Det finns tre sorters kojor i skogen

Han är min idol, men det vet han inte. Kusinen som lär mig hur du bygger en vattentät koja med dina bara händer, utan vare sig spik eller bräder.

In mellan granarnaDu går till en granskog med vuxna granar och helst lite al eller annat sly. Bryt och kvista nio mjuka drygt fingertjocka alar. Slå ner dem i marken och bind ihop dem upptill med en vidja, så det liknar stommen till ett indiantält. Bryt grankvistar och börja fäst dem upptill och sedan fäster du nästa lager i dem, tills du når ner till marken med dina grenar. Täta grankvistar ska det vara, gärna ganska långa i första lagret. Täck med lager efter lager av grenar.

De sista lagren ska ligga som du lägger takpannor, trä in dem nerifrån så de övre går om lott med de undre.

Till sist har du en koja som är helt vattentät, så länge barren hänger kvar. Fyll golvet med flera lager granris som isolerar. Gå in i kojan. Känn att du inte är den förste som gjort den sortens hydda här på skogen. Vänta på regnet.

Det finns tre sorters kojor, lär kusinen mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Den vi gör djupt inne i en lerbank vid älven rasar när vårfloden kommer, men då är vi inte där. Fördämningen i älven försvinner på samma gång.

Tre saker fordras för att bli författare

EldenEn kväll, när vi grillar korv i skogen, slår det mig varför jag behövde jobba fyra år som SOS-operatör och åtta år på Räddningsverket. Det var för att lära mig vad som krävs för att tända en brasa.

Svaret är att det krävs tre saker. Precis de samma som du behöver för att kunna skriva.

Syre, tillräckligt hög temperatur och brännbart material.

 

Hyra som i Hälsingland, lön som i huvudstan

En lur ska ha sladd, en skrivmaskin ska skriva ut papper direkt, vårt sociala medium är gathörnet & vägkorsningen och hemmet är dit du går när du inte jobbar. Inte, alltså.

Det var så vi tyckte. Då kom det en karl som hade flyttat från storstan till Hälsingland och förstörde alltihop.

Läs om honom i min senaste krönika på Tankesmedjan Ida:
Storstadsarvode och landsortskostnader

En sorts pudel från en som fegat

Taggtråd

Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, jag är inte tydlig nog där. En del vänner som kommenterat har rätt på den punkten. Visst, jag har skrivit en sida som heter Politik. Där kan hela världen läsa vad jag tycker. Frihet, jäml…

– Fast det är uppe i det blå. Det är de stolta orden. Skriv några rader om hur du vill gestalta dem.

– Gestalta? Tror du jag inbillar mig att jag är en sån väldig konstnär?

– Ja.

– Då så. Jag vill att rättvisa och solidaritet i Sovjets, nej Rysslands fall ska innebära till exempel en sån enkel sak som att dom som gör en möjligen en aning missriktad aktion och protesterar i en kyrka så det sårar de troende inte ska skickas till Sibirien, för ändamålet var gott och även en troende får offra något för demokratin. Jag vill att Taggtråd och mörka skyarmiljötänkande i Sovjet, nej Ryssland, ska innebära att Greenpeace modiga kämpar inte ska åtalas ens, än mindre för huliganism. Jag vill att i Sovjets, nej Rysslands fall ska tsaren, nej Lenin, nej Putin, nej nån helt annan väljas på ett sätt som är verkligt demokratiskt med lika rättigheter för partierna att föra fram sina budskap. Jag vill att vi som visserligen inte får se de olympiska spelen i Sotji eftersom vi inte vill hålla på och jaga och köpa alla tv-kanalabonnemang som finns, hit och dit mellan evenemangen, eftersom det är en dyr och knappast värdig sysselsättning, inte ska behöva stödja tsarens, nej Lenins, nej Putins förfärliga lagar om kärlek.

– Kärlek?

– Ja, jag råkar tycka att även den kille som gillar killar och den tjej som gillar tjejer är människa och har rätt att…

– Lugn, jag fattar…

– …jag vill att tsarens, nej Lenins, nej Putins flygplan ska sluta flyga nära vårt territorium och låtsas att de krigar mot oss och om de ändå gör det så ska våra egna flygplan vara så många och piloterna ännu fler, så vi åtminstone kan åka upp och…

– … vinka hotfullt åt dom, jag fattar. Men vänsterpartiet och feminismen då? Borde dom inte sluta med det ordet som är så illa sett bland vissa och kalla sin feminism för jämställdhet i stället?

– Fegt. Hur var det han sa slaktarn hemma, en slö kniv drar inget blod.

– Vad hade ni för slaktare i Ängebäckstorp?

– Ja bare skôja. Eller inte. August Palm var inte feg. Inte Sara Lidman. Inte Martin Luther King, aldrig Nelson Mandela. Dom sa som det var, inte nästan som det var.

– Var Sara Lidman slaktare hemma hos dig?

