Sveriges veligaste ord

Almars ladugård

Jag vet ett veligt ord. Det ordet är förband. Ibland spelar det, ibland krigar det, ibland plåstrar det om, ibland binder det ihop med snöre, svets eller spik och i morgon berättar det vad en människa lovade i dag.

För att inte tala om vad arkitekterna och skogsägarna har det till.

Jag säger som när moderaterna gick framåt varje gång Carl Bildt for till forna Jugoslavien:
– Vicket väljer du?

# För en arkitekt är murförband olika sätt att ordna stenarna i en mur.
# För en skogsägare betyder förband medelavstånd mellan träd eller plantor i ett planterat bestånd.
# En gång gjorde två ynglingar honnör för mig på en stor öppen plats i Boden. Ett intressant ögonblick.

Upptäcker 23 rimord

Skärmavbild 2015-04-25 kl. 23.18.10

En dag upptäcker jag att resursslöseri rimmar på hierarki, oligarki, löneslaveri, skojeri, tyranni, tragedi, demagogi, paragrafrytteri, katastrofteori, översitteri, gummibandsgeometri, plastikkirurgi, nickelallergi, fibromyalgi, trakasseri, självplågeri, mytomani, lurendrejeri, kvacksalveri, idioti, djurplågeri, hyckleri och spekulationsekonomi.

Det har vi inte fått någon information om.

Tvi.

Konsten att håna en hungrig

Mordet på

Vad hände egentligen med vårt land?

Torsdag. Jag sitter på rådhustrappan i Karlstad. Solen skiner över den internationella matmarknaden på Stora torget, det är knökfullt med folk som provar salamikorvar och franska ostar, äter kyckling med blue cheese, njuter av färgprakt och dofter och försöker förstå den ibland brutna engelskan från försäljarna.

– Gôrgôtt! lärde jag nyss en engelsman bakom korvdisken. Det betyder ”very good” på vår lokala dialekt, you see.

– Görrgöt, svarade han och log med hela kroppen. Kåmm å smaka, smaka görrgöt!

Skriker ut sitt förakt
Alla idyller är inte idyller. Efter en stund kommer två ynglingar och sätter sig en bit bort på trappan. De äter pommes frites ur varsin portionskartong. Han med den bullriga rösten och bakvända Grizzly-kepan har ätit fet mat förr, det kan inga trekvartslånga kamouflageshorts i världen dölja.

Nu kommer en kvinna och tigger av oss. När hon sträcker sin tomma mugg mot grizzlygossen skriker han ut sitt förakt mot den hungriga:

– NEEIJJJ! ropar han över halva torget. Hon fortsätter förskräckt. Själv har jag fem kassar med böcker, mat och blommor att vakta och tiger för en gångs skull. Inte en kontant krona i fickan.

Efter en stund kommer nästa kvinna med mugg. Hånfullt sträcker han sin nu urätna portionskartong mot hennes mugg, höjer rösten ännu mer:

– GÅ Å LÄGG DEJ!

Ännu en människa smädad. Nöjd lämnar han sin kladdiga kartong på trappan och går. Som ko från lort skulle de gamle ha sagt.

Aldrig somnat hungriga
När jag kommer hem letar jag fram en fem sidor lång artikel ur Expressen från den 3 november 1984 som jag sparat genom alla år. Författare är Tage Danielsson, rubriken lyder: Mordet på solidariteten.

Tages artikel är ännu mer sann i dag. Inte nog med att vi fått tiggare igen i Sverige. De får stå ut med att hånas av lönnfeta ynglingar med flottet drypande kring mungiporna. Dumdryga män som aldrig somnat hungriga en enda kväll i sina liv.

Vad hände egentligen med vårt land?

# För första gången får jag lust att sätta upp en handskriven ilskelapp.
# Din mamma jobbar här.
# Det var henne du hånade.

Tankar i ett vargrevir

Hund

Keramisk hundskulptur av Christina Rosén, fotograferad vid utställningen på Gamla kraftstationen i Deje.

Det är klart vi ska ha varg. Här ska inte utrotas nåt.
Det är klart mitt landskap har för många. Nu får andra provinser ta sitt ansvar.
Det är klart jag förstår om en småbarnsförälder är bekymrad. Vissa närgångna ulvar gör dålig pr för canis lupus.
Det är klart jag lider med jägarn som får hunden slaktad. Ingen vill se sin familjemedlem uppäten och hobbyn hopplös.
Det är klart jag vill uppleva en vild vargflock någon gång. Bara jag själv får välja tillfälle.

