Solidaritet – Sida 16 – SVENSSONS SLÄNG

Världens vågor

Tes.

TES: Först var det vänstervåg. Debattböcker, inspiratörer, demonstrationer. ”Satsa på solidaritet”.
Grupper bodde i kollektiv, delade ut flygblad för att göra världen rättvis.

ANTITES: Då svarade högern. Debattböcker, inspiratörer, demonstrationer. ”Satsa på dig själv”.
Individer plutade med munnen i speglar, tog kort på det och delade.

FÖRSLAG TILL SYNTES: ”Ett solidariskt kollektiv blir starkt när det tillåter individen att vara individ. Inom kollektivet”.

Nog med förslag?
Ordet är fritt.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 937. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Första konsumstämman med digital falukorv

I helgen var vi på Konsumstämma. Nästan. Dem har vi gått på sedan 1975. Fast i år var det ingen vanlig stämma och det muttrade jag om i fjol, när jag fick höra talas om nyordningen.

Såhär är det: traditionell Konsumstämma är ett lokalt möte kring din butik (och någon mer butik om ni har fler på orten). Dit går du för att få ekonomisk rapport, komma med synpunkter och välja ombud. Dessutom fikar ni, får en falukorv och blir underhållna. De som kommer är i allmänhet pensionärer och bara några få av er yttrar sig.

Demokratiskt? Absolut. Perfekt? Nåja.

Väljer våra ombud digitalt
I år är allt ändrat. Ingen stämma – men däremot medlemsdag i vår butik på lördagen. Då får vi börja rösta digitalt på ägarombud till Coop Värmlands centrala föreningsstämma. Omröstningen pågår en vecka, både i butik och på webb.

Vi traskar ner till vår butik, efter att ha läst på webben vilka de sex kandidaterna är och vilka tre av dem valberedningen föreslår. Bokslutet har vi läst om i tidningen och studerat på nätet. Coop Värmland har en marknadsandel på 46 procent.

Nej, vi är inte ett dugg präktiga, bara måna om butiken vi äger.

Hinner prata med dem
När vi tittar in är alla de föreslagna där, utom en. Lokale chefen är också på plats, liksom Coop Värmlands fastighetschef. Vi pratar Konsum med dem allihop, bjuds på korv och bröd och efter det fika, pratar Konsumkort och medlemskap. Många har varit här och träffat kandidaterna, framför allt många fler yngre än på en vanlig stämma. Här kan vi dessutom prata med dem i lugn och ro, det hann vi aldrig på de forna stämmorna.

Efter att vi skämtat och pratat allvar med kandidater och andra går min fru till den stora butiksskärmen de kallar medlemspunkten, för att logga in och rösta. Själv är jag bara ”hängmedlem” upptäcker jag. Det får vi ändra på till nästa år, karlar ska också ha rösträtt, vi skriver ändå 2000-tal.

Vore vi inte datorvana skulle vi ha fått hjälp med hur man drar kortet och loggar in. Sedan är omröstningen på skärmen självinstruerande.

Falukorv får vi ingen. Vi får 4 000 poäng efter att ha röstat. Det räcker till en – falukorv.

Jag har slutat
Demokratiskt? Ja. Perfekt? Nåja. Bättre än de vanliga stämmorna? Åtminstone på några punkter:

1. Vi hinner prata med kandidater, butikschef och fastighetschef i lugn och ro, öga mot öga. Det kunde vi aldrig på stämmorna.

2. Nu når det betydligt fler och inte minst många fler yngre människor än de vanliga konsumstämmerävarna. Medlemsdagen varar ju klockan 10.00-16.00.

3. Omröstningen pågår i flera dagar. Missade du stämman förr, så hade du ingen chans att vara med och välja.

Jag har slutat muttra.

### Den som inte har någon dator eller smartphone då, och inte kan läsa på coopvarmland.se och Facebook om medlemsdagen? Svar: inbjudan fanns även i vårt lokala annonsblad (se bilden ovan).
### Jamen hur kan du rösta om du inte har dator eller klokmobil? Svar: på butiksskärmen, medlemspunkten. Medlemskort har du och när de visat dig hur du loggar in är det lätt att be dem gå undan, så du kan rösta.
### Saknar du inte underhållningen? Uppriktigt sagt nej. Då har jag ändå varit underhållare själv en gång, på en stämma.
### Är det inte bra när folk kan träffas, ansikte mot ansikte?

