Du ser nära ut på bra håll, sa hon till honom. År efter år. Till slut var det sant.
Erik Gustaf Geijer hade ett par nya skridskor under sängen när han dog. Målvakten Stefan Livh glömde fjärrkontrollen i kylskåpet. Vem vill inte bli förlagd?
Minne är för amatörer.
En rejäl glömska kräver år av träning.
Får en väldig lust att citera bloggen från den 10 december:
Landskap är tid som inte har bråttom.
Klimat är väder som har tänkt på saken.
Kärlek är när varje sinne blir saligt så fort det får chansen.
Alla sinnen du har.
Så där fortsätter det sedan.
Dretvä’r är när det regnar fast du tydligt sa ifrån.
En del dagar i sommar och sensommar har jag tänkt att vädret kanske har bestämt sig nu och blivit klimat.
Vädret kan vi inte göra mycket åt men klimatet står på dagordningen, både den 14 september och alla andra dagar. Det kan vi faktiskt påverka.
Gör det.
En gång i tiden fick Forshaga besök av bajamaja-mannen. Han hade sitt intresse. Men livet går vidare och nya män med nya böjelser dyker upp i spalterna. Här är två:
– Bajs-mannen i Mariestad.
– Kylskåps-mannen i Hagfors.
Själv springer jag milrundor i hällregn, i dessa tider är det nästan normalt. Undrar vad tanken är med att ställa in kylskåp i hallen hos folk? Undrar vad den förste tänkte i Mariestad, när han skulle ringa och anmäla vad som hänt hos honom?
”Jo, det är så att det är nån som varit på toaletten här …och glömt att spola”.
”Ja ru, ja ru, ja ru. Å annars mår du bra?”.
Bajsmannen:
Okänd person bajsar i lägenheter i Mariestad
En dag tar jag med mig en 6-årig kompis på svamppromenaden. Det är ett lyckat val visar det sig, hans ögon sitter närmare kantarellerna än mina och under tiden för vi intressanta samtal. På ett vikt A4-papper antecknar vi sådant som vi ser. Hussvala, groda, älgbajs. Då och då viskar han ett halvhögt ”Där!”. Varför då? frågar jag till sist. ”Jag tränar, ifall jag får se någon svamp”.
Metoden fungerar, strax därpå hittar han några nya igen.
”Där!”.
Sista backen hem, dagen efteråt när björken är kapad.
Regnet vräker ner, mer än vindrutetorkarna orkar med i de värsta byarna. Då och då dansar en ännu värre dusch över vägen. Vinden tjuter och får granskogen längs vägen att huka. Grenar far genom luften, ibland hörs en duns när de träffar bilen. Molnen gör dagen blåsvart men blixtarna kommer tätare nu, då lyser världen upp. Ibland har blixten och dundret så tätt sällskap att jag inte hinner räkna. Bilarna bakom håller avståndet fast vi kör i 40, några stannar till vid första parkeringsfickan de hittar och där står de sedan.
Jag är en modig människa. Jag törs ställa mig på scener och försöka vara rolig, fast jag är rädd varje gång. Jag törs skriva på facebook att jag gillar foppatofflor. Men jag är också modig nog att erkänna att den här eftermiddagen, måndagen den 4 augusti 2014, är första gången jag är riktigt rädd vid ratten mellan Färjestad i Karlstad och Skived i kanten av Forshaga. Ännu räddare när jag kommer fram till Forshaga, värre väder har jag aldrig kört bil i om sommaren.
En nyttig påminnelse
En gång i tiden höll jag kurser med Kommunal i Värmland. Då brukade jag säga till kommunalarbetarna att de borde ordna en rejäl vattenläcka var tredje år. Ett skämt, förstås, men visst hade det varit pedagogiskt.
Vi behöver bli påminda ibland om allt detta arbete som svenska arbetare och tjänstemän lägger ner, för att vår vardag ska fungera. Vatten kommer ur kranen, elström strömmar genom sladden, internet och annan trafik fungerar.
