Kreativt folk – Sida 17 – SVENSSONS SLÄNG

Jag är så glad att ni finns

Jag är så glad.
Hela tiden blir jag påmind.

Söndag förmiddag
Hotellfrukost i Vaxholm, läser på nätet om när försvaret fick räfflade kanonrör och provsköt mot fästningen 1872. Kanonerna vann.
Läser information om kastellets Bed & Breakfast som någon lagt ut. Kanske ska vi åka hit i sommar?
Klickar mig fram till Vaxholms historia.

Jag är så glad.

Måndag morgon
Hemma. Klickar mig fram till SMHI:s väderprognos. Det ska bli mulet och mellan en minusgrad och två plusgrader och växlande molnighet i dag. Plockar fram den grå tröjan.
Klickar mig fram till Värmlandstrafiks busstider. Just det, 601:an går 08.41 vid Grossbol. Går ner dit, soluppgången är vacker, rimfrost på min värld.
Klickar mig fram till deras realtid och ser bussen förflytta sig på kartan. Gôtt, han svänger in borta vid Kvarntorp nu, i tid.
Diskussionsmöte med gubbarna, behöver repetera värdeläran. Hittar en sida med bra information.

Jag är så glad.

Måndag lunch
Ska köpa present åt henne som jag älskar. Googlar på var i stan just den saken finns som jag tänkt mig. Får sex träffar.
Letar på Hitta efter var en av butikerna finns. Svar: Östra Torggatan.

Måndag kväll
När spelar Sverige handboll igen? Är det något bra på tv i kväll? Finns det någon bra stig att springa i morgon på Lantmäteriets karta? Vad betyder skråpuk? Vet kyrkböckerna på Riksarkivets webb när mormor var född där uppe på finnskogen? Kan hon ha tagit tåget till Karlstad 1905?

***

Sa jag att jag är glad? Hela tiden får jag svar och blir påmind. Tack! Jag är så glad att ni finns, kommunikatörer. Bra jobbat.

Jaså tog mormor antagligen tåget? Mmm, jag misstänkte det.

När uppochner blir alldeles rätt

Journalister är barnsliga ibland. Lyckligtvis är deras läsare också det. Som Åke Andersson och hans läsare vid årsskiftet 1960-1961.
Då när han gjorde en genial tidningssida.

Vissa tidpunkter är speciella. Själv har jag jobbat på SOS klockan 15 några julaftnar. Då höll bus och trafik sig lugna. På nyårsafton vid tolvslaget och några minuter framåt var det tvärtom. Då, på 1980-talet, var alla telefonlinjer i länet så upptagna av glada Gott Nytt År-önskare, att vi hade svårt att larma ut våra styrkor.

Förstasidan given
På tidningen Expressen hade de anställt en förstasidesredigerare som tänkte lite extra. När 1960 gick mot sitt slut funderade denne Åke Andersson över hur han skulle kunna göra något extra av ett normalt sett nyhetsfattigt nyårsdygn.

”1961” skrev han på ett skissark och gick för att hämta kaffe. När han kom tillbaka till skrivbordet fick han se vad han skrivit på skissen. ”1961”. Från andra hållet också. Jäspalt. Det nya året gick att vända på. Förstasidan var given.

Expressen hade skrivit ett stycke lekfull svensk tidningshistoria.

Länk: berättelsen om Åke Anderssons snilleblixt

### Detta apropå att en jag känner snart för andra gången i sitt liv når en tvåsiffrig ålder som ser likadan ut uppochner.
### Vem och vilken ålder säger jag inte men vi känner varandra väl.

När Paradiset drevs ut ur Svenska kyrkan

(Paradiset, foto Elisabeth Ohlson Wallin)

Det nya kyrkoåret började så bra, skriver prästen Lars Gårdfeldt. Sedan kom viskleken och konstnären Elisabeth Ohlsons altartavla ”Paradiset” drevs ut ur kyrkan.

Nu hänger den på Värmlands museum i stället.

