Arbete – Sida 20 – SVENSSONS SLÄNG

Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor

Vad behöver vi då klassanalysen till? För att förstå världen och göra den tydligare.

Vem är vän? Vem kan bli det?

I dag syns inte allt lika tydligt på gatan och i landskapet. Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor, det ruffigaste kvarter kan vara på väg att herrskapifieras. Alla som har svårt att uttala bokstaven ”i” behöver inte vara från Lidingö.

Klassanalysen berättar var du hör hemma i samhället, inte vad du tycker. Ändå hänger klass och tanke ofta ihop. Oftare än du anar. Varför tror du annars att så många partier fjäskar för medelklassen? Den odefinierade klump som de tror är medelklassen.

Även därför behövs den. För att människans samhälleliga vara bestämmer hennes tänkande. Det där som hänger ihop.

Går populisterna framåt? Följ pengarna. Just så.

Visa upp klyftorna
Ett annat skäl är förstås politiken. Vi behöver veta hur folk lever för att tydligare kunna ta från de rika och ge till de fattiga. Vem är fattigpensionär, hur många arbetarlöner går det på en börs-vd:s lön? Vad tjänar en biblioteksassistent, en överläkare och en undersköterska? Hur många äger hur mycket av tillgångarna?

Följ pengarna.
Visa upp klyftorna.
Gör världen tydligare, har jag sagt.

Vem är arbetare?
Vem är arbetare i dagens noggrant arbetsdelade och digitaliserade industrisamhälle? Det är en annan fråga för analysen. Nu för tiden är det inte rutig skjorta och snus som avgör saken. Kanske är den typiske arbetaren år 2017 en lågavlönad kvinna i offentlig sektor som åker kollektivt och ger pengar till tiggaren utanför Coop? Jag misstänker det. Rutig skjorta har hon sällan.

Allt det spännande finns hos de progressiva kvinnorna. Ju mer jag tänker på saken, desto mer tycker jag att det påståendet är sant. Så fort en opinionsundersökning blir detaljerad ser jag att det är kvinnorna som är mest solidariska i sitt tänkande.

Det beror sannerligen inte på gener eller genitalier. Följ pengarna. Bibeln vet vad den menar med änkans skärv. Det var även den kvinnans samhälleliga vara som bestämde hennes tänkande.

***

Nu väntar jag bara på bilderna, diagrammen, samhällsbeskrivningen och den levande berättelsen.

Orättvisan är lättare att göra något åt när den syns.

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 1: Grislöner i klassamhället
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Klassamhället Sverige, del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Bilden ovan:
Herman Reijers Arbetarhustru, Forshaga.

Ledig torsdag med problem

Buff har vikarie på jobbet. En sån där pigg sak.

Hur ska detta gå?
Smal är han också.

Gravskrift över en tid

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns pressfotografer. De körde bil fort, hade massor av jobb att hinna till på en dag och tog bilder som blev bästa ingresserna.

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns fackliga reportrar. Då, när ledningarna tyckte det var viktigt att berätta hur folk mådde på sina arbetsplatser.

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns anledning att bevaka kommunfullmäktige även i småkommuner. Diskussionen levde och många beslut kunde fortfarande tas lokalt.

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns lokalredaktörer på orter som Munkfors, Filipstad och Grums. Materialet kallades för ”bonnet” men innerst inne begrep även mobbarna att varje redaktion behöver sina lokala ögon och öron.

Jag jobbade på tidning.

# Färgband, typometer, filmrulle, fax. Sättare, korrekturläsare, telefonmottagare. Yuppienalle, gratiswebb.
## Nio steg mot Google- & Facebookdöden.
### Nät och ut.

Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige

Överklassen lever som på en egen planet.

Det är Göran Therborn som säger det. Nu ska han vara med och göra en ny klassanalys av Sverige. Vi behöver få en bättre bild av villkor, värderingar och intressen hos dagens arbetarklass och olika mellanskikt i samhälle.

Och så behöver överklassen integreras.

I samarbete med professorn i sociologi, Göran Therborn, kommer det fackliga idéinstitutet Katalys under 2017 att göra en ny klassanalys av Sverige. Den senaste grundliga klassanalysen gjordes av Göran Therborn 1971 och 1981.