Jo.

Om mig | Krönikor kring kooperationens historia
Inlägg nr 1 936. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Gubben i baracken

Alla människor har samma människovärde.
Även den som bor i en barack är värd vår respekt. Det kunde ha varit du eller jag.

Om du får ett förtroendeuppdrag ska du sköta det så bra du kan. Det lärde mig min mamma och det var klokt sagt. Alltså letar jag ivrigt efter bilder från tiden som journalist. Mitt barnbarn Ludvig vill att jag kommer till hans femteklass och berättar hur det är att vara journalist och då gäller det att vara förberedd. Sådana förtroenden ska man ta på allvar.

Mitt i bunten av foton ligger den. Bilden på mig och en människa jag intervjuade, någonstans i en skogskant mellan Småland och Västergötland.

– Det är en gubbe som bor i en byggbarack, sa chefen på tidningen där jag jobbade. Ett original. Åk dit och gör ett reportage. Ta mycket bilder.

Efter att ha letat ett bra tag där grusvägarna slutar hittar fotografen och jag baracken i kanten av en skog. Vi knackar på barackdörren, presenterar oss, han hälsar välkommen och vi får vår intervju. Original har jag träffat förr, på landet där jag själv växte upp. Vi brukar förstå varandra. Det finns ovanliga människor överallt. Jag tycker om dem.

Fotografen tar hemma hos-bilder inne i baracken. Elström har de, gubben och hans sju inneboende, det vill säga de två hundarna och fem hönsen. Hundarna bor under hans säng och hönsen sover i överslafen.

– Vill ni ha ägg, frågar gubben.

Det är de äggen jag står och håller i på bilden. Journalister ska inte ta emot mutor men du säger inte nej till en snäll men fattig farbror i en barack, som bara menar väl.

– Tänk om det var den maten han skulle ha ätit i dag som vi fick, säger fotografen när vi sitter i bilen på väg tillbaka till Jönköping och redaktionen. Fast en fattar ju varför han kallas Hunnegubben.

Hela baracken luktade hönsskit. Hundarna var trevliga.

***

Det blir en bra artikel. Folk pratar om reportaget nästa dag. ”Men Gud, bor han med fem höns?”.

Själv tar Hunnegubben mopeden till Mullsjö och köper tidningen. Några dagar senare kommer han upp på redaktionen och tackar mig. Hissen i tidningshuset luktar hönsskit i flera timmar efteråt, klagar mina arbetskamrater.

Det är väl inte så konstigt, säger jag. Han har inte råd med villa eller lägenhet. Han har ingen dusch.

***

Nu – är det 2019 igen. 43 år efteråt. Här sitter jag och tittar på fotografiet på den unge journalisten som är jag och på den snälle gubben som just har gett bort den enda maten han hade, den dagen.

– Titta, viskar en röst på min högra axel. Kolla ordentligt på fotot. Vad ser du?

– Jag ser två ganska lika personer, viskar jag tillbaka. Den unge bär träskor för att det är modernt bland journalister i hans ålder 1976. Den gamle bär träskor för att han inte har råd med några dyra skor.

– Titta på kläderna, titta hur dom två ser ut, viskar rösten. Ser du hur lika dom är. Den ene har haft tur och fått jobb, den andre har haft otur och är arbetslös. Bägge tycker om djur och dom gillar varandra. Och ägg.

Alla människor är lika mycket värda.

Sven-Ove Svensson
(Foto: Smålands Folkblad)

### Krönika jag skrev som avslutning till ett föredrag i mitt barnbarns femteklass om hur det är att vara journalist.

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar

Det är som om inlägget om Greta Thunberg pockar på att bli skrivet.

I sociala medier knackar stackars vilseförda människor ner sina vanföreställningar om att jordklotet är platt, att Australien inte finns och att vår statsminister vill ändra grundlagen så att han aldrig mer kan avsättas. Sådant tror de på och ägnar sina dagar på jorden åt.