Tvingas vända tre gånger
Klockan kvart i fyra når jag fram till Skived genom ovädret. Det är ännu värre nu. Då har jag duckat reflexmässigt många gånger för blixtar och grenar. Nu kommer det en stor stadsjeep körande på gång- och cykelvägen till vänster. Idiot! tänker jag men strax därpå måste jag också svänga över dit. Det ligger ett träd över vägen.
I sista backen upp till vår gata ligger nästa träd, en björk, över asfalten. Jag vänder, tittar på himlen och bedömer att det är liiite mindre tätt med blixtar mot söder i tätorten. Det hjälper inte. Kommen till södra infarten till Forshaga, några kilometer bort, får jag vända igen. En stor björk har fallit över Storgatan, på båda sidor om trädet står personbilar och tradare i kö. Då kör jag in en småväg efter älven men får vända där med. Hela tiden blåser, blixtrar och mullrar min värld. Regnet har ökat, ibland får jag stanna medan torkarna kämpar. Blixt efter blixt lyser upp himlen norrut och ändå är det den vägen jag måste ta för att kunna ta mig hem. Bara inte den vägen också är blockerad.
Det fungerar till sist. Strax efter att jag ringt 112 och berättat om de fyra träden över vägarna ringer min kära vän. Vårt hus står kvar, hon har precis hunnit hem. En stund senare blir vi strömlösa, vilket nästan aldrig händer. Dator och telefon har vi förstås dragit ur jacken till, nu sitter vi vid sterinljusen och ser mobilerna få allt sämre täckning timme efter timme. Masterna är också strömlösa. Täckningen blir sämre, varenda webbplats segare.
Välfärden kräver välfärdsarbetare
Alltihop är mycket pedagogiskt. Själv rycker jag till när blixtarna kommer nära men min fru tycker det är storslaget och det får man hålla med om. Samtidigt konstaterar vi vad vi vetat länge. Det är folket som gör historien. Det är människans arbete som gör att våra liv kan fungera. I vardag och i oväder.
– Just nu, säger jag, är det fullt med jourgubbar och gummor som röjer upp överallt. Mitt i åskan. Kapar nerfallna träd, letar efter elfelen, pumpar vatten ur källare och skickar ut information.
Naturens krafter är storslagna. Det är människans också, när hon sluter sig samman och skapar samhällen.
En dag bara står den där. Vi är till sta’n och där har en människa plötsligt ledsnat. ”Uh va’ trött ja blir, ja’ vill inte…” sa hon. Jag tror hon sa det. Kanske var det något som chefen hade bestämt, kanske en kund som klagade eller så var det bara första dagen efter semestern. Den där sortens måndagsmorgon när du måste men inte vill.
Jag tror på det sista alternativet.
Kontorslandskap kallar jag bilden. Det är en stol, en riktig skrivbordsstol. Den står långt ute i vattnet, där Klarälven precis har svängt vänster vid Sandgrundsudden. Solen i Karlstad glittrar, det är 28 grader varmt i skuggan, just där har det aldrig stått en stol förut. Någonstans, i ett rum, fattas den stolen.
I dag är det första dagen efter min semester.
Semesterresans dramaturgi kräver att vi hamnar i Grangärde.
Vi kommer från fjällvandringar i Sälen med älskade vänner. Där har sjuåringen lärt sig tycka om att dricka rinnande fjällbäcksvatten och fyraåringen att gå nya stigar och vila på psykologiskt utplacerade bänkar längs leden.
Två eftermiddagar i Sälenfjällen jagas jag av småspovar som flyger nära och ropar att fjället jag springer på är deras. Dem har jag aldrig sett förut, fast fågelböckerna berättar att de gärna jagar korp. Mig får de att veva med armarna i luften till självförsvar på toppen av Gammelsätersfjället, 871 meter över havet. Lycklig noterar jag en ny art i mitt klena fågelminne och önskar att någon hade sett oss nerifrån stugan.
Gul mittlinje kvar
Nästa mål är söta Säter och därefter Grangärde. Dan Andersson tycks nästan, men bara nästan, vara glömd i byn med dess 351 invånare. På kvällen pratar jag med de som driver Gästis. ”Social verksamhet”, säger mannen glatt om restaurangen, han som sålde sitt skogsmaskinföretag. ”Ska du springa, så spring runt sjön”, säger hon.