– Det har naturligtvis skett stora förändringar inom svensk kapitalism och därmed klassamhället i Sverige under de sista 30-40 åren. Frågan är vilka klasser som finns idag och är relevanta att tala om liksom var de viktigaste konfliktlinjerna går, säger Göran Therborn.

Länk: Göran Therborn är tillbaka (Dagens Arena)

Målet är en stor klassrapport som utkommer våren 2018.

Dags att bryta dödläget
– Vi har länge saknat en ny uppdaterad klassanalys av Sverige, säger Daniel Suhonen, chef vid Katalys. Det är många som efterfrågar att veta mer om klass i dag, men det har saknats uppdaterade underlag. Därför är det så glädjande att Göran Therborn vill leda det här arbetet i samarbete med oss.

– Ska arbetarrörelsen bryta dagens dödläge måste man ha en bild av vilka villkor, värderingar och intressen dagens arbetarklass och olika mellanskikt i samhället har, menar Suhonen.

Olika delanalyser
Förutom en ny uppdaterad klassteori och en statistisk undersökning kommer också en rad samhällsvetare och forskare att bjudas in. Tanken är att de ska bidra med studier av kapitalkoncentrationen i näringslivet, mediemakten, den nya medelklassen, prekariatet, könsojämlikheten och det nya arbetslivet och andra teorier och perspektiv som kan utvidga och förnya förståelsen av klass.

Arbetet kommer att ledas av en styrgrupp under ledning av Göran Therborn och Daniel Suhonen och inleddes med en konferens i Stockholm i början av februari.

Katalys är ett oberoende fackligt idéinstitut som arbetar med utredningar och opinionsbildning. Det gör man inom områdena välfärd, samhällsekonomi, arbetsmarknad och fördelningsfrågor. Institutet startades på initiativ av LO-förbunden Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och SEKO.

I ett tidigare inlägg berättade jag hur en vanlig svensk börbolagsdirektör tjänar lika mycket som 54 industriarbetare. Så ser Sverige ut.

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 1: Grislöner i klassamhället
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Klassamhället Sverige, del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Sorgliga dagar för demokratin

För 43 år sedan hade jag avslutat mina tre år på sågen i Molkom och nyss hunnit börja på journalisthögskolan i Göteborg. Göteborgs-Posten var en jätte, Nya Wermlands-Tidningen var en jätte, Arbetet fanns och journalist var ett framtidsyrke. Pressfotograf likaså.

Inte anade vi då att något som hette internet skulle provocera jättarna att ge bort våra artiklar och bilder gratis tills de själva halvdog. Eller att några ännu större jättar vid namn Facebook och Google skulle komma och ta annonspengarna från oss alla. Norpa maten ur medias mun.

I dag är mina drömmars tidning Värmlands Folkblad såld och massor med folk får gå hem på grund av värstingjättarna och gratisartiklarna. Nu, när god journalistik är viktigare än någonsin.

Jag gråter försiktigt men knyter näven i fickan.

### Inte kan jag vara arg på köparen för att han köper.
### Mer snopen över säljaren.
### Kontinuerlig granskning kan ingen bloggare och facebookare i världen sköta. Allra minst på sportens område. Vi behöver proffs och många röster.

Vi bakspårar i flera kilometer

Först kommer det ett kufiskt mejl. Jag blir hämtad måndag 07.45 står det. ”Resan går mot startpunkt där det är 90 grader. Vandring sker längs S-å och vi passerar B-by med spökambitioner. Här härjade en gång ulven. På sluttampen får vi knapra på vörten. Gångtid 2,5 timme. Medtag fika.”

Inget konstigt med det meddelandet. Det är så det brukar låta när vi bjuder in varandra, Vandraren och jag. Den här gången är det hans tur. Gissningsleken i förväg är en del av upplevelsen.

Jag lägger pannan i fyra veck och klickar fram kartan på skärmen. By med spökambitioner, den var lätt. Startpunkt 90 grader, hmm, han måste mena en bastu. Klick klick, surf surf, inte hittar jag någon bastu hos det byalaget. S-ån heter Skymmelån, det namnet finns det bara ett av i hela landet. Knapra på vörten? Vi ska alltså vandra nära Västra Örten sista biten.