Under tiden händer något annat i den verkliga världen. Överallt omkring oss håller klimatet på att bli varmare, år för år, grad för grad, värmerekord efter värmerekord. Polarisarna smälter, glaciärerna krymper, världshaven stiger och Sveriges bästa frukost-tv, Vasaloppet, kommer närmare och närmare sin sista målgång på grund av snöbrist. Sådant tror vetenskap och meteorologer på.

Själv är jag övertygad om att Australien finns och att kontinenten inte är inspelad i studio med inhyrda skådespelare. De svenska grundlagarna finns också och är svåra att ändra på. Bra. Problemet är att det är samma sak med naturlagarna. De är svåra att ändra. Värmer du upp vår planet grad för grad med röken från flygmaskiner, kolkraftverk, privatbilar och andra lortgaser så blir inte klotet plattare för det. Men varmare blir det. En grad varmare, två grader varmare, tre…

Då är du snart rökt själv.

Borde ha skrivit för länge sedan
Detta vet Greta Thunberg och därför tog hon sin skylt och gick och satte sig i augusti förra året. Skolstrejk för klimatet.

Jag borde ha skrivit om henne då. Jag borde ha skrivit när hon första gången läxade upp maktens höga herrar. Jag borde ha gjort ett inlägg när hon var med i Skavlan och visade än en gång hur kunnig och påläst hon är. Jag borde ha skrivit när hon var så lysande på idrottsgalan. Hon har ju humor också, jäntan.

Till sist dyker hon upp i en bok i mitt knä, utan att vare sig tecknare eller författare tänkt sig det. Johan Svedjedals fina biografi Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv kom ut 2017, långt innan Greta gick och satte sig. Svedjedal har gjort ett stort jobb med att kartlägga Karin Boyes liv, rätta till tidigare levnadstecknares misstag och ge oss en ärlig bild av författaren som gav oss Kallocain och dikten om vägen som är mödan värd. Lika flitig och noga har han varit med illustrationerna. Vackra bilder på Boye, vardagsfoton, akvareller hon målat, facsimiler på manus, tidskriftslayouter och mycket annat. Det är där jag möter blicken igen.

Flätorna, mössan, blicken.

Karin Boye har själv gjort teckningen på sidan 300 i biografin. Klippet är från tidskriften Clarté och Svedjedal menar att teckningen ”gestaltar hur hennes vänsterradikalism tar två tankesteg – till feminismen och in i analysen av människors föreställningar och fantasier.”

Jag tror han har rätt men det är inte det som får mig att haja till. Det är tösen i främre raden, flickan med flätorna. Jäspalt va’ lik Greta Thunberg!

Då inser jag att jag nog får lov att skriva detta inlägg, när mitt dåliga samvete hittar tecken överallt.

Stort lass, liten tuva
Klimatet på jorden hotas av den pågående uppvärmningen. Rader av forskare har förklarat för oss vad som kommer att hända om klotet värms upp en grad, två grader, tre grader, fyra grader. Detta vet vi och tvivlar du, så fråga Greta Thunberg. Den medmänniskan är påläst.

Nej, det är inte klimatfakta mitt inlägg handlar om. Däremot om att allt är möjligt. Allt är förbaske mig möjligt. Du kan vara 15 år och påläst och en dag bestämma dig för att om ingen vuxen gör någonting så får du väl göra det själv då. Och så går du och sätter dig bredvid en skylt och ett halvår senare har den skylten synts över hela jorden, din röst har hörts över hela jorden och ditt budskap har fått tusen och åter tusen andra att göra precis som du. Agera.

En sak som jag lärde mig 1968 är att kamp lönar sig. Det lönar sig att kämpa, svenska folket fick ju tryckfrihet, vi fick ju demokrati, vi fick ju fackföreningar, vi fick semester, vi fick lag om medbestämmande i arbetslivet, vi fick slut på skogsbesprutningarna. Inget av det utan kamp.

Det är den lärdomen Greta Thunberg påminner oss om. Kamp lönar sig. Den lilla lilla tuvan kan stjälpa det stora lasset.

Nu ser jag hennes ögon igen. Klarsynta, pockande tittar de på oss alla. Jordklotets problem har hon genomskådat för länge sedan. Kärleken strömmar mot henne, men också hatet. Även det visste hon i förväg.