Då får vi kapa Kebnekajse
Där har du min syn. Full av motsättningar. Debatten går, inom min kropp. Vänta, jag är hundrädd, nämnde jag det? Inte för alla men för vissa. Det är som med människor, grannen tycker jag mycket om.

Du kan inte utrota allt du är rädd för. Då skulle Kebnekajse vara två och en halv meter högt på kartböckerna i morgon när vi vaknar och Vänern 150 centimeter djup framåt kvällen när vi lägger oss.

Jag springer i skogen ett tag till. Det är min skog med. Vargar rör inte folk.

# En gång lämnade jag material till Bengt af Klintberg. Jag hade sparat tidningsklipp om värmländsk vargdebatt.
# Nej, ulven är inte inplanterad.
# Ja, på 70-talet intervjuade jag några ungdomar i Småland som ville göra det. Plantera in var det fler som ville. Det förslaget får vargvänner äta upp än i dag. Vargen var smartare än dem. Han ordnade sin återinvandring själv. Älg är gôtt.
# Ja, jag vet att i mången glesbygd är vargen en symbol för ”stockholmsjävlar”, makthavargrisar och all slags förtryckarfogdar. Den symboliken insåg vi i Värmland redan 1983.
# Visst ser det läckert ut när han springer? Kära löpargudar, lär mig trava så.

Ner till Falsterbo och hem.

Löpare anfallen i vilda skogen

image

Första drömrundan, några dagar sedan. Tar en sväng till Berättarladan i Rottneros och Västanå teaters uppsättning av Lomjansguten. En trollkunnig kvinna på finnskogen förvandlar sig till tjäder och skrämmer halvt slag på folk.

Andra drömrundan, mitt på blanka vardagen. Tar en tur i mitt färska terrängspår nordväst på skogen. Den med Krävande Backen, Svårhittade Stigen och allt det andra tuggmotståndet. Då blir jag också anfallen.

Jädra Leif Stinnerbom och Västanå som får mig att lyssna efter när träd skaver mot varandra. Det är köyri, människor som dött innan det var dags för dem. Nu hör jag precis det ljudet.

Jädra hälsningar från folk på andra sidan skogen att de sett vildsvin, björn och varg där borta. Det är där jag är nu.

Var det flera år sedan de såg alla djuren? Visst men det vet inte min kropp – och obeväpnad är jag. Än ser jag bara älgspår, samma älg i flera kilometer. Kan man strypa en björn med ett vätskebälte?

Nu gnisslar träden igen. Köyri.

Fyra stycken i gräset
Just då, när jag äntligen hittar Svårhittade Stigen direkt i första försöket, just då piper det till. Från fyra håll framför mig på stigen ropar det ynkligt på hjälp. Fyra halvstora bruna fåglar hoppar upp ur gräset och försöker flyga bort från mig men lyckas dåligt.

– Vad är ni för sort? tänker jag medan de skyndar bort åt varsitt håll. Då brakar det till och jag får svar. En stor tjäderhöna kommer flygande i halvcirkel helt nära skallen på mig. Jag flyr och faller som en fura i riset, andra gången hon kommer nära ansiktet. Hon tiger, jag skriker.

Jädra Stinnerbom. Detta är verkligen en drömrunda, tjohoo!
Vaken har jag varit hela tiden.

# Jag får lunka runt tjädrarna, en omväg på 230 meter i blåbärsriset. Hårt 😉
# Nästa gång kommer jag att inbilla mig att Finn-Kajsa ligger på lur igen, mitt på Svårhittade Stigen. Förvandlad till en ilsken tjäderhöna med rött över ögat.
# Leif Stinnerbom är Västanå teaters geniale regissör. Bra på att trollbinda. Men detta var väl ändå att ta i?

Lyckan att få dela dagens fynd

svampjoggat

Vad drömmer vi om? Mat på bordet, säng och tak, trygghet, kärlek, skratt, en skog att gå i, en by att träffa folk i och det där särskilda som gör oss till personer? Check, allt det har jag, det behöver inte drömmas. Gôtt.

Vad ska vi då drömma om? En rättvis värld med framtidstro? Ja tack. Det värsta som kan hända ett samhälle eller en generation är om drömmarna dör.

