Kreativt folk – Sida 19 – SVENSSONS SLÄNG

Aldrig nånsin din clown

Fri eller dräng?

Vilken kultur ska vi ha i våra kommuner? Ska politikerna lägga sig i det? I SD-styrda Sölvesborg har de sin syn. Där ska politikerna klampa in. Där får kulturen inte utmana.

Det vet vi var den synen är hämtad, tycker satirtecknaren Kent Wisti.

Vad får vi för samhälle om Sverigedemokraterna får bestämma? Svaret finns i Sölvesborg, det lokala skyltfönstret för partiets politik. Där sker nu en rad förändringar.

Häromdagen beslöt kommunfullmäktige att ändra rejält på kulturområdet. I det nya handlingsprogrammet säger man nej till ”utmanande samtidskonst”. Sådant ska inte kommunen köpa in. Får SD bestämma – och det får de i Sölvesborg – så ska vi inte ha några kritiska eller utmanande verk på offentliga väggar.

– Vi kommer att prioritera tidlös och klassisk konst framför utmanande samtidskonst, säger kommunalrådet Louise Erixson till Blekinge Läns Tidning.

Vem som nu ska avgöra vad som är tidlöst och klassiskt. Ska kommunalrådet göra det? Hon som är Jimmie Åkessons sambo. Kan någon enda människa avgöra vad som är tidlöst?

Armlängds avstånd till konsten
– Politiker ska hålla armlängds avstånd till konsten, säger den lokala konstnären Alexandra Melander till Kulturnyheterna. Naturligtvis har hon rätt. God kultur har många uppgifter i ett samhälle, men att tjäna den för tillfället rådande politiska makten är inte en av dem.

Politikerna ska hålla fingrarna borta, de ska inte leka smakdomare. Det har politruker gjort förr i mången diktatur och det har aldrig slutat väl. Där man bränner böcker bränner man snart människor.

Kulturen är inte till för en kommuns skull. Bra kultur ska kunna berätta, undersöka, kritisera, prova gränser och underhålla. Det och mycket mer. Men det blir alltid lika fel varje gång rädda (eller välmenande) makthavare försöker styra smaken och tro att kulturarbetarna är deras tjänare.

Sök aldrig drängtjänst
”Aldrig nånsin din clown” sjunger Ulf Lundell och precis så ska det vara. Konsten ska vara fri, kulturen ska aldrig söka drängtjänst.

Selma Lagerlöf skriver visserligen att om hon inte åstadkommit något mer i sitt liv, så har hon i alla fall dragit turister till Värmland. Dock var det ironiskt menat. Självklart tyckte hon inte att syftet med hennes skrivande var att locka besökare öster om Mellanfryken. August Strindberg skrev inte Röda Rummet för att dra folk till Mosebacke och Hemsöborna för att locka turister till Kymmendö.

Kulturens uppgift är aldrig att vara dräng åt Sölvesborgs kommun. Inte åt någon annan kommun heller.

Aldrig nånsin din clown.

### Den satirtecknande prästen Kent Wisti slår huvudet på spiken:
### ”Sverigedemokraterna i Sölvesborg vill motarbeta konstnärer som arbetar med utmanande samtidskonst och inte är följsamma i maktens intresse.”
### ”- Ett sådant förslag måste de ju ha hämtat från sidan ett i Lilla nazisthandboken.”

– Vi behöver kvinnliga förebilder!

Kajsa Rothman, Spanienkämpe och förebild.

Säga vad en vill om vår skrivna historia, men den är sannerligen herrarnas. Männens. Det gäller allt från makthavare till nobelpristagare; ska du bli hågkommen ska du ha snopp. Det är det första historieskrivarna tittar efter.

Kvinnornas insatser förträngs.

Gudskelov finns det folk som försöker ändra på detta. För en tid sedan kom barnboken Svenska hjältinnor. När Marianne Nilsson läste den upptäckte hon att väldigt få av kvinnorna var från Värmland. Nu tänker hon och Anette Rudin skriva en egen bok med värmländska hjältinnor. Marianne är jämställdhetsstrateg på Region Värmland och Anette företagsutvecklare.

– Vi behöver förebilder, säger Marianne Nilsson och ber om tips på sådana förebilder att berätta om.

Mina tio förslag
Här är tio förslag från mig, i all ödmjukhet. Meritlistorna kan göras mycket längre:

Maja Ekelöf: städerska och författare, fick sina läsare att se hur folkhemmet fortfarande var ett klassamhälle.