Tack för det du gör, Greta.

***

Till sist fem tips till dig som skickar hat till 16-åriga tjejer och tror att jorden är platt och lagom tempererad för all framtid:

### Fundera över ironin i när folk som bara gått i Livets Hårda Skola kräver att Greta minsann ska gå i skolan.
### Fundera över om det är sant att förkortningen asg inte bara betyder att man asgarvar (åt ironin ovan förslagsvis) utan att den också kan stå för anpassad skolgång.
### Fundera över om det är sant att Greta har sådan anpassad skolgång och att skolan gett henne tillstånd att sitta vid sin skylt på fredagarna, med en läsebok.
### Fundera över vad hennes mor skriver här (19 januari) om att föräldrarna avrådde från sittstrejken, eftersom det är deras ansvar att se till att hon går i skolan. ”Hon har ingen och har aldrig haft någon som ’står bakom’ henne. All planering gjorde hon helt själv.”
### Fundera över vilka flyktingströmmar du som klimatförnekare kommer att orsaka om du får som du vill.

Kram

/Sven-Ove

Konstnärerna och hotet mot friheten

Linn Sönstebö Mossberg från Gamla Kraftstationen i Deje skriver och berättar att ett tema på Kraftis i sommar blir konstnärernas frihet. Underförstått hotet på olika håll i världen mot den konstnärliga friheten.

Är detta kanske något för mig, något där jag vill bidra?
Tack snälla du, det kan du tro att det är.

Vad händer om de får bestämma?
Jag bläddrar fram inbjudan på webben, läser och blir än en gång lycklig över vilket smultronställe vår kulturella kraftstation är:

”Det handlar om vikten av kulturell bredd och att fylla det kulturella rummet med så många olika konstarter och uttryck som möjligt, och att konsten ska ha kraft att förändra, provocera och peka ut riktningar. Men många är oroliga, för det finns andra krafter i samhället som vill krympa den konstnärliga friheten. De tycker också att den så kallade svenska kulturen och dess traditioner är den enda kultur som är värd att bevaras. Det finns till och med regionala och lokala krafter som vill att ENDAST DE som satsar på värmländsk traditionskultur och främjar värmländska dialekter ska erhålla kulturstöd. Än så länge är det just bara krafter som kämpar för att inskränka den konstnärliga friheten och möjlighet att verka och påverka genom konst och kultur. Men vad händer med konsthallar och kulturarenor om de här krafterna blir till en makt som styr och bestämmer?”

Glad över inbjudan går jag och lägger mig, jobbar med temat i sömnen hela natten, går upp sju minuter över sju och skriver min text i ett enda långt svep. Det vet vi väl vilka som alltid vill inskränka både yttrandefrihet och konstnärlig frihet? Nu ska jag bara fila på bidraget och sedan lämna in det till Linn och de andra kämparna.

Kanske blir det antaget.

Bidra du med
Gamla Kraftstationen efterlyser verk i alla genrer på temat, från bilder till text. Målning, poesi, film, skulptur, performance, installation, broderi, musik eller vilken teknik du nu jobbar i. Är du intresserad? Anmäl dig senast 5 mars och lämna ditt verk senast den 5 april. Temautställningen om konstnärlig frihet pågår 4 maj – 15 september.

Gamla Kraftstationen tänker gärna lokalt och regionalt men alltid även längre än så. Världen slutar inte vid Norra Sanna, Kilsbergen eller Öresund.

Läs inbjudan:
Konstnärernas självklara frihet (pdf)

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 925. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Två höjdare halkar omkull

Detalj av dräktakvarell från Mora.
Otillåten huvudduk inom svensk idrott?

Jag läser att två höga idrottsledare i mitt land är förskräckta över att en invandrarflicka kommit på bild när hon idrottat.

Samtidigt ligger en jubileumsskrift på mitt nattduksbord: ”Åkers Idrottsförening stiftades den 22 februari 1918 och anslöts till Svenska gymnastik- och Idrottsföreningars Riksförbund den 18 juni 1919, och hade till uppgift att, genom övandet av idrott höja intresset för densamma och därigenom utbilda goda idrottsmän, samt dessutom verka för gott kamratskap.”

