Munkfors sak är vår

Jag är en enkel människa. Ibland läser jag dravel i både böcker och blad och om helgkvällarna händer det att jag ser på tv-program som tittar sig själva. Två krav har jag dock. Det ska inte skrikas och gapas om detta inte behövs för handlingen. Programledare och andra ska inte göra narr av vanligt folk.

Därför går alla program av typen Idol bort, för där är juryns halva uppgift att förnedra. Därför zappar jag iväg från all den reklam som handlar om att se människor som utbytbara. Därför går de flesta ringprogram på radio av typen Hassan bort, precis som de flesta varianter av Dolda kameran på tv.

Jag får ont i magen av folkförakt.

Ett program är särskilt lätt att zappa förbi. Tv-programmet Robinson. Så har det varit i alla år för mig. Jag klarar inte ö-råd. Som jag ser det har Robinson varit med och ökat den egoistiska andan hos vissa i mitt land.

Då föredrar jag underhållningsprogram där folk gör det de är bra på och får uppskattning för det. Program som Så ska det låta, där artisterna får sjunga i stället för att fjanta sig. Där har någon insett att det verkar vara sång som sångare är bra på.

En favorit på tv är Körslaget. Caroline af Ugglas påhitt som nu rullar för sjunde säsongen i fyran. Att upphovskvinnan gillar körsång märks tydligt. Det som också märks är att formatet (det kallas så i tv-sammanhang) inte tillåter att programledare och andra förnedrar de medverkande. Dramaturgin är lagom lördagskvällslättsmält, när du får se kör efter kör växa fram och sakta men säkert bli till en sammansvetsad grupp, där det som händer är mer än sång.

Då vaknade slöfocken
BookI kväll är det dags igen. En av körerna kommer från Munkfors. Platsen där jag började min bana som journalist och dit jag långt senare kom tillbaka som informatör. Min favorit bland bruksorter. Team Book från Munkfors består av fullt med bekanta, bekantas bekanta och bekantas barn.

Till min förvåning upptäcker jag att jag, som är en sån slöfock i tv-soffan, har börjat ringa och rösta på kören. Prova du med. Caroline af Ugglas körslag är ett förträffligt chips- och vindruvsprogram och varför skulle inte en trivsam liten ort uppströms Klarälven få vara i centrum många lördagar till?

Munkfors sak är vår.
TV4 behöver några äkta människor ibland.

Allt det spännande finns hos kvinnorna

Det är kvinnorna som bär vår framtid. För mig känns det ofta så. Nej, inte alla kvinnor och inte bara de men väldigt ofta. Vilket kön är mest emot kärnkraft och europeisk överstat och överslant, vilket är mest emot styckningen av välfärden – om inte kvinnorna i Sverige? Det är ju de som håller uppe de rester av folkhemmet vi fortfarande har kvar.

På slitna armar, ryggar och knän bär de den offentliga sektorn, den nödvändiga offentliga sektorn. Du tror väl inte att det är en tillfällighet att det så ofta är de duktiga och plikttrogna flickorna som blir utbrända?

Knappast.

Tre nya favoriter
De spännande bloggarna kommer också därifrån. När jag berättade om några favoritlöpbloggar för ett tag sedan, var alla skrivna av kvinnor. Ska jag nämna två av mina absoluta bloggfavoriter i andra kategorier så blir det Bodil Malmsten (som jag först trodde hade slutat) och Adina Magnusson i Kristinehamn (som slutade ungefär när jag hittade hennes skrivande).

Här är i stället tre andra rätt nya bekantskaper för mig i bloggosfären. Alla är kloka och vassa, alla är roliga (på det ena eller andra sättet) och alla är kvinnor. Det är ingen tillfällighet. Dessutom bekräftar minst två av dem en annan sak som livet lärt mig. Den som är fotograf eller konstnär har goda förutsättningar att bli en bra skribent.

Hon har lärt sig att se

Hem Vem?

 

 

Här är de tre. Läs & bli berörd.
Linaslyna 
J. Segerberg
Kling Kong

 

Brinner det hos Gösta?

– Ja jag hör att du heter Gösta Hult, men var brinner det nånstans?
– Göstahult.
– Ja jag hör att du heter Gösta Hult, men var brinner det nånstans? Vi ska skicka brannkårn.
– Göstahult.
– Ja jag hör vad du heter, Gösta. Kan du inte berätta var det brinner nånstans?

Tänkbart scenario om SOS-centralen i Karlstad flyttas till Örebro, som det föreslagits. Lokalkännedom är inget du skaffar dig på en kafferast. Våra dialekter i provinsen kan också ställa till problem. Orten ”Kalann” står knappast på några kartor.

Antal Rud i VärmlandVad händer om någon får hjärtinfarkt i Rud och en anhörig från annan ort ringer åt honom? Vet du hur många Rud det finns i Värmland?

