalbenet. ”Det är benhinnan.”

Säg en löphindrande åkomma; har jag inte haft den så har jag trott att jag haft den. Min smärttröskel är lika låg som inlevelseförmågan är hög. ”Känna efter” är mitt mellannamn, ”Lyssna på kroppen” mitt efternamn.

Ändå finns det ett löpbesvär som jag trodde att jag för evigt skulle slippa. Ont i pupparna. Det fick jag i fredags.

Jag skulle ut på en lätt förmiddagsrunda förbi nya hundrastgården, vägbygget, friluftsgården, elljusspåret, nerför vattentornsvägen, ut på Grossbolsgatan, Storgatan och sedan bortåt samhället till – och hem. Kanske en sväng på vår asfalterade banvall också. Inga märkvärdigheter.

Efter tio meter gjorde det ont i brösten. Nej, jag är inte välutvecklad upptill men när en lagom tjock man hamnar i sina bästa år händer det en dag att han märker att han inte är ensam när han löper. Plötsligt är han tre. Så väldigt studsar väl inte hans två nya vänner under hakan men ett visst skumpande, det blir det.

Då har karln fått löp-bröst.

Det hände mig för elva år sedan. Så småningom gick det över, 5:2 är en bra metod. Nu plötsligt är pupparna tillbaka och de gör ont.

I första nerförsbacken bortanför friluftsgården inser jag vad bröstvärken beror på. Jag har legat på mage på garagetaket och skrapat vindskivan ovanför vedskjulet. Sträckt mig så långt jag räckt nedåt, skrapat, borstat och skr-a-p-a-t. Åhej, åhå, allt ska väck!

Nu värker revbenen som jag låg på uppe på taket. Ändå ringer jag inte en enda doktor, man får inte ge tappt. Men ändå: när jag kommer hem kan jag skriva upp ännu ett nytt löpbesvär.

Puppvärk.

3 juli
NÄR JAG SVURIT LÄNGE NOG

Olof Palme krånglade till det med tre linjer i folkomröstningen om kärnkraft och efter ett tag hade hela partiet glömt att man lovat avskaffa kärnkraften till år 2010. Den som är livsfarlig i 100 000 år.
Jag suckade men kallade mig fortfarande socialdemokrat.

Ingvar Carlsson ville införa strejkstopp mitt under Lillemor Arvidssons och kommunalarbetarnas konflikt. Han som var arbetarledare.
Jag suckade men kallade mig fortfarande socialdemokrat.

Göran Persson och Kjell-Olof Feldt blev nyliberaler och började öka klyftorna brett i Sverige.
Jag muttrade men kallade mig socialdemokrat.

Ingvar Carlsson lämnade Tage Erlanders gamla nejlinje och gick med i den överstatliga Europeiska Unionen.
Jag svor men kallade mig socialdemokrat.

Stefan Löfven förklarade högtidligt att hans Europa bygger inga murar. Några veckor senare gjorde han det.
Då hade jag redan svurit färdigt.

Nyss kom Magdalena Andersson överens med Turkiet om våra kurder. Nyss bytte Sveriges försvarsminister åsikt om svensk alliansfrihet. Nyss började Sveriges utrikesminister bilda allians med en diktator som kallar sina landsmän terrorister bara för att de kritiserar honom.

Nu svär jag inte längre.
Jag har gått vidare.
Glädjen och värmen fanns på annat håll.

Den som vi kallar
solidaritet.

31 juni
Det är ett falskt rykte att skator knycker silver, läser jag i min fågelbok. Bra. Men att de hjälper människan att h-i-t-t-a silver står det inget om.

Såhär är det. Vi har ett favoritställe en mil hemifrån som heter Gamla Kraftstationen. Där köpte jag ett par örhängen åt den kära vännen för några år sedan. ”Björk” av Eva Deivert. De är fina, tycker vi.

För en månad sedan råkade hon tappa ett av örhängena. Hon märkte aldrig var det skedde. Ledsamt, men det är sånt som händer.