När jag hittar vägen längs sjön så upptäcker jag startpunkten med. Strax intill Södra Hällekilsättern svänger landsvägen 90 grader, som grusvägar gärna gör mellan Örtensjöar och hyperitberg. Där!

Fördärvarbacken blir brantare
Fem över halv åtta står jag redan färdig på min garageuppfart med ryggsäcken laddad. Två smörgåsar (ost och skinka), kaffetermos, vikmugg, två clementiner, sittunderlag, kikare, mobiltelefon, kontanter och bankomatkort. Allt du behöver för ett enkelt liv i skogarna kring Butorp.

Vandraren kommer och kör oss från Forshaga till Deje och Mölnbacka. Nedanför herrgården svänger vi norrut mot Genbäcken. Här är det fortfarande is på vägen och vitt i markerna trots några plusgrader. Fördärvarbacken blir brantare när den är hal och utanför bilrutan passerar Torsberget, Korpberget, Lyckan, Skovelåsen och Edebysätern.

Det är säterland vi hamnat i, precis som jag trodde. Mycket riktigt, när vägen svänger 90 bromsar han från 60 till 0 och parkerar.

Ingen vanlig hund
Vi har en dröm. Vi vill se vildsvin. Det kommer inte att lyckas i dag heller. Varg då? ”Här härjade en gång ulven” skrev inbjudan. Som om inte jag skulle minnas vad idrottsföreningen i Butorp hette. Ulven. Klubbens tyngdlyftare Bosse ”Butorparn” Svensson tävlade i landslaget för drygt 50 år sedan.

När vi kliver ur bilen finns flera vargobservationer från trakten noterade på webbplatsen Skandobs, men det vet jag inte än. De fördelar sig nära Skymmelåns krokiga dalgång från nordväst till norr och nedströms hit, det vet jag heller inte.

Jag vet bara att jag står i snön, ett par meter in på körvägen mot Hällekilssättern, och att mina vandrarkängor är elva centimeter breda. Hundspåren bredvid högerfoten är lika långa som kängan är bred.

Detta kan inte vara några hundspår. Tror du det, Vandrare, tror du på hund?

Ne-ij.

Bästa fyndet
En enda gång har jag sett vargspår förut. Det var ett par översnöade fät vid friluftsgården hemma. Nu är jag långt hemifrån och här är det färskvara vi talar om.

Rutten har min kamrat bestämt för länge sedan. Då anade han inte att vi skulle få sällskap av ett kraftfullt vargspår. I flera kilometer bakspårar vi ulven, medan bilvägen övergår i stig och korparna ropar i den planterade granskogen bredvid Skymmelåns meanderslingor. Vid ruinerna av Skomakartorpet fortsätter spåret, vid resterna av Jan Perssättern likaså. Granskogen är djup. Det där djuret har inte haft sällskap av någon människa, allt vi ser är ett älgspår åt andra hållet. Detta måste vara en Butorpsulv.

Bästa fyndet i vinter.
Äntligen!

### Vi fortsätter i flera timmar till, skådar meståg och spillkråkor och beundrar den häftigaste hyperitbranten i kommunen, passerar Butorps put and take-fiskeställe, fikar, lyssnar på smältvattenbäckar och vandrar allt raskare hemåt igen genom Översockna.
### Vid husruinen Nabben ”bodde här en tid lärare L. M. Palmkvist”.
### Gullhättkullen är ett så vackert namn.

Grislöner i klassamhället

– en bloggserie från 2017, siffrorna i ingressen är från 2015

Arbetsgivarnas i Svenskt Näringslivs vd: 490 000 kronor i månaden.
Industriarbetare: 29 022 kronor i månaden.

Det svenska lönesystemet står stadigt. Klyftorna har aldrig varit lika stora under hela min levnad. Grattis, klassamhället!

En gång trodde jag att början till Sveriges framtid fanns i en analys som vi behövde bli klara med. En klassanalys.

Det tror jag fortfarande.

