Kategori: Natur

Arg varenda gång

Hamnar på Spa och kurs i storytelling. Jag säger till fryksdalingarna som jag ofta gör när jag återvänder till Sunne:

– Jag blir arg varenda gång jag kommer hit.

Kommunalrådet ser behärskat konfunderad ut. Som funderade han på att gå i försvarsställning eller åtminstone säga något snällt om orten vi sitter i.

– Ja, fortsätter jag, det är så vackert här. Varför flyttade jag nånsin härifrån?

Snön faller. På höjderna mellan Klarälvens och Frykens dalgångar låg den vykortsvit. Blank väg, långsamma bilister i förstagångshalkans tveksamma försiktighet. Vid Ås såg jag en älg som åt äpplen, vid Östanås två betande rådjur.

Kursen fortsätter. Ola Persson och hans medarbetare tycks fundera över om den utflyttades ilska är något att haka upp en story på. Nja, innan kvällen är över har vi hittat bättre historier att ge liv åt våra verksamheter med. Stoltheten, glöm inte stoltheten, det är den som bygger berättelserna.

Förresten är det inget fel på Forshaga. Vi har våra historier.

Sina drömmars mö

Semester, sitter på en sten bortom en stig ovanför Ängbråten och dricker kaffe ur en kåsa. Lyssnar till skogens novemberljud, känner lugnet i bröstet och kommer att tänka på en annan naturvän. 1895 skrev han detta:

Men kan en socialdemokrat älska ”våra strömmars brus”, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ”bäckarnas språng”, så länge endast strändernas ägare få fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska ”den mörka skogens dystra sus”, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska ”stjärnenatten”, varunder en här av utplundrade proletärer hacka tänderna av köld, och ”sommarljuset”, i vars sken de få arbeta sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig.

Axel Danielsson heter skribenten. Han var inte så dum den stavnäspôjken.

Utsikt från min fikaplats.

 

 

 

 

Telefonbild: Utsikt från min fikaplats.

Novembereftermiddag, springer

Semester. Slutavverkar solrosorna vi gröngödslade delar av trädgårdslandet med. Ståtliga soldater som vaktat färdigt stupar och hamnar på komposten. Den heliga komposten. Sedan spadvänder jag landet medan jag tänker på grävarkollegerna som grävde hela Göta kanal för hand med sina stålskodda träspadar.

Då vattnas det redan i munnen. Bokstavligen. Jag ska springa. Det gör det då.

Fem över halv tre lunkar jag gångvägen mot nordväst och viker av ut på ängen i det sneda solskenet. Hela dagen har varit klarblå. Isfläckar, rimfrost i gräset, frusna löv frasar, benen en aning tunga efter kroppsarbetet, kylig luft som svalkar lungor och hals.

– Gu’-va’-gôtt, gu’-va’-gôtt, gu’-va’-gôtt! trummar fötterna mot elljusspårets hårdpackade grus. Svetten börjar sippra fram i ryggen, tankarna får fara fritt. Mitt i mördarbacken kommer jag på en sak som jag vill göra med webben på jobbet. Vid hinderbanan lite senare skriar en större hackspett och högt ovanför Grossbolstorp flyger två korpar förbi på väg mot Kil. När jag kommer hem är det en och en halv grad kallt.

Skorna luktar skog och lycka.