Kajsa Rothman: marathondansare, opinionsbildare, första svensk som anslöt sig som frivillig i spanska inbördeskriget.

Monica Ekström: före detta vänsterpolitiker, outtröttlig förkämpe för brottsofferjouren och mot barnfattigdom.

Gun-Britt Karlsson: folkbildare, miljökämpe, förläggare, bokcaféansvarig, kämpande antirasist.

Gerda Hellberg: ledande förkämpe för kvinnlig rösträtt.

Karin Söder: första kvinnliga partiledaren i vår riksdag, första kvinnan som utrikesminister.

Inga-Britt Ahlenius: generaldirektör för Riksrevisionsverket, envis korruptionsutredare.

Toini Gustafsson Rönnlund, född Karvonen: finska krigsbarnet som blev skidåkare i världsklass, tre VM- och fyra OS-medaljer (varav två guld).

Ann-Louise Skoglund: europamästare på 400 meter häck, idog poängsamlare för Sverige i Finnkampen.

Valfri SOS-operatör: vardagshjälte i det tysta, räddar liv varje dag.

Den boken ser jag fram emot.

Hösten, vi två och vårt barrskogsbälte

Två minuter i åtta en morgon i september tar vi på vardagsskorna. I dag är det den kära vännens tur att leda vår vandring. Hon för oss mot grusvägen bortom riksväg 62, visar det sig.

Vi ska gå en timme varje morgon när vi inte är upptagna med annat. Det är sen gammalt. En vecka gammalt. Två medelålders plus kan väl också få ha stolta höstambitioner?

Själv skriver jag dessutom Att göra-listor, det är sen 1957:

Byt kanalpaket till tv:n
Läs bokcirkelboken igen
Leta cykelkontroller till nästa sommars stolpjakt
Recensera Anders Ajaxsons skrift om Munkfors och Ransäter 1954

I backen upp mot riksvägen varnar nötväckan, hon brukar göra det. Regnmoln drar förbi i väster, det är elva grader varmt och mornarna har börjat mörkna igen märkte vi när klockradion ringde.

Det är vi som går.
Det är tiden som kommer till oss.

Gärna villa men först en rejäl trädgårdsmöbel
När vi gått förbi tunneln och hästarna och svängt höger mot Ängbråten kommer vi till den igenväxta ängen. Där, mitt i alsnåret, hade någon ställt en färsk trädgårdsmöbel sist jag sprang förbi.

Nu har det hänt saker. Ängskanten är inte igenväxt längre. Här ligger grus, dränering och början till husgrund, där det bara var al och gräs för tre veckor sedan. En ny villa på gång.

Aldrig har vi sett en mellansvensk villaidyll växa fram i den ordningen. Solparasollet först, sedan första spadtaget. Vi älskar det.

En lärorik stund vid kontroll 38
Vi vandrar vidare längs grusvägen. Vid sista torpet tar vi åt vänster in på milbanan. Andningen börjar komma igång, min hosta har äntligen släppt. Ibland pratar vi, ibland går vi tysta. Lyssnar på skogen, lyssnar på våra egna tankar.

I söndags var det DM i orientering någon mil norrut i vårt barrskogsbälte. Hon gick fram och tillbaka med överdragskläder från start till mål, jag satte ut orange skärmar och digitala dosor till kontroller. Veckan innan hade vi provlöpning av banorna och då hade någon stulit en av mina kontrollställningar. Inte ett spår kvar av den, bara åkglada spår av en fyrhjuling.

– Jag stannar vid 38:an och vaktar när jag satt ut de andra, sa jag. Vi ska inte ha nån kontroll stulen under vår tävling.

Där stod jag sedan vid kontroll 38 (dikesslutet) bland trollsländor, mygg och älgflugor och studerade orienteringsvärmland. Snabba 14-åringar som nästan välte kontrollställningen när de rusade förbi och stämplade. Runda damer med svamp i plastfodralet till kartan. Förvirrade herrar som svängde fel först i stigkorset strax bredvid men kom tillbaka. Medelålders löpvilliga som hade mer bråttom.

Det blev rena medicinen. De två timmarna, drygt, stärkte mitt självförtroende som orienterare. Sällan har jag sett så många komma gående till en kontroll, sällan så många som sprungit en bit på en stig och vänt om.

