SVENSSONS SLÄNG – Sida 145 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Störande ord i vår vardag

Lugnt.

En gång i tiden bevakade jag mejeristämmor. Varje gång reste sig någon välmenande mjölkbonde och efterlyste mer politisk reklam på mjölkpaketen. Det behövdes tyckte han, böndernas parti behövde synas och den placeringen var ju perfekt.

Varje gång fick han samma svar från ledningen. ”Det ska vara lugnt vid frukostbordet”.

Svårare än så var det inte.
Då.

# Anekdotiker. Person med svårartad böjelse för att berätta små historier ur sin levnad.
# Apropåoholic. Se Anekdotiker.
# Ibland har även den klokaste svårt att förstå hur anekdoten hör ihop med senaste samtalsämnet vid fikabordet. Ta bara bilden ovan, vad tror du det är för kreatur, va’? Vad har dom med en tunnelbanestation i Stockholm att göra?

Nog finns det hopp

Den förste som visade mig ett datachip en gång i mitten av 1980-talet var över 80 år. Han var född i Kina under boxarupproret och familjen tvingades fly. Staden namn uttalades Junch’ping och så uttalades även den svenska stad de hamnade i. Det tyckte han var intressant.

Till sin 90-årsdag hade han skrivit en debutdiktsamling, som han gav sina barn och barnbarn i present. I samma veva redigerade jag en antologi där han var med. Den höll på att aldrig bli färdig för tryck, han filade ständigt på formuleringarna. ”Slutgiltig version” stod det alltid i följebreven. Varje gång, många gånger.

Nog finns det hopp. Detta apropå chip – och år.

Mera mys
Någonstans i en låda har jag ett gammalt chip. Jag brukade använda det som rekvisita vid scenuppträdanden och skrivarkurser.

Tack, tekniker. Datachips har fixat fler fredagsmysigheter än den frejdigaste fabrik i Filipstad.

Det vet en ju att det är organiserat

Kampanjen mot tiggarna i Europa är organiserad. En bekant till mig såg hur en av debattörerna kom åkande på morgonen i en flott Mercedes.

Hälften av pengarna en tiggerimotståndare får ihop måste han lämna ifrån sig, fast många försöker låta bli. Dyra mobiler har de också.

Måste de komma dragande med sina lattemuggar överallt?

Löparlärdom nr 126-130

Även motionslöpare åldras. Med välbehag? Det kan diskuteras, särskilt om löparen varit skadad åtta år mellan två träningspass. Använd det du behöver av lärdomarna och gläd dig åt din löplust, vad än gps-klockan muttrar. Snabbhet är färskvara men det måste inte din entusiasm vara.

Löparlärdom nr 126: Om förra gången ditt namn fanns på en tidnings resultatsida var år 2000. Då är det inte säkert att sportjournalisterna slöat till. Du kan ha blivit gammal.

Löparlärdom nr 127: Om du börjar bli rädd att hänga med en åttaåring sista hundra meterna på träningsrundan, för att du inte vill sträcka dig. Då är det inte säkert att du bara är hänsynsfull mot kamraten. Du kan ha du blivit gammal.

Löparlärdom nr 128: Om du över huvud taget låter bli att springa några lopp, eftersom du är rädd att folk ska se din tid i resultatlistan på internet. Då har du blivit gammal.

Löparlärdom nr 129: Om du springer ett femkilometers tempolopp i bra fart på träning och först är väldigt nöjd, men sedan upptäcker att det var samma fart du höll när du persade på 42 195 meter. Då är du gammal.

Löparlärdom nr 130: Vill du vara både gammal och klok? Låt åttaåringen vinna men sluta bekymra dig om dina lår. Anmäl dig genast till en tävling på 10 kilometer. Låtsas att du fortfarande tycker det är en stuvbit. Vem sa att en gôbbe måste bära sina år med värdighet?

Folk kanske inte alls ser ditt resultat på nätet.

Moahahahaha.

Fler löpta lärdomar
Löparlärdom nr 1-25 – Löparlärdom nr 26-49 – Löparlärdom nr 50-89 – Löparlärdom nr 90-116 – Löparlärdom nr 117 – Löparlärdom nr 118-122 – Löparlärdom nr 123-125

Drönar är det minsta den gör

Först var folk skeptiska till datamaskiner. Visionen talade om några få superdatorer i vårt land (i statliga och privata monopol), byggda för massregister och kontroll.

Sedan kom webben och e-posten och många kritiker svängde. I Sverige gjorde LO-datorn och arbetsgivarnas erbjudanden om personaldatorer att datorn och nätet kunde spridas snabbt till många hem. Användningen decentraliserades. Megafonerna uppifrån började ersättas av ett mer demokratiskt samtal på lika villkor. Sociala medier kan fungera så.