Nyss låg jag i vår hammock och ägnade mig åt viktiga sysslor som att läsa bok och lyssna på humlorna och bina i vår plymspirea. Då ser jag i ögonvrån en skata borta vid vinbärsbuskarna. Hon går omkring på gräsmattan och leker med något vitt i munnen. Vitt? Vad kan en skata ha hittat för något vitt som är så intressant?

Jag går dit. Först märker jag att någon varit och knyckt av våra vita jordgubbar, men de är inte vita nog. Det måste ha varit något annat hon busade med. Då ser jag vad det är. Hon har bitit av själva blomman på en prästkrage och farit runt med. Nu ligger den tilltufsad i gräset.

Varför skatan gjorde så har jag ingen aning om. Det är inte mycket mat på en prästkrage och traktens skator är inte kända som några pollinatörer. Fast en sak vet jag. Det som händelsevis råkar ligga och blänka i gräset strax intill den kastade blomman – är ett fint örhänge i silver av Eva Deivert.

Det måste ha legat där en månad och blänkt. Minst tre gånger har jag kört över det med gräsklipparen.

Tack skata. Tack för att du ledde mig rätt.
Vill du ha en jordgubbe?

12 juni
Söndag. Träffar en medmänniska i kaffekön på kulturoasen Gamla Kraftstationen i Deje.
– Är det inte du som skrev krönikor i Värmlands Folkblad? säger hon och ler snällt.
– Till 2004 ja.
– De var så bra. Jag läste allt du skrev.

Hela söndagen går jag omkring och känner själen göra hoppsasteg. Tjohoo!
Allt slit. Det betydde något för någon.

8 juni
Onsdag i ottan. Jag tar ännu en klunk kaffe i försomrigheten och lyssnar. Från min balkong hörs regnvattnet som hittar gatubrunnen där nere, borta vid vägarbetet på andra sidan ängen piper backande lastbilar, då och då hälsar västergöken.

1749 skrev en av Linnés lärjungar ner vad folktron ansåg om södergöken, östergöken, norrgöken och västergöken. Johan Otto Hagström reste i Jämtland när någon lärde honom ramsan:

”Östergiök är tröste-giök.
Väster-giök är bäste giök.
Nårr-giök är Sårg-giök.
Sör-giök (d. ä. Söeder-giök) är smörgiök.”

Medan morgonen sakta närmar sig frukostdags pendlar jag mellan Elin Cullheds roman om Sylvia Plath och gökisk folktrogoogling i mobilen.

VARFÖR trodde man detta om årets första gök? undrar en medmänniska på Facebook.

Då gal han igen västerifrån, medan jag övergår till dagens första nyhetsartikel om ryska kriget. Glad att det bara är ett vägbygge som larmar på Grossbolstorps höjder.

Jag vet inte varför ramsorna kom till. Varför blev A-brunnar farliga? Fantasi och längtan efter sammanhang?

Jaså smörgök. Det hade jag inte hört förut.

4 juni
Trolig fråga den dag jag kommer till Pärleporten:
– Vad har du varit bra för, Svensson?
– Jag har cyklat utan att hålla i styret fem kilometer krokig grusväg från lanthandeln i Bäckelid och hem. Sista kilometerna gjorde jag tricks med tom glasspinne från mungipa till mungipa.

– Kom in, säger Sankte Per.

Använd lite av miljonerna ni tagit ur forsen till att rädda vårt smultronställe

Än en gång är Gamla Kraftstationen i Deje hotad. Det kombinerade industriminnet, konsthallen, kafét och restaurangen som blivit ett av kulturvärmlands populäraste utflyktsmål. Fortum har sagt upp avtalet.

Om detta har jag skrivit debattartiklar i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. De har delats flitigt, för vi är många som är oroliga just nu.

”Har ni bara viljan så räcker överskottet sannerligen till att rädda både ryttarkakor, konst och fortsatt kraftproduktion. Den styrkan har ni.”

