Där nerförsbacken slutar

Havet vid Varberg

Jaså är det här du är.

Jaså var det hit allt vattnet i bäcken bortom vår gräsmatta skulle. Här slutar nerförsbacken som börjar i vår skog.

Varje gång jag hör havet rulla tänker jag på människans resor. Hit kom de en gång, inte vet jag hur, och slog sig ner. Inte talte de svenska, inte sjöng de nån nationalsång, de visste knappt vad lagom var. Det var bara det att de hade reslust och behövde utforska. För att leva förstås, för maten i magen, men också för den nyfikenhet som alltid drivit förfäder att färdas mot det blå vid horisonten.

En gång föddes den nyfikenheten i Afrika. Därifrån drog de vidare, befolkade vik efter vik av sitt klot. Även den värsta rasist bär en afrikan inom sig, generna är därifrån. Det skrattar jag åt varje dag.

Hit till havskanten kom de. Toppen på halvön var en ö, där klev de i land. Följde småningom den största älven uppåt, i generationer. Fick gröna stövlar, färgteve och diskmaskin med dataprogram. Men varje gång de tänder en brasa 650 meter bort i skogen intill Forshaga, vaknar en nyfiken förmoder och förfader inom dem.

-Titta, vi har tämjt elden.
-Å en köttbet, jo jag tackar, jag.

Jaså var det här de kom.

Elsa Beskow förklarar

Olles skidfärd

Lördag, snön vräker ner och vi älskar det. Hurra för Sydvästra Svealand, hurra för grossbolstorpsk vinter och vitt, vitt, vitt!

Härom kvällen läste jag Olles skidfärd av Elsa Beskow, det var länge sedan men precis som jag trodde. Än bjuder sexåringens skogstur moderna barn på aha-upplevelser. Än vibrerar den berättelsen inom mig.

*

När Olle fyllde sex år fick han ett par nya skidor av far. Han hade inte haft riktiga skidor förut.

Men vintern dröjde länge att komma det året. Visst kom det litet snö ibland, men den töade genast bort, innan marken hunnit bli vit ens. Olle han gick där och längtade och längtade och undrade: ”Blir det då aldrig vinter i år?”

Igenkänningen börjar direkt. Hur många kvällar stod jag själv med näsan tryckt mot barnkammarrutan? Platt näsa, klent med snö där ute i bondgårdsmörkret, bara vinden som ven mot tvättstugan, tegelhuset och vår yttervägg.

Sedan kom den. Vit och fin, hela världen ommålad och mjuk.

Ett par veckor före jul började snön falla i stora flingor, och det snöade två hela dagar och nätter i sträck, så att allting blev insvept i ett tjockt täcke av snö. Och när Olle vaknade på morgonen tredje dagen, var himlen lysande blå, och snön glittrade som av milliontals stjärnor.

Två par barnaöron lyssnar, två par ögon tittar på bilderna när jag läser boken för dem. Barnet inom mig lyssnar också, glöm inte den ungen. När det gäller snö blir jag aldrig vuxen, senaste snöängeln fick jag till för bara några veckor sedan vid pulkakullen.

Ivrigt följer vi Olle ut i skogen. Där dignar granarna under bullig snö och andedräkten är ett vitt moln ur munnen.

Vad det var vackert i skogen! Och vackrare blev det, ju längre in i den Olle kom. Olle tyckte, att det var, som om han kommit in i vinterkungens förtrollade slott, och därför ropade han med hög röst: ”Tack, snälla Kung Vinter, för att du har kommit till slut!”

Snart får vi träffa den allihop. Farbror Rimfrost, Kung Vinter, Gumman Tö och Prinsessan Vår.

”Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”

*

Visste jag det inte förut, så skulle jag inse det denna kväll vid läslampan, med två intresserade snövänner bredvid mig. Naturen i sig är god nog att älska, de fyra årstiderna med. Men våra goda naturskildrare hjälper oss på traven.

En gång, i min barndom, har Elsa Beskow skickligt förklarat det jag inte visste att jag tyckte. Det gör hon än.

Kom, nu går vi ut och åker pulka. Det snöar. Tjohoo!

Vänta lite nu …

… jag har inte tid. Blogga själv får du se hur lätt det är. Den här veckan har jag grillat i skogen på måndag och på torsdag. Olika skogar, olika grillkompisar en eller två generationer bort, men samma äventyrsrök i kläderna. Det måste bo många gamla svedjefinnar och kolare i mina gener. Varenda sinne småler varmt så fort en utomhusbrasa brinner.