– Gör dig inte dummare än du är. Du vet precis vad jag menar. Var det nån som avslöjade slaktare så var det Sara Lidman.

Liljor och lekstugaAlltid en början
Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, de som förklarar vad jag menar med frihet, jämlikhet, systerskap. Jag vet. Det är så många frågor. Kan man få börja med att be om en ny alliansfri regering som vågar kalla sig vänster, en ny kulturpolitik, lite bättre kondition för egen del, en rättvis värld, feminism, snabb hjälp till Filippinerna och en vanlig enkel demokratisk socialism i hela Grossbolstorp samt Sverige, Norden, Europa, Jordklotet och Universum?

Tack, det räcker så länge. Nämnde jag konditionen?

Gubbgriniga veckan VI: Goda lobbyister

Jag är ju inte rätte mannen… Men om alla ni som klagar hela dagarna på tågförseningar och hackar halva nätterna på de kollektiva lösningarna, om ni ägnade en tiondel av den energin till att tvinga svenska rikspolitiker att skaffa fram pengar till bättre järnvägar i Tågfönsterlandet i stället, och kontaktledningar och dubbelspår och mötesspår och, ja, då kanske ni kunde skriva något roligare på facebook en vacker dag sedan, än…
… asch dä kvetter.

Koldioxiden har goda lobbyister.
En del vet bara inte om det.

Gubbgriniga veckan IV: Jag varnade faktiskt

Nu är det åratal sedan jag första gången tog upp det. Snälla värmlandsjournalister, skrev jag, ni får faktiskt lov att sluta skriva ”en fräck stöld” i alla era nyhetsartiklar om tjuvar som tjuvat.

ElisVet ni något som vi andra inte vet, ni? Finns det stölder som inte är fräcka? Sa inte er farmor till er att det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål?

Nå, jag varnade er. Titta nu hur det gick.
Varenda papperstidning i riket ligger skrynkligt till.

Ett land med djupa klyftor är djupt korkat

Korkat fördelat

Jag borde skriva om orättvisorna i Sverige. Jag borde använda en del av uppgifterna från undersökningen som det berättas om i nya filmen.

Att den rikaste femtedelen av svenskarna äger nästan allt, eller 87 procent av den totala förmögenheten.

Att inkomstklyftan bara växer. Sedan 2006 har den tiondel av svenskarna som har lägst inkomst tvingats minska sin årsinkomst med 3 500 kr. Minska! Under samma tid har den tiondel som tjänar mest fått lov att öka sin årsinkomst med 56 200 kronor.

Detta borde jag skriva om. En människa som är klyftig är smart, ett land med djupa klyftor är djupt korkat. Varför skriver jag inte om det varenda dag?

46 gånger mer än en arbetare
När Landsorganisationen i Sverige, LO, undersökte saken för ett tag sedan kom de fram till att framtiden verkar ljus för svenska miljonärer. Fast riktigt så sa de förstås inte. I rapporten Makteliten – klyftorna består undersökte de omkring 200 maktpersoner inom ekonomi, politik och byråkrati. Närmare bestämt anställda makthavare. Inte kapitalägarna.

Korkat fördelatÅr 2011 tjänade den makteliten i landet i genomsnitt 5,4 miljoner kronor per person och år, före skatt. Industriarbetaren tjänade 316 000 kronor. Maktelitens inkomst motsvarade i snitt lönen för 17 industriarbetare.

Tittar vi på den ekonomiska eliten, toppdirektörerna, så är klyftorna ännu större. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige.

År 2011 fick de 50 undersökta toppdirektörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.

Korkat fördelatKorkad klyfta
Läs siffrorna igen. Känner du några industriarbetare som jobbar hårt? Det gör jag. Känner du några chefer som också jobbar hårt? Det gör jag. Känner du någon enda människa i hela världen som är värd 46 gånger mer i lön än en industriarbetare? 46 gånger. Det gör inte jag. Hur jag än går igenom bekantskapskretsen och hur jag än grubblar, funderar, fantiserar och filosoferar – så kan jag inte komma på en enda människa i hela världen som är värd 46 gånger mer i lön än någon annan.

Det är inte en nödvändig skillnad.
Det är en orättvisa.
Det är en omänsklig och korkad orättvisa.
Den spräcker ett samhälle.

Visa filmen på varenda möte
Titta på den här filmen nu. Klicka och titta. Den är ny, tar 5 minuter och 16 sekunder och visar färska siffror över klyftorna i Sverige.

Den filmen borde svensk arbetarrörelse visa på varenda sammanträde fram till valet. Så snart en facklig organisation har möte, så snart en partigrupp i något fullmäktige träffas, så fort det är distriktskongress eller bara ett enkelt litet arbetsutskott. Visa filmen. Titta ordentligt på den. Prata om den. En enda fråga behöver ni ställa er:

– Är detta rätt?