Lars Gårdfeldt är teologie doktor och präst i Svenska kyrkan. Han har skrivit texten som kommenterar altartavlan ”Paradiset” på museet:

”Det nya kyrkoåret började så bra. Första Advent med alla dess älskade psalmer. Ljusen som tändes i Sveriges alla kyrkor, ’Bereden väg för Herran’ och ’Hosianna’. Och i Sankt Pauli kyrka i Malmö invigdes dessutom Sveriges första HBTQ-altare: ’Paradiset’ av konstnären Elisabeth Ohlson. Motivet är en framtidsvision, den gestaltar en tillvaro där samkönade pars kärlek ses som självklar. Där Adam får sin Adam och Eva sin Eva.”

Texten fortsätter:

”I denna paradisträdgård har en transkvinna krupit upp i ett träd. Ondskans symbol, ormen, håller hon i ett krampaktigt strypgrepp. Budskapet är tydligt: ormen/ondskan ska aldrig mer få gjuta sitt gift över homosexuellas kärlek, aldrig mer få bita den i hälen som har en könsöverskridande identitet.”

(Detalj)

En klok beskrivning av en bra bild. Underbart kändes det, tyckte Lars Gårdfeldt, men glädjen blev kortvarig.

”En räddhågsen biskop, tillsammans med en kyrkoherde som ville sitta på alla stolar samtidigt, verkade gemensamt för att tavlan skulle plockas ned. Så slängdes HBTQ-personer ut i kylan ännu en gång. Kyrkan stängde återigen dörren till garderoben.”

Om detta finns det mycket att säga. Lars Gårdfeldt är välformulerad, arg och ledsen. Det förstår jag. Har du möjlighet att besöka utställningen på museet så läs hela hans kommentar om viskleken, de högerkristna tokerierna och de föraktfulla tolkningarna av homo- och transsexuella.

Kallade sig ”gôbbkärring”
För mig fanns det ännu ett skäl att besöka utställningen ”id:TRANS – – från kung Kristina till i dag” på Värmlands museum i Karlstad. Vi hade en vän som vi inte visste vem han var. Själv kallade han sig till sist ”gôbbkärring” offentligt. I en fin artikel i länstidningen NWT nyss kom han ut, som det heter nuförtiden.

(Ingress ur NWT)

Nu ser jag att reportern Anna Sims reportage är en betalartikel. Nå, där säger Kalle/Kalorina bland annat att:

”Hur bestämde du dig för att du inte ville hålla det hemligt längre?
– Nu kan jag säga vad jag tycker. Jag försöker att göra mig fin och målar mig. Det har inte gått att visa upp sig öppet tidigare, då hade jag hamnat på Marieberg som ett psykfall, lagen var ju så. Jag var rädd för att bli hotad och påkommen så jag höll det för mig själv.
…

Skulle du kalla dig för transvestit?
– Nej. Jag är en äkta gôbbkärring. Jag är härta (hälften, reds. anm) utav var.”

Nästa gång vi träffade Kalle var hon Kalorina och hade ringar i öronen, vackert målade naglar, långa ögonfransar och fin ögonskugga. En ovanlig medmänniska, också den kvällen i Mölnbacka bygdegård när hon äntligen var sig själv.

Nu är Kalle Maskin/Kalorina Varg borta. Det är jag innerligt ledsen för. Ändå är hon mycket närvarande när vi besöker vårt länsmuseum.

Framstegen går inte fort och de går sannerligen inte spikrakt, det visar händelsen med altartavlan ”Paradiset”.

Men när jag tänker på fru Kalorina Varg tycker jag ändå att det går framåt.

Så blev mitt 10-tal

Jag har förstått att det glada 10-talet måste summeras, annars finns man inte.
Såhär blev det:

Jobbet
Bad att få sluta som chef efter drygt fem roliga år.
Blev så småningom pensionär.

Löpningen
Blev lite långsammare.
Bytte från odubbat till broddar till icebug.
Kanade inte men långsamt.

Löparspråket
Uppfann träningsformerna svampjogg och gatuplock.

Politiken
Välfärdens avvecklare och klyftornas vidgare lade ut jobbet på entreprenad till en motvillig.

Hemmet
Under gräsmattan fanns en äng.

Bloggen
Började blogga.
För varje besökare som hittade Slängen hittade Facebook på en ny algoritm som gjorde den mer ohittbar. Ett påhitt som fick mina hittare att bli bara bättre och bättre. År efter år.

