Per Stigman på ena axeln och Sixten Jernberg på den andra

OLYMPUS DIGITAL CAMERANu handlade inte min ungdoms idrottskultur bara om att träna mil efter mil i värsta Sixten Jernbergstil. Ibland kom Rekord-Magasinet i min hand och där fanns en annan sida av idrotten. Den fostrande.

När Edvin Ahlqvist startade tidningen kom han snart på att det skulle vara teckningar och porträtt av kända idrottsmän. Det skulle vara lagbilder. Samtidigt bad han en viss A M Marksman att börja skriva en följetong. Det blev historierna om Per Stigman. Platsen är det medeltida Sverige och Per Stigman och hans fredlösa vänner gör som Robin Hood, slåss mot fogdar och stormän. Tyska fogdar märk väl, berättelserna började skrivas under andra världskriget och A M Marksman visste vilken sida han höll på. Precis som Vilhelm Moberg använde den historiska berättelsen för att gissla nazisterna (Rid i natt) så gjorde Marksman det.

Författarnamnet var en pseudonym. Bakom den stod Nils Holmberg, kommunistisk politiker i Göteborg och redaktör för den antinazistiska Arbetartidningen. Historierna blev böcker sedan, de går bra att läsa utan världskrigsperspektiv om man vill. Spännande ungdomsläsning i svensk historisk miljö.

Sådant läste vi. För att inte tala om alla dessa tecknade serier om den unge debutanten i klubbens A-lag som får hoppa in och gör succé. I dag har den storyn blivit till en genre i sig, ofta använd som liknelse när något liknande händer i verkligheten. För det gör det ju.

Laganda. Det är rätt att kämpa. Även den lilla bruksorten kan få fram duktiga lag och stora stjärnor. Spring på sviktande stigar… Den andan var det vår ungdoms idrottskultur försökte ge oss. Sedan dess bär jag en Per Stigman på vänstra axeln. Han sitter där och dinglar med benen och viskar i mitt öra att det är rätt att göra uppror.

Som när du tillsätter cement i sand
På den andra axeln sitter Sixten Jernberg. Han får avsluta, citatet är än en gång från hans bok I vilda spår från 1960. När vi läst färdigt Rekord-Magasinet var det dags att träna igen och då satt Sixten på högeraxeln och manade.

I vilda spår”Sammanfattningsvis skulle jag vilja göra gällande, att det enda raka är året-runt-träningen. När tävlingssäsongen är avslutad, måste man se till att konditionen underhålls. Man sätter den liksom på sparlåga, tills man åter finner det dags att bygga upp den. Det sker då med en liten starkare dos träning för varje dag – ungefär som när man tillsätter cement i sand – för att till slut grundmura konditionen till något som liknar betong.”

Så drömde vi om att bli, den gången.
Som betong.

Allt är löparkulturens fel

Det var löparkulturen som fick mig att börja springa, den saken är säker. Mindre självklart är vilken del av denna kultur.

I vilda spårDen nedärvda, sedan hundratusentals år, som satt i pappas gener och sedan mina? Hör du inte hur kroppen skrattar när du rör dig så fort att båda fötterna flyger?

Den från sportsidorna och sändningarna? Alla som såg ” den svarta gasellen” Wilma Rudolph vid olympiska spelen i Rom fick löplust. Samma lust när Abebe Bikila vann marathonloppet. Barfota.

Den jag hittade i ungdomens idrottsböcker? En del av dem var förfärliga, ser jag nu, men inspirerar gör de än.

Den jag fick från vår färska idrottsförening? Absolut. Vill du bli bra på att tävla i löpning ska du tävla i löpning. Vill du bli bra på att gilla att göra det ska du träna på att gilla att göra det.

På den punkten är jag vältränad.
Det vattnas i munnen bara jag skriver det här.

Långpass i stövlar
Till sist några rader ur min idol Sixten Jernbergs bok I vilda spår.