 

 

 

Replikskiftet i början skulle kunna hända med larmcentralen i Karlstad med. Fast risken blir större,  ju längre bort de som larmar ut blåljusen  ska sitta. Svaret är 24, förresten, det finns minst 24 Rud. Du ser dem på kartan här intill. ”Vilket Rud menar du? Jaså Rud i Ämtervik? Vilket Ämtervik?”.

 

Flykten och värdfolket

Jag brukar alltid berätta om siffran 25 per dygn. Så många småjordbruk lades ner i Sverige strax efter mitten av 1960-talet. Det känner jag fortfarande vemod inför.

I Syrien flyr en människa var 15:e sekund från sitt hem. Två miljoner har flytt utomlands, fyra miljoner har flytt inom landets gränser.

Efter 60-talet blev svensk landsbygd enmansbetjänad, brukar jag säga. Hos den här 62-åringen finns ärr kvar än, fast vår flykt sannerligen inte var blodig på minsta sätt.

Hur länge sitter ärren kvar för de syriska flyktingarna? De som överlever.

Nioåringens fråga
Inte blir det bättre om de som flytt möts av främlingsfientlighet från omänskliga, förledda och historielösa personer, där de hamnar. Häromdagen kunde jag läsa följande på Twitter. Det var skrivet av journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Sten, som råkat gå förbi en rasistisk demonstration och dess motdemonstration:

”Passerade demo med dotter (9 år). H upprepade frågan: ’Visst var de som tycker att vi får vara i Sverige fler än rasisterna, många fler?’.

Inget barn ska ens behöva tänka den tanken, även om rätt sida ledde.

 

Vägen

 

 

 

 

 

 

 

Ibland kan mitt svenska vemod kännas  futtigt.

 

Men blir det helt omöjligt…

Forshagalinje

… för er, karlstadsbor, så är ni alltid välkomna att besöka Forshaga. Här har vi raka linjer på cykelbanorna och vita cyklar utritade här och där, så ni från stan ska veta hur ni gör.

Välkomna hit, Petruskiosken har gôtt mos och i forsen finns det lax.

Fotnot: detta apropå fredagens inlägg. Här kan du läsa mer om konsten. (Vad viktigare är: var 15:e sekund flyr en medmänniska från det blodiga kriget i Syrien. Sex miljoner är på flykt, inom eller utom landet).

 

En dag i alliansregeringen

– Och så hittar vi på ett jobbskatteavdrag som gör så att alla dom mammalediga kvinnorna får betala mer i skatt än dom som jobbar.

– Å Gud vilken bra idé. Då slutar arbetarna hålla på och föda så mycket ungar.

– Precis. Vi ska inte ha en massa nyfödda socialdemokrater och vänsterpartister i det här landet.

– Ska vi bestämma det då? Slut med allt jämställdhetstjafs. Högre skatt för det fruntimmer som är hemma och passar sina egna ungar än när fruntimret kravlar sig till jobbet och kopierar papper åt oss?

– Topp.

Beda från Bogen

 

SR Ekot: Femte jobbskatteavdraget: klyftan ökar
SvD: Ökade klyftor med jobbskatteavdrag
DN: Ökade klyftor med jobbskatteavdrag
HD: Ökade klyftor med jobbskatteavdrag
AB: Klyftan ökar med ny skattesänkning

osv

Dä ä möe på gang. (Klicka gärna på bilden).

Då ska ni nog inte cykla på offentlig plats

Hur orkar ni bråka om snor när Sarajevo förblöder? Så började första texten vid min sista sejour som krönikör i Värmlands Folkblad för bra många år sedan. Kriget i forna
Jugoslavien pågick för fullt, Sarajevo var belägrat men i de värmländska tidningarna debatterades lite snor som förekommit i en tv-serie av Solveig Ternström. Morsarvet.

Konst i KarlstadI dag är det likadant i min kära provins. Miljoner flyr från inbördeskriget i Syrien, regimen där dödar sina egna barn med gas men i tidningarna debatterar folk några streck på en cykelbana i kanten av Karlstad.

Finns det något som lockar fram gringubbar av båda könen lika bra som ett nytt offentligt konstverk? Skylten på universitetet i Karlstad härom året (Nobody puts baby in a corner) var bra men knappast originell och konstnärlig, tycker jag. Det är däremot de ringlande strecken vid Borgmästarholmen. Originella, oväntade, konstnärliga och till råga på allt roliga.

– Trafikfarligt! ropar gringubbarna. Hu!

Ja ni, govänner. Klarar ni inte att cykla på offentlig plats utan ett rakt vitt streck att följa, då ska ni nog hålla er inom inhägnat område när balanssinnet börjar vingla. Eller sitta i en fåtölj under tak och fundera över alla döda i Syrien. All sorg. All flykt.

Barnen där skulle vara mycket glada om det bara fanns ett krokigt vitt streck att bråka om i deras land.