Jag ville inte bli stor.

Skrivandet
Stångades fortfarande med bokstävlarna och älskade det. Det sista året återupptog jag …

… asch, det tar vi sen.

Fritiden
Fritid? Jag är pensionär.

Trivs.

Fotnot: med pensionär menas i det här fallet en gôbbe, 68, med fast och jämn avföring, vilken pratar politik och slikt om måndagarna, går i skogen i grupp om torsdagarna, springer hit och dit i terränglådan ensam eller med en dragvillig några dagar i veckan, skriver blogg, leker på Facebook och Instagram, läser i bokcirkel, läser annat med, minst en klassiker i månaden men i verkligheten fler (Hamlet är cool), sitter i styrelsen i ett par kulturföreningar, säljer böcker på bokmässan, hittar på banor och sätter ut stolpar i skogen i friskvårdssatsningen Hitta ut, kåserar och pratar allvar på diverse scener, är med och administrerar två facebookgrupper (en om det viktiga ordet Jäspalt, en ännu viktigare om alla människors lika värde), skrattar tillsammans med fru, barn och barnbarn, talar allvar ihop med dem, gillar Västanå teater i Rottneros, Gamla Kraftstationen i Deje, Konsum i Forshaga samt demokratisk socialism, Werner Aspenström, sidensvansar, dumsnutar, Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty MacColl och ordet solidaritet.

En typisk tiotalist.

Tankar i midvintertid

Världen är en skrattspegel. Medan medelklassen i alla tider härmat överhetens språk och sätt knycker överklassen de fattigas kvarter och kallar det gentrifiering.

***

Ibland blir jag förundrad. Visst är det vänligt när vissa skriver ”Vila i frid” men tror de faktiskt på gengångare?

***

Förr kunde vi prata länge om vilka artister vi sett i parken i helgen. Nu pratar vi än längre om vilka begravningar vi missat.

***

Känslan när du står inför en publik som bär dig och du ger dig hän. Där var jag nyss.

Den lyckan.

***

Den som snusar säger inte att han ”vunnit ett pris” när någon bjuder honom på snus.

***

Den som söker slocknade fyrar bedriver släcktforskning.

***

Världen är en skrattspegel. När inte välfärdens avvecklare kunde klara avvecklingen själva satte de välfärdens vänner att göra jobbet.

Vila i frid.

### Här är en som jag är tacksam över att ha fått lära känna. Skönt att vi hann berömma dig för artikeln i länstidningen när du kom ut.
### Minnesord: Karl Kalle Maskin Johansson
### Vi saknar dig, Kalle/Kalorina.

Vad passar bättre?

Detta är inlägg nr 2018 på min blogg. Så vad passar bättre än att reprisera 2018 års mest besökta inlägg?

Jag tycker fortfarande det är häftigt att Karin Boyes teckning från förra århundradet fångar vår tids mest berömda 16-åring så på pricken.

Kolla själv.

Rädda klimatet.
Det finns ingen Planet B.

Läs: Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar

Kursplan för auktorisering av tolkar i värmländska dialekter

Första åtta breven

Min vän L får mig att inse att det inte finns några tolkar i värmländska.

Det är sådana gånger en ansvarsfull bloggare griper in. Här följer därför kursplan för auktorisering av tolkar i värmländska dialekter, första delen.

Får fritt användas då å då.

Kursbrev 1
Nej, värmländska finns inte. Inte i singularis. Vi har många dialekter i vår provins.

Ge exempel:
– Vart blir ”e mösse” ”e möss”? Vart blir ho ”e mö’öss”? Visa på kartan eller i naturen. Ta med kaffe.

Kursbrev 2
Gamla tiders värmländska dialektord. Finns dialekterna fortfarande, trots att det numera är få som säger ”ôrv”, ”mjölkpaller”, ”arsflo”, ”brûschle”, ”fällhogg”, ”kamp”, ”päppo”, ”slongkul”, ”lickerst” och ”överliv”?

Varför i så fall?

Kursbrev 3
Hur kommer det sig att folk från andra provinser gillar våra värmländska dialekter? Varför stänger däremot värmlänningarna själva av radion och tv:n så fort någon där säger ”äLgjakta” (tjockt L) eller ”feschli”?