Hur tänker du? Tänker en pensionerad småbonde från Östmark annorlunda än en arbetslös före detta metallarbetare i Lesjöfors? Tänker en nyutbildad läkare i Arvika på ett annat sätt än en romsk man utanför min Konsumbutik i Forshaga? Tänker Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne, hon som tjänade 490 000 i månaden år 2015, annorlunda än en av ”hennes” industriarbetare som bara tjänade 29 022 kronor, samma år?

Naturligtvis gör de det. Det är människans samhälleliga vara som bestämmer hennes medvetande. Du tänker som du är.

En genomsnittlig kvinna i LO tjänade förresten bara lite drygt halva Lemnes månadslön 2015. På ett helt år. Lemne är ändå inte värst.

Där har du bilden av vårt vackra land.

Största skillnaden sedan 1950
En del i klassanalysen håller LO i Sverige på med, även om de antagligen skulle använda en annan term för sin undersökning. LO tar regelbundet reda på hur mycket makteliten i Sverige tjänar. Nu har årets rapport kommit. Den visar att maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt motsvarade 18,7 industriarbetarlöner 2015. Det är den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningen började år 1950.

1950 tjänade en svensk i makteliten motsvarande 11,1 industriarbetarlöner.

1980 var skillnaden i inkomster mellan maktelit och industriarbetare som minst. Då tjänade en person i makteliten motsvarade då 4,9 industriarbetarlöner.

2015 var skillnaden alltså 18,7 industriarbetarlöner.

Det är klass på de svenska skillnaderna.
Då har jag ändå inte berättat om finaste eliten än.

54 gånger mer
Jag har inte kommit till de allra fetaste direktörsinkomsterna. Med makteliten menar LO knappt 200 personer på höga poster inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden. Det är dem de undersöker för att visa på skillnaderna mellan vanliga löntagares och denna elits inkomster. Tanken är att det har betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut.

Det är ditt samhälleliga vara som bestämmer ditt medvetande.

Nå, i LO-rapporten analyseras inkomstutvecklingen för tre delar av makteliten – den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten. Skillnaderna mellan de tre grupperna är stora.

Talar vi om värstingarna, 50 verkställande direktörer på svenska storföretag, så blir bilden ännu bedrövligare. Det är framförallt denna ekonomiska elit som har ökat sina inkomster i förhållande till industriarbetarlönen de senaste årtiondena. År 2015 hade de 50 direktörer som ingår i urvalet en högre relativinkomst än någonsin tidigare.

2015 tjänade en svensk i den högsta ekonomiska eliten motsvarande 54,3 industriarbetarlöner. Nära 20 miljoner kronor om året.

Tjohoo!

Aldrig varit sjukare
Den inkomst som LO mäter för makteliten är den sammanräknade inkomsten bestående av arbetsinkomst samt inkomster från kapital och näringsverksamhet. År 2015 var den genomsnittliga sammanräknade inkomsten före skatt i makteliten (alla 200 makthavarna) 6,57 miljoner kronor. Samtidigt tjänade en genomsnittlig industriarbetare 351 741 kronor.

Makteliten: 542 046 kronor i månaden.
Industriarbetaren: 29 022 kronor i månaden.

Som sagt, grattis klassamhället!
Du har sällan mått bättre.

Sedan 1950 har du aldrig varit sjukare.

### Länkar:
Artikel om LO-rapporten: Makteliten – reglerar inte sig själva
Hela rapporten som pdf: Makteliten – reglerar inte sig själva
Facebooklänk: LO:s video om makteliten

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Klassamhället Sverige, del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

När forskningen gör mig tvärilsk

Några dagar när solen lyst har jag tränat. En ny form av intervallträning: att göra ingenting. ”Lättast går passet att utföra på balkonger med vidsträckt utsikt”, har jag inbillat mig själv.

Där, på vår sällan använda joddlarhylla, inser jag sakta vilken svår uppgift jag gett mig själv.

Jag är uppväxt på ett mindre jordbruk och fick mitt första lönearbete på ett bruk, ett sågverk. Mina späda armmuskler är marinerade med tidigare generationers bondförnuft och arbetarmoral.