Länkar till mina debattartiklar
Deje har gett bolagen miljoner nog för att rädda Gamla kraftstationen (VF 9 febr 2022)
Den som gör miljardvinster har råd att rätta Gamla kraftstationen (NWT 19 febr 2022)

Gudskelov för moln över sydvästra Svealand

Söndag, i ansiktet flagnar skinnet.
Jo jag vet, det finns folk som tycker att du som krönikör ska dra en skarp gräns mellan det personliga och det privata.
Gör det själv, får du se hur lätt det är när skinnet brinner.

Det var fina somrar på 1960-talet. Jag hann knappt cykla bort till Mosaren och magister Häverts simkurs, på grund av allt höhässjande. Detta är alltså bokstavligen sant, sjön låg sju kilometer bort medan högärdet låg på andra sidan vägen.

– Du får stanna hemma i dag och hjälpa till och hässja, sa min snälle far som visste vad familjen behövde prioritera. Det valet gällde även familjens tolvåring.

De finns på bild än, våra hässjor. Går jag in på Lantmäteriets karta på nätet och väljer flygfoto från 1960 så står de där fortfarande och minns. Räknar jag noga ser jag tio stycken på gärdet bort mot Stormossen.

Alla mossar i Värmland hette så på den tiden.

Oskyddade dagar
Fina somrar var det. Att hässja är nödvändigt, att simma behöver du sällan kunna på fastigheten Ängebäckstorp 1:3. Ingen människa hade hört talas om ”solskyddsfaktor”. Jag brände upp mig, kort sagt.

När hösten kom var det röda ansiktet någorlunda härdat och fötterna var det definitivt. Då gick jag glatt barfota i stubbåkern, vare sig det behövdes eller inte.

I december 2021 får jag betala för de där oskyddade dagarna i solskenet under 60-talssomrarna. Det var inte så klokt att gå utan solhatt i stekhet sol med detta känsliga skinn. Inte begrep vi det.

Ytliga solskador hos ljushyllta
Jag är på besök på Hudavdelningen på sjukhuset i stan och ska ta bort några hudutväxter i ansiktet, när de gör en helkroppskoll av mitt känsliga skinn.
– Har du solat i solarium? frågar doktorn.
– Aldrig.
– Har du solbränt dig så du fått blåsor?
– I ansiktet?
– Ja, där.
– Inte sen jag var barn.

Sedan berättar jag inlevelsefullt om barndomens högärden, om nya släpräfsan till traktorn och om kaggen med svagdricka vi alltid beställde då. Doktorn lyssnar inte så mycket på det. Han tänker mest på val av behandling. Aktiniska keratoser är ytliga solskador i hudens yttre lager. Mycket vanliga hos den vuxna, ljushyllta befolkningen i Sverige. Det ser de hela tiden, han och hans kollegor.

Obehandlade kan våra solskador utvecklas till skivepitelcancer.

Salvan from hell
Första salvan blir jag inte särskilt röd av. Framför allt blir inte resultatet tillräckligt bra. Då får jag en ny salva några månader senare. Tolak, salvan from hell.

Låt mig inte trötta ut med detaljer, låt mig bara konstatera att efter fjorton dagar svider skinnet i ansiktet. Svider, bränner, värker, kliar. Så småningom utvecklar jag skorpor som senare flagnar.

När det är som värst svider det redan av vatten, då jag försöker svalka mig. En natt ligger jag med fryspåse mot pannan och kinderna. Intressant.

Det är bättre nu. Fram trädde ett rött skinn slätt som en barnrumpa, just nu flagnar även det. Jag har inte varit utomhus i solsken på flera veckor. Gudskelov för moln över sydvästra Svealand. Mulet är det nya vackra.

Mulet och en vacker solhatt.
Eller rullgardiner.

### Höhässjorna på den nedre bilden har jag varit med och hässjat.
### Högerkinden på den övre bilden (selfien) är min, fotograferad med mobil för någon vecka sedan.

Du är fin som du är!

En vän skriver om den grå november. Han är en lysande skribent och jag älskar hans texter.
Ändå. Tyst tyst för mig själv viskar jag till november att hon är fin som hon är.

Aldrig flammar soluppgångarna vackrare över De blå bergen borta vid vår horisont. Aldrig är det så roligt att trä på sig något nytt blinkande reflexarmband på kvällen när jag ska på Hittaut-möte vid vår friluftsgård. Aldrig känns färgerna i naturen mer avskalat rena om mornarna än nu.