Elden brinnerI går lärde jag mig ett nytt namn på lägerelden. Ett fint ett.

– Jägarteve.

En mobil lur

Tupp

Det där med mobil lur som senior är ju genialt. Än tar jag tuppluren på kökssoffan, än ovanpå sängen. Man ska ha ett rörligt intellekt, världen är full av vilbara ställen.

Där ligger jag och tänker de djupaste tankar.
Där ligger jag ävenså och tänker en ytlig tanke. Den är go’ast.

Slumrar till.

Vilstund# En tupplur är en lätt, kortvarig sömn, skriver Nationalencyklopedin.
# Ordet känt sedan 1843.
# Det lurigaste med tuppar är att de gärna flyger en stund utan huvud, nyss nackade. Det blir vissa tuppars mest mobila stund.

Så tänker jag.

Naturskyddsföreningen filar

Vargaffisch

Varje dag går jag in och tittar på Naturskyddsföreningens olika webbplatser och facebooksidor. Än har jag inte hittat något. Först tänkte jag att det hände ju mitt i julledigheterna, vi naturvänner behöver också ha ledigt ibland. Sedan tänkte jag att de filar väl på formuleringarna.

Nu vet jag snart inte vad jag ska tänka. Varför har inte Naturskyddsföreningen tagit avstånd från den behandling och de hot som den unge eftersöksjägaren i Värmland blivit utsatt för?

Min syn på vargen kan du läsa om här. Här ska inte utrotas nåt, men … ja, läs själv. Min syn på Naturskyddsföreningen? Jag avvaktar lite till. Än är jag medlem där.

De filar väl på formuleringarna.

Backen är sig lik men inte jag

Flyger över snön

Arkivbild.

Mitt i elljusbacken tittar pulkabarnen förundrat på mig. Vad håller den där på med? Jag har startat i vanlig takt, den fart jag hade innan skadan, men nu märker jag skillnaden. Backen är sig lik men det är inte jag. Sista tio metrarna innan krönet är det svårt att kalla löpsteget löpsteg, jag stapplar.

Allt har börjat med glädje. Den glädje som bara en blivande runda i decimeterdjup snö och fem minusgrader kan ge åt en människokropp. Äntligen har snön fallit över sydvästra Svealand, äntligen har jag kommit så långt i min rehablöpning att jag får springa sju minuter i sträck, mitt i passet.

Klaga inte på rehabiliteringen, den har jag uppfunnit själv efter att ha sneglat på en idrottsläkarspalt på nätet. Den här gubben ska inte ha något återfall i benhinneinflammationen, det är det enda viktiga. Återkomsten får ta sin tid, det struntar jag i, jag ska inte till Rio i sommar i alla fall. Möjligen Tokyo-OS 2020.

Eller möjligen inte.

Just det, när Rio-OS går i augusti, då är en annan pensionär och kan titta på marathonlöpning på tv hela nätterna. Tjohoo!

Första gången med broddar
Medan den kära vännen sätter broddar på löparskorna klär jag mig i dubbla lager. Munnen vattnas och benen spritter men lungorna är mer eftertänksamma. Idioten cyklade inte, idioten simmade inte… För första gången denna vinter får jag lov att gå i foppatofflor över verandan när jag ska springa. Den är i trä och jag tänker inte sätta dubbspår i trävirket. I stället får jag snällt sätta mig längst bort på trappan och snöra på mig skorna där.

Rehablöpning. En minut gång, en minut lättjogg. Så började det för sju veckor sedan. Sedan dess har jag tränat på att hålla igen och lyckats fint med det. Ibland glömmer jag att titta på klockan när jag springer men det jämnar ut sig. Enda gången benhinnorna muttrade på allvar efteråt, var när jag lyckades vinterbada fullt påklädd långt borta i Skivedskogarna och fick halvskynda mig i en timme, hem.

Sträckan jag får springa har ökat, vecka efter vecka. Meningen är att jag ska kunna springa 30 minuter sammanhängande i lätt takt vecka 3, 2016. Då har jag verkligen inte jäktat med upptrappningen.