Behöver vår kantarelldröm
En dag springer jag i skogen med en mycket ung skogslöpare. Han har nyss lärt sig karttecknen och att passa kartan, vägvalen gör vi tillsammans. Först missar vi en igenväxt stig men sedan går det bättre. Kontrollstolpe efter kontrollstolpe blir antecknad på vår lista med koder. Löpstegen är olika men glädjen den samma.

Då får vi se kantareller i kanten av elljusspåret. Strax vaknar jägaren & samlaren inom både honom och mig. Vi gör paus i vår träningsrunda med kartan och viker av mot Ställena med stort S. Snart börjar magfickan på min overall bli tjock av svamp.

Var det detta våra förfäder drömde en gång? Jägarna-samlarna. Var det den här lyckan de kände, när de stolta kom tillbaka till gruppen och kunde visa upp dagens fynd?

Jag tror det. Vi behöver drömma drömmar, vi behöver tro på framtiden. Vi behöver våga hoppas på en gemenskap, ett arbete, en lön och en någorlunda rättvis fördelning av kantarellerna i livet.

Delar till alla
Mycket noggrant ser vi till att alla vid bordet får varsin svampsmörgås till förrätt, innan grillningen. Stolta tar vi emot berömmet.

– Varsågoda och ät!

# Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Tanken finns i Apostlagärningarna 2:44-46 och hos Louis Blanc, Karl Marx och Peter Kropotkin. Med flera.
# Här sprang vi: Friska Forshaga.
# – Sist till stolpe 8 är en snigel!

Välkommen, fjäddrlar!

Kompost

Komposthögen, kompoströret och jag har tagit ett enhälligt beslut. Det har växt fram, men i år är det definitivt. Vi ska ha en prunkande kulle.

Kullen är för fjärilar och andra som behöver högväxta brännässlor, hundkex, hallonbuskar, vallört, vänderot, prästkragar och blåklint. Samt hon den lila, vars namn jag inte vet. Så nu har komposten fått växa igen, nästan helt igenväxt är den. Fina vita, blå och lila blommor vajar, själv är jag stolt som en …trädgårdsmästare.

Välkomna att flytta in, kära fjäddrlar!

# Hon heter förresten praktbetonika och kommer från Kaukasus, hör jag vid frukostbordet. Kan växa i full sol och djup skugga, dessutom tål hon lite torka.
# Ordet fjäddrlar är lånat av en som blev Skansenchef.
# Budleja? Fjärilsbusken? Den satte vi i en rabatt.

Om inte Louise har rätt att ändra sig, vem har då lov till det?

Molnet

Jag måste erkänna att jag är rätt trött på diskussioner om Louise Andersson Bodin från Grums. Hon är personlig tränare med egen firma om jag förstått saken rätt men också en oerhört framgångsrik ”youtubefilmare” från vilda skogen. Hon har kört sin egen stil, ibland långt utanför stora gatan. Det gillar jag. Krönikören Lasse Anrell kallade henne den värmländska humorns framtid.

Men – hon har också lagt ut en rasistisk film. Det går inte att gilla. Även om jag inte sett den så har jag läst tillräckligt mycket i kommentarerna (inklusive hennes egna) för att förstå att den var korkad och till sitt innehåll rasistisk. Adam Tensta gjorde rätt.

Det nu min politiska inställning kommer in. Fortsättningen. Är det så att Louise Andersson Bodin står fast vid att använda n-ordet och andra rasistiska tillmälen så är hon värd både mitt och andras motstånd. Det fina i kråksången är bara att det gör hon inte. Tjejen har bett om ursäkt, inte en utan flera gånger.

Naturligtvis tror jag inte att du kan leva i Grums eller Värmskog år 2015 och vara normalbegåvad (Louise är sannerligen mer än normalbegåvad) och gå omkring och inte fatta hur föraktfullt n-ordet är. Den förklaringen tror jag inte en sekund på. Grumsbor är lika kloka som andra svenskar.

Däremot finns det något annat jag tror på. Förlåtelse. Du får säga korkade saker och ångra dig. Det gäller oss alla och det gäller förbaske mig 24-åringar ännu mer än oss som är 40 år äldre. Utan att ha sett Louises film är jag tvärsäker på en sak. Människan har bett om ursäkt flera gånger. Då får hon det av mig.

Louise har säkert mycket att lära om rasifiering, om förtryck och mobbing och om ords betydelse. Det har jag med. De senaste åren har jag lärt mycket om n-ordet, ”omvänd rasism” och mycket annat. Omvänd rasism finns förresten inte.