Vi är färdiga för säsongen i trädgården. I höst fällde vi ett äppelträd som inte trivdes och ett päronträd som vi inte trivdes med. Nyss kunde vi tömma komposten på allt det riset. Trädgårdslandet är grävt, ena stubben uppbruten, diverse rabattkanter friserade, lagom mycket löv krattade, ängen har fått en del nya lökar och frön och alla fågelmatarna är uppsatta och påfyllda. Nu får mikroorganismerna och tiden göra sitt.

17 arter hittills
Den första arten vi såg vid matarna fredagen den 15 oktober när årets fågeltävling startade var en skata. Sedan dess har vi noterat talgoxe, pilfink, grönfink, blåmes, kaja, talltita, koltrast, björktrast, kråka, nötväcka, bergfink, stenknäck, sidensvans, domherre, gråsiska och gulsparv. En normal start.

Än så länge är pilfinken karaktärsfågel utanför köksfönstret. I går kom gulsparven. Kikaren bredvid kaffekoppen längtar efter stjärtmes, hackspett och nötskrika.

Nästa sommars stolpar
I år tog jag ledigt från arbetet med Hittaut-stolparna. De klarade sig bra utan mig. 721 personer passade på att registrera checkpoints, vilket är rekord. Några av dem långväga. Under pandemin har stolpletarna blivit dubbelt så många i vår kommun, precis som på många andra håll. Det känns fint trots allt och i fortsättningen är jag med igen.

Vid mötet härom kvällen fick jag tre kartprov av banläggare Björn med planerade stolpkontroller inför säsongen 2022. Det vattnas i munnen när jag tänker på att jag snart ska ge mig ut och rekognosera dem. Inte för att jag måste men för att jag vill. I februari ska kartan lämnas till tryck.

Skorna luktar skog och lycka.

### En helt annan lycka: Tack Nooshi Dadgostar (V) för bra jobb med att förbättra för de pensionärer som har det sämst.

### Tack även Magdalena Andersson (S) och Märta Stenevi (MP) för förhandlingsresultatet.

### Solidaritet!

Jag tycker om människor

Jag tycker om människor. Det har jag vetat länge.

Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?

Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.

Jag tycker om människor.
Människor och fåglar.

Spaden, Newton och greppet om Moder Jord

Konsten att gräva upp stubben och rötterna av ett nyligen fällt äppelträd.

Du gräver.
Och gräver.
Och gräver.
Gräver mer.
Lite till.
Hackar av rot.
Gräver.
Hackar, gräver, gräver och gräver.

Det är mycket intressant.
… och är du inte färdig så gräver du väl än.

### Stubbar av utlevda äppelträd vet minst lika mycket som Isac Newton om gravitationen.
### Inte är det dig han dras till, stubben.
### Om den saken finns en massa att säga.

Men spaden är fin.

Pudersnö mitt emellan Elsa Beskow och kriget

Jag förstår inte folk som säger att de hatar vintern.
Det är som att säga att man hatar månen.

Djupt i minnet ligger vår barndom gömd. En av mina minnesbilder är från den lilla älvens raviner. Hon ska bli bredare sedan Ölman, när hon kommer närmare Vänern, men än är hon smal och vig. Upp och ner vandrar höjdkurvorna som hon ritat, uppför och nerför bär mitt nyfikna ensamma skidspår.

Ensam? Jag är inte ensam. Uppe på platten såg jag ett älgspår nyss, i den packade drivningsvägen i backen jag passerade hade en hare tassat. Granskogen susar stilla i vinden, i morgon ska Pelle, vår arméhäst, dra virke ut ur skogen igen. Det ljudet, den ångande hästkroppen, de kafferasterna med pappa på varsin stubbe på fastigheten Ängebäckstorp 1:3, mitt emellan Elsa Beskow och Vietnamkriget.

Än har inte amerikanarna gett sig på det fattiga bondelandet, än vet jag mer om svensk småbrukarvardag än om världen.