Den goda kamratskapen
Tanken var glasklar redan från början. Alla var välkomna och målet inte bara att vinna tävlingar. Den goda kamratskapen, glöm inte den. Så tänkte de, pionjärerna i svensk idrott. För dem var den självklar, långt innan ord som mångfald och värdegrund blivit konferensord.

– Vi ville att det skulle synas på Forshaga vem som var med i föreningen, brukade en av pionjärerna i min egen klubb säga.

– Det har aldrig gått illa för en som har varit med i orienteringen, brukar en annan legend i vårt SISU uttrycka det.

Läs er historia
Det är bara två stackars höjdare på riksplanet som halkat fel. De som inte gillar att se en blond pojke och en flicka i slöja idrotta tillsammans. Gå hem och läs er historia, höjdare. Läs om kamratskap och välkomnande, läs om idrottens idé.

Här i Forshaga har vår klubb till och med fått sitt namn från ett annat land. Kamratskapen fick vi på köpet, den är lika internationell.

Länk: Rasar mot slöjbilden

Bergtäkt: Välj ett avskilt berg

Vi använder många lass grus per svensk. Husbyggen, anläggning av vägar och mycket annat kräver det och det har jag inget emot. Ska vi inte förstöra varenda rullstensås i landet så behöver vi krossa berg på lagom många undanskymda ställen. Det har jag heller inget emot.

I fallet Ulvsby är det placeringen jag och många upprörs över. Man behöver inte vara hörseldoktor, trafikingenjör eller granne till den tänkta bergtäkten för att fatta hur fel den skulle vara placerad.

Minsta barn förstår att det hörs om du ska spränga sönder ett berg. Var och en som rört sig hundra meter i tung svensk trafik vet att människor är mjuka och lastbilar hårda. Ta då hänsyn till det och välj ett avskilt berg att krossa.

Och så var det vår fina fjäril. Den bruna gräsfjärilen. Varför ska vi ha en landskapsinsekt om vi hela tiden ser till att minska dess livsutrymme? Vill Värmland bli det första landskapet i riket som utrotar sin landskapsinsekt? Vilken art tar vi sedan? Grus grus?

Sven-Ove Svensson

(Insändare i Värmlands Folkblad 9 februari 2019. Grus grus är det latinska namnet på trana).

### Insändare i VF i samma ämne 30 januari: Vad bryr sig maktens män om en fjäril?

Skäms på dig, överklass!

Jag skulle vilja skriva om stilla skidturer i vita spår. Om gulsparven som räknar sin sjudelade ramsa, om eftermiddagarna som blir ljusare, om traktorföraren som är så noga när han plogar snö i vårt kvarter.

Då kommer rapporten. Igen.

Mitt land är ett klassamhälle där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

Detta är en skam.
Detta är en skam för Sverige.
Detta är en skam för börsbolagen.
Detta är en skam för deras styrelser och direktörer, ja alla deras anställda och kunder.
Detta är en skam för Svenskt Näringsliv.
Detta är en skam för Sveriges riksdag.
Detta är en skam för vår regering.
Detta är en skam för svensk arbetarrörelse.
Detta är en skam för liberaler och högerpartister.
Detta är en skam för varje kristen och andra troende.
Detta är en skam för Röda Korset, Svenska kyrkan och alla andra samfund.

Detta är pinsamt för var och en av oss som tror på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Ingen är värd en femtioniondels lön. Ingen är värd femtinio löner. Detta får ni ta och göra om.

Skäms på dig, överklass.
Kämpa, arbetarklass.

### Läs om LO:s löpande utredning som kom i går: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera dessutom på hur många vårdbiträdes- eller städarlöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 920. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kliv, kliv, överlev

Sådär. Regering.
Nog om det. Under tiden har livet gått vidare. Frukostar har ätits, snö har fallit, fåglar matats, granar klätts av och arbetsplatser befolkats.

Vardagen är en fin uppfinning. Människor tvättar sina armhålor, borstar sina tänder, lämnar på sin förskola, går till sin skola, kliver in på sin arbetsplats och sätter igång ett samhälle.

Kliv, kliv, överlev.