Jag tror bara inte att människor är statiska. Vi är inte rasister, ickerasister eller antirasister för livet. Inte alla. Människor måste få ha rätt att ändra sig och gå vidare. Trodde jag inte på det, så skulle ju all politisk debatt vara onödig. Då gick ju ingen att övertyga.

Jag förlåter dig, Louise. Jag har inte sett filmen du tog bort, men den verkar ju minst sagt korkad. Skärp dig. Fast det vill du göra, säger du. Bra. Då så. Välkommen bland oss som tror på mångfald.

Här kan du göra mycket nytta, min vän.
Vi behöver skratta lite mer.

Och temat för i år är …

Rumänien

Summering av vår resa i österled

Det blir ett tema, det blir det alltid fast vi sällan ser det förrän efteråt. Under tiden kan jag bara inte bestämma mig för vilket.

Landsbygdens globale försvarare
Onsdag, bilen vill på semester och vi följer med. Äter glass i regn i Hjortkvarn, parkerar i sol i Norrköpings industrilandskap, äter caesarsallad och vandrar genom historien bort till Arbetets museum. Laxholmen är en favoritplats på jorden. Det namnet har vi hört förr, Lantmäteriets lista räknar upp tolv stycken.

Vi har några kvar.

Första utställningen visar teckningar av EWK. Han är precis så bra som jag minns honom från barndomens bilder i jordbrukarbladen och ungdomens mer upproriska läsning. Alltid landsbygdens försvarare, alltid rättvisans, ofta med ett globalt perspektiv mitt i det lokala. Delen och helheten hänger ihop, de gör ju det. Den enes rikedom den andres förnedring.

Fattigdom och överflöd

Jan Stenmarks söffa inspirerar
Jan Stenmark är sig också lik. Jag ser honom regelbundet i facebookgruppen Allt jag vet om livet har Jan Stenmark lärt mig. Här är de igen, de absurda, ljusa, lätta och ändå svarta bilderna som föreställer våra liv. ”En dag ska vi alla dö… Alla andra dagar ska vi det inte”.

En av oss älskar’t.
Okontroversiell är han inte.

En dag

Ändå är det efter en hisstur högre upp i det stora huset på holmen i Motala ström som sinnena går igång på allvar. EWK har jag sett ofta, även här en gång, och Jan Stenmarks bilder är hemvanda. Fast det är klart, nu ger han mig idén till en inredningsdetalj hemma. Det är när jag ser soffan de ställt fram under Stenmarks bild av en soffa. Den med två prickar bakom sig, på väggen. Söffa. Jag vill ha en egen, lokal söffa.

Du ställer en vanlig soffa vid en vit vägg.
Uppe på väggen, i höjd med vänstra sidan av soffan, hänger du en stor svart cirkumflex. Det värmländska ”taket”, om du så vill.
Raskt har du gjort dig en sôffa. En med ô.

(Stenmarks är med ö, detta är min egen lokala efterapning, fortfarande med samma soffa).

Sôffa


Fastnar för rucklet i Rumänien
Nu vaknar mitt rättvisesinne på allvar. Jag tänker inte på elevutställningen som studenterna från fotoskolan i Gamleby gjort, även om den också är sevärd. Där gillar jag Paulina Ahlms bild bäst. Fia med knuff. Hon har ställt en rad spelpjäser i olika färger i kö utanför Arbetsförmedlingen. Resten får vi tänka själva.

Det är samma sak när du skriver. Betraktare och läsare vill få vara med och räkna ut. Är du en klok författare eller bildskapare, då gör du dem smarta. Näsor är inte till för att skrivas på.

Fia

Ändå är det inte Fia-bilden som känns som ett brännande centrum för hela Arbetets museum, hela Laxholmen, denna dag. Blicken kan inte låta bli att dras dit och när jag väl upptäckt fotografen Roger Turessons bild är jag fast. Jag tar ett halvdant foto med mobilen, fullt av reflexer. Klicka här om du vill ge den rättvisa.

Hans fotoutställning heter Sverige-Rumänien t&r. Den visar bilder på EU-migranter. En av dem är Claudia Sbircea som kämpar för att försörja sin sjuka dotter. Rogers möte med henne börjar i en tunnelbaneuppgång i Stockholm och fortsätter i hennes rumänska hemby.

– När vi första gången träffade Claudia satt hon hopkurad och tiggde i Mariatorgets tunnelbaneuppgång, berättar Roger Turesson. Hon ville inte berätta hur länge hon varit i Sverige eller ge oss någon annan information.

