Nu handlade inte min ungdoms idrottskultur bara om att träna mil efter mil i värsta Sixten Jernbergstil. Ibland kom Rekord-Magasinet i min hand och där fanns en annan sida av idrotten. Den fostrande.
När Edvin Ahlqvist startade tidningen kom han snart på att det skulle vara teckningar och porträtt av kända idrottsmän. Det skulle vara lagbilder. Samtidigt bad han en viss A M Marksman att börja skriva en följetong. Det blev historierna om Per Stigman. Platsen är det medeltida Sverige och Per Stigman och hans fredlösa vänner gör som Robin Hood, slåss mot fogdar och stormän. Tyska fogdar märk väl, berättelserna började skrivas under andra världskriget och A M Marksman visste vilken sida han höll på. Precis som Vilhelm Moberg använde den historiska berättelsen för att gissla nazisterna (Rid i natt) så gjorde Marksman det.
Författarnamnet var en pseudonym. Bakom den stod Nils Holmberg, kommunistisk politiker i Göteborg och redaktör för den antinazistiska Arbetartidningen. Historierna blev böcker sedan, de går bra att läsa utan världskrigsperspektiv om man vill. Spännande ungdomsläsning i svensk historisk miljö.
Sådant läste vi. För att inte tala om alla dessa tecknade serier om den unge debutanten i klubbens A-lag som får hoppa in och gör succé. I dag har den storyn blivit till en genre i sig, ofta använd som liknelse när något liknande händer i verkligheten. För det gör det ju.
Laganda. Det är rätt att kämpa. Även den lilla bruksorten kan få fram duktiga lag och stora stjärnor. Spring på sviktande stigar… Den andan var det vår ungdoms idrottskultur försökte ge oss. Sedan dess bär jag en Per Stigman på vänstra axeln. Han sitter där och dinglar med benen och viskar i mitt öra att det är rätt att göra uppror.
Som när du tillsätter cement i sand
På den andra axeln sitter Sixten Jernberg. Han får avsluta, citatet är än en gång från hans bok I vilda spår från 1960. När vi läst färdigt Rekord-Magasinet var det dags att träna igen och då satt Sixten på högeraxeln och manade.
”Sammanfattningsvis skulle jag vilja göra gällande, att det enda raka är året-runt-träningen. När tävlingssäsongen är avslutad, måste man se till att konditionen underhålls. Man sätter den liksom på sparlåga, tills man åter finner det dags att bygga upp den. Det sker då med en liten starkare dos träning för varje dag – ungefär som när man tillsätter cement i sand – för att till slut grundmura konditionen till något som liknar betong.”
Så drömde vi om att bli, den gången.
Som betong.