Vatten kommer ur kranarna. Energi strömmar genom ledningarna. Vägar plogas, gator sandas, mat distribueras och jobbmejl flyger genom cyberrymden. Steg för steg gör arbetet och mödan sin vanliga nytta.

Kliv, kliv, överlev.

Jag tycker om den vardagen, älskar den vanligheten. Rutinen och ruinen är inte släkt. Arbetet är en sådan hedersam sak, strävsamheten, allt det vi gör tillsammans. Reningsverksarbetaren, linjemontören, vägarbetaren, bussföraren och förskolläraren hör inte till någon tärande sektor. Vi behövs allihop. Alla har fått mitt land att fungera, hela tiden. Tillsammans.

Vi bär varandras bördor, det är vackrast av allt.

Kliv, kliv, överlev.

### … och här är facebooklänk till stunden då uttrycket föddes.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 914. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vad kan Ni?” ”Allt”

Ovanlig karlstadkvinna i unikt svenskt solidaritetsarbete

Hon läste franska i Grenoble, var barnflicka i Paris, maratondansade genom Europa, var guvernant i sydfrankrike och Bukarest, startade resebyrå i Spanien, transporterade sårade från fronten i spanska inbördeskriget, arbetade med den svenska solidaritetsrörelsen för Spanien, skrev krönikor i Karlstads-Tidningen och artiklar i spanienhjälpens tidning Solidaritet, arbetade vid de svenska radioutsändningarna från krigets Madrid och for hem till Sverige på föreläsningsturné och tillbaka ner till det drabbade Spanien igen. Under åren lärde hon sig tala flytande engelska, franska, tyska, spanska, italienska, rumänska, armeniska och arabiska och dog 1969 i den lilla staden Tequisquiapan i Mexico 1969.

Kajsa Rothman hette den här spännande kvinnan från Karlstad. Jag blir andfådd när jag ska räkna upp allt hon hann med i sitt liv.

Kajsa växte upp i Karlstad och drömde om att bli journalist som pappa Helmer. När hon tagit studenten i Uppsala sökte hon en utbildning till sjukgymnast i Malmö. Hon kom in men for ut i världen i stället. I Paris träffade hon en väninna från flickläroverket i Karlstad. Då var hon pank och lånade fem kronor till ett paket cigaretter, sedan följde väninnan med henne till en arbetsförmedling.

– Vad kan Ni?
– Allt, svarade Kajsa.

Hon fick jobb som barnflicka. Efter några månader fick hon se en affisch: maratondansare sökes. Sedan tävlingsdansade hon sig genom Europa i tre år. Maratondansen gick till så att man dansade dygnet runt, bara med en kvarts paus varje timma, för mat och läkarkontroller. Den som höll ut längst vann.

Då bröt inbördeskriget ut
Jag ska inte räkna upp igen allt hon hann med, det kan du läsa i första stycket. Men i juli 1936 bröt inbördeskriget ut i Spanien. Den fascistiske generalen Francisco Franco gjorde uppror mot den lagliga republikanska regeringen. Då övergav Kajsa Rothman sin resebyrå och anmälde sig som frivillig sjuksköterska, trots att hon aldrig arbetat med sjukvård tidigare.

Under en lång period transporterade hon sårade från fronten. Efter ett tag fick hon kontakt med den svenska Spanienhjälpen och började arbeta för den. Hon startade barnhem som finansierades från Sverige, ett av dem från hemlänet Värmland. Hon skrev i Spanienhjälpens tidskrift Solidaritet, hon arbetade med de svenska radioutsändningarna från Madrid och hon skickade spanska krönikor hem till Karlstad-Tidningen.

1938 for Kajsa hem till Sverige för en föreläsningsturné. Då stod 5 000 personer på stationen i Karlstad och väntade på henne. Turnén handlade om att stärka solidariteten med Spaniens folk. Det blev sammanlagt 135 möten med över 50 000 åhörare. Hon startade också Kajsas mjölkfond, som skickade torrmjölk till spanska barn och hon gav ut en bok med titeln Spanska barn ritar om kriget.

Foto: Dan Gunner

Tvingades fly
När Franco segrat med hjälp av sina allierade Tyskland och Italien flydde Kajsa Rothman till Frankrike, precis som 600 000 spanjorer. Där arbetade hon i flyktinglägren. Då en stor grupp reste till Mexico följde hon med, för att arbeta med den internationella kommission som skulle hjälpa de spanska flyktingarna till rätta i sitt nya land.