En ledsen liten tjej visste inte var hon var, jag visade henne på kartan. En glad men lätt äcklad kille ville ha hjälp och pekade på nacken. Där satt tre envisa älgflugor som trodde att de hamnat hos ett hjortdjur. Har du haft tre älgflugor i nackhåret, så förstår du den killens bön på hjälp.

På hemvägen, med dosorna och skärmarna i ryggsäcken och handen full av ställningar, fick jag min belöning. Några kantareller fanns det kvar i John Bauerskogen.

Spår av egoism
Detta pratar vi om, när vi inte går tysta. Om extrapassen på forna jobbet hon har tackat ja till, om mitt möte dagen innan med stolpjaktsfolket och om träffen nästa dag med Föreningen för Värmlandslitteratur.

I det längsta försöker jag blunda för hästspåren i milbanan. En hästägare har varit okamratlig igen. Vi har bott här sedan 1983 men det är först under sista året som någon börjat träna med häst i motionsspåren. Trots att det är elakt. Trots att kommunen sagt till. Trots att det bryter mot lokala ordningsstadgan.

Egoismen breder ut sig.
Somliga har svårt med inlevelse och empati.

Vårdslöst, nära folk
Efter min förra löprunda i hästspåren skrev jag i en lokal grupp på Facebook.

”Tråkigt att en person fortsätter köra med häst i milbanan vid Sisugården. Färska spår i dag igen. Om hon (?) inte bryr sig om kommunens lokala ordningsstadga så kunde hon (?) väl åtminstone fundera över folkvett och medmänsklig hänsyn. Suck.”

När jag talade med folk i idrottsklubbens styrelse visade det sig att kommunen hade pratat med en kvinna, efter att hon kört vårdslöst nära folk i banan. Dubbelt dålig hänsyn av henne. Det finns skäl till varför man inte ska köra med häst i de motionsbanor vi byggt upp tillsammans. Jag slutade den ledsna tråden på Facebook såhär:

”Forshaga med omnejd är stort nog för såväl skidåkare som motionslöpare och hästfolk. (Ibland är det ju dessutom samma folk. Vem gillar inte hästar). Mitt ödmjuka förslag är att ingen färdas med häst i motionsspåren i fortsättningen och ingen löpare springer i vägen för hästar på några travbanor 😉”

Blånande barrskogsmil
Vi vandrar vidare, uppför backarna i femman (hästspår där med), står vid högsta punkten och ser mil efter mil av blånande barrskog, travar neråt mot friluftsgården, plockar några kantareller i en backe, kommer hem.

67 minuter.
På grannens tv-antenn sitter en skata och räknar oss.

### Var bor vi egentligen? När jag bytt t-tröja ägnar jag 37 och en halv minut åt att försöka ta reda på om vi lever på taigan eller ej. Svar: det är komplicerat.
### Den ena kartan tycker att vi hör till norra barrskogsbältet. Den andra kallar oss sydliga. En tryckt bok tycker att gränsen går vid Dalälven.
### Strunt i det. När jag skriver detta är alla träd jag ser där ute barrträd. Alla utom elva. Det går att gå i skogen från vår lekplats till Sibirien – och hela tiden binder denna skog en massa kol.

Tack för det.

Någonting har hänt när storbolaget sätter in den annonsen

Kvart över sex, skatmorgon i augusti. Ännu en gång vänder jordklotet Grossbolstorp mot solen. Lätt kondensdropp från altantaket, två blåmesar lockar i aspen, en nötväcka promenerar uppochner i paradisäppelträdet och minns en jordnöt från i mars.

Tanken slår mig att jag det är när jag är ettrig blåmes eller nötväcka i mitt skrivande som applåderna kommer. ”Du är bäst när du är arg” säger folk.

Knepigt, det där. Vem vill gå omkring och vara arg jämt?

Muttrar över helsida
Tjugo över sex, bläddrar i lördagstidningen som blivit kvar på altanen. På sidan 7 en helsidesannons från Uddeholmsbolaget. Den kunde Folkbladet ha behövt medan tidningen ännu ägdes av arbetarrörelsen, muttrar nötväckan i mig.

Då börjar jag läsa. Vad står det egentligen? Uddeholm hissar regnbågsflaggan vid brukskontoret. Uddeholm hyllar jämlikhet och mångfald. ”Lika mycket som vi vill vara en organisation som präglas av jämlikhet, mångfald och jämställdhet, står vi bakom ett samhälle där vi alla är fria att älska vem vi vill och där vi har rätten att älska oss själva.”