Just nu är detta världen. Ett par skidor på fötterna, ett par stavar i händerna. Ryggsäck med kaffe och ostsmörgås, kniv i bältet, femgradig kyla mot kinden.

Trettio centimeter pudersnö.

Hämtar svamp och minns min sköna lördag

Det finns träning och det finns träning. Detta är svampjogg i hemsocken. Saken är den att vi hade fest i lördags.

På väg hem från svampjogg. (Foto: Inger Nilsson)

Ett pandemiförsenat 70-årskalas var vad vi hade. Trivsamma släktingar kom, en sol sken, jag fick blommor och presenter och folk sa vänliga saker. Grytan vi åt innehöll svamp, kött, lök, vin, bacon och mer därtill. Den vegetariska var också god.

Känslan att kunna träffas i verkligheten igen, en bit isär men ändå.

… så nu har jag börjat rusa till skogs efter svamp igen. En vet aldrig när en fyller 75. Tiden tränar intervall.

### Jag önskade mig ett nedskrivet boktips av alla, barn som vuxna. Den idén är jag nöjd med. Jag lovade läsa allt.
### Så här ser min nya läslista ut. Bokförslag från våra gäster vid mitt 70-årskalas på Forshaga hembygdsgård den 25 september 2021:

Våra gästers förslag till läsning

Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan
Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet
Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden
Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia
Lars Persson: Lyssna vite man!
Stina Wollter: Kring denna kropp
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1
J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten
Gregory David Roberts: Shantaram
Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans
Åsa Lind: Sandvargen
Annette Brandelid: Professorn
Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen
Margit Söderholm: Driver dagg faller regn
Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin
Bibeln
Marilynne Robinson: Gilead
Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan
Patrik Svensson: Ålevangeliet
Daron Acemoglu & James Robinson: Why Nations Fail
Diamond Jared: Vete, vapen och virus
David Sumpter: Uträknad – sanningen om algoritmerna som styr världen
Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära
Emily Brontë: Svindlande höjder
Casey McQuiston: Red White & Royal Blue
Siri Pettersen: Odinsbarn
Trudi Canavan: The Novice
Kristian Gidlund: I kroppen min
Lucy Dillon: Hundra omistliga ting
Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan
Jo Nesbö: Pansarhjärta
Julie Otsuka: Vi kom över havet
Ursula K. Le Guin: De obesuttna
Conn Iggulden: Stäppens krigare
Mötley Crüe: The Dirt
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar
Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor

Det är en så rolig lista. Den har någonting att berätta.

Världens viktigaste ljud i töliga högen

Det finns tidskrifter och tidskrifter. En del kastar du dig dreglande över så fort de landar i lådan eller mobilen. Åtminstone gör jag det.
Andra kastar du dig definitivt inte över. De hamnar i samvetshögen, den tråkiga.

Töliga högen handlar om plikt och samvete. Du har prenumererat eftersom du tycker att du bör. Frågan är viktig, föreningen behövs, du borde lära dig mer.

Borde. Plikt. Samvete. De orden är ingen bra grund att bygga ett långvarigt förhållande på.

Då tror jag mer på lusten.

Två teser för tidskriftsmakare

Varje god journalist har tre uppgifter, som jag ser det. Hon ska informera, hon ska granska kritiskt och hon ska underhålla. Proportionerna mellan de tre måste få variera men sammantaget behövs de allihop.

Det är min ena tes.

Den andra är att alla journalister och tidnings- eller tidskriftsmakare måste lära sig att varje läsare är många läsare. Du är en sorts läsare på jobbet klockan åtta på måndag morgon och en helt annan där hemma på fredag kväll. Eller i solen i hängmattan efter en lätt lunch den 18 juli.

Så gör du

Tillverkar du publikationer måste du begripa allt detta.

Du måste informera: ”De här restriktionerna tas bort den 29 september.”
Du måste granska kritiskt: ”Varför just nu? Varför vaccinerar sig inte alla?
Du måste underhålla: texten måste vara läsvärd, bilden berätta, rubrik och layout ge lust att hälsa på. Sedan får du lov att försöka belöna den som tränger över tröskeln.