Bredvid henne låg ett fotografi av hennes sjuka dotter. Många som passerade trodde att bilden var falsk och vissa kallade henne och hennes man ”maffia”.

Åtta av tio är i Sverige och tigger
Roger och reportern Josefine Hökerberg följde Claudia och hennes grannar i två månader. När de vunnit deras förtroende fick de även besöka dem i Rumänien. Där träffade de Claudias sjuka dotter Vandana, 14 år, och fick se den ofattbara fattigdom och det utanförskap som drev byborna till att tigga i Sverige. Reportageserien i Dagens Nyheter belönades med Stora Journalistpriset 2013.

Bilderna fastnar djupt i själen och djupast fastnar den på det dåliga huset i Malu Vinat. Den heter så, Claudias lilla by norr om Bukarest. Åtta av tio bybor är i Sverige och tigger, kvar finns bara gamla, sjuka och barn. Byn har inget dricksvatten, bara några få hus har elektricitet.

Inför varje val lovar politikerna dricksvatten till de 600 byborna. Varje gång. Längst bak i byn bor de fattigaste, de som inte äger något att panta, för att få pengar till Sverigeresan. Då återstår bara socialbidraget på 200 kronor i månaden.

Vårt fina Europa
Där har du bilden av vårt fina rättvisa Europa. Länge står jag framför rucklet på bilden och försöker förstå. Det går inte.

På kvällen går vi på grillafton. Hotell Rimforsa Strand vore också värt en historia, men det får bli en annan gång.

Jag ska äta mig mätt.

# Temat för vår resa är arbete, kreativitet och klyftor. Då räknar jag även in klyftan Skurugata och Eksjö roliga, vackra stad.
# Hotellet i Rimforsa var en gång Fredrika Bremerförbundets lanthushållsseminarium för kvinnor. Arkitekten har ritat Mårbacka med, det syns.
# Innan förra byggnaden brann hette en av krögarna Johan Andersson Ander. Den ende i Sverige som avrättats med giljotin.

Frukosten var fin

Skurugata nerifrån

Skurugata, nerifrån.

Semester, dag 5, förra veckan:

Hotellfrukost är alltid hotellfrukost, även på småschabbigt hotell. (Gammalt Svenssons släng-ordspråk).

Hur ser du om ett hotell är fräscht? Svar: bläddra i informationspärmen på rummet.

Rimforsa Strand? ”Välkommen. Du är väntad!” skriver ägarna och ser till att väldigt få har tummat sidorna. Allt är färskt. Stadshotellet i Eksjö? Låt oss säga såhär: jag har varit redaktions- och kontorsmänniska sedan 1974. Då känner du igen en skrynklig och gulnad plastficka när du ser en. Strax innan bokstäverna från papperet börjar fastna i plasten har trovärdigheten släppt.

Men sillen är fin.

200 oxar till 130 meter rep
Vi tar ett extravarv runt Hunsnäsen, det är Eksjös sjö. En av dem. Nästa varv hittar vi rätt efter allén. Skurugata är en 800 meter lång spricka som spolades av en isälv förra gången det nyss hade varit rejält kallt i bygden. Vi kravlar och går, fotograferar 35 meter höga porfyrväggar och tolkar sägnen om Tjuvajösse för belgiska barn som hunnit ikapp oss. Från Skuruhatt ser vi Smålands skogar sträva vidare genom århundradena.

Skurugata

Skuruhatt

 

 

 

 

 

 

Tillbaka i Eksjö museum lär jag hur företagsamma smålänningar sålde oxar till Bergslagen. Till 130 meter grovt rep i våra gruvor gick det åt 200 hudar. Resten av djuren blev falukorv.

Rasist, alkoholliberal och kvinnofientlig
Albert Engström var barn av sin tid, rasist, motståndare till kvinnors rättigheter och alkoholliberal, konstaterar vi på våning tre. Men han var också en folklig humorist.

Den som gör en resa har något att berätta. De där bilderna minns jag från farmors och farfars bokhyllor.

Barndomen är nära.

# År 1622 inför Gustav II Adolf lilla tullen i Sverige. Den ska beskatta inrikeshandeln och ge staten inkomster.
# I städerna byggs tullportar och tullhus. Ett högt staket skiljer stad och land, du kan bara ta dig in via tullarna.
# De flesta varor som förs in blir tullbelagda. Tullavgifterna, ungefär 3 procent av varornas värde, läggs i en tullkista.

Hult

Löständer

Teckningar av Albert Engström.