Brukar inte hylla storbolag
Fem i halv sju. Blåmesarna filar på, augusti är fortsatt fuktig i gräset och världen går framåt. Mitt i allt elände går hon framåt. Jag brukar inte hylla storbolag och visst finns det ord som känns fyrkantiga i annonsen. Så jädra jämlika är ni väl ändå inte där uppe i norr, järnverksarbetare och VD:ar. Varför fjantar ni och kallar det HR, när det heter personalavdelning? Varför har ni två VD:ar, förresten?

Visst, man kan leta fel. Sådana som jag brukar ängsligt göra det. Att saker är bra har vi sämre språk för.

Uddeholms annons är bra. Det har sannerligen hänt något, när storbolaget som finns i 90 länder börjar slåss för mångkultur och sexuellt likaberättigande. Jag förstår om pridepionjärerna i Sverige känner sig uppslukade, men det är faktiskt inte illa om en sådan machomiljö som stålindustrin sluter upp och tycker att alla människor är lika mycket värda.

Då har någonting hänt.

### Här är annonstexten, om den är svår att läsa från bilden:

HISSAR FLAGGAN FÖR
JÄMLIKHET OCH MÅNGFALD

Uddeholm finns i fler än 90 länder. Vi har en över 350 år lång historia, där människor med olika etnisk tillhörighet och från olika religioner har samarbetat med varandra. Det har alltid varit naturligt för oss att ta vara på varandras kunskap, synsätt, erfarenheter och bakgrund för att ständigt förbättras och utvecklas som organisation. En stor del av vår framgång har att göra med mångkulturalismen i organisationen. På Uddeholm i Hagfors jobbar det människor från fler än 15 olika länder, och vi har nära kontakt med våra partners på våra säljbolag som finns i alla delar av världen.

– Uddeholm är och ska vara en arbetsplats för alla, säger HR-chef Ellen Myrén Scott. Vi vill attrahera, välkomna och behålla våra framtida och nutida medarbetare – oavsett kön, etnisk tillhörighet, ålder, trosuppfattning, funktionsnedsättning och sexuell läggning eller identitet. Vi jobbar ständigt för att bli ännu mer inkluderande och vara en arbetsplats som formas av en jämlik organisationskultur.

I år arrangeras det för första gången en prideparad i vår verksamhetsort Hagfors. Det är vi på Uddeholm glada och stolta över. Lika mycket som vi vill vara en organisation som präglas av jämlikhet, mångfald och jämställdhet, står vi bakom ett samhälle där vi alla är fria att älska vem vi vill och där vi har rätten att älska oss själva. Utanför brukskontoret på Uddeholm i Hagfors vajar regnbågsflaggan för första – men definitivt inte sista – gången. Uddeholms två VD, Johan Wiig och Pär Emanuelsson, berättar:

– Det är en viktig sak att vi hissar regnbågsflaggan på verksamhetsområdet. Att vi visar att vi som organisation står bakom rörelsen och allt det den symboliserar. Jämlikhet och mångfald på företaget skapar dynamik, en roligare arbetsplats och en bättre arbetsmiljö.

Det som är förbjudet är roligare

En gång, när jag fortfarande trodde på en tidig litterär karriär (nu tror jag mest på en sen, målet står fast: att bli vårt äldsta litterära underbarn) for jag till huvudstaden på seminarium med Bonniers förlag. Det stora. De hade gett ut min kortprosasamling i sågverksmiljö några år efter att arbetarskildringar blev passé (tack igen Hans Isaksson i din förläggarhimmel).

Där hamnade jag vid samma bord som Kerstin Thorvall. Älskade hennes böcker, gillade hennes färger. Mindes tyst för mig själv hur jag recenserat hennes roman Det mest förbjudna i Smålands Folkblad. Jo, det blev väsen om berättelsen och på redaktionen i Jönköping var det fler än en som bestämt visste vem hennes hemlige torsdagsälskare var. Jag tror dem än, har intervjuat karln i annat ärende.

Jäspalt va’ coolt för en blyg proletärson från landet att få fika med henne!

Vis man från Kina
Vid bordet satt ännu en mästare. Med små, underfundiga medel såg han till att dra in ynglingen från Värmland i samtalet. Han hade fjunigt skägg som en vis man från Kina och fick mig hela tiden att mumla ”Här dansar Herr Gurka, både vals och mazurka” mycket tyst inuti.

Tack, Lennart Hellsing. Tack för dina berättelser. Nyss skulle du ha fyllt 100 om du levat. Tack för att du såg en rotkapare från Molkom.