Träningsprogram för november 1959
1/11 2,5 timmes skogslöpning med stövlar och fullt arbetsklädd (c:a 3 mil)
2/11 1,5 timmes skogslöpning med stövlar och i overall (c:a 15 km)
3/11 1 timmes landsvägs- o. skogsvägslöpning. Distansen varierades
4/11 1 timme löpning terräng och landsväg omväxlande
5/11 1 timme och 20 minuter löpning i terräng, bitvis svår
6/11 1 timmes löpning på skogsvägar med ryckinslag
7/11 1 timmes löpning i terräng
8/11 5 timmars löpning och gång (ute med hund och bössa)
9/11 1,5 timmes löpning i terräng
10/11 2,5 timmars löpning i terräng
11/11 Ingen träning med undantag av 7 timmars huggning i skogen

I början på 1960-talet fick små gossar löplust av sådant. Det får den här lille gossen än. Mor, var ställde jag stövlarna nu?

Tjoho.

Den outsägligt vemodiga notisen om de två sista talarna av ayapaneco

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del berättelser är så outsägligt vemodiga. Som den här notisen jag hittar i Språktidningens marsnummer:

Sista talarna
nobbar varandra
I staden Ayapa i Mexico finns två griniga gamla gubbar. Ingen unik företeelse, men just dessa två råkar vara de sista som talar språket ayapaneco. De vägrar dessvärre tala med varandra. Ingen vet riktigt varför, mer än att det är den andres fel.

Nu tänker jag på dessa två bestämda farbröder.
En lång stund tänker jag på dem.

Här slutar jag med det. Nu börjar jag i stället fundera över vilken briljant dagsvers Alf Henrikson skulle ha kunnat göra om när de två traditionsbevararna möts på en smal stig i den täta skogen, du vet, strax norr om Ayapa.

Det möttes två talare av ayapaneco
Den ene hade rätt,
den andre samma sätt,
varför ingen av de två på stigen veko

Här inser du nu att den halta biten har inte Alf gjort. Han skulle ha vidtagit helt andra mått å stig.

Sina drömmars mö

Blå sipporJag skrev om Axel Danielsson härom dagen. Den socialdemokratiske pionjären från Sölje i Värmland som for till Malmö och startade tidningen Arbetet. Här är ett av mina favoritcitat från hans penna:

Men kan en socialdemokrat älska ”våra strömmars brus”, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ”bäckarnas språng”, så länge endast strändernas ägare får fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska ”den mörka skogens dystra ljus”, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska ”stjärnenatten”, varunder en här av utplundrade proletärer hackar tänderna av köld och ”sommarljuset”, i vars sken de få arbetar sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig. På det sättet är jag patriot och väl även de flesta andra.

(Ur Axel Danielssons Brandsyn-krönika i Arbetet den 4 januari 1895).

Axel Danielsson och motsättningarna inom folket

Axel DanielssonAxel Danielsson var sågverksarbetarson från Sölje i Stavnäs. När han var 24 år gammal grundade han tidningen Arbetet i Malmö. På grund av sina artiklar dömdes han till sammanlagt 18 månaders fängelse, när makthavarna inte tyckte om det han skrivit. Då fortsatte han skriva från cellen.

Ibland var det inte bara överheten Axel Danielsson gav sig på. Det sägs att han inte drog sig för att kritisera arbetarna heller, när de var liknöjda, försoffade, slumrande, ljumma. På hans gravsten står det om tacksamheten hos det folk ”hvars befriare, gissel och vän han var”.

Pampene på pengesekken
Motsättningar inom folket skulle vi möjligen ha kallat det, i min vilda ungdom, om vi hade försökt analysera konflikten mellan arbetarskribenten och hans vänner i den skånska arbetarklassen. En ickeantagonistisk motsättning, skulle vi ha sagt.

Fina ord men svår sak. Det är alltid lättare för en skrivare med Danielssons värderingar att ge sig på maktens herrar. ”Pampene på pengesekken” som det stod i en norsk tidning jag prenumererade på en gång.