Men kapitalet vill gärna gå in och kontrollera ny och nyttig teknik. Sedan länge tar internationella jättar som Google och Facebook maten ur mun’ på våra dagstidningar, både här och i andra länder. De har blivit jättar även på annonsmarknaden och är en av orsakerna till att den svenska journalistiken vissnar, blad för blad. Nu berättar Facebook att de tänker skicka upp jättelika drönare, som ska fungera som flygande nätdistributörer och göra internet åtkomligt på nya platser. Google har liknande planer.

Under tiden har många av oss frivilligt lämnat våra privata uppgifter till dem båda. Massregistren är större än någonsin och insamlarna har krupit mycket längre in i våra liv än några statliga register någonsin skulle ha vågat.

Jättarna styr
Jag älskar internet. Jag bor periodvis på Facebook. Google är mitt ständiga verktyg, kunskapsletare som jag är. Men var det verkligen meningen att vi skulle gå mot ett nytt monopol? Var det så det fria, en gång annonsfria nätet var tänkt? Jättarna styr mer och mer över vad vi får se och läsa.

Häromdagen fick västmanlänningen Jesper Nilssons berättelse stor spridning. Den handlar om varför han lämnar Sverigedemokraterna. Nu har Facebook sett till att blogginlägget inte går att dela på fb. Monopolet har talat, så fritt var det nätet.

Snart lyfter första drönarn drygt två mil upp i luften.
Dröna är det minsta den tänker göra.

# Den 12 april 1994 postade de amerikanska advokaterna Laurence Canter och Martha Siegel historiens första kommersiella spam.
# De publicerade reklam samtidigt i minst 5 500 diskussionsgrupper på Usenet. En hög siffra då.
# Resultatet blev att servrarna hos deras webbtjänst kraschade. Sedan låg de nere i flera dagar, på grund av alla klagomål från arga nätanvändare. Canter och Siegel hade brutit mot den tidens nätetikett. ”Du marknadsför inte på nätet”.

Tiggare ihjälfrusen vid värmländsk vägkant

En gång kom jag cyklande från Årjäng, tog åt höger i Södra Ström och fortsatte uppför backarna via Kalleboda, njöt av utsikten i Lenungen och kom småningom fram i Glava. Där såg jag mitt livs enda bilverkstad med blommor i fönstren.

Det var då. Nu bilar vi i andra riktningen men skogen är sig lik och vägen än mer. Har jag någonsin cyklat en lika krokig och backig grusväg? I Lenungen och Kalleboda sitter skyltar på tre språk vid vägkanten. VARNING! Brant backe, cykla sakta!

Vägrade hjälpa den fattiga
När det är några kilometer kvar till Södra Ström känner jag igen stenen med offerkastet. Bu’sten, namngiven av Kallbufjället. Bu’ som i bod, antar jag.

Sägnen berättar om en tragisk händelse. En kall och snöig julaftonskväll mot slutet av 1700- eller början av 1800-talet kom en kvinna gående. På armen bar hon sitt oäkta barn. Under dagen hade hon bett om husrum i en gård i närheten men fått nej. Husbonden ville inte ge husrum åt en sådan kvinna. Ett barn fött utom äktenskapet var en skam. Den skammen ville han inte dela.

På juldagsmorgonen far han med familjen till julottan. Då får de se kvinnan med sitt lilla barn i famnen intill Bu’stenen. Ihjälfrusna, halvt översnöade. Sedan dess har historien berättats från generation till generation. Hela tiden har människor lagt blommor eller ris vid stenen, till minne av den döda kvinnan och hennes barn.

Det fortsätter de att göra.

En hälsning till oss i dag
Vi stannar, plockar några färska blommor och lägger dem där de två dog. Där ligger redan ett stort och ett litet mjukdjur, några småslantar och minnesföremål och gott om blommor och ris från många år tillbaka.

(Texten fortsätter efter bilderna.)

Länge står vi tysta och hör den fattiga kvinnans och offerkastarnas hälsning, rakt in i svensk tiggardebatt sommaren 2015. Här har två barn lagt sina mjukdjur, till minne av kvinnan och spädbarnet. Vad lägger vi till kvinnan på trottoaren där hemma som behöver vår hjälp?

Hur långt är det i dag mellan hjärta och hjärta? Vilken skam och fattigdom skrämmer oss nu?

Dom som byggde landet
Strax därpå svänger vi in vid radbyn Långelanda. Där, i tingshuset, dömdes prästen Anders Lindbäck som tog livet av några av socknens fattiga med arsenik.

När vi kommer till Silleruds hembygdsgård sjunger Göran Samuelsson och de andra artisterna i Packmopedturnén ”Dom som byggde landet”. Publiken i slänten är full av 60-åriga proggare som reser sig och applåderar.

Än är landet inte färdigbyggt.
Mycket har hänt, mycket återstår att göra innan offerkasten bara är historia.

# Vid ett offerkast har någon dött en oväntad eller våldsam död. Den som passerade offrade ett mynt, kastade en sten eller kvist för att den döde inte skulle gå igen och för att skydda sig själv.
# På vissa håll trodde folk att ju större sten eller gren du la på högen, desto längre kunde du färdas utan att råka ut för olycka.
# På nätet hittar jag en bild från 1960-talet. Då var kvistarna större vid Bu’sten. Nu ger vi mest blommor och småsaker. Har rädslan övergått i hedersbevisning?