Jag sa inte ett ord på själva seminariet men lärde mig något om vilka som är människor. Bland författare är det de vars texter dansar mazurka. Bland medmänniskor är det de som bjuder in oss stundom försagda.

Tack. Nu ska jag läsa om böckerna med dina vilda bokstavslekar.
Undrar om inte DU var vårt äldsta litterära underbarn.

### Boken Vitt från Kalmar är fortfarande en favorit för den här karlen, som småningom vågade höja rösten och hålla mer än en skrivarkurs just vid Kalmarsund.
### Läs Stina Jofs kloka intervju med hans hustru Yvonne Lombard i Vi-tidningens juninummer. Yvonne är 90 år och aktiv skådespelare. ”Vi är tre i rummet, det känns tydligt.”
### Varje kväll gav han henne praliner på silverbricka. Efter tandborstningen. Det som är förbjudet är roligare.

Paris är värd en ostbit

– Å, ska ni till Paris? Vad spännande!
Hon var pensionerad småskollärare och tog upp oss någonstans i kanten av Kolding. Eller om det var Vejle.

Ett tag kändes det som om alla danska städer låg i en dal ner mot havet. Du fick lift till centrum och sedan fick du traska i uppförsbacke ut ur staden. Trask, trask, trask. Ibland var det folk före dig vid bästa liftarstället i utkanten. Då fick du ställa dig i kö.

”Du”? Vi, menar jag. Kamrat Q från Sundstagymnasiet och jag. Själv var jag 18 och hade ingen aning om att jag skulle blogga om saken 50 år och drygt en månad senare. Några dikter skulle det nog bli, det trodde jag.

Vid Kolding tog hon upp oss. Eller Vejle. Vi vägrade vara turister och hade varken kamera eller dagbok med. På fötterna Jesus-sandaler med remmar långt upp på vaderna. Hur orkade vi gå så långt med dom?

Inte alltför nyduschade
Tanten var snäll. Hon tyckte jag såg ung ut och konverserade mig glatt om franska ostar och Paris. I baksätet satt Q och halvsov, det var min tur att sitta bredvid föraren och vara trevlig.

Vi kom till Paris, det har jag berättat förut. Allt var möjligt, världen gick att förändra och i Danmark tog gamla tanter upp inte alltför nyduschade liftare, som om dessa tanter aldrig gjort annat.

– Vi ska sitta vid Triumfbågen och dricka rödvin.
– Köp en baguette och ost också, du ser mager ut, dräng.

Det gjorde vi.
Paris är värd en ostbit.

Från liftarmånaden 1969:
Den sanna historien om grisbilen i Tösse
Hittar min hungers smala grå gator
Möter en människa vid Montparnasse-Bienvenüe

### Det är inte bara Mats och min Grand Tour som firar 50-årsjubileum denna sommar.
### Nyss såg den kära vännen och jag filmen om lika jubilerande Woodstock.
### Allt är fortfarande möjligt.

Att köpa ett land

G A Wall.

Donald Trump vill köpa Grönland. Det får mig att tänka på en annan djuping som det går historier om. Gustaf Adolf Wall. Gossen från Nyed i Värmland som blev rik patron och köpte bruk lite varstans i Fryksdalen och Finland.

En dag kom han till Ryssland, berättar historien. Där träffade han tsaren.

– Du tsaren, sa Wall. Va kôster lelle Finland?

Det blev inget köp.

Berättelsen om en släkts färd från Karelen till Orrholmen

Jag har vänner som skriver. En skriver dikter så änglarna gråter. En skriver essäer så jag känner mig lärdare än jag är värd. En tredje började med att vinna provinsen och Norden för sin poesi, nu finns han i fler och fler världsdelar. En fjärde författar fint så en glömmer att hans akvareller är ännu klokare. En femte berättar om fjärilar så bilderna smeker oss om kinderna.

(Klicka nu på länkarna, men kom strax tillbaka!).

Och så är det Janne. Jan Ollars. Han har skrivit den mest mångsidiga finnbygdsskildring jag läst och jag har läst många. Förordet berättar hur allt började:

”Varför bryr jag mig om detta? Jo, min morfars mormor föddes i Östmark. Som barn bodde hon i en jordkoja och visste vad det innebär att tvingas tigga för att överleva. Min bror och svägerska hade börjat släktforska och jag fick ta del av deras resultat. Jag sökte fler fakta för att kunna svara på frågorna om Varför och Hur?”.