Satir ska riktas snett uppåt. Kritisk solidaritet finns, den med, men är svår för somliga att förstå sig på. Hur säger du till dina vänner att nu blev det lite dumt? Ni skulle ha röstat. Ni borde gå med i facket. Det är osolidariskt att åka snålskjuts och…

Hellre driver än river
Nu är dagstidningen Arbetet nedlagd. I stället kämpar den nystartade Dagens ETC med näbbar och klor för att bli en röd daglig röst, så som Danielsson från Sölje kämpade. Hittills verkar allt gå bra.

Hoppas, hoppas. Visst vet jag ett folkblad på närmare håll som behärskar både satir och kritisk solidaritet. Det hindrar inte att det behövs fler som gisslar och befriar.

Precis som det behövs en arbetarrörelse som driver massmedier, inte lägger ner.

På vakt

Vakt

En dag kom politikerna på hur de kunde skära ner alltihop. Hela Sveriges försvar. Det var när de hade insett att det inte skulle räcka med en telefonsvarare som sa:

– Vänd om, vänd om, det bor arga typer här!

Vi gör en skylt, var det en som sa. Med en svart kôrv på.
Ja, det gör vi. Då blir di rädde.

En ensamvarg korsar sitt spår

Jag är urtypen för en ensamvarg.
Och för en lagspelare.

Det varierar.

Just så tror jag att varenda människa är skapt. Det handlar bara om att inse att vi pendlar mellan polerna, olika starkt och olika fort, men pendlar gör vi.

Alla mina jobb har varit lagarbeten där individen varit viktig. Några av individerna har varit stjärnor, vare sig de vetat om det eller inte och vare sig de velat vara stjärnor eller inte. Det spelar ingen roll, inte ens den duktigaste medmänniska som kan allt – kan allt.

Hon behöver sin omgivning.

OrienteringskartaIngenting är möjligt. Inte utan andra. Stjärnkrönikören i Den Stora Tidningen behöver tipsaren, redaktören, redigeraren, tryckaren, tidningsbilschauffören, tidningsbudet, ekonomiassistenten, löneutbetalaren, teleledningsdragaren, it-fixaren, pappersarbetaren, skogsarbetaren – läsaren.

Orientering i ungdomen och framåt, ganska individuell idrott. Visst, men någon ritade kartan, någon lade banan, några satte ut alla kontrollerna, några skötte start och tidtagning, mål, resultatgivning, prisutdelning och… tja, en gång vann jag en brun slips.

Vi behöver varandra.
Vargar är väldigt sociala djur.

Ensamvargar är det, för att de är ute och letar.

Dagsens sanning

Det är fred på jorden.
Arbetets frukter fördelas rättvist.
Kvinnor och män har samma chanser.
Naturtillgångarna fördelas lika.
Demokratin slutar inte när arbetsdagen börjar.
Alla lever miljövänligt.
Barn får bra utbildning.
Varenda människa får säga vad hon vill.
Ingen somnar hungrig.

April april.

(Repris från 1 april 2012).

Han

Grå sky litenFundera en stund över vem som tjänar på att dela upp folk i grupper. Svenska arbetare och tjänstemän för sig. Invandrare för sig. Helst vill han skapa splittring mellan oss, fast vi kunde vara syskon. Vänta, vi är syskon.

Vem tror du?
Vem tjänar på det?

Han vet vad han vill. Han gör det för att trycka ner löner och trygghetssystem. Om han kan få oss alla att bli desperata, var och en på sitt håll, då är det riktigt bra. Bäst är om vi tittar snett på varandra. Härska genom att söndra har fungerat förr för hans sort.

Helst vill han göra något åt kollektivavtalen snart. De är för bra. Hela idén är för god. Än är det alldeles för många som har rätt till semester och övertidsersättning och annat dyrt.

Tro inte att det är Sverigedemokraterna du funderar på att rösta på.
Det är honom.

Han äger.