Du skall göra rätt för dig.
Du skall icke bära hand i ficka. ”Fryser du ôm hännera?”.
Du skall icke bära mössa inomhus, inte ute heller när du hälsar på någon. ”Har du ägg i mössa’?”.
Du skall icke sitta när det går att stå.
Du skall icke stå när det går att röra på sig.
Arbete befordrar hälsa och välstånd och hindrar många tillfällen till synd.
Arbetet adlar mannen.
Arbetaren är sin lön värd.
Arbetare i alla länder, förenen Eder!

Lata sig får en göra på körrgårn
Nåja, alla småbönder ställde inte upp på det sista, om arbetarklassens organisering, men en skulle arbeta, den saken var klar. Du fick möjligen vila dig kall därhemma när solen gått ner men när du arbetade skulle du jobba dig svettig, allt annat var herrskapstakter.

När käre far en dag sa till farfar att nu är du så gammal att du kan få lov att ta det lugnt i fortsättningen på vår gård, då blev han tvärilsk berättar de som minns. Farfar pensionären for fort iväg med arga steg till ett uthus och satte sig att sortera potatis i två högar. Stora potäter för folk, grispotatis åt svinen.

Här ska inte vilas, lata sig får en göra på körrgårn.

Nästan som ett riktigt verktyg
Så ser mina gener och min uppfostran ut. Tro nu för den skull inte att jag gått genom livet som någon Arbetets Hjälte, det är inte det jag säger. Vad jag påstår är att när jag försöker lata mig så sitter det en anmoder eller -fader på högra axeln och ropar i mitt öra:

– FRYSER DU ÔM HÄNNERA, PÔJK?

Då letar en fort efter något att plocka med. En dödstädning att slutföra. En diskmaskin att tömma, fylla och starta. En kaffedukning tills Hon Som Är Kvar I Arbetslivet kommer hem. Ett blogginlägg att fila på. Den gamle murveln, författaren och informatören i mig tror att även ett bloggjobb får räknas som arbete eftersom det utförs med tangentbord. Ett tangentbord är nästan som ett riktigt verktyg, tänker han. Vad ska en fattig pojke göra, när grispotatisen är uppäten?

Ibland tror han till och med att sånt som du gör med truten är arbete.

Misslyckas båda gångerna
Nå, en dag bestämmer jag mig för att försöka. Du är faktiskt 66 år, Svensson, varenda månad kommer det små bidrag från ett par pensionsinstitut och ingen snö har du att skotta. Du kan lika gärna ta det lugnt, du får det. Sol’n skiner, sätt dig på balkongen och gör inte ett enda dugg. Jämt ittnô. Gör dä’.

Två gånger försöker jag. Båda gångerna skriver jag stolta Facebookinlägg om min intervallträning i att göra ingenting.

En liten stund går det att lura sig själv men inte länge. Tung är kunskapen, när den sakta går upp för mig. Dystert är mitt skarpa forskningsresultat:

Jag kan inte sitta stilla, tomhänt.
Ingenting finns inte.

Jag blir så förbaskad. Så jädra tvärilsk. Vart f-n är potatisbingen? Har vi ingen potatisbinge? Inte en gris ens, bara tjugo inplanterade vildgrisar borta på skogen?

Dretvinter.

Lönknyckarfirmor

Har du sålt dig?

Det hoppas jag inte. Inte din själ. Däremot hoppas jag att du har kunnat sälja din arbetskraft. Vi gör ju det när vi får jobb och skriver på avtal med arbetsköparen. ”Jag ger dig mina musklers och hjärnvindlingars arbete, du ger mig en skälig lön den 25:e varje månad”.

Om du inte jobbar åt dig själv, vill säga.

Stal hans livs stund
Bensinfirman med det outtalbara namnet var fulare. Den tog vad den ville ha. Gratis.

– De har stulit mitt livs största idrottsögonblick, säger forne höjdhopparen Stefan Holm. Varumärkesintrång hävdar han. Bensinkedjan använde hans guldhopp i Aten-OS i en reklamjingel. Huvudpersonen kallas visserligen Stefan Wong och hoppar inte, han tankar bensin.

Du får inte använda någons bild eller namn i reklamsammanhang utan att den personen går med på det, förklarar Holm.

– Mycket får man stå ut med som offentlig person. Men ska ett företag tjäna pengar på mig utan min tillåtelse? Där går gränsen!