Allt detta ska du förstå. Skriv inte ”Ett rungande slagskott och ett-noll var ett faktum” för hundraelfte gången. Skriv inte ”Det var på tisdagskvällen som olyckan inträffade” för hundratolfte gången och inte ”Brandkåren var snabbt på plats”. Hur vet du det förresten?

Skriv inte som du brukar, skriv en ny artikel.

Belöna läsaren är svårast

De första två uppgifterna är sådana som du lär dig efter en månad på Journalisthögskolan om du är vaken.

Då är den tredje svårare, att skriva underhållande. Allra svårast är att krydda långa texter (eller viktiga bilder) med en och annan belöning. Somliga lär sig aldrig.

Det oväntade. Det lustiga. Det finurliga. Det som ger läsaren lust att läsa vidare.

Kanske du ska klämma in en provocerande formulering nu: ”Håller ovaccinerade utlandsfödda på och gör höstens covid till en invandrarpest?” Kanske väljer du det lite försiktigare: ”Information är den näst bästa medicinen.”

Varför inte båda? Prova om du tycker det fungerar. Att skriva personligt är att balansera. Ibland trillar du ner, ibland får även du din belöning. Den är värd risken.

Göra tidskrift är som fartlek

Tidningsmakeriet kräver ännu känsligare sinnen. Nu ska du göra en hel tidning eller tidskrift. Då måste du våga släppa loss. Vore du löpare skulle jag säga: tänk fartlek. Då går det fort ibland och sakta ibland. Ena stunden går pulsen ner, nästa ökar den.

Så ska en bra tidning eller tidskrift se ut. Jag vill möta människor. Jag vill lära nytt. Olika stunder av ditt tidskriftsnummers liv vill jag vara den ambitiösa måndagsmorgonen, den spralliga fredagskvällen eller den loja hängmattestunden. Skriv så. Redigera så. Varva inslagen så. Det finns notiser. Det finns personliga krönikor, förvånande foton, skämtbitar, dretlånga jätteartiklar som bubblar av berättarglädje.

Men mest av allt vill jag småle (eller skratta) och få lust att läsa. Läsa mer och mer och mer. Skriv så.

Den bytte hög

Alla dessa funderingar beror på att en tidskrift alldeles nyss tog klivet från töliga högen till knöliga högen. Den där de sönderlästa ligger. Jag pratar om sommarnumret av Sveriges Natur. En pliktprenumeration. På senare år har jag läst mycket lite i tidskriften, trots att jag är gammal miljöaktivist och varm naturvän.

Nåväl, en kväll har jag läst färdigt både senaste recensionsboken, nyaste romanen, det färskaste från mina vänner på Facebook samt dagens ETC.

Då tittar en pigg pollinerare fram på nattduksbordet. Det är omslaget till Naturskyddsföreningens tidskrift. Ja ja, jag tar väl den då. Jag ska ändå snart släcka.

Jaså det ljudet

Men inte hundan släcker jag. Sveriges Natur har gjort sin läxa. Visste du att namnet kabbeleka kommer av kalvlek (som i kosläpp) och att blomman har det vackra namnet bekkeblom i Norge? Visste du att höns kan räkna plus och minus upp till 15? Har du hört talas om den 100 mil långa blomsterängen?

Det hade inte jag. Hur det nu går till är jag snart inne i pliktläsningen – men här är den fylld av lust.

Först ett sex sidor vackert och upplysande fotoreportage om pollinerare av Björn Albinson. (Han har satt rekord i antal noterade fåglar på ett år och blev samtidigt nordisk mästare och VM-tvåa i bodybuilding, bara en så’n sak). Visste du att honan av flyttblomfluga på ängsvädden, hon som liknar en geting, kan ha flugit hit ända från Sydeuropa? Eller att hennes ungar flyger till samma sydliga trakter på sensommaren?

Sedan hamnar jag i ett långt intressant reportage om bristen på den livsviktiga klövern, om jordbrukets felsteg och möjligheter. Där är jag nu, stör inte. Vänta förresten, vet du vad som är min bästa belöning hittills i numret? Det är uttrycket ”Världens viktigaste ljud”.