Är detta fullt normalt eller ett socialt mindervärdeskomplex?
Hur har komplexet i så fall uppstått?

Kursbrev 4
Nya tiders värmländska dialekter. På 1960-talet dök följande uttryck upp på Stora torget i Karlstad: ”Looka här’La!” (tjockt L, visst anglosaxiskt inflytande i uttryckets början).

Varför? Har du fler exempel på sådan nyvärmländska?

Kursbrev 5
Varför sysslade Bengt Alsterlind med fejk news (”nö’ljuging”) när han försökte inbilla svenska tv-tittare att ”tjipp” är ett lokalt hälsningsord, trots att detta aldrig existerat i någon enda värmländsk dialekt, ens i utkanten av Kil?

Kursbrev 6
Hur låter det när Bengt Alsterlind har för stora skor?

Svar: tjipp, tjipp, tjipp.

Kursbrev 7
Hur kan en värmlänning uttrycka att hon eller han är deprimerad?

Svar: det går inte att säga med ord på vårt språk, bara i handling. Gör inte det. Gråt inte.

Orden du tar till i mörka stunder kan vara nog så dystra. Men vår just då störande muntra språkmelodi gör att ingen människa tror dig i alla fall.

Du ska aldrig förschöke.
Vill du ha litte nävvgröt?

Kursbrev 8
Bor du i Karlstads tätort är det viktigt att u:et i ord som ”uuutanför muuunnen” verkligen uttalas 15 centimeter utanför munnen och inte 16. Det kan verka malligt annars.

Exempel:
– Uuu vecke fuuurt schuuul.

Mät gärna. 15 centimeter. Som mellan två potatisar i Kristinehamn.

De åtta värmländska dialektområdena: 1-2. Nordvärmländska mål: 1. Älvdalsmål, 2. Fryksdalsmål; 3-4. Västvärmländska mål: 3. Glafsfjordsmål, 4. Nordmarksmål; 5-7. Sydvärmländska mål: 5. Västliga mål, 6. Centrala mål, 7. Östliga mål; 8. Bergslagsmål. (Källa: Knut Warmland: Värmländsk ordbok).

### Ordförklaringar för folk bortom Töcksfors, Långflon, Gåsborn, Kilsbergen, Nybble, norra Lurö samt Tveta:

Vart: var
Mösse, möss, mö’öss: mössa
Ho: hon
Ôrv: orv, lieskaft
Mjölkpaller: mjölkpallar
Arsflo: ett lager av kärvar på loggolvet
Brûschle: släpa ihop stockar vid timmerkörning
Fällhogg: fällhugg
Kamp: häst (kastrerad hingst)
Päppo, även peppo: (finskt ord), tjock röra av lingon och skrädmjöl eller vatten och mjöl
Slongkul: i uttryck som ”som e slongkul”, som en slungad kula
Lickerst: bäst
Överliv: livstycke, yster, överdådig varelse
Älgjakta: älgjakten
Feschli: klen
Looka här’la: titta här då
Nö’ljuging: storljugande
Förschöke: försöka
Litte: lite
Nävvgröt: nävgröt (värmländsk nationalrätt, även kallad motti på svedjefinska)
U: oj
Vecket: vilket
Furt: fult
Schul: skjul

Överheten målar över eländet

I dag ska jag uppträda med egna berättelser på Forsgården i Forshaga. Det får mig att tänka på 1990-talet, för en av texterna jag kommer att läsa är från 24 oktober 1990. Min krönika sändes i P4 Radio Värmland den morgonen.

Nu får de höra den igen.

Jag ska inte referera infallet om Grossbolspessimisterna här. Låt mig bara konstatera att två uttryck hade blivit populära samtidigt de åren: ”Tänk positivt!” och ”Jag blir så trött!”. Fundera en stund över varför de dök upp samtidigt.

Själv kommer jag fort fram till att optimistkonsult är en odräglig titel men det vore pessimistkonsult också. (Om man inte använder den på Ronny Erikssons sätt förstås. Klicka, se och hör!).

Jag tror förklaringen till de båda uttrycken är enkel. I tider av åtstramning ligger det i överhetens intresse att måla över eländet med överdriven positivism. Allt medan folkets sunda reaktion på hurtigheten är ett ärligt känt: ”Jag blir så trött!”.