Skriv en text, prata med Kai

När Kil blir snyggt

När jag jobbade på Smålands Folkblad hade vi duktiga fotografer och en bildintresserad chef. Så ibland kunde det hända att någon lade en serie bilder framför näsan på en:

– Skriv en text. Prata med Kai.

Då gjorde vi det, pratade med Kai eller vem det nu var som hade tagit bilderna. Vi borde förstås ha varit med när bilderna togs, men detta var också en sorts skola i journalistik. En efter en lärde vi oss improvisera fram de mest livfulla betraktelser. Det och att bilder ska arrangeras dynamiskt när en tidning gör bildreportage.

– Det ska alltid vara ojämnt antal bilder. Och så ska du dra på en av dom. Du kan för fanken inte ha alla lika stora. Dra på en.

Vad skulle P-O eller Rune ha skrivit?
Allt detta apropå att livet lagt ett foto från spår tre i Kil framför näsan på mig. Jag själv. Just nu undrar jag vad P-O Nilsson, vår legendar, skulle ha skrivit till denna bild. Här är till exempel slutraderna i en artikel av P-O i juli 1980. Han intervjuar de stolta föräldrarna till en småländsk OS-medaljör i skytte.

– Det här var en stor dag, säger Mattias och Astrid. Först bronset och sedan höet i ladorna. Vilken härlig sommardag…

Eller Rune Lindskog på Nya Wermlands-Tidningen. Rune, som utnämnde Storgatan i Kil till Värmlands fulaste gata, skulle förmodligen ha skrivit något om att en som heter Edison har gjort så att minsta håla numera ser spännande ut vid rätt tid på dygnet.

Glödlampan, glödlampan.

Själv är jag alldeles för snäll och skulle troligen ha skrivit något vänligt om att tåget fraktar hopp och kärlek med sig. En älskad vän.

För så var det, den där kvällen när dimman släpade över perrongerna och högtalarutropet hördes. Snart kommer hon. Inte nu, inte nu men nu.

Älgen Hälge och det fria tänkandet bortåt Uppsala till

Nationalencyklopedien har en tjänst där du kan kryssa i några av dina egenskaper, för att se vilken historisk person du är. Jag testade tre gånger, allt eftersom självkännedomen växte. Svaret blev att jag är Ingmar Bergman, Pablo Picasso eller Mao Zedung.

Appkonstruktörer är inte kloka.

Thomas ThorildI lärdomsstaden Uppsala diskuterar de en skylt. Det är bra, är det något människan bör prata om när hösten kommer så är det skyltar. Texten de har fått syn på sitter på universitetet och är skriven av poeten och filosofen Thomas Thorild:

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Bra eller dåligt skrivet? Inte särskilt bra. Slagkraftigt men farligt. Vi som tror att vi stundom tänker självständigt brukar föredra både tankens frihet och…

 

Här tar jag mig en ordentlig funderare mitt i meningen. Stämmer detta? Är de lika mycket värda, rätten att tänka fritt och tankens förmåga att hitta rätt?

Verkligen. Det är i den balansen det sitter. Historien kan sannerligen visa upp samhällen där makthavarna försökt få sitt folk att tänka rätt. Rätt men inte fritt. Då blir det aldrig rätt för en demokrat. Tanken behöver sin frihet för att orka hitta rätt, dag efter dag, natt efter natt. Hjärnor är inte till för att tvättas, villigheten är bäst om den är fri.

Högerpil lågPå samma sätt kan historien också visa upp rätt många vildhjärnor som tänkt fritt så det stänkt om det, men inte haft en millimeter rätt. Vem som ska avgöra vad som är rätt? Det är en annan diskussion. I politiken är svaret – demokratin. Människans röst.

För att krångla till det för uppsalabor och andra har det som är rätt en förmåga att variera med tiden. Gårdagens bundsförvanter blir morgondagens trätobröder. Fredagskvällens buttra tes blir måndagsmorgonens fnittriga antites. Ibland är sanningen som en miljöpartist i Karlstads kommun. Du tar honom inte där du sätter honom. Så har friheten sin säregna charm och demokratin sin förkärlek för den krokiga vägen mellan två punkter. Det blir likafullt bäst när friheten och rätten håller varandra i handen när de traskar den vägen fram. Därför var det med Lenin det gick åt skogen och med kamrat Zedung hack i häl om du så vill.

Nästa gång ska jag försöka bli älgen Hälge, det vet jag en som blev i testet hos Nationalencyklopedien. Vackra fria djur. Fast jag tror det blir mer rätt om jag väntar några veckor.

Den läraren är på tok för bra

Tre Kronor brinnerIbland tycker jag synd om lundsbergseleverna. Det verkar som om läraren de har i delkursen ”Det går an” är alldeles för bra.

Varför tror de annars att det går an att bränna småkillar med varma järn?
Varför tror annars en av deras mer berömda föredettingar att det går an att låna en annans design, själv ta äran och sedan tiga om saken?

Det går inte an.