Surret av pollinerare.

### Ordförklaring: Tölig är värmländska för tjatig, tråkig.
### Töliga högen: där skulle Flamman ligga om jag hade haft prenumerationen kvar. Välment, korrekt, mycket plikt och sällan ett leende.
### Knöliga högen (av sönderlästa blad): där hittar jag dagstidningen Dagens ETC.

Fotnot: Fartlek är när du springer en sträcka i varierande fart, från jogg till 80-90 procent av max. Du bestämmer själv farten under de olika delsträckorna, helt utifrån vad du har lust med, din egen känsla och naturens skiftningar.

Fråga inte vad det heter på engelska. Fråga inte.
Jo.
Okej då. Det heter: fartlek där med.

”Det låter som när man klipper av en taggtråd”

Först läser jag några rader om boken i tidskriften Vi Läser. Fågelskribenten Göran Bergengren räknar upp fem bra fågelböcker och nämner den som nummer 2: ”En av de bästa artmonografierna. Baker får läsaren att förstå rovfåglarnas roll genom att beskriva skönhet, dramatik och ekologi med martinsonsk formuleringskonst.”

Sedan berättar Sven-Erik Karlsson om den i sin bok Örnögon, som jag recenserar: ”En bok som jag läser varje höst och vinter. Om och om igen. En bok om längtan.” skriver han.

Till sist nämner min vän B den när vi är ute på gubbvandring i mellersta kommundelen. Klassisk fågelbok. 50-årsjubilerade den inte för några år sedan?

Tre omnämnanden så tätt, då finns det bara en sak att göra. Beställa boken från biblioteket, de har den i Arvika ser jag. Författaren heter J. A. Baker, boken han skrev heter Pilgrimsfalk. Den kom ut i Storbritannien 1967 och här i Sverige året därpå, översatt av Lars Holmberg.

Tisdag, 16.35
Somliga säger att det är den bästa fågelbok som har skrivits. Nu har jag nyss cyklat till biblioteket och hämtat den. Hammocken gungar sakta, då och då fladdrar en amiralfjäril förbi och jag börjar läsa.

Om Bakers metod:

”För att bli igenkänd och accepterad av en pilgrimsfalk måste man bära samma kläder, färdas samma väg, utföra samma handlingar i samma ordningsföljd. Liksom alla fåglar fruktar den det oförutsedda.”

Om landskapet fem mil nordost om London där han går omkring och skådar i tio år:

”Gårdarna är välskötta och lönsamma, men en doft av vanvård dröjer sig kvar, en fläkt av vissnande gräs.” ”Ett grått, ödsligt slättland där sorgen sitter fast som ett brännmärke.”

Om hur falken blir av med ohyra:

”Pilgrimsfalken badar varje dag. Den föredrar rinnande vatten, femton till tjugotre centimeter djupt. Den avstår från bad i vatten som är grundare än fem centimeter eller djupare än trettio. Bottnen måste vara fast och stenig, och stranden långgrund. Den föredrar bäckar där bottenstenarnas färg liknar dess egen fjäderdräkt.”

”I saltvatten badar den sällan.”

Efter badet kan fågeln sitta ett par timmar och torka fjäderdräkten, putsa sig och sova, noterar han.

När J. A. Baker börjar ägna sig åt fågelskådning letar han mest efter nattskärra. Sparvhökarna finns där alltid. Så en dag får han se sin första pilgrimsfalk. Det mötet blir avgörande. I tio vintrar ägnar han sig åt att få uppleva briljansen, passionen och våldet som kommer blixtrande med falken från skyn. Han skriver så: våldet.

Ögat blir omättligt på falk.

Tisdag, 17.42, efter en kort slummer medan aspen susar
Pilgrimsfalkar plockar den dödade fågeln innan de börjar äta. Vissa plockar noggrant hela bytet, andra nöjer sig med någon näbbfull fjäder. Att äta en rödbena eller björktrast tar tio minuter, en gräsand eller fasan tar en halvtimme.