Fick aldrig chansen
Varför kommer jag att tänka på Volvo? För några år sedan köpte de Mando Diaos vackra inspelning av Strövtåg i hembygden och använde den i en bilreklam. Utan att fråga upphovsmannen Gustaf Fröding om lov.

Lagligt i det fallet, eftersom han varit tillräckligt död tillräckligt länge, men knappast moraliskt. Få av oss tror att Fröding ville att raderna om hembygden och den sjuke fadern skulle användas för att försälja fortskaffningsmedel.

Han fick aldrig chansen att protestera. Inte Stefan Holm heller.

St1? Uttalas det ”Stett” eller ”Stone” eller ”Sten”?
En gång frågade jag en anställd.

Hon visste inte.

Döden på nätet

1. Skälet

Början till tidningsdöden kom när den första dagstidningen i världen lades ut gratis på webben. Den kom när Google började sälja annonser och när Facebook gjorde det. Där rök det miljoner.

– Hur är det borta i din filterbubbla, grått och fuktigt där med?

Inget svar.
Ingen hör.

Dom har ju sina mobiler att titta på.

2. Makten

Jag kan se ett problem om kommunikatörer, i myndigheter, på uppdrag av politiker och andra makthavare, tar över en allt större del av kommunikationen. Det skriver en vän på Facebook och fortsätter: För det är väl så att den som har makten över orden också har makten över våra tankar?

Som journalist har han fått lov att fundera över detta. Jag svarar att han har rätt om makten över orden men att huvudfrågan är att granskarna blivit färre och att det mår demokratin dåligt av.

Sedan bråkar frågan i mitt bakhuvud en halv dag. Till slut får jag ge mig till att börja räkna procent. Låt oss utgå från ett värmländskt kollektivtrafikbolag som jag väl känner till. Det ägs av kommuner och landsting och har sex kommunikatörer anställda under mina sista år där. Vi sex sysslar med att göra layout på trafikplanerarnas tidtabeller och publicera dem i olika kanaler. Vi sysslar med att berätta för våra resenärer hur våra bussar och tåg går, vad det kostar att åka och var du kan köpa din biljett. Vi sysslar med att åka länet runt och skaffa försäljningsställen och utbilda dess personal. Vi sysslar med att organisera en app, en webbplats, en Facebooksida och ett Instagramkonto. Det mesta vi lägger ut där är ren information om turer, tider och priser.

Jo, just det, vi sysslar med presstjänst också. Den som min journalistvän ibland stöter på. Presstjänsten består mest av att skriva pressmeddelanden, se till att journalister får kontakt med rätt person i företaget och hjälpa våra chefer att svara på insändare.

Låt säga att den delen tar en sjundedel av en tjänst och att det är allt vi lägger ner på media. Det är knappast något stort maktövertagande i det allmänna värmländska medvetandet. Fast jag förstår om journalister tycker det verkar mer omfattande, eftersom det är den delen de ser.

Då har jag inte nämnt de första årens enträgna arbete för att göra företaget mer öppet och svarsvilligt.

De här frågorna går alltid att diskutera och jag är förstås part i målet, trots att jag en gång var journalist. Men själv har jag svårt att se en tidtabellgrafiker eller en försäljningsställesfixare som något hot. Hotet är de krympande redaktionerna hos våra granskare.

Det är bara starka oberoende redaktioner som kan hålla igång en fortlöpande och bred granskning av makthavarna. Bäst är om det dessutom är många redaktioner som gör det, lokalt, regionalt, på riksplanet och internationellt.

Det är inte så dumt med revisorer.

### Varför i hela fridens dar har ni ingen som sätter sig in ordentligt i kollektivtrafikfrågorna?
### Den trafiken är gôrviktig och kostar mer än det mesta som ni granskar i mitt län.

3. Priset

Naturligtvis ska vi bejaka ny teknik. Själv har jag surfat nästan varje dag sedan 1994. Det sorgliga är bara gratiskulturen. Alla dessa artiklar som vi glatt har läst utan att betala.

Det finns inga gratisluncher. Priset vi fick betala blev – granskningen.

I en av mina mardrömmar har vissa av makthavarna redan börjat öva. De tränar dans på dagspressgrav.

Då vaknar jag.
Än så länge vaknar jag.