Själen sjunger
Skorna på, tar gps-klockan från verandaräcket. Det brukar ta lika lång tid för henne att hitta satelliterna som för mig att knyta skosnörena. Först en minut gång, sedan en minut spring. Kylan smeker kinderna, när jag passerar Lindåsgatan trillar redan tårarna, snart springer jag förbi Backsippans forna fritidshem och då är det ännu värre. Borde jag ha lämnat glasögonen hemma? Nej, gränsen går vid 10 minus.

I början är det välplogad gång- och cykelväg men ändå tillräckligt med packad snö för att broddarna ska trivas. Utför går det lätt och nere på platten mår ben och lungor fortfarande fint. Själen sjunger, tass tass tass mot Grossbolsgatan när jag viker höger ett tag, innan jag svänger in bland husen på Hantverksgatan. Ute på Storgatan viker jag vänster och strax vänster igen, ut i lössnön på gräsmattan bakom skolan.

Älskade snöpuls.

Sju hela minuter
Spår av löparlycka
Där far jag runt några minuter sedan. Sju hela minuter närmare bestämt. Så långt har jag inte sprungit i sträck sedan budkavle-DM i september. Änglarna sjunger.

Går en minut igen och sedan ligger elljusbacken väster om Pingstkyrkan där lockande som alltid. Fullt med barn och pulkor på glid, vad gör det. Det finns plats för en 64-årig farbror med drömmar.

Där drömmer jag mig nu uppför, steg för steg sedan, medan pulkorna viner kring benen.

– Vad i all sin dar håller den där farbrorn på med? undrar barnen. Det undrar mina lungor med.

Dom ska härdas.

Försöker fylla folks kontrollbehov

Hur är det Mikael Wiehe sjunger om sångaren Victor Jara, som blev mördad efter kuppen i Chile den elfte september 1973?

”…att dö för förtjänst
det väger lätt som en fjäder
Men att dö för sitt folk
det väger tungt som en sten”.

Själv är jag inte direkt den heroiska typen. Jag blev journalist för att förändra världen (det gick sådär) och sedan informatör i det allmännas tjänst. Först för att hjälpa folk skydda sig mot brand och olyckor och senare för att göra det lättare att resa miljövänligt.

Jag tycker om att ha ett jobb där det även finns ett ideellt motiv. Dö för mitt folk har jag inte tänkt mig men tjäna det känns bra. Även på fritiden ibland.

Tungt men kul
Så nu ska jag strax ut och rekognosera de sista stolpkontrollerna till vårens första kartsläpp i friskvårdssatsningen Friska Forshaga. Femtio kontroller har jag hittat på sammanlagt, en del lätta, några svåra. Tre stycken återstår att titta till, innan kartan kan lämnas till tryck. Det är första gången jag gör just det här jobbet och ansvaret känns fint att bära. Tungt och kul på samma gång.

Jag tror inte mina tidigare kollegor varit ute i skogen och rekat i mellandagarna förut, men nu blev det sent bestämt vilket område vi skulle använda. Jag hade inget val.

Vinterbadat av misstag
Långsamt men säkert har jag skannat av områdena öster och väster om Klarälven. Muttrat över vindfället som behagat ramla rakt över min tänkta kontrollpunkt dikesslutet, njutit av utsikten jag upptäckte när jag sprang alla tätortens gator för något år sedan, vinterbadat av misstag i ett surdrag. Filat, flyttat tänkta kontroller och mått bra.

StolpjaktStilla snöfall över Forshaga, äntligen lite snö igen. Tre kontroller kvar.

Tjäna folket.

Gråsparven, Aspenström och Berit Ås

Morgonhimlen

Morgon i december. Läser Werner Aspenström i soluppgången. Ovanför Bjurerud långt borta i öster är himlen orange, blå och annat nymålat men i min skalle surrar en flock gråsparvar.

Gråsparven sörjer inte hästlorten.
Den spiller inte tid på framtidsforskning.
Den burrar upp sig, väsnas, parlerar,
dagsdebatterar, hoppande från gren till gren.
I skruvisens vinter
håller den spiksoppan varm.

Då slår det mig att detta är en intressant fågelvinter, vi har fått gråsparven tillbaka på tomten. Var det 15 år sedan sist? Han far omkring bland pilfinkarna och leker att han är med i Agenda.

Det gör inte finkarna.
De har annan härskarteknik.

# Berit Ås räknar upp fem härskartekniker.
# Osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam.
# Senare har hon lagt till ytterligare två.