Nu har du möjligen läst på Facebook att jag avslutar var och vartannat inlägg med det lilla ordet ”trivs”. Somliga har till och med börjat referera till det:
– Som en vän brukar skriva: Trivs.

Visst. Jag har den läggningen. Jag trivs med henne jag skrattar ihop med vid vår frukost. Jag trivs med nötväckan där ute, den blöta skogsstigen uppför Grossbolstorps höjder och programmet Anteckningar i min mobil. Trivs. Då skriver jag det.

Sjukdom och annat elände finns i våra liv med. Men de är privata och det skriver jag inte om. Förresten, du tror väl inte jag trivs med klyftor, våld mot kvinnor, främlingsfientlighet, Donald Trump, friluftsparadisvandaler och Jimmie Åkessons sambos kulturpolitik?

Jag blir så trött.

### Träffpunkt Forsgården under ledning av Christer Halvarsson.
### I kväll, torsdag, klockan 17.00.
### Kom gärna!

Spring i själen och ord i blick

Vaknar på hotell i säng med en kvinna. Lånar hennes tandborste.

Det har sannerligen varit intensiva dagar för en romantiskt lagd dubbel-68:a med spring i själen och ord i blick. Men låna en tandborste?!!

Tisdag. Sitter beredd vid telefonen. Ska Martin Schibbye ta sig till Karlstads Bokcafé? Behöver vi skjutsa honom till Örebro Central efter hans framträdande på stadsbiblioteket eller till Stockholm som vi också lovat, om det krävs?

Nej, olycka i Vingåker försenar hans tåg, programmet ställs in.
Tråkigt.

Onsdag. Bemannar kansliet på Föreningen Värmlandslitteratur. Lämnar ut böcker, pratar datoruppdatering, läser recensionsbok.

Torsdag. På förmiddagen ringer en vän, han har fått ett återbud. Kan jag ställa upp och underhålla om en vecka? Tack, gärna.

Därefter bilfärd till stan, den kära vännen och jag ska hämta en pall med böcker på Akademibokhandeln. Elva tunga kartonger.
– Får ni verkligen in allt detta i bilen?
– Dä’ lugnt.

Efter lunch är det journalistseminarium på universitetet om Livet på landet. Hälften av alla lokalredaktioner i Sverige är nedlagda. Förlorarna är medborgarna, media och demokratin.

När mörkret faller även bokstavligen rallar vi in de elva bokkartongerna i Nöjesfabriken och bort till Föreningen Värmlandslitteraturs stora monter. Hjälper till att duka upp inför fredagens och lördagens bokfestival.

Nu kan läsarna komma!

Fredag. Bokfestival. Pratar, träffar folk, lyssnar på uppläsningar, köper böcker, pratar, lyssnar, träffar folk. Timme efter timme efter timme. Köper böcker. Anders Björnsson: Svindleriets ädla konst. Den visste jag inte att jag behövde. Pratar, träffar folk, trött trött trött i benen.

Lördag. På morgonen är cellerna fortfarande fulla av bokfestival. Då rensar jag skallen med en lätt joggingrunda på kända stigar. Kända? Nja, riktigt så blöta har jag sällan sett dem, vattnet forsar nerför Grossbolstorps höjder.

Tillbaka till bokfesten i Karlstad. Nu hör vi Ninni Schulman berätta om Tinglöf, urmakaren i Ekshärad som fick för lite betalt och därför såg till att kyrkuret han byggt stannade samma dag han dog. Precis som han lovat. Hennes nya kriminalroman handlar om bygdespelet kring Tinglöf. Och om lokalredaktionen i Hagfors jag besökt så många gånger.

Nästa program handlar om Karlstads revytradition som Gunvor Nyman och Staffan Lindström skrivit bok om. Peter Franke intervjuar dem och undrar liksom vi om det finns fler städer i samma storlek där det spelats nyårsrevy i 80 år?

Vi pratar med ännu fler vänner, sedan snabb lunch på stans äldsta pizzeria innan vi checkar vi in på hotell. Rum 120 är tillägnat ordet hos Gustaf Fröding, det känns rätt denna helg. Anna Rongedals design är underbar.