Runt en hel sjö? Ja, runt Björken vid Grangärdes andra strand är det drygt en mil. En fin morgonrunda visar det sig. ”Du springer österut mot Östanbjörka och följer banvallen till höger där byn tar slut.”
Det sista lyder jag inte. I stället tar jag råd från en man i den dockskåpssöta byn bortom sjön och väljer stigar och skogsvägar söder om banvallen. På tillbakavägen norrut hittar jag resterna av gamla landsvägen genom skogen. Skogstraktorerna har gått hårt åt asfalten men mitt i vägbanan skymtar den gula mittlinjen. Också det en lycka.
Omkörning förbjuden.
Väcker genom vita spetsgardiner
Mitt morgonpass blir drygt elva kilometer visar gps-klockan. Mot slutet passerar jag den stora kaplansbostad som de byggde åt prästen för 300 år sedan, för att få honom att stanna fast lönen var klen. Kaplansbron är sinnrik i sin stenkonstruktion, påstår skylten, och då måste jag förstås klättra över broräcket och ner till vattnet för att undersöka. Sinnrik? Absolut. Så där har vi barn byggt med klossar i alla tider. Vi är sinnrika.
Kvart i nio på morgonen är jag tillbaka vid gästgivaregården med den trevliga servicen. Några timmar tidigare började dagen med att solen väckte oss genom vita spetsgardiner och sedan åt vi frukost på verandan, medan Bysjön blänkte västerut. Här finns en sjö åt alla håll, det var en gång sjöfarten som fick Grangärde att växa.
Det bästa med att resa
Kvällen därpå kommer vi hem efter vår vecka i berg och dal. På Grossbolstorps höjder är hallonen mogna, väldigt mogna. Klockan 21.15 plockar vi tre liter i mild panik.
När vi vaknar äter vi hallonfrukost på egen veranda. Det är det bästa med att resa. Frukosten hemma, morgonen efteråt.
Trivs.
Nu tar bloggen semester. Det finns för många svampar, smultron och hallon att hämta.
Jag kommer nog att bunkra en och annan text i datorn under tiden, kanske behöver jag dem efter sommaren. Men det återkommer vi till.
Bada nu. Se Västanå teaters uppsättning av Nils Holgersson, det gör vi i år igen. Tror det kommer att bli folk av pojken Holgersson den här gången med.
Ät mera svamp.
Mina berättelser från Västanå Teaters publikskola
inför Nils Holgerssonföreställningen i fjol:
1. Sveriges första värstingresa
2. Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby
3. Berättelsen om en lada som spelar teater
4. Genrep och tamgåsen flyger
En blixt skär genom luften, efter tre sekunder kommer mullret. Förr trodde folk på Tor och innan dess på andra arga krafter. I dag tar vi fram mobilen och tittar på SMHI:s blixtkarta. Javisst det åskar, berättar bilden, fullt med rött på kartan. Hon kommer västerifrån. Det ser ut som om det ska bli värre.
Vill jag ha all denna kunskap hem till min altan när regnet gapskrattar? Vill jag det? Kunde inte meteorologerna ha en snällversion för åskrädda?
”Det ser ut att bli en aaanings aning regn”, kunde de börja, lite försiktigt. ”Kanske ganska mycket regn…”
Så man fick en chans att vänja sig.
Underliga tider vi lever i. Förr drog jag till skogs klädd som jag gick och stod. Möjligen iförd stövlar. Numera behöver jag allt detta för en enkel svampjogg en vanlig semesterdag:
Löparoverall av märke R90. Sämmerlöparskorna. Gps-klocka så jag hittar dit igen. Mobiltelefon i plastpåse modell mindre. Vätskebälte med H2O från kranen. Blöt keps som det står San Francisco på.
Efteråt naken fästingbesiktning av den kära vännen.
Kantarellerna bryr sig föga. De gör som de alltid har gjort.