Upptäcker Båstnäs hemlighet

… och då ser jag det. Just när jag tror att jag tittat färdigt på bilderna från bilkyrkogården i Båstnäs upptäcker jag det.

För några dagar sedan klev jag runt och knäppte bilder i vild förtvivlan, medan regnet strilade och motiven trängdes framför mina ögon. Där en bucklig Konsum-buss, här en rostig backspegel och kolla där borta, en Saab som gift sig med en gran.

I förbigående fotograferade jag en baklykta också. Bakljus på vit bil med mossa, en promenadbild. Först tre dagar efteråt när jag publicerat bilden på bloggen får jag se ansiktet. Baklampan är trasig, glaset är borta, men under glaset tittar ett ansikte fram.

Nu pratar det till oss, tvärs genom historien. Hör du vad hon säger?

Skönt att kunna handla inuti

Vi drar alltså i västerled. Skådar döda bilar i Båstnäs, ser levande norrmän köpa läsk i Töcksfors, badar spa och ser på konst, konsthantverk och renoverade gamla fordon i Arvika, åker brant och krokig väg på Glaskogen samt lyssnar till mopedburna artister i Sillerud.

Den som gör en resa har något att berätta. Här är mitt besked: Årjängs torg är nedlagt – men från rum 124 på Scandic i Arvika har du utsikt över paradiset. Kvarteret Paradiset. Vårt behov av den staden är stort. Skönt att kunna gå och handla inne i en stad, säger vi till varandra på Kyrkogatan i Arvika. Inuti, inte utanpå.

Sedan gör vi det. Handlar.
En tröja och ett block.

Inuti.
Insideraffärer.

Utflykt till bilismens ungdom

Sista semesterveckan, åker på bilutflykt till bilismens ungdom. Platsen heter Båstnäs och ligger mellan den avlånga sjön Foxen och Norge. Här står de och minns, bilarna från förr. Hur många bilvrak finns det egentligen på den gamla bilskroten? Femhundra? Tusen? Hur såg det ut här när de en gång ställdes på plats? Öppen mark? Nu har skogen sakta och mumlande tagit över, allt vi ser är igenväxta bilar, två dalmasar och en norsk.

Norrmannen har bott över natt i sin husbil och blir salig när han får visa oss den långa bilkön på ett ställe mitt i skogen. Den kön har inte rört sig på länge.

Vad har inte alla dessa forna fordon fordom sett. Vem har de transporterat? Så många kyssar, så mycken lycka och olycka.

Här också, säger norsken och drar vidare med oss i regnet. Det här måste ni se.

Långsamt hämtar naturen tillbaka det den kan. Sakta växer mossa, lavar och björksly in över VW, DKV och Opel Kapitän. Under ett träd står en gammal Tjorven som för länge sedan slutat dela ut post till förhoppningsfulla. Grenar växer in genom öppna bilrutor, på sätena växer det, livet.

Fyra böcker har skrivits om platsen: Parkert av Per Hjort och Rolf Larsen, Drömmar i plåt av Bengt Berg och Horst Tuuloskorpi, Här slutar allmän väg av Miro Tallvod och Kärlek till en skrot av Staffan Ekengren. Fler lär det bli.

Att gå runt och fotografera är tillåtet. Vill vi köpa delar finns ett mobilnummer vi kan ringa. På engelska är lappen på dörren riktigt hotfull. Det finns traps uppsatta i husen, står det.

Vilken sorts fällor vill vi inte veta.

# Min första bil var en grå folkvagnbubbla.
# Den förde med sig många fördelar, en av dem är jag gift med.
# Körde jag i diket i snön kunde jag gunga upp den på vägen igen, för hand.

”Hata”?

Hata, uppmanar en erfaren värmländsk yrkesmänniska sina vänner på facebook. Det är så det har gått med samtalsklimatet. Förr var det de anonyma som hatade på nätet, gömda bakom mer eller mindre fantasifulla nics. Nu har hatet tagit ett steg till och uppträder i fullt dagsljus med eget namn och foto, till och med bland annars nog så sakliga samhällsmedborgare.

Svårare var det inte att fördärva tonen mellan människor.

Hur gör vi, den dagen vi vill vända på utvecklingen? Hur får vi en hatare att samtala som folk? Hur blir den trovärdig och saklig igen, som nyss uppmanade till hat på nätet? Det är ett så starkt ord.

Sådant funderar jag på i juli 2015. Arg är en ju själv ibland och elak med någon gång men dålig på att odla detta hat. Här är det mest hallonen som mognar. Samt en och annan nätsvamp.

Stilla lunkar semestern på. Om en skulle ta och plocka några kontroller?

# Jag söker på ordet näthat på Google.
# 428 000 träffar. Nej, nu har det blivit 433 000.
# Hur många behövs det?