”Över fruktodlingar med vinägerdoftande vindfällen, myllrande av mesar och domherrar, kommer en pilgrimsfalk glidande och slår till i en al vid floden. Vattnets krusning kastar skuggor över rovfågelns smala, spöklika spegelbild och över den spejande hägerns kalla ögon. Solen bryter fram. Hägern förblindar flodens vita hornhinna med ett spjutstick av sin näbb. Falken stiger snabbt mot de uppbrytande molnen.”

Min hammock rör sig sakta, ibland hjälper jag till och gungar med ena handen. Då och då lägger jag biblioteksboken på magen och begrundar den udda medmänniskan Bakers sätt att skriva om sina fågelmöten. En metod som kom att bilda skola i den engelskspråkiga världen, har jag förstått.

Hur är det Sven-Erik Karlsson skriver i Örnögon? J. A. Baker var en okänd ensling med dålig hälsa som vandrade omkring i ett kustlandskap i östra England. Varje dag i alla väder spanade han efter sina pilgrimsfalkar. I dagboken beskriver han de märkvärdigaste händelser i landskapet. Tio år tog det, sedan orkade den reumatiske Baker inte längre. Dessutom hade jordbruksgifterna dödat de flesta falkar i trakten.

Sven-Erik Karlsson igen:

”Så skickade han in sitt manuskript till bokförläggare i London. Där hade de ingen aning om vem manusets upphovsman var. Han hade inte ens telefon. Han fanns därute nånstans i de dimmiga kusttrakternas anonymitet.”

Men ut kom boken och en klassiker blev den. I sin filmskola låter Werner Herzog eleverna läsa tre böcker som ska visa hans pedagogiska målsättning att gå utanför sig själv. En av böckerna är ”The Peregrine”.

Snart är det höst. Snart är det dags för Sven-Erik Karlsson i Gustavsfors att ta fram och läsa den ultimata fågelboken igen.

Onsdag 10.14
I dag är det småkyligt, jag har dragit på mig en yllepläd. Ligger jag stilla i hammocken kommer skatorna närmare, nyfikna.

Baker om att bli alltmer lika de falkar han studerar:

”Jag tittade inåt skogen. Där satt falken hopkurad på en torr gren i ett skuggigt skrymsle och vaktade på mig. Vi lever dessa dagar samma slags liv, han och jag. Ett liv fyllt av fruktan och extas. Vi skyr människor. Vi hatar deras plötsligt höjda armar, deras meningslösa gestikulerande, deras oberäkneliga gång, deras klumpiga manér, deras gravstensvita ansikten.”

Om ljudet av en morkullas kotpelare:

”Men falken hinner upp den och slår den till marken; den faller med en dämpad duns. Falken landar ovanpå den slappnande fågeln och griper med näbben om dess hals. Jag hör kotpelaren knäckas, det låter som när man klipper av en taggtråd.”

Så där fortsätter det dag efter dag i J. A. Bakers detaljerade dagbok från vandringarna en höst och vinter i början av 1960-talet. En enda höst och vinter? Dagboksanteckningarna nämner bara dag och månad, inte år. Jag misstänker att han har samlat anteckningar från många av de tio åren till ett.

Här skulle jag kunna citera länge ur min nya favoritfågelbok, men det känns inte rätt mot författaren. Han är värd att läsas i sin helhet.

När jag berättade att jag läst och gillat boken Örnögon antydde en vän att han ansåg den var aningen enahanda. Där är jag inte överens, men så kan man förstås tycka. Kanske tycker vännen att Bakers bok också är tjatig. De är på många sätt lika. Mitt råd till honom och andra: sträckläs den inte. Läs några pilgrimsfalksmöten i taget.

Missa inte slutet.

### Det är fler som insett J.A. Bakers storhet som naturskildrare.
### I december kommer hans bok ut igen i nyöversättning i Sverige, läser jag när den här texten strax är klar.
### Förlaget Bakhåll ger ut den under den mer korrekta titeln Pilgrimsfalken. Då går boken att få från Bakhåll eller exempelvis via Bokus.