Kajsa Rothman blev kvar i landet, startade en bar och en skola för indianbarn och arbetade småningom med att guida europeiska turister bland ruinerna från Mayafolkets tid.

När hon begravdes i november 1969 stängdes varenda butik och bar i Tequisquiapan.

### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om henne börjar på sidan 30.

431 spanienkommittéer

När inbördeskriget i Spanien bröt ut 1936 bildades snabbt en solidaritetsrörelse i Sverige. Den har jämförts med rörelsen under Vietnamkriget på 1960-talet men var betydligt större. Ordförande för Svenska Hjälpkommittén för Spanien blev s-riksdagsmannen Georg Branting, son till Hjalmar Branting. Totalt omfattade verksamheten 431 lokala solidaritetskommittéer från Malmö i söder till Kiruna i norr.

I det praktiska solidaritetsarbetet betonades hjälpen till de krigsdrabbade, inte minst barnen. Hjälpsändningarna från Sverige omfattade framför allt livsmedel men också sjukvårdsmateriel. Tillsammans med den norska spanienhjälpen startade man ett sjukhus söder om Madrid med 650 sjuksängar och man underhöll barnhem i både Spanien och Frankrike för drabbade barn.

Så här inleds uppropet, när kommittén bildades:

Inom den svenska demokratin följer man med stark medkänsla den spanska arbetare- och bondeklassens försvarskamp mot fascisternas och jesuiternas uppror. Här finnes en brinnande önskan, att demokratins tappra folkuppbåd till sist skall vinna seger. Insikten om att det spanska fascistupproret också har farliga återverkningar för världsfreden måste fördubbla vårt intresse och våra förhoppningar, att denna orosanledning snarast måtte likvideras på ett sätt, som tryggar den fria demokratiska utvecklingen.

Bland undertecknarna av uppropet märks kända namn som Karl Gerhard, Gunnar Myrdal och Pär Lagerkvist.

På barnhemmen lärde barnen känna Sverige, bland annat genom att läsa Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson. Här ett brev från ett av barnen till författarinnan:

Kära frk Lagerlöf!
Från oss alla spanska barn i denna koloni som underhålles av svenskar, skriver jag till Er, för att tala om med vilken förtjusning vi läst Er bok ’Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige’ … En mycket sympatisk typ är den gamla Akka som tog den vita gåsen i sitt beskydd.

500 svenska spanienfrivilliga

Omkring 500 svenskar åkte till Spanien för att slåss på den demokratiska regeringssidan mot general Francos trupper. Totalt kom frivilliga från mer än 50 länder. Det fanns ungefär 35 000 man i internationella brigaderna plus ytterligare cirka 5 000 som deltog i andra delar av den republikanska armén. Då är inte sjuksköterskor, läkare, ingenjörer och andra inräknade.

De flesta svenskar tillhörde Georg Branting-kompaniet i 11:e internationella brigaden. Omkring en tredjedel av dem stupade och många sårades. Brigaderna upplöstes 1938 och svenskarna kom hem i olika omgångar, de sista i slutet av 1939.

1977 uppfördes monumentet La Mano av skulptören Liss Eriksson vid Katarinavägen i Stockholm, som ett minnesmärke över de stupade i Spanien. De spanienfrivilligas kamratförening hade startat en insamling, med stöd av fackliga och politiska företrädare. Men majoriteten i Stockholms stadsfullmäktige beslutade att staden själv skulle betala monumentet.

De insamlade pengarna skickades till motståndsrörelsen i Spanien.

Lästips
### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om Kajsa börjar på sidan 30.

### Lucy Viedma: ”Allt det ni gör för oss spanska barn ska alltid stanna i vårt minne”, spanska inbördeskriget 1936-1939 (pdf). Artikel med fakta, arkivförteckning och litteraturlista från Arbetarrörelsens arkiv.

Ovanstående två skrifter är mina källor till blogginlägget.

### Författaren Kjell Eriksson har skrivit en mycket läsvärd roman om frivilliga svenskar i Spanien: Att skjuta hästar.