Jans bok är nyutkommen. Titeln är Obygd, östmarksskojare, östmarksfinnar och allsköns mord och ohyggligheter? och underrubriken 500 år bland skogsfinnar, fryksdalingar och andra.

Den 418-sidiga släktkrönikan består av fyra lika viktiga delar, det är därför jag tycker den är mångsidig. Birgitta och Sten Ollars (och andras) släktforskning. Jans eget grävande i svedjefinskt leverne, folktro och lokalhistoria från Karelen och hit. Hans idoga letande efter bilder som kan berätta om tiden från 1400-tal och till nyss. Samt, och det gör boken dessutom skönlitterär: hans inlevelsefulla fiktiva monologer från de framforskade släktingarna.

Såhär kan en sådan monolog låta. Som alltid placerad till höger på uppslaget, mitt emot vänstersidans släktforskning och andra fakta.

”På tiggarvandring
1847

God dag i stugan. Har frun kanske något lite att avvara till en ensam mor med två små barn?… Fadern? Den ene försvann och betalar inte för sig. Den andra super och betalar inte för sig han heller. … Ja, visst borde en kvinna hålla på sig tills hon finner en man som tar ansvar. Men de oskyldiga barnen har inget ont gjort. … Nej, jag får ingen tjänst som piga nu med två små barn. Kerstin är fem och Kristina är två; seså, barn, hälsa på frun och nig så vackert! … Mjölk och bröd, jag tackar ödmjukast. Se så barn, ät nu vackert och tacka den vänliga frun så mycket. … Jo, det finns mycket att berätta från Östmark, det har frun rätt i. Jodå, jag såg översvämningen 44 med mina egna ögon. Allt spolades bort, hela bruket! Det var som ofattbart. … Javisst, konkurs blev det för patron, men det vet man ju att sådana klarar sig alltid. … Ja, vi hade missväxt 45 och så nu ännu en som tvingar ut en ensam mor på vägen. Nödhjälpen går till de äldsta och de lytta, inte till oss som kan gå på egna ben.”

Boken kompletteras med en lång personförteckning, diger källförteckning och många historiska dokument på gammelsvenska (översatta till modern svenska i en bilagedel).

Jag tycker om Jan Ollars bok. Den har lärt mig mycket nytt om svedjefinnarna och deras vedermödor, både när det fria svedjandet i utmarkerna gav dem bra skörd och när de senare fick det värre som kolare och annat.

Tiggandet vore värd sin egen historia, som det är gestaltat i boken. Det är inte alltför länge sedan som svenska medborgare tvingades ut på socknen för att tigga.

Läs och lär.

### Boken är utgiven via Books on Demand.
### Den finns på Bokus och går också att beställa direkt från Books on Demand.

Appen som får unga att uppleva vardagsrasismen

Senaste numret av tidningen Vi berättar om Teskedsordens prisbelönta Reality Check. Sveriges första app mot rasism är utformad för 13-19-åringar och just nu nedladdad av över 17 000 personer.

”I appen får man under flera dagar följa en karaktär – till exempel judiske Levi eller romska Rosa – som utsätts för rasism och fördomar, och agera i dennes ställe.”

Länk: Inslag i SVT Blekinge med gymnasieungdomar som provar appen

Appen är gratis i Appstore och Google play. Här nedan berättar Teskedsorden mer:

”Med bas i ungas egna berättelser om rasism har vi skapat ett spel som porträtterar vardagsrasismen många unga idag utsätts för.”

Länk: Teskedsorden berättar om appen Reality Check

– Gör ni inte så i Sverige?

Jan Scherman talade vid Erlandergården i Ransäter. Där berättade han vad han gjort med sin bonus som vd för TV4. Skänkt den till en språkskola för Lakotaindianerna i Nordamerika. De vill rädda sitt språk.

Han besökte skolan. Då upptäckte han att där satt folk i alla åldrar, från mycket gamla till små barn.
– Hur kommer det sig? undrade Scherman. Varför gör ni så?
Ingen svarade.

Vid middagen efteråt upprepade han sin fråga. Varför?
Då tittade lakotaindianerna konstigt på honom, innan de svarade.
– Gör ni inte så i Sverige?

Förstår du inte att vi gamla behövs för att lära våra unga orden för de gamla tingen? Precis som de unga behövs för att lära oss orden för allt som är nytt? Gör ni inte så i …Sverige?

Nej.

Stackars er.

### Mer från Jan Schermans tal:
Trängseln i mitten gynnar yttrarna