Vi slappar på rummet under Lars i Kuja och andra diktord. Då får jag ett nytt erbjudande i mobilen, att komma och prata om mitt skrivande.

Kan jag klockan 14 den 15 april 2020?

Ja tack.

Efter någon timme klär vi oss fina och far till stans vackra teater. Wermlandsoperans Albert Herring är precis så bra och rolig som man sagt oss. Den oskuldsfulle unge herr Strömming blir vald till Lucia just för sin oskulds skull, men får julmusten spetsad och vaknar småningom något mindre oskuldsfull.

När var vi på opera senast? Vet inte. Detta gör vi om!

Tillbaka till hotellet. Biffplanka med köttbit som får smaklökarna att kvittra.

Söndag. Vaknar på hotell i säng med en kvinna. Lånar hennes tandborste, sånt har jag hört om.
… ja ja, lugn nu, jag har glömt min egen. Vi blev kära redan 1967, så hon säger att det går bra. Värre dramatik är det inte. Hon får borsta först, man är väl gentleman.

Hotellfrukostar är alltid hotellfrukostar och själv doftar jag damdeodorant i filmjölkskön. Kroppen fortsätter dofta damdeodorant även i ägg- & bacon-kön samt vid kaffeautomaten. Hela tiden ser jag hur de andra gästerna på hotell Gustaf Fröding känner igen doften av nyponros när den når dem. Vart jag än går märks det.

– Ni har väl läst Frödings dikt om nypenrosa? säger jag till två damer, 65 plus. Då glor de underligt på mig.

Efteråt provar jag Ruds motionsspår för första gången i livet. Än doftar min långsamma lekamen nyponros och vårdande formula. Det hör jag att alla jag möter märker. Vad hundan är ”vårdande formula”?

Fast – vem har sagt att du måste göra packningslista när du ska bo på hotell bara två mil hemifrån? Necessären hänger packad och klar i vårt badrum på Grossbolstorp, med både tandborste och doft av karl. Sånt är världsligt. Kul att bo på hotell så nära hemmet, när gjorde vi det sist?

Hotellvistelsen, operabiljetterna och festivalpassen har vi fått i present, har jag sagt det? Tack än en gång, det var underbart!

Allra sist far vi hemåt och besöker julmarknaden på vår hembygdsgård. De har en temautställning varje år. I år är temat vävnader och den kära vännen har fått med både kurspärm och alster från vävkursen hon gick 1974. Nu läser vi hennes berättelse igen och studerar trädet och alla de andra grejorna hon vävde.

Själv tittar jag särskilt på fotona jag tog på henne i snickarbyxor, när hon vävde början till vår familjehistoria. Fint.

I dag. Tiden går, nu är det redan i dag. I dag ska jag läsa om konsten att svindla. Där har jag ännu en del att lära. Aj du, det gick inte, boken är upptagen av hon med tandborsten. Hmmm. Då plockar jag fram Bengt Bergs nya diktsamling ur en av festivalkassarna i stället. Boken heter Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet och jag fastnar snart på sidan 96:

Stannar till och baxar en tordyvel
på rätt köl
man kan ta vilken som helst
av dikterna alla
handlar de om att baxa
en tordyvel på rätt köl
innan grävlingen och sopbilen
hinner hit.

Tack för ordet. Nu ska jag vila till jul.

Blundar, tar ett djupt andetag, tittar upp – och läser summan

Upptäcker en bok från 1990 som jag skulle vilja låna och läsa. Försöker beställa den digitalt via den gemensamma webbplatsen för biblioteken i länet, men den finns inte här.

Då mejlar jag titel och författare till mitt lokala bibliotek och får snabbt svar. De lånar in boken åt mig från något av universitetsbiblioteken som har den. Jag kommer att få meddelande när den finns att hämta. Men – eftersom de fjärrlånar den från ett bibliotek utanför länet så kommer det att kosta mig pengar, som jag kan betala när jag hämtar boken.

Jag blundar, tar ett djupt andetag, tittar upp – och läser summan:

5 kronor.

### Jag älskar att svenska folket kämpat för bildning och byggt folkbibliotek.
### Lika mycket älskar jag min egen bibbla nere på byn.
